Jag lägger ned

Kära vänner. Jag lägger ned den här bloggen. Det har blivit populärt bland författare att göra så efter ett tag och jag sällar mig till dem. Jag har skrivit här nästan varje dag i snart ett och ett halvt år. Det räcker.

Visst kommer jag att sakna att slå på den på morgonen, men det tar helt enkelt för mycket tid och jag har annat att göra. Inte heller går det att bli av med de, som jag inte vill ha kontakt med. Tyvärr.

Jag låter den ligga kvar, som den är, men det här är mitt sista inlägg. Ha det gott allihop!

Nisse är död

Jag fick veta det genom mäklaren som ska sälja hans tomt och hans hus. Nisse tillhörde det slarviga gänget, som inte klarade sig utan strikt tillsyn. 

Hans hus är rivningsfärdigt, för han flyttade till mammas bostad i stan när hon dog. Och sedan gick det utför med Nisse. Han tillhörde de som drack och inte höll ordning. 

Innan hans mamma dog gjorde han ett ryck och försökte isolera sin gamla sommarstuga, men han slutade mitt i en planka och sedan dess har skogen nästan kvävt huset. Tätt inpå växer nya träd och skymmer det som borde ha varit en veranda, men aldrig blev det. 

Verandadörren leder rakt ut i ingenting. Hans provisoriska elskåp hänger på sned. Det har det gjort så länge jag minns. På ena sidan bort från vägen har fönstren länge varit sönderslagna. Det är väl Nisses kompisar, som har brutit sig in.

Han drog själv hit dem. Och en gång träffade jag på Nisse när han smög runt på granntomten och letade efter något att ta med sig. Grannarna frågade oss senare om vi hade sett vem som tog bensindunken. Det var nog Nisse eller hans kompisar, men vi såg aldrig när de gjorde det.

Det var kanske mamman, som höll honom vid liv. När hon dog gick det rätt utför med honom själv. Drickandet tog väl över.

Och nu vill dödsboet har minst 1.950 000 för den igenvuxna tomten med det rivningsfärdiga huset. Varför han inte sålde innan han dog är obegripligt. Men kanske begrep han att det skulle gå ännu fortare åt skogen då. Med honom själv.

En gång i tiden jobbade han åt Televerket, men det var länge sedan. Han var trots allt en rätt god medborgare sedan han blev förtidspensionär eftersom han inte levde så länge. 

Jag dömer inte Nisse. Har ingen aning om hur ett gott liv skulle ha levts i Nisses skor. Hans liv kanske var det bästa möjliga från hans förutsättningar. Vi kan aldrig kliva ur oss själva och se hur ett liv ser ut från andra sidan. När man lägger ihop plus och minus.

Farväl Nisse. Det ska bli skönt att någon tar över din tomt. Hoppas det blir någon, som bryr sig om den. 

PS. Det finns dom som inte förstår texten om att han var en god medborgare eftersom han inte levde så länge. Det finns den åsikten ute i samhället för förtidspensionärer kostar så mycket. Det vet vi ju. Pengar styr allt.  Och om de dör av så desto bättre. Jag tyckte själv att det var det bästa jag kunde göra när jag inte orkade längre utan blev sjukskriven. DS.

PSPS. Jag är själv förtidspensionär och det är förstås en god affär för staten om jag inte heller lever så länge, men det tänker jag göra. DSDS.

Piraterna vann

Det blev en valskräll för piratpartiet i Sverige och antagligen hade den varit ännu större om det hade gått att rösta på internet. Men det aktar sig väl di gamle för att införa. 

Då menar jag inte gammal efter ålder, utan de som inte vill att världen ska gå framåt. Och att makten inte ska fördelas på nya sätt.

Det var bara som det skulle att Junilistan åkte ut. Ingen har hört talas om dem sedan de tog plats i parlamentet. 

Och övriga partier fick inte tillräckligt för att nå upp till gränsen. Skönt!

Dessutom var det Marit Paulsens val och de grönas. En tant och klimatet bestämmer. Och det är också helt okej. 

Ulf Nilsson i Expressen tror att piraterna åker ur nästa gång, men det är hans önskedröm. Vi får väl se, vi som lever då.

Jan Guillou är förbannad

Lars Gustafsson kallade Jan Guillou en dussinförfattare, sådana som eventuellt inte kan skaffa sig fler herrgårdar på grund av internet, när han proklamerade att han röstar på Piratpartiet i Expressen häromsistens.

Det gillade inte Guillou, som ägnar hela sitt utrymme i Aftonbladet i dag att häckla tillbaka. Riktigt förbannad är han. 

Han begriper inte ens den centrala tanken i det Lars Gustafsson säger,  att det viktigaste för en författare är att bli läst. Att det är tankarna som är grunden i litteraturen. Inte att tjäna pengar.

 För Jan Guillou är det naturligtvis en katastrof om det inte går att tjäna miljoner, som han och Piratförlaget har gjort hitills. För honom är det uppenbarligen pengarna och makten, som är det viktiga. Inte idéerna eller tankarna.

Han ser framför sig att hela industrin kring hans böcker, kommer att försvinna, vilket i hans fall betyder Piratförlaget samt de bokhandlare som säljer hans böcker (märkligt nog också nätbokhandlarna). 

Lars Gustafsson menar att det är tekniken, som förändrar verkligheten, som den alltid har gjort. Och för honom är som sagt det viktigaste att bli läst så därför välkomnar han den utveckling, som finns med internet. Och också den revolution det innebär. Exakt som det var på 1700-talet.

 Ny teknik har alltid förändrat världen och det kommer den att göra nu också. Han har också en egen blogg, där man kan läsa artikeln även på engelska. 

Han föddes den 17 maj 1936 i Västerås och har bott i USA mellan åren 1982-2006. Minst en bok har kommit ut per år av hans hand sedan år 1957. Numera är han bosatt på Söder i Stockholm. 

Expressen ljög

 Expresssen hittade på att det var på grund av flygrädsla som Christine Badre Schnabl och hennes femårige son Philippe omkom ombord på ett Air France-plan medan resten av familjen åkte med ett annat flygbolag.

Nu vill mamman till Christine, Annika Badre, ställa allt till rätta och berätta att de inte var rädda att flyga utan flög flera gånger om året mellan Sverige och Brasilien. Men att de åkte olika bolag berodde på att de hade rabatt för barnen på dessa olika bolag. 

Så ironiskt nog var det för att de ville spara pengar, som halva familjen omkom. Annars hade de antagligen åkt allihop med det första planet, det som kom fram. 

Expressens reportrar brukar hitta på när de inte vet detaljer och de tror aldrig att sörjande människor ska höra av sig. Och ofta orkar de inte det heller. Men den här gången ville Annika Badre att det skulle bli rätt och hon har också valt två bilder, som hon ville se i tidningen av sin dotter och sitt barnbarn.

Gudrun Schyman får en miljon av Benny Andersson

Benny Andersson tyckte att det var för j-ligt att det inte fanns valsedlar överallt till Fi, som Gudrun Schyman gick ut med i pressen i veckan. Han stöder dock inte hennes valkampanj utan menar att det handlar om det valtekniska. Även om han naturligtvis är för jämställdhet.

Gudrun Schyman gick själv ut med det i Aktuellt i går och sade att det berodde på att hon tidigare har kritiserat moderaterna för att mörka sina bidragsgivare. Istället handlar det nog om att Gudrun Schyman är desperat och vill ha genomslag i massmedia. 

Fi fick endast 0,7 procent av väljarna i förra valet och hon vill naturligtvis sitta i EU, där makten och betalningen är bättre än i svenska riksdagen. 

Hennes avslöjande är ett populistiskt utspel, som hon tror ska ge utslag i att hon får fler röster. Hon var med i marxist-leninisterna som ung och flyttade till Stockholm från Skåne till Ängsviksgården, när hon hade brutit med sin man och tog med sina två barn, för att kunna arbeta i den inre kretsen i vänsterpartiet.

 Hon är socionom och har arbetat som det i Värmdö kommun ett år, innan hon blev riksdagskvinna 1988 och hon vann kampen om partiledareposten 1993.

Jag röstar inte

Att rösta på EU känns en smula, som om vi skulle bli inbjudna att rösta på McDonalds eller Vattenfall. Inte skulle det betyda ett enda dugg. 

Båda dessa företag skulle precis som EU leva sitt eget liv. Tanken bakom EU var naturligtvis god med kol- och stålunionen då mellan Tyskland, Frankrike, BeNeLux-länderna och Italien i början av 50-talet. Alla människor i Europa hade nog av krig efter två utmattande sådana, som hade tagit miljoner människors liv.

Fast jag är född när det senaste (sista?) tog slut så har jag ibland svårt att tro på att de har funnits. För de är så groteskt dumma företag. Men människor i grupp är ofta inte så kloka.

Och människor inom EU, som sitter med större makt än ministrar i Sverige och med högre löner snart blir förstås korrupta. Makt och pengar korrumperar. Det är så självklart så det är fånigt att påpeka.

Inte ens någon som är kritisk till "högerstyret" i Bryssel och som skänker bort sin lön kommer undan. Det går inte att ändra sakernas tillstånd inifrån. Stora organisationer lever sitt eget liv.

Till slut kommer EU att sluka oss alla och vi kommer att ingå i Förenta Europas Nationer. På gott och ont. Men rösta behöver jag inte göra. Ännu. Det är inte en plikt som medför böter om den inte utförs. Ännu.

Kung Bore är tillbaka

Det här var nog bland de kallaste dagar jag har upplevt i juni, kring plus sex grader och iskallt regn med blåst... väntade bara på snöflingorna. Golvet är iskallt och jag måste ha både sockor och tofflor på mig när jag går omkring.

Ska strax ut till vedboden och kolla om det möjligen är så att det finns några torra pinnar, för det här är inte mänskligt. Måste ha lite värme... 

Jag minns midsomrar med kring tio grader plus och regn, så det kan vara jävulusiskt den här månaden med. Stackars alla studenter i morgon, särskilt flickorna som ska vara söta och gulliga i sina kortkorta vita klänningar. 

Allt är sig likt sedan jag själv gick ut skolan. Hade också en kortkort vit klänning i spetsmönstrat med stora blommor. Men då var det vackert väder och varmt år 1964 den 20 maj. 

Jag fick åka lastbil genom hela staden, för mitt gymnasium låg västerut bortom Västerbron och jag bodde söder om Söder. Var rätt kul faktiskt. Ja och sedan drog jag iväg till Frankrike och upplevde stora världen... och på den vägen befinner jag mig än. 

Kom hem ett år senare med ett examenspapper i bagaget från Alliance Francaise... länge sen det med. På den tiden var det inte många som åkte utomlands och bara kring tio procent tog studenten. Och den var på riktigt med de sista muntliga proven den dagen. Men vi klarade oss alla...ingen behövde smita ut bakvägen. 

Thomas Mattsson sparkar USA-korrespondent

Chefredaktör Thomas Mattsson har bestämt att det inte går att ha kvar USA-korrespondenten Staffan Erfors i Expressen-huset. Han har umgåtts med Hells Angles tidigare president Thomas Möller och lånat ut sin lägenhet till honom ett par gånger.

Detta går inte för sig för Expressen-medarbetare enligt chefredaktören. Thomas Möller bor numera i Sydafrika. Han får omkring 200 000 kronor per år av F-kassan i Sverige. 

Det ser ut som ett parallellfall till en annan medarbetare på Expressen. Liza Marklund har umgåtts på nära väninnesätt med sin sageskvinna Mia Eriksson. Hon får omkring 100 000 från F-kassan i Sverige per år och lever lyxliv i USA. 

De båda har profiterat på en lögnaktig berättelse, som fortfarande kallas för sanning ute på nätet. Men det är kanske skillnad på flickor och pojkar i Expressen-huset?

 Flickor är så snälla och alltid offer medan pojkar är brottslingar på direkten? Hur är det med jämställdheten? Flickor behöver inte ta ansvar för vad de gör. De små gulliga varelserna. Bara gråta en skvätt så blir de förlåtna. Medan män är som djävulen själv. De är helt enkelt födda sådana. Eller hur? Ut med dom ur huset!

Eva-Britts man slog henne och sedan dog han

Jag fick dagens skratt när jag läste en artikel i Sydsvenskan i dag. Där står:

"Eva-Britt Svenssons man började slå henne när hon 1994 blev ordförande för organisationen Nej till EU. Hon var mycket hemifrån, han blev svartsjuk. Till slut fick hon hjälp av en kvinnojour och lämnade honom. För två år sedan dog han."

Det är nog kvinnorörelsen i ett sammandrag. Karlarna är de hjälplösa, som inte kan komma på något annat än att slåss, men kvinnorna går vidare med hjälp av andra kvinnor och lämnar karlarna. Till sist dör dom. Synden straffar sig själv. Liksom.

Egentligen handlar artikeln om hur tjusig Eva-Britt Svensson är som ger bort en stor del av sin lön, som hon har i EU (jo tänka sig hon sitter där hon som var ordförande och emot). Hon tar ut kring 22 000 kronor och skänker resten till sitt parti - vänsterpartiet - och till organisationer för handikappade och till de behövande.

Hon tar alldeles på egen hand från de rika - sig själv - och ger till de fattiga. Ingen kan säga något om det, fast det verkar lite överdrivet när hon säger att hon lever på pulversoppor. Varför måste hon späka sig också? I värsta klosterstil? Det kan aldrig vara bra.

Här kan ni läsa artikeln.

När en reporter blir människa

Jag har någon gång gått från rapporterande journalist till intervjuoffer. Precis som Henrik Jönsson gjorde, när han skulle rapportera om de anhörigas reaktion på flygplatsen i Rio igår. Deras minspel och vad de sade när de fick veta att deras anhöriga var döda.

Henrik Jönsson är där för att intervjua, när han får ett mejl om att hans väninna Christine och hennes femårige son troligen var med ombord på det försvunna Airbus 330 med 228 personer ombord. Och sedan följer en känslomässig berg-och-dal-bana innan han ser inne i anhörigrummet att både hon och hennes son finns på passagerarlistan.

Då förvandlas han till sörjande människa och är inte längre inbakad i sin yrkesroll, som neutral iakttagande och berättande reporter. 

Själv har jag ibland avstått från att skriva, när något har kommit mig själv för nära, när en människa har anförtrott mig något, som jag kände inte var för allmänheten. 

Men alla har inte den förmånen eller kan göra den distinktionen. De har i jobbet godtagit att de måste försöka få en reaktion, en känsloyttring och kanske förvandla den djupaste tragedi till ord genast.

Henrik Jönsson gör det i form av en krönika. Det blir lite tafatt, ungefär som om han ändå inte kände henne eller hennes son. Han skriver utifrån Facebook, vilket vem som helst kan göra. Mer vill han förmodligen inte lämna ut. Inga riktigt personliga detaljer. 

Mitt starkaste minne av att bli inknuffad i offerrollen, som sörjande moder, en staffagefigur, som skulle passa in i den fördomsfulla bilden av en sådan "androm till varnagel" som det skulle ha hetat förr i tiden, är fortfarande den kvällen när Expressen ringde hem till mig och den kvinnliga reporter sade: Jo vi har åkt hela vägen från stan och står här utanför ditt hus kan vi få komma in och prata med dig om din son.

Alla taggarna spretade genast rakt ut och jag sade bara: Nej jag vill inte prata med er och lade på luren. Jag visste att hon ljög. Att hon inte hade hittat mitt hus, som låg vid en väg, som inte hade något namn. 

Jag visste att hon ljög för att få tränga sig in i detta det allra mest privata och heligaste utrymmet, som finns mellan en mor och hennes barn.

Jag visste att hon ljög för att få profitera på mina känslor, som en vampyr, en riktig blodsugare. Och kanske hade jag fallit till föga om det inte hade varit så att jag var fullständigt vaccinerad genom mitt yrke, som journalist på tidningen intill henne. 

Jag visste att hon var utslängd på jobbet eftersom hon inte ens hade reda på att jag själv var journalist och det tänkte jag sannerligen inte upplysa henne om heller.

Jag visste att hon ljög för att själv få ett erkännande av att hon kunde jobbet, att hon hade lyckats få en människa hon inte kände att släppa till. Jag mår fortfarande illa bara jag tänker på det. Fast det var ett par decennier sedan.

Hon skrev ändå, som kvällstidningsjournalister brukar. Det blev en standardartikel om hur min klumpige son hade gått fram och tittat rakt in i raketen när den inte tände och fått den i ansiktet. Inte ett ord var sant. Om han hade gjort det hade han varit död. Omedelbart. 

Men han lever än. Tack och lov. Och han slapp figurera mer i tidningen. Jag ringde upp henne och berättade vem jag var. Och hon begrep att hon hade gjort bort sig. Den gången.

Liza Marklund är en gåta

Ja så var det dags för Liza Marklund att gråta floder över att Elsa Bolin är död. Hon blev 80 år och tillhörde de kvinnokämpar, som hävdade att män slog kvinnor utan orsak, bara för att sätta dem på plats och att uppfostra dem. 

Hon jobbade ihop med professor Eva Lundgren på 90-talet, som hon hade som handledare vid Uppsala universitet. Jo, samma professor, som har hävdat att män som inte misshandlar kvinnor bryter mot de kulturella lagarna. Och som har anklagat män för satanistiska mord på barn.

Elsa Bolin föddes i Norrland, precis som krönikören Marklund och jag undrar ibland vad det är för fel på dessa landskap. Har fattigdomen och slitet i forn tid alldeles tagit vettet ur dem som bor där uppe? Både kvinnor och män? 

Har denna hårda del av Sverige med sin långa svarta vinter och de alldeles för ljusa sommarnätterna tagit förnuft och sans ur befolkningen? Jag hade en jobbarkompis på DN, som kom där uppifrån. Han hade gjort uppror mot den stränga religion han var uppfostrad med och blivit kommunist. Som jag ser det hade han endast bytt en religion mot en annan. I slutet av sitt liv klarade han inte av det, utan begick självmord.

Det finns något livsfrånvänt i synen på människor och vad som händer dem där uppe. Det senaste exemplet är väl Toni Alldén, som slutade ta sina tabletter mot depression och istället blev spritmissbrukare innan han blev mördare. Vad som hände har vi ännu inte fått veta. Inte sanningen.

Jag begriper mig inte på den landsändan. Kanske skulle Liza Marklund eller någon annan kunna förklara något mer om den för mig? Hänger det ihop med laestadianerna? Att alla skulle vara så fromligt goda att det har slagit över till något annat?

I vilket fall som helst så är Liza Marklunds senaste gråtkrönika över Elsa Bolin och sig själv ännu ett uttryck för att den goda Liza tydligen anser män onda i sig ungefär som ROKS och co. Hur hänger allt ihop? Det är mycket gåtfullt. Vad har hon egentligen råkat ut för i sitt liv? 

Eller är hon så genomkarriäriserad att hon ständigt försöker använda detta, som har skapat hennes tidigare framgång? I så fall är det nog dags att gråta, för den tiden är förbi, när det går att få några större skaror att ställa upp på detta att män är som djävulen själv, medan kvinnor är himmelska varelser. 

Mänskligheten utvecklas i rasande fart

Arten människan är mycket mer lik sig själv än någon djurart. Så skulle man kunna uttrycka att det blev en "flaskhals" för endast omkring 75 000 år sedan när Mount Taba på Sumatra fick ett utbrott, som medförde vulkanvinter i omkring sex år och ändrade klimatet för hundratals år framåt.

Askan från vulkanen hindrade solljuset att nå jorden, temperaturen sjönk och följden blev att mänskligheten höll på att dö ut. Bara så få som omkring 10 000 kvinnor i fertil ålder lär ha överlevt.

Följden av detta är att inte är någon större genetisk skillnad mellan olika folkgrupper på jorden. Det kan till och med vara större genetisk skillnad mellan individer hos olika folk än mellan svarta och vita.

I södra Afrika finns en stam, som säger sig vara hebréer och anser sig vara judiska och håller fast vid den tron och kulturen. De är alla svarta och ser ut som andra i sin omgivning, men påstår att de har utvandrat från det heliga landet. 

De har flytt undan assyrierna för ett par tusen år sedan, vilket modern forskning kan påvisa med genteknik. De har vandrat ned över Mellanöstern och vidare genom Afrika sammanhållen av sin kultur. Denna lilla folkgrupp är ett exempel på att kulturen i olika former har varit grunden för människans utbredning över jorden. 

Kulturen har skapat grunden genom att människor har kunnat föreställa sig framtiden och för omkring 50 000 år sedan började använda avancerade redskap. För omkring 10 000 år sedan uppkom jordbruket och de människor, som först koloniserade vårt land, såg ut ungefär som de som bor i Mellanöstern idag. Men det var svårt för mörkhyade att ta till sig tillräckligt mycket D-vitamin i det solfattigare norra landet, så klimatet gjorde att alla blev blekare i skinnet.

Ingenting är statiskt på jorden, inte heller vi själva. Vår förvandling går i rasande fart sett ur ett universellt perspektiv. Kvinnor har mer än män flyttat runt, för traditionen var att de skulle flytta med sin man. Så kvinnors gener är mer uppblandade än mäns.

Fortfarande är naturligtvis inte risken för framtida "flaskhalsar" borta. Vi kan drabbas av en ny supervulkan och dess utbrott. Det finns kandidater till detta både i Nordamerika och borta i Asien. Den troligaste vulkanen för ett nytt sådant utbrott är calderan i Yellowstone i USA.

När vulkanen Tambora hade ett utbrott år 1815 så slungades omkring 100-150 kubikkilometer aska och sten ut i atmosfären och det medförde missväxt följande år över jorden. Också i Europa. Men en supervulkan slungar ut omkring tio till tjugo gånger mer material vid ett utbrott och det är att likställa med att en flera kilometer stor asteroid slår ned på jorden.

Ett sådant utbrott skulle skapa ett nytt utdöende bland arterna på jorden. Vi människor inte undantagna. Supervulkaner har i genomsnitt ett utbrott per 50 000 år på jorden. 

Om supercalderan i USA:s nationalpark får ett utbrott skulle hela USA och Kanada drabbas. Och i sin tur resten av världen. Det skulle vara en katastrof helt likvärdig med ett nedslag från rymden. Men vi har ingenting att sätta emot ett vulkanutbrott, så därför talas det inte så mycket om dem.

Möjligen skulle alla dessa fakta om mänskligheten och den jord vi lever av kunna få mänskligheten att se sig själv i ett större perspektiv. Precis som vår planet när den fotograferades utifrån rymden och månen fick oss att inse vilken pärla den är i ett stort och nästan tomt universellt mörker. Och detta i sin tur rikta in oss själva på något annat än krig och att förfölja varandra.

Den gammeldags kvinnorörelsen ser män som gudar

Den gammeldags kvinnorörelsen har alltid gjort misstaget att betrakta herrarna som skapelsens krona. De är de som kan tänka, som är intellektuella, som är tekniska och som kan föra världen framåt.

I min värld har det aldrig varit så. Männen har exakt som kvinnorna varit människor med fel och brister. Just det som utmärker människor i motsats till de perfekta gudarna. Eller den store Guden. 

En annan sak är då att olika människor har olika förmågor. En del är tekniska, andra bra på att tänka, någon tredje mer praktiskt lagd och en fjärde bra på organisation. Förmågor som finns både genom anlag och inlärning och kan användas av män och kvinnor i olika sammanhang. 

Naturligtvis blev alla politiker feminister i förra valrörelsen. Vad hade de att förlora på det? Det var bara ordets bekännelse till något, som egentligen inte betydde något. Varken män eller kvinnor är betjänta av att något kön ses som det överlägsna, det som ska få alla fördelar. Och att kalla sig feminist betyder att man ser kvinnor som underlägsna, men så småningom kan de nog nå upp till samma status som män.

Vad som finns i vårt samhälle likväl, som för tusen år sedan är människors olika behov, som uttrycks på en mängd olika sätt. Och alla sätt är lika bra bara de inte inkräktar på andra människors liv och hälsa.

När jag gick med i Grupp 8 i början på 70-talet så var det lika öppna dörrar för feminister, som det är nu. Det var otroligt lätt att få gehör för feministtankar. Och numera är varenda 20-åring infiltrerad och indoktrinerad i detta tänkande.

Men inget samhälle är betjänt av två kön, som är likadana, som uppför sig likadant och som ska bli exakt likadana. Det strider helt enkelt mot vad människor är, vare sig de är kvinnor eller män. Det vet alla föräldrar, som ofta förundrade ser på sina telningar - flickor eller pojkar - och undrar varifrån de där egenskaperna kommer, som barnet ger prov på.

Förr i tiden föddes alla barn som tabula rasa. De var tomma tavlor, där livet skulle rista sina tecken. Detta medförde exempelvis fördomen att spädbarn behövde ingen bedövning, för de kände ändå inte något. De var knappt medvetna om världen utan måste uppfostras och läras allting.

Numera vet vi att det inte är sant och istället är den populära förklaringen gener. Det ligger i generna ifall någon avviker på ett positivt eller negativt sätt. Vilket inte heller är sant. Ingenting är svart eller vitt, utan naturligtvis en blandning av detta.

Det jag önskar för mina barnbarn och framtidens kommande generationer är att de slipper föräldrar, som absolut ska tvinga dem att gå i deras fotspår. Barn har sina egna liv att leva. Och jag är tacksam mot min mamma, som insåg detta redan när jag var liten. För hon hade fått ett barn av varje sort, som inte var som hon själv. 

Vi var något annat helt enkelt. Något nytt. Något som aldrig tidigare hade setts på denna jorden. Precis som är fallet med varenda människa. Vilket kön den än har.

Gammelmedierna vid gravens rand

Gammelmedierna har länge stirrat ned i mörket vid sin egen grav. Och det är absolut inte något sorgligt med detta. Så är utvecklingens gång.

Under det senaste dryga året har jag aktivt deltagit i den revolutionen och mer och mer sökt mina nyheter själv på egen hand ute i vida världen på internet. Eller i sammanhangen i mitt eget tänkande. Jag vet att jag är ovanlig eftersom jag större delen av mitt liv har varit beroende av den urmodiga sortens inhämtande av nyheter och annat, som bestämde vad jag tänkte och tyckte.

Jag var helt enkelt indoktrinerad med att det som uttrycktes i tidningar, TV och radio var det som var viktigt. Eftersom jag själv har ingått i den begränsade världen under ett flertal decennier, så har jag vetat om, att för att förbli där var det nödvändigt att insupa det som sades. Och följa trenderna. De som sattes av personer, som ansågs viktiga i medierna.

Nu är det inte längre riktigt så. Helt klart är att den sortens inhämtande av tyckande från en slags överhet - vilket förtecken den än har - kommer att dö med min generation. Och det är verkligen inte något som jag beklagar. 

Det är inte själva formen, layouten eller ytan, som har något att betyda i medier. Utan tankarna och idéerna bakom detta. Att som megafoner upprepa vad överheten säger har aldrig varit journalistikens uppgift, men mer och mer har detta blivit fallet för att journalister släpper in varandra och har ett färdigt mönster, där nästa anställd ska passa in. För något annat känner de som sitter på redaktioner inte till. 

Det kallas hemmablindhet eller självcensur och är ett känt mänskligt faktum i en värld, som är innesluten i sig själv. Som inte har förmåga att gå utöver det som redan är känt och därför godkänt. Det är också ett slags försvarsmekanism, som utövas av en art som är hotad. Då är det plötsligt till synes ännu finare att tillhöra den redan godkända klassen.

Men denna sorts ytliga syn på världen är dömd att dö. Varje gång människor kommer dit att de ser den vackra ytan eller sensationerna som något som ska föra världen framåt, så kan man vara säker på att detta är ett utdöende.

Gammelmedietänkandet är det som kommer att dö. Inte själva nyhetsförmedlingen eller diskuterandet, inte tänkandet och resonerandet. Men forumen kommer inte att vara desamma. Vi har i några hundra år trott på det vi upprepar, som vår tids magiska underbyggnad av civilisationen: demokratin och de olika statsmakterna. Den tredje statsmakten har inte varit minst viktigast. 

Men om den inte sköter sitt uppdrag utan jagar pengar istället och detta tar över så är den dödsdömd. Alla medier som gör så står vid gravens rand. Också den förment fria televisionen, som jagar de sista tio procenten av befolkningen, för att få in mera pengar till sin verksamhet när de borde ägna sig åt annat. 

Det finns en trötthet, som hänger ihop med att människor har slitits ut i jakten på det stora klippet. Det som alltid medför ära, berömmelse och miljoner. Enligt myten.

Framtiden tillhör de medier och människor som inte i första hand bryr sig om att tjäna miljoner, utan vars ägare inser att det är tankarna och idéerna, som bygger världen. Och som är beredda att satsa på detta. Något som alltid föds ur en inneboende övertygelse. 

Jag väntar otåligt på den nya tiden, som samtidigt är uråldrig. Vi reser aldrig framåt längs en tidspil utan ständigt i cirklar på olika nivåer. Våra mänskliga behov och syften är inte annorlunda än de var för tiotusen år sedan, men de uttrycks ständigt på nya sätt.