I dag startar Aftonbladet en artikelserie om alla kvinnor som har blivit dödade av sina män. Jag blir alltid så förvånad över siffrorna i sådana debatter, för det är så få kvinnor. Naturligtvis ska ingen kvinna behöva bli dödad av någon man, men det är förmodligen långt dit. Liksom det är mycket långt till att män inte ska bli dödade av män eller kvinnor.
Nu i helgen så dödades en man och en kvinna i Småland. Troligen av sina närstående. En man och en kvinna är de troliga förövarna. Det har blivit jämlikare genom åren med våldet.
Så här skrev chefredaktören Jan Helin i går i Aftonbladet om denna nya artikelserie:
"För ett par månader sedan rasade med stor frenesi debatten om sanningar och lögner i boken Gömda.
I morgon startar vi en mycket viktigare diskussion om män som mördar kvinnor.
Ett våld som varje år tar 17 svenska kvinnors liv."
Varför drar han in debatten kring boken Gömda i sammanhanget? Det verkar helt irrelevant och det är det också. Våld mot män eller kvinnor har ingenting med en bok att göra. Utan beror av helt andra orsaker. Att Jan Helin i detta sammanhang väljer att polemisera mot en debatt om en bok beror av att denna artikelserie skrivs av Kerstin Weigl och Kristina Edblom, som har tagit ställning för kvinnor och mot män.
De tillhör den falang, som anser att det i alla sammanhang är kvinnorna, som är i underläge så därför ska de försvaras. De är de utsatta inte männen. Denna polarisering skapar inte något bra samhälle. Det är aldrig bra att ställa folkgrupper mot varandra och naturligtvis inte heller könen. Det betyder i förlängningen att halva befolkningen borde vara rädd för den andra halvan.
Om inte vi kvinnor var klokare än Aftonbladet så skulle detta så småningom leda till att det blev ett krig mellan könen. Det har vi haft nog av. Det säger jag fast jag har haft en mamma, som blev grovt misshandlad av sin dåvarande sambo och några månader senare dog i ett astmaanfall. Bara 43 år gammal. Hon efterlämnade tre barn varav det yngsta var ett år gammalt.
Själv gick jag med i Grupp 8 som en direkt följd av detta, men insåg efter ett tag att detta inte var något för mig. Jag tyckte om män, inte bara kvinnor. Och meningen med livet är att vi ska kunna leva tillsammans och skapa något gott för nästa generation. Det är alltid barnen som kommer i kläm. Det är barnen, som måste dra sina egna slutsatser av det som har hänt. Och det gjorde jag i mitt fall genom att begripa att jag måste skapa en riktig familj, där kärleken fanns kvar. Det har jag också gjort och därmed brutit med de olyckliga förhållanden som fanns i min släkt.
Att skapa något sådant betyder också att skärskåda sina egna motiv, att göra upp med det som finns inom en själv istället för att lägga det någon annanstans. Det är ett svårare jobb än att vända allt utåt och projicera allt på det andra könet.
När det gäller den artikelserie som Kerstin Weigl och Kristina Edblom nu startar så beror den av att de har ställt sig helt och hållet på den ena sidan. Kerstin Weigl har skrivit boken Mias systrar tillsammans med Mia Eriksson och känner sig troligen hotad i sin journalistkarriär på grund av debatten runt Mia. Och Kristina Edblom var den som träffade Mia Eriksson i USA nu senast och uppenbarligen slukade hennes historia med hull och hår.
