Eva Björkegren blir aldrig skuldfri

Eva Björkegren har alltid skött sig i sitt liv och arbetat i åratal på UD. Hon har en lön, där hon får ut 18 000 kronor efter skatt. Hon är 60 år. Och hon arbetar heltid, men har endast 9 000 kronor i månaden att leva av. Det berättar Christian Holmén i Expressen.

Allt beroende på hennes pappa, som var miljardär, men som försvann 1994 och lämnade henne med skulder på ett hus, som hade skrivits över på henne och hennes syskon. Ett hus som banken för länge sedan har sålt, men som Eva Björkegren fortfarande betalar av. Och så har hon gjort i femton år.

Hon är den som bor i Sverige och som har fast inkomst så därför får hon betala räntan på ett lån på 4,5 miljoner kronor. Amortera har hon aldrig haft råd med. 

Hon har fått ett livstidsstraff för att hon sköter sig kan man säga. För att hon var den snälla dottern, som tog över ägandet av huset. Hon har ingen egen lägenhet utan bor i andra hand tillsammans med sin man, för något förstahandskontrakt kan hon inte få.

Hon har försökt att få skuldsanering, men kronofogden sade nej förra gången år 2007. Hur länge ska en dotter behöva betala av sin faders skulder?

Eva Björkegren var förstås dum som tog över huset med skulder och allt. Och dessutom skrev på för sin yngre omyndige bror. Allt för att miljardären Carl-Eric Björkegren ville detta.

Sensmoral: Ta aldrig över tillgångar, som är så skuldbelagda att du själv kan bli skyldig pengar. Även om det är din pappa miljardären som ber dig.

Mördarsniglarna är här

Mördarsniglarna är här igen. Jag trampade på två på väg till brevlådan. Men nu vet vi att snigelmedel hjälper rätt bra och det finns nematoder, som är deras naturliga fiender, så vi kan få behålla det som rådjuren ratar. Som påskliljor. 

Sniglarna älskar påskliljor så de som tidigare stod utanför tomten har inte haft en chans. Lite synd för det ser trevligt ut med blommande påskliljor ute på ängen. 

Annars så njuter jag i fulla drag den här veckan när allt slår ut. Strax blommar häggen, forsythian, häggmispeln, slånbären och flädern. Sedan följer blå och rosa syren, rosenkvitten och så småningom vita, gula, rosa och röda rosor plus jasmin. 

Vi har ägnat tjugo år åt att få buskar av alla sorter att trivas hos oss, skapat små rum av ägorna. Så det är bara att gå ut och njuta nu i några månader. Artrikedomen är bedövande och gör att massor med småfåglar trivs. Livet leker. 

Min tolfte Newsmillartikel är publicerad

Den handlar om den hysteri, som utspelar sig kring en influensa, som ingen vet om den är särskilt farlig ännu. Där berättar jag om hur det var förr i tiden, när man fick vara sjuk. Det sågs som naturligt med barnsjukdomar och att människor även i vuxen ålder blev sjuka ibland.

Världen och ekonomin gick inte under för det. En av dagens nyheter var att en behållare med influensavirus hade exploderat på ett schweiziskt tåg. 

Jag började gapskratta när jag läste det. För jag såg framför mig hur Hollywood kommer att använda det. Detta virus sprider sig med vindens hastighet till alla ombord på tåget och Europa är förlorat. Om inte någon hjältemodig virusforskare griper in. 

I det här fallet var det ett riktigt virus från svin. Dock inte den variant som smittar mellan människor. Så vi överlever nog denna explosion också.

Här kan ni läsa min artikel.

Familjen är förkyld

Hur ska det gå? I söndags vaknade jag med totalsnuva och i dag var sonen likadan. Tänk om det är mexikanska svininfluensan. Hu och bu. Hur ska det gå för oss?

Tänk om vi har smittats av någon som har varit i Mexiko? Man kan aldrig veta. Folk far och flyger som aldrig förr över jorden och vi har säkert träffat någon som har varit långt borta. 

Åh vi borde nog vara räddare än vi är. Sonen gick ändå till skolan i dag, till sin mekardag på mekanikerskolan. Han ville inte missa det. Åh han kommer nog att smitta klassen och sen kommer dom att smitta vidare... Hur ska det gå?

Och hans pappa gick till jobbet. Farligt, farligt. Men vi har inga grisar på gården. Bara katter och en hund. Men dom släpar in fästingar. Särskilt den svarta katten. Går inte längre att klappa honom på huvudet. Bara fullt med fästingar. Farligt, farligt.

Tänk att människor dör. Det borde inte vara så. Vi borde leva i evighet precis som dom utlovar i TV-reklamen. För förr i tiden utrotades TBC och annat och nu är det dags för hjärtsjukdomarna. Vi borde aldrig dö.

Vi kommer åtminstone inte dö i den här varianten av mexikanska svinpesten, för den är mycket mild. I går var jag nästan helt återställd. Lite matt bara. Herregud det behövs mer än några gamla svinbaciller för att ta död på oss.

Men visst är det kul med lite skrämsskott. Åk för tusan inte till Mexiko eller någon annanstans heller. Det kan säkert hjälpa er att leva för evigt.

Vi har evigheten på oss

Ibland kan jag leka med tanken att vi har evigheten på oss. Att vi får leva så många liv vi vill för att lära oss den svåra läxan att älska oss själva och varandra.

Att ingen av oss slutar att inkarnera här på jorden förrän vi har gått igenom den långa och hårda skolan, där detta kan ske. Därför att det här är en alldeles fantastisk planet, som har stor förmåga att lära oss detta.

Själv brukar jag intala mig att det här är mitt sista liv på jorden. Jag har insett allt det där, som handlar om kärlek. Att aldrig göra illa en annan människa... nej det är inte vad det handlar om, utan att ständigt bry sig om ifall man gör det.

Ingen av oss är fullkomlig på denna planet. Inte ens moder Teresa var det. Jag kan tänka att hon var nog alldeles för helig och struntade i att ta hand om sig själv ordentligt. Det kan bli för mycket av sådant också.

Eller prinsessan Diana, som inte kunde ta hand om sig själv så mycket att hon kunde leva vidare och se sina pojkar växa upp. Hon behöver nog ett par liv till för att uppnå detta. Så jag hoppas att hon får dessa liv och hennes pojkar också. Kanske till och med tillsammans med prins Charles?

Eller Marilyn Monroe, som dog så ung. Hon behöver nog ett par liv till hon också, för att få de barn, som hon längtade så mycket efter, men aldrig fick. 

För att inte tala om president Kennedy, som borde komma hit och leva ett helt annat liv än som president. Han behöver nog lära sig att inte använda andra. Kanske kan han få återfödas som kvinna, för att inse vad han inte insåg som man.

Men jag vill inte komma hit en gång till. Jag tycker att det räcker nu. Jag blir gärna skyddsängel till någon eller några om det går bra. Tack. Det blir nog svårt i denna världen, att vara skyddsängel menar jag.

Roman om familjen Piper

Vilken fantastisk roman det skulle gå att knåpa ihop om familjen Piper och hur arbetarklassen tar hämnd genom en sentida infiltrerande ättling, som har mycket radikala åsikter om rättvisa och hur den ska utövas. 

Jo, åsikterna finns på denna arbetarklassens förkämpes dumpade Facebook-sida så det är bara att läsa innantill. Hon stöder bland annat en anarkistisk-kommunistisk sammanslutning, som förespråkar våld i revolutionär anda.

Man kan tänka sig att denna förkämpe har infiltrerat denna gamla adelsätt, för att tillskansa sig det som rätteligen borde ha tillkommit henne och hennes gelikar redan för hundra år sedan eller mer. 

Den nutida grevens mamma har genom att vara sambo med en vanlig Gustavsson redan inlett denna resa mot ett sönderfall av de gamla privilegierna. En demokratisering helt enkelt. Och den nu levande greven är en vanlig lantbrukare om man ska tro den infiltrerande arbetarklassens tigrinna.

 Annat var det för hundrafemtio år sedan då en dåtida släkting till mig fick inskrivet i betyget att han var opålitlig för han hade "olåfligt" lagt beslag på en mössa. Han blev upptäckt och varnad, dock icke lagförd. Men skulle resten av sitt liv observeras som opålitlig.

Så gick det till då. Nu tar arbetarklassens förkämpar lagen i egna händer och försöker mörda adelns företrädare. Aj, aj, aj så det kan gå. 

PS. Torpar- och statarsystemet avskaffades 1943 resp 1944, men till dess var alla dessa människor skyldiga dagsverken och att lämna betalning in natura, som mest rörde det sig om 135 000 hushåll och mångdubbelt fler människor. Mina släktingar har än i dag arvsrätt till vårt gamla släkttorp, men de slipper numera leverera fisk. Lindö herrgård äger alltså detta hus och marken fortfarande. DS.

Spanska sjukan är här i ny variant

Men den sjukdomen är inte alls lika farlig för oss som den var då i slutskedet av första världskriget, när alla var försvagade - inte minst soldaterna fysiskt och psykiskt. Sjukdomen började i Madrid och spred sig över världen på fyra månader. Bland annat soldater tog den med sig runt världen. 

Omkring 700 000 svenskar blev sjuka och fem procent av dem dog. Att den har uppkommit nu igen i Mexiko kanske har sina historiska orsaker. På smittskyddsinstitutet säger chefen Annika Linde att det inte är någon fara för oss. 

Det är bara om man har varit i Mexiko eller södra USA och blir sjuk, som man behöver gå igenom provtagning för att se vad för slags virus som gett influensan. Att det tog någon månad för myndigheterna i Mexiko att reagera berodde på att det såg ut som en vanlig influensaepidemi. 

Att friska och unga dör i denna sjuka beror på att ju starkare immunförsvar man har desto hårdare drabbar sjukdomen. Celldöden som blir följden går så långt att människan avlider. I Mexiko City är nu skolor stängda och allmänna tillställningar inställda till den 7 maj.

PS. Själv oroar jag mig inte särskilt mycket för jag har gått igenom asiaten som drabbade världen 1957 och som var en sammanslagning av fågelinfluensa och ett mänskligt influensavirus. Då var hela klassen borta i flera veckor, men vi överlevde. Allihop. Vi var tolv år gamla och gick i sjätte klass. DS.

Ex-grevinnan begärd häktad

Den misstänkta anstiftaren till mordförsöket på greve Carl Piper, hans exfru, har begärts häktad. Häktningsförhandlingen kommer att genomföras i eftermiddag.

En dörrvakt är misstänkt för själva skottlossningen, som skadade både greven och hans nuvarande höggravida sambo. Det var bara mycket turliga omständigheter, som gjorde att greven överlevde. Han träffades av flera skott i halsen. 

Exfrun och dörrvakten kan ha lärt känna varandra på den krog, som ligger nära exfruns hem på Södermalm i Stockholm. 

Dörrvakten har enligt uppgift varit vid Ängsö slott och frågat efter greven iförd en vit peruk. Men då var greven själv inte hemma.

Det kan ha varit den nuvarande sambons förtjänst att greven överlevde för hon kastade sig framför honom när skotten föll.

PS. Ex-grevinnan har varit engagerad i flera antikvinnovåldsrörelser och varit för att sexualförbrytare skulle få hårdare straff. Allt stod tidigare på Facebook, men detta är nu raderat. DS.

Ex-grevinnan kvar hos polisen

Varför blir det så upprörda känslor kring ex-grevinnan och hennes exman? Tydligen tror polisen fortfarande att hon är skyldig eftersom hon sitter kvar anhållen också i dag. Och nu har de tagit in en ny misstänkt. Polisen tror att detta är skytten. 

Jag har strukit flera kommentarer. Kanske skulle jag inte ha gått in och svarat? Det gör jag inte hela tiden, men nu tyckte jag att det blev något slags klassdrama av det hela.

Om man är ex-grevinna så är man förstås en rasande trevlig människa. Javisst. Och hennes exman får man inte ens nämna vid namn? Fast han är skjuten. 

Vad är det för moral som finns där ute? Eller hänger det samman med något annat? Detta drama kommer att få sin upplösning, som alla dramer, men som sagt det är något för någon intresserad att skriva en bok om. Direkt ur livet. 

PS. Det kanske är en vink från makterna att jag ska ta med detta i den bok jag håller på och skriver nu om mina förfäder, där också morfars far är med. Han som var färjkarl och torpare på Ängsö och dog när han fick bommen från färjan i huvudet. Hur gick det för hans barn och fru då? Detta hände i slutet på 1800-talet och morfar flyttade ut till Skotterön istället för att stanna på Ängsö. Kan bli en bra historia.DS.

Exfru anhållen för anstiftan till mord

Carl Pipers exfru verkar tillhöra den där sorten, som till varje pris ska ta ifrån barnen deras biologiska pappa. Nu sitter hon anhållen för anstiftan till mord och har raderat sin sida på Facebook. Deras tvist handlar om två barn och exfrun har hävdat att barnen inte ville besöka sin pappa.

Carl Piper vände sig då till tingsrätten för att få träffa sina barn, vilket tingsrätten tillstyrkte. Mamman vände sig i sin tur till hovrätten, som också tyckte att barnen skulle få träffa sin pappa. Socialtjänsten på Södermalm har gjort ett flertal utredningar kring dessa barn.

Nu verkar det som om exfrun inte har nöjt sig med att anklaga pappan för underliga saker - vilket är det vanliga i sådana här mål - utan aktivt har anlitat en torped, som skulle utradera pappan från denna jord. Mycket drastiskt, men kanske en följd av att det anses vara kvinnan, som har rätt till barnen i vårt land. Att kvinnor är bättre som föräldrar än män. 

Dock verkar det som om pappan i det här fallet kommer att överleva skottlossningen. Rimligt sett kan inte barnen tycka att det var rätt det som skedde. Om det nu stämmer att mamman har anlitat hjälp för att få pappan ur världen, så är det en riktigt bra deckare.

Det är bara för Liza Marklund att anteckna och skriva ned. Det kan bli en motbok till Gömda och Asyl. Och på så vis kan hon nu sona sina tidigare synder, då hon påverkade politiker och Sveriges riksdag att lagstifta till kvinnors fördel.

PS. Min morfars far var torpare och färjkarl på Ängsö - som länge tillhörde Piperska ätten - och min morfar föddes där, dock ej på slottet. Min morfars far dog i en olycka då han fick bommen från färjan i huvudet. Min morfar flyttade till Skotterön och senare till Skärsholmen i Kärrbo församling, tvärsöver viken från Ängsö. DS.

Fildelning som marknadsföring

Bokförlagen använder som marknadsföringsåtgärder att trycka upp mycket fler böcker än de räknar med att sälja och sedan använda dessa som gratisex i kampanjer för att göra böckerna kända. Men de går i taket när användare laddar ned ljudböcker gratis och ser det inte som reklam för dem själva.

Författaren Unni Drougge skriver om det på Newsmill där hon bland annat konstaterar:

"I min egen bransch, bokbranschen, är det tendentiöst nog så gott som enbart bestsellerförfattare - det gamla systemets vinnare - som krävt omedelbara åtgärder mot den nya tekniken och dess användare. I spetsen ser vi Jan Guillou, vem annars? Guillou har ju ända sedan Gömdaskandalen med fanatisk iver från sin position i "riktiga medier" hetsat mot inte bara fildelare utan också mot hela bloggosfären. Guillous status i cyberrymden har därmed nått rock bottom. Ilskan mot honom handlar till stor del om hans uppenbara okunnighet om datoranvändning och internet.

Förlagskompanjonen Liza Marklunds senaste blunder gjorde inte saken bättre, då hon i en Expressenkolumn (22 mars) både lät förorda kinesernas nätcensur och förde fram totalt felaktiga uppgifter om nedladdning, vilka efter bloggarnas beriktiganden resulterade i en rättelse."

Hon berättar vidare att hon själv när hon gavs ut på Piratförlaget (Guillous-Marklunds förlag) så trycktes 80 000 ex upp för att spridas med en damtidning, vilket hon inte fick en krona för. Men då var det en marknadsföringsåtgärd, som förlaget hade kontroll över. Drougge menar att det handlar om makt och kontroll och när detta slipper ur händerna på bokförlagen. Det är då de går i taket.

Unni Drougge har beslutat att själv lägga ut sin ljudbok Boven i mitt drama kallas kärlek på nätet och räknar med att detta kommer att sprida hennes bok ännu mer. Och hon tror inte att hon kommer att förlora något på det.

Nä, det tror inte jag heller. 

Journalistkåren som överordnad alla andra kårer

"Synsättet att journalistkåren är överordnad andra samhällsfunktioner bygger på en självbild och ett förhållningssätt som leder till att grundläggande principer om sanning och rättstrygghet förminskas. I jakten på journalistiska avslöjanden är integritetskränkningar legitima - dolda inspelningar, falska förespeglingar och lögn blir medel för ett helgat ändamål."

Det är Lars Adaktusson, som skriver så i en krönika i Svenska Dagbladet i dag. Han går emot journalistförbundet och dess syn på att egna medlemmar alltid står över lagar, som gäller andra medborgare. Att det alltid är viktigare att få fram avslöjanden än att avstå från att kränka integriteten för människor.

Detta sätt att se på journalistkåren menar han urholkar rättssäkerheten och också devalverar den egna yrkesetiken.

Lars Adaktusson tänker uppenbarligen mest på Janne Josefsson och andra av den sorten i rollen som politikeravslöjare. När dolda mikrofoner avslöjar fördomar hos politiker på högerkanten. När TV och radio nitiskt använder wallraffmetoder för att infiltrera dessa kretsar.

Jag tror inte att han tänker på kvällspressen som har som ständig arbetsmetod att tumma på sanningen,  ljuga och skriva skrönor ifall de inte får ihop de fakta de behöver. Särskilt om det handlar om "vanliga" människors liv. 

Adaktusson tycker att det är dubbelmoral att som journalistförbundet gör kritisera FRA-lagen och övervakningssamhället,  men tycka att det är okej för den egna kåren att syssla med sådana metoder. Han nämner särskilt radioprogrammet Kaliber, som använt dolda mikrofoner i en granskning av Sverigedemokraterna.

Medieprofil sköt greve

För nästan exakt trettionio år sedan löd rubriken "greve sköt neger på Östermalm". Då var det en stor nyhet eftersom det kunde finnas rasism dolt i dådet.

Den här gången är det en prisbelönad medieprofil i fokus. Och det hände i Gamla Stan. Detta reservat för både medieprofiler och grevar. Alla inblandade är i 30-40-årsåldern.

Eftersom medieprofilen enligt uppgift sköt sex skott mot både greven och hans sambo så var avsikten uppenbarligen att döda. 

Han är gripen eftersom han blev igenkänd av offren och de kunde själva larma polis och ambulans. Han greps senare i sin bostad. Den skjutne mannen är livshotande skadad medan kvinnans tillstånd är stabilt.

PS. Det var alltså enligt uppgift reklamaren Anders Dalenius som sköt greve Carl Piper, som är skriven på Ängsö slott utanför Västerås, mittemot mina förfäders gamla torp på Skärsholmen. Men medieprofil är mer spännande för pressen att skriva. DS

Räntan nere på en halv procent

Nu har vi blivit som muhammedaner i västvärlden och det tycker jag är bra. För i det religiösa systemet får man inte ta ut ränta. Däremot kommer det naturligtvis alltid att finnas avgifter.

För bara knappt två decennier sedan gick världen åt motsatt håll. Då höjdes räntan som mest till 500 procent av riksbankschefen Bengt Dennis, som skulle försvara ett fast penningvärde. Det medförde att företag och familjer gick bankrutt, när de blev tvungna att betala räntor på upp till 24 procent. 

Det som händer nu är istället motsatsen, att många familjer kan betala av sina lån och inte behöver lägga alla pengarna på räntan. De kan amortera mera och därmed verkligen få möjlighet att äga sitt boende eller ha möjlighet att med pengar, som verkligen är deras egna, skaffa sig det de behöver.

Och ägandet sprids bland de som inte har så mycket. Det är en mycket bra utveckling.

Om att missa livets mening

Familjen Marklund-Aspeborg verkar ha missat livets mening lika mycket som burkmannen Curt Degerman uppe i Skellefteå, som ägnade sitt liv åt att samla på burkar och lägga guldtackor på hög. Han trodde nog att livets mening låg i att bli rik. 

 Curt Degerman blev det verkligen och dog rikare än de flesta. Men hur såg hans Scrooge-liknande liv ut? Kusinen som ärver honom säger att han ska fortsätta i samma anda och inte slösa bort arvet. Nä, men det finns annat man kan använda tolv miljoner till.

Med lite fantasi kan man göra mycket gott med tolv miljoner. Och likadant är det med familjen Marklund-Aspeborg. De skulle kunna göra fantastiskt mycket gott med alla de miljoner de har samlat på sig. Men istället har de en sommarstuga i Marbella och låtsas, enligt den senaste rapporten därifrån, att de är några slags invandrare i Spanien.

De svenskar jag känner, som bor eller har bott i Spanien har aldrig flytt ifrån något. Vare sig dålig ekonomi eller usla liv. Inte heller har de tänkt sig att bli spanjorer, utan att flytta hem så småningom när de inte orkar eller vill bo där nere längre. 

För Curt Degerman är det för sent att ändra livsstil. Men familjen Marklund-Aspeborg har hela tiden chansen till ett nytt och meningsfullare liv. Och att använda sina resurser på ett mer fantasirikt sätt också för andra människors bästa.

Anitra Steen pensionerar sig

Varför är vissa människor värda tio gånger mer än andra? Frågan dyker upp igen nu när Anitra Steen ska gå vidare i livet och får hundratusen i pension per månad. Ja hon tycker att hon är värd det för hon har jobbat i tjugo år på höga positioner.

För den sortens människor så finns det ingen förståelse alls för den sämre sorten som finns i London och som lever ett hemlöst uteliv. Annars lyckade och rika människor fick prova på den sortens uteliv i TV under några dagar och en av dem upptäckte att han hade obearbetade problem. Känslomässiga sådana, som han gömde bakom den flotta ytan han annars satte upp mot omvärlden. 

Prylarna och pengarna var muren, som höll allt annat borta. Han levde på denna glassiga yta, men den raserades snabbt när han inte hade detta att hålla upp mot omvärlden. Tre nätter på gatan gjorde honom lite ödmjukare. 

Klivet från godsägarlivet i Sörmland till några nätter på gatorna i Stockholm skulle väl vara alldeles för långt för någon som Anitra Steen, men det vore kanske nyttigt.

En föreställning som flera av de rika engelska männen och kvinnan hade, som skulle prova på uteliv, var att det gick att ta sig ur det. Ganska enkelt också. Men den som annars var en lyckad affärsman stod sig slätt ute på gatan, när han försökte sig på att sälja. Han tjänade inte en penny.

Det var inte bara så, att han befann sig på gatan utan tillgångar utan med detta följde ett helt paket av synsätt från omgivningen. Den som inte uppför sig på det etablerade rikemanssättet betraktas heller inte som en tillgång i dessa sammanhang.

Klasskillnaderna blev helt enkelt för stora mellan denne till synes utslagne man och de förbipasserande som ingick i en högre klass. Trodde de. De var en bättre sorts människor än den där figuren, som försökte sälja något till dem och som såg underlig ut. I deras ögon. 

Ett sådant samhälle har vi också i Sverige, men ett TV-program av den sorten har vi ännu inte sett. Vore inte det ett mer samhällstillvänt program än det eviga Robinson, där de som inte har något alls nästan blir dödade av programformatet?

Detta är visserligen en spegling av det bottenläge, som kan uppstå i vårt land för var och en av oss, men överklassen är mycket frånvarande, osynlig i programformen precis som om det inte finns någon i vårt jämlika land. Förvisso finns det en sådan i verkligheten. En av medlemmarna i den nya godsägande överklassen heter Anitra Steen.

Härmed erbjuder jag mina tjänster

Ja herregud så trött jag blir på alla dessa skribenter, som inte har en aning om vanliga människors villkor. Härmed erbjuder jag mina tjänster både till Thomas Mattsson och Jan Helin och alla andra intresserade i pressen.

Jag kan beskriva hur det känns att bara ha gröt att ge till barnen för att pengarna är slut. Hur det känns att vara en utstött paria i det svenska samhället. Utan anledning. Hur det känns att inte ha mer än drygt 8 000 i sjukpension per månad efter att ha jobbat, studerat och tagit hand om barn i fyrtio år, varav ett flertal år som utnyttjad i arbetslöshetssystemet.

 Hur det kändes när min pappa dog och lämnade efter sig ett par hundratusen i arv så att vi kunde köpa en moppe till yngste sonen och en ny TV. Den gamla hade varit trasig länge.

Hur det kändes när jag fick skattebeskedet i år och började gråta när jag såg att jag skulle få tillbaka femtusen kronor. Det var första gången någonsin jag fick tillbaka så mycket. 

Allt detta och mer därtill som jag har beskrivit i mina sjuhundrasjuttiotvå tidigare inlägg här på min blogg sedan i januari förra året. 

Jag ska med glädje meddela f-kassan att de får sänka mitt belopp som sjukpensionär ifall någon är så vänlig att den anlitar mig till en lön, som överstiger det fribelopp man får tjäna som dylik. 

Jag skulle välsigna den människa, som kunde göra detta för mig och familjen. Dessutom är jag naturligtvis osedvanligt bra kvalificerad, för att skriva krönikor eller något annat. Gick ut journalisthögskolan 1974, fick jobb meddetsamma på Dagens Nyheter och har jobbat där i arton år. Blev tvungen att till sist säga upp mig när bolaget drog in alla möjligheter att jobba mer än den halvtid jag hade. 

Räddade familjen med hjälp av det avgångsvederlag jag fick då och har sedan dess skrivit två böcker och skriver varje dag som synes. Om allt mellan himmel och jord. Vore det inte på tiden att mina resurser togs i anspråk lite mer?

Visa nu att ni inte är alldeles bakom flötet i pressen utan inser att gammal ändå är äldst. Dessutom håller jag på och skriver en bok om mina rötter. Där ingår en mayaindianska, som flyttade till Sverige på 1800-talet. Förutom alla torpare och statare i släkten. 

Slå det den som kan. 

Nätet sammanförde pappan med sin dotter

Tvååriga Francesca försvann från sin pappa när mamman tog henne med till Ecuador. Mormor till flickan ringde och sade till pappan Dirk Pratt att flickan hade dött. 

Men Dirk Pratt kunde aldrig få bekräftat att dottern verkligen var död och bar på hennes bild i sin plånbok. Efter tjugosju år letade han under sitt namn på google, efter att ha sett filmen Wanted med Angelina Jolie, där en av karaktärerna gör detsamma. På nätet letade hans dotter efter honom och han hittade hennes efterlysning.

Både mormor och mamma hade ljugit för dottern i alla år och sagt att pappan hade dött i en bilolycka. Nu har de äntligen träffats.

Det påminner mig om alla barn, som saknar sina pappor. I min släkt finns de också. Två pojkar, som inte har fått träffa sin pappa på flera år, fast de bor i samma land. 

Mamman och socialen tillsammans hindrar all kontakt. Jag vet inte vad deras mamma har sagt till dem, men nu börjar de bli stora.

 Om ett par år är den äldste myndig. Jag hoppas att han kontaktar sin pappa då. 

Pirate Bay är riktiga vikingar

Jag har inte skrivit något om Pirate Bay därför att för mig som författare är detta inget problem. Mina böcker finns inte som ljudböcker.  Ingen har hitills gjort film på mina böcker heller, så det finns inte så mycket att ladda ned. 

Inte heller är jag i musikbranschen, där den största upprördheten verkar finnas. Problemet finns för de stora industrikedjorna. De som har satsat miljoner och redan är rika. Mycket vill ha mer som det brukar heta och det gäller både Björn Ulvaeus och andra. ABBA:s musik är snudd på  helig runt om i världen, så deras musik vill naturligtvis människor ladda ned. 

Vikingar var pirater förr i tiden. De tog vad de ville ha medan kvinnorna och barnen var hemma och skötte gårdarna. På så vis omfördelades tillgångarna. Pirate Bay följer i deras fotspår. De tar vad de vill ha utan att betala för det. Och ger det till andra. 

Nu fick piraterna ett års fängelse och ska betala 30 miljoner i skadestånd. Jaha. Vi lever inte på vikingatiden utan i ett samhälle med lagar och förordningar. Ett års fängelse brukar man få för grov misshandel eller något liknande grovt brott.

Internetoperatörerna vägrar blockera sajten och i går lär över tio miljoner nedladdningar ha pågått när domen hade fallit.

Jag är fortfarande kluven till allt detta. Själv laddar jag inte ned, men visst har jag sett nedladdade filmer och lyssnat till nedladdad musik. Antipiratbyrån vill stänga av fildelare från nätet så att de varken kan blogga, läsa nyheter eller göra bankärenden.

Det börjar likna diktaturstat med sådana krav. Förbjud dem att ha datorer lika gärna. Eller att prata och umgås med andra människor, som har datorer. Domen ska överklagas till hovrätten.

Hälften av lönen i pension

Och nu kommer nyheten att människor inte får den pension, som de har tänkt sig. Ja, det har jag vetat länge eftersom jag själv kommer att få lägre ålderspension nästa år än den som mina båda pappor har fått. Och då pensionerade de sig båda på 80-talet.

Detta beroende på att 90-talet drabbade mig. Precis som att 00-talet nu drabbar andra. Och på att vi 40-talister har gett våra intjänade pengar till den förra generationen. Jag hade oturen att bli först arbetslös och sedan sjuk, vilket inte var så ovanligt. 

Och det gav direkt utslag i en lägre pension. Men min biologiska pappa hade sparat ihop till en miljon på banken och i aktier, så jag fick en del av detta när han dog. Universums rättvisa trots allt. Och jag har en styvfar, som kanske delar med sig när den dagen kommer. 

Plus att jag har en yngre sambo, som drar det stora lasset nu. Familjeförsörjare brukar han kalla sig. Och det är han förstås. För själv skulle jag inte kunna bo där vi bor och försörja vår son, som ännu inte har slutat skolan.

Så det ser ut som det alltid har gjort. En del har mer än andra. Och det finns inget samband mellan hur länge man har jobbat heller och vad man får. Samhället tar inte hand om oss. Tro inte det. Spara själva. Det är det enda som håller.  Eller bli bankdirektör. 

Märklig bilolycka var antagligen självmord

Jo jag tänkte så redan när jag läste om kraschen med en bil, som körde rakt in i en buss helt plötsligt att det kanske var självmord. 

Annars måste något mycket märkligt ha hänt i bilen. Och nu bekräftas det av ett avskedsbrev.  Svenska Dagbladet och Sydsvenskan skriver om det i dag:

"Vid kraschen i Staffanstorp frontalkrockade personbilen med en av Skånetrafikens bussar, med omkring 15 passagerare ombord. I bilen dödades den 37-årige föraren och hans två söner, fyra och åtta år. En av busspassagerarna skadades allvarligt, flera fick lindrigare skador.

Personbilen kom plötsligt över på fel sida och fortsatte rakt mot bussen. Därför fanns redan från början misstanke om ett så kallat utvidgat självmord, där en person tar med sig andra in i döden."

Jag reagerade mot att alla tidningar skrev om det för det var en så hopplöst trist historia. Det gick att se att det var raksträcka där det hände, ingenting skymde sikten och att bilen tydligen hade siktat på bussen. 

Självmord med bil är sällsynt, men förekommer i en del fall per år. Upp till omkring tjugo stycken. Och det brukar inte polisen eller tidningar berätta om för det finns en smittoeffekt. Anses det.

Pojkarna i bilen dog direkt medan fadern dog lite senare. Om pappan hade överlevt hade han blivit anklagad för mord.

Curt Degerman dog rik sextio år gammal

Curt Degerman samlade hela sitt liv, pantade burkar och levde snålt. Han unnade sig sannolikt inte att gå till doktorn, utan klarade sig ändå. 

Kusinen hittade honom en dag död i sin säng. Han dog av en hjärtinfarkt endast sextio år gammal. Han hade en gammal cykel, som inte ens gick att cykla på, bara dra omkring. Han hade samlat burkar i trettio år. 

Men han lämnade omkring tolv miljoner kronor efter sig. Kusinen får allt. Curt unnade sig ingenting och gick till biblioteket för att läsa börskurserna, så han slapp köpa något. 

Så om meningen med livet är att vara så rik som möjligt när man dör, så ska man leva som Curt gjorde. Snåla med allt. Inte unna sig något. Inte skaffa bil, TV, dator och mobiltelefon. Inte skaffa några barn. 

Utan snåla ihop allt så någon släkting kan ärva det. Men blir inte livet en smula fattigt då?

Vår saknad efter papporna

Alex Schulman är en av de som skriver om sin pappa. Hur svårt det är att förhålla sig till honom i hans eget liv. Han är säkerligen inte klar med detta ännu. Det verkar som om han bara har skrapat på ytan av denna djupare saknad.

 Och Annika Marklund svarade mig i går när jag skrev om hennes saknad efter sin far, att det inte är så farligt med detta. Hon har kontakt med sin far Mike. Och hon fick till och med bättre kontakt när hon nu utttryckte denna saknad. Fast så skrev hon inte riktigt i sin krönika om sin far. Där kändes hennes djupare faderslöshet.

Vi lider nog lite allmänt av faderslöshet, tror jag. Eller frånvarande fäder. Förr i världen var det inte något större problem, när alla mer eller mindre var bönder. Då jobbade kvinnor och män ihop på gården och skötte olika sysslor och barnen ingick i dem.

Jag har själv sett det eftersom jag var sommarbarn i Blekinge hos mor och far - jo de ville att vi skulle kalla dem så - där de bedrev jordbruk med tio kor, får, grisar och höns. Ett småjordbruk av den sorten, som inte längre lönar sig, men som försörjde en familj på den tiden. På 50-talet. 

Och för nästa generation, som både Annika Marklund och Alex Schulman tillhör måste det finnas något avlägset minne av denna tid. För den sortens mänskliga samvaro dominerade vår civilisation under något tiotusental år. 

Med rasande fart har vi frigjort oss från den gamla moder jord och vi lever alltmer fritt svävande i luften med yrken, som för bara ett par generationer sedan var i absolut minoritet.

 Vi var då som mänsklighet förankrade i naturen omkring oss och den bestämde hur vi skulle uppföra oss. Och som sagt kvinnor och män arbetade tillsammans och tog hand om barnen ihop.

Jag som såg hur det kunde fungera med en mor och en far, som alltid fanns där kunde jämföra med min egen splittrade familj. Farfar och farmor hade skilt sig och det fortsatte i mina föräldrars generation. Mamma och pappa skilde sig. Då på 50-talet var det fortfarande ovanligt.

I Alex Schulmans fall är det att ha en gammal pappa, som är knepigt eftersom han tvingas se hur livet krymper runt honom. Det är också att långsamt bli alltmer pappalös. 

Märkligt nog har mammorna alltmer tagit över båda rollerna. Jag ser det på hur upprörda de är i 40-årsåldern när de ska beskydda familjen. Det fungerar inte särskilt bra för de går lätt över gränsen och blir hysteriska när ingen lyssnar på dem. 

Vi har sett det särskilt när det gäller bilkörning där vi bor. Då går mammor ut med spadar och hotar bilister, som de tror kör fortare än trettio. Eller ringer och skäller ut föräldrar till vuxna barn med körkort.

Papporna kan finnas där i bakgrunden, men det är mammorna som känner att det är deras uppgift att försvara de små barnen. Familjen är mycket mer utsatt numera i ett samhälle, som splittrar familjerna redan när barnen är i ettårsåldern. 

Samhället har tagit över rollen som mor och far för oss. Och vi slår oss blodiga när det inte fungerar. När samhället stöter ut oss i arbetslöshet eller sänker våra ersättningar. Då står vi där utan någon surrogatförälder alls.

Och barn av båda könen får problem inte bara med samhället utan med sina rötter hos sina biologiska pappor och mammor.

Sök rätt på pappa Annika Marklund!

Annika Marklund är deprimerad för hon har vuxit upp utan sin pappa Mike. Det känns äkta när hon skriver om det i Aftonbladet. Vad var det som hände? 

Nej, det får vi inte veta. Som alltid intresserar hon mig som psykologisk gåta. En sådan som sträcker sig bakåt i tiden till hennes mamma. Precis som Annika Östberg och hennes mor. Nä, de går kanske inte att jämföra på samma dag, men nog fattas det en pappa i Annika Östbergs liv också. Den amerikanska staten fick gå in och bli hennes pappa på sitt hårdhänta sätt istället.

Och jag känner igen det deprimerade, som Annika Marklund skriver om, för samma melankoliska känsla har jag också haft sen barnsben, när jag inte kunde få mina föräldrar att hålla sams hur duktig jag än var som storasyster. Nä, det hänger inte ihop ett dugg. Inte orsaksmässigt. Jag vet. Men i barns värld blir det så. Det är deras fel allting. 

Att mina föräldrar inte trivdes tillsammans måste bero på något jag har gjort. Visst. Inte skulle det bli så tokigt annars. Bara jag hade varit lite snällare så skulle det nog ha löst sig. Och när det inte gjorde det utan pappa blev utslängd till slut så var jag tvungen att ta hand om mamma. Hon var den enda som fanns kvar.

Så därför blev mitt absolut största misslyckande i livet att jag kom hem från mitt sommarjobb i månaden juli och hittade min mamma död. På det viset kopplas saker och ting ihop i barns liv. Jag har ännu inte kommit över det. Att hitta sin mamma död kommer man inte över. Fast det var drygt fyrtio år sedan.

Men för sjutton Annika Marklund ta reda på din pappa. Du eller mamma har väl resurser att spåra honom. Ni behöver träffas. Anmäl dig till Spårlöst annars. De kan hjälpa dig. Det är ett av de bästa programmen i TV4. 

Ulrika Knutson har en agenda

Jag minns så väl att Ulrika Knutson sade på Publicistklubbens möte om Medierna och Gömda att hon inte hade någon agenda. Det skulle då ha betytt att hon inte hade någon outtalad avsikt eller ambition i detta sammanhang. 

Men Ulrika Knutson är en av de, som jag uppfattar ha en i allra högsta grad fungerande agenda. Och ser hon inte det så är hon ganska blind för hur hon verkar utåt och betraktas.

Hon ingår i det finkulturella sammanhanget och har gjort så i större delen av sitt liv. Hon är född 1957 och är jornalist, författare, kulturpersonlighet, programledare, litteraturvetare, krönikör och alltså ordförande i Publicistklubben. Hedersledamot i Kalmar nation Uppsala och hon var medlem i Grupp 8.

Hon tillhör alltså ungefär samma intressesfär där jag själv befann mig ända tills jag slutade på Dagens Nyheter. Det var en instängd vänstervriden, elitistisk och ganska intolerant värld. Jag ville jobba med film, teater, musik, dans samt nyheter om detta (jo jag hade alla dessa uppgifter som reporter) därför att jag tyckte att DN:s sätt att bevaka kultur var urmodigt. 

Bakom all bevakning står en världsbild eller en agenda och den behöver inte vara särskilt infam eller konspiratorisk. Jag är inte mycket för konspirationsteorier. Utan det är helt enkelt så att alla människor behöver en plattform att utgå ifrån. Och för kulturbevakande journalister blir den särskilt viktig. 

Man kan väl säga att Ulrika Knutson är en typisk representant för den delen av journalistiken med en hög utbildning och ett förflutet i vänstersfären. Det var den sfär man skulle tillhöra till inte alltför länge sedan.

Jag är som sagt själv uppvuxen inbäddad i rörelsen och fick den i mig med skolmjölken. Det behövdes inte att lärarna i Björkhagens skola predikade socialism. De utstrålade detta i sitt sätt att vara. Det var det moderna sättet att förhålla sig till världen. Då i början på 50-talet när fascismen hade lidit ett stort nederlag. 

De förkroppsligade helt enkelt det hopp om framtiden, som stod emot det gamla. Och de projicerade detta hopp på oss barn.

Glöm inte att amerikanare, engelsmän och ryssar faktiskt segrade tillsammans den gången. Och Sverige gick från att ha varit inbäddat i Tysklands intressesfär till att vara mycket mer påverkat av Sovjet. Fast vi förstås också var vända mot väst, som vi alltid har varit i neutralitetens namn. Och fristående. Men ändå inte för vi var ett litet land.

Jag tillhörde alltså de barngrupper, som kände att jag skulle bära Sverige vidare genom tiden. Och jag har långt senare begripit varför vi inte fick lära oss något i den Realskola där jag gick senare om varken första eller andra världskriget. För lärarna där gillade inte läget. De var inte socialister. Och de ville inte gå igenom dessa krig för de var inte införstådda med det rådande synsättet på vad som hade hänt.

Och ännu mycket senare har jag också förstått att tiden är inte alls linjär, utan finns i olika fickor beroende på människor och omgivning. Björkhagen tillhörde framtiden på ett annat sätt än Östermalm gjorde. Och jag har också stött på människor, som har slagit ihop sin fina bakgrund med ett socialistiskt synsätt, för det var så man skulle göra i vissa kretsar för att framstå som en bra människa.

Och massor med människor gick med i sossepartiet, för att de ville vara med och dela den makt, som nu skulle utgå från detta parti. Detta har jag också sett i min omgivning. Och en hel del ungdomar gick ännu längre till vänster än så av intellektuell övertygelse. I alla fall ett tag.

Där står vi nu ungefär femtio år senare och har ett Sverige, som har tröttnat på ett kompakt makthavande socialistiskt parti, som har blivit självfullkomligt och tappat bort sina rötter. Och märkligt nog framstår numera de borgerliga partierna, som de radikala. Men omsvängningen tar sin tid. 

Och naturligtvis försvarar Ulrika Knutson och andra sin inneboende agenda, särskilt om de inte ens ser den själva. För en agenda behöver inte alls vara uttalad eller politisk, utan den kan helt enkelt framstå som det man själv är.

Slutet på en fas och början på en ny

Vi ingår alla alltid i ett större skeende, men om vi aldrig upptäcker det så går tillfället oss förbi. Just nu befinner vi oss i slutet på en fas, som har innefattat att det manliga och kvinnliga har närmat sig vartannat.

Jag säger inte att män och kvinnor har närmat sig varandra, för det vet vi ingenting om. Utan här menar jag att det handlar det om utompersonliga krafter, som hänger ihop med oss som mänsklighet. 

Om vi tittar på statistik och sådana andra verklighetsbaserade instrument, så säger det oss vad vi vill se. Det vill säga att det går att få fram siffror, som visar på det som vi tycker inom oss själva. Och så används oftast statistik också.

Det jag talar om är det större, som oftast inte uppfattas, men som alltid pågår inom oss alla och har del i något annat än oss själva. 

Jag har konkreta exempel från min egen verklighet på hur det kunde gå till på 50-talet och hur samma problem löses nu. Det som då var mycket svart och vitt och medförde att människor stöttes ut ur en gemenskap har blivit vänligare i detta århundrade.

Vi har sett det senast inom socialdemokratin och LO, där inte kvinnorna avgick eller sparkades, fast det fanns krav på det, utan något annat fick bestämma. Åtminstone så här långt.

Jag har också privata exempel på detsamma inom den journalistiska kåren, där sådant som tidigare skulle medfört uteslutning inte längre har gjort det. I de fall jag tänker på har det rört sig om män, men man skulle kunna säga att kåren i stort ställer upp för sina medlemmar ifall de inte själva gör sig helt omöjliga.

Detta närmande mellan manligt och kvinnligt är naturligtvis helt nödvändigt därför att vi alla innehåller sådana sidor och vi riskerar att bli fiender till oss själva ifall vi inte var och en av oss kan integrera dessa delar av oss till en helhet.

Och som jag ser det är det detta som pågår. Det är ingenting nytt i människors historia utan det är en utveckling, som ständigt äger rum, fast på olika medvetenhetsnivåer.

Det vi nu behöver är att synen på oss själva utvecklas till att omfatta oss alla som mänsklighet, att vi inte längre ser vissa människor, som den andre, som fienden utan som en del av oss alla. Vi lever på en liten planet, som dock kan hysa oss alla miljarder varelser. Vi är många fler än vi tidigare har varit på denna jord och det är både på gott och ont, som allt här i världen.

Men jag ser det ändå som något gott i längden i fall vi kan inse att det är en styrka att vara så många olika medvetanden i mänsklig form på en och samma planet. Och ifall vi kan inse att ingen av oss är så olik någon annan att den blir något annat än en människa.

Det mest gripande programmet jag såg nu under påsken på TV var en konsert från 60-talet med Johnny Cash inne i fängelset San Quentin. Han spelade för de dödsdömda, för de utstötta, för de som hade begått brott för att de greps av rädsla, vrede eller för att de var fattiga.

 Förmodligen är de alla döda, som var med i publiken. Kanske avrättade i gaskammare, som en del av dem väntade på. I detta Kaliforniska fängelse satt och sitter bara dödsdömda, som numera avrättas med giftinjektioner. Konserten jag såg ägde rum den 24 februari 1969.

Det fanns en äkthet i uttrycket i konserten både hos de som uppträdde och hos publiken. En del av männen, såg upp mot scenen med ett förklarat uttryck i ansiktet, som om någon gudomlighet hade stigit ned till dem och lät dem se en glimt av paradiset.

Och så upplevde de nog detta, de som satt inspärrade där under stränga former. De som själva ingick i något där de plågade andra män också inne i fängelset. Där de gick med i gäng eller hotade, skadade och ibland dödade, för att själva ta sig igenom den svåra tiden. 

En av de, som pratade i programmet väntade på sin avrättning, för han hade dödat en kvinna och hennes son. Han beskrev hur han hade strypt dem. Han hade fått sin avrättning uppskjuten en gång, men han talade om den som om den inte berörde honom. Han hade ett avstånd till allt detta, som om det inte gällde honom. 

Och det var säkert så. Det gällde inte den pojke han en gång hade varit, den som var uppfostrad i en katolsk skola, den korgosse han hade varit. Något annat hade kommit in i hans liv och tagit över det. Och han hade återvänt till sin religiösa tro där inne i fängelset, för att ha något att luta sig mot. Något gott och ursprungligt, som också fanns inom honom.

Fångarna och fångvaktarna framstod som jämlika i detta program från 60-talet, för de talade lika artikulerat om den situation, som de delade. Alla de som intervjuades i programmet hade talets gåva. De kunde uttrycka vilket förtvivlans hus det var. Och hur neutralt och icke-personligt det var att avrättas av delstaten Kalifornien. 

Den äkthet som genomsyrade programmet fanns för att allt var ställt på sin spets. Det handlade om liv och död och sångaren Johnny Cash och hans kör av kvinnor uttryckte den själsliga vånda, som fanns hos dessa fångar. De hårdaste orden i programmet fanns i sångerna, när de naket avspeglade de känslor, som de annars inte fick uttryckas.

Vi lever nu i en tid, då detta är mera tillåtet. För att hålla tillbaka det som finns inom oss och med hugg och slag försöka att ändra människans uttryck har aldrig varit något lyckat. Naturligtvis behöver vi domstolar och fängelser, när det har gått så långt, som det hade för de här fångarna. Vi kan inte tillåta att människor dödar varandra eller stjäl från varandra.

Det som är svårare att begripa är när samhället självt urartar, så att det blir tillåtet för vissa att genom makt och förbindelser berika sig själva på andras bekostnad. Det är svårare att upptäcka för det kan alltid bortförklaras. Precis det som har skett nu i vårt svenska samhälle. Det kan förklaras med att vissa är förmer än andra. 

Det manliga och kvinnliga har alltså närmat sig vartannat och det är som allt annat på gott och ont. Vi är inte lika omedvetna om de mekanismer som finns inom oss, som vi var på 50-60-talen och styrs inte lika enkelt utifrån. 

Vi kan nu i det större skeendet gå igenom ett uppvaknande, som inte ställer män och kvinnor mot varandra utan som gör att vi ser att allt kompletterar vartannat. Att vi behöver dessa våra ursprungliga sidor, som har utvecklats hos oss under så många tusen år och att de berikar oss alla om de finns både utom och inom oss i balans.

Vi står som alltid inför ett övergångsskeende i världen. Jag har gener från mayaindianer, norska gener och svenska gener i min kropp. Om nu gener har någon nationalitet. 

För mig är det självklart att vi har en möjlighet att ta ett språng i historien. Att mänskligheten har en mycket stor möjlighet att gå över till en ny syn på sig själv och att detta kan inleda en helt ny fas i vår värld. Om vi alla hjälps åt att upptäcka och inse detta.

Världen blir plattare

Världen kommer självklart att bli plattare genom att vi kan kommunicera bättre än förut. Förr i tiden fick man ta cykeln eller fötterna för att träffa sina meningsfränder. Numera kan man sitta hemma och trycka på ett tangentbord.

Och det finns hur många sätt som helst att ta bort den hierarki, som har funnits i samhället under tusentals år, men som nu känns mossig och överflödig.

I framtiden kommer inte banker eller politiker att behövas på samma sätt som nu. Bara som en slags genomgångsinstans, där människor samlas för att besluta något. Men bonusar och överlöner för att någon ska sitta där och bestämma åt andra kommer inte längre att finnas kvar.

Detta beror av att vi helt enkelt inte har samma syn på oss själva och att vi inte längre behöver lägga det som finns inom oss själva på andra. Vare sig det mörka eller ljusa. Vi har alltså gått vidare till en annan medvetenhetsnivå, där vi inte behöver idoler eller skurkar, utan har en annan syn på detta.

Själva jorden kommer att hjälpa oss med denna övergång genom den stress, som vår planet utsätts för. Det i sin tur ger upphov till naturkatastrofer, som får mycket större återverkningar än någonsin förut, därför att vi är så många människor, som lever samtidigt.

Vi kommer att få en fredligare värld genom den medvetenhetsförändring som sker inom alla nu och framåt genom att människor inser att vi alla är lika. Och att det är sant att vi människor genetiskt alla är mer lika än olika djurflockar världen över. 

Ingen läser riksdagsmännens bloggar

Att blogga är ämnes- eller personrelaterat. Så därför läser ingen det riksdagsmännen skriver. Varför skulle någon göra det? 

Vad som försiggår i Sveriges riksdag bevakas av politiska reportrar. De för fram vad som är viktigt. Svenskar räknar med att de sköter sitt jobb och berättar vad som är på gång.

Att blogga är inte förbehållet de som har makten. Istället borde det väl vara tvärtom, att de som har makten intresserar sig för vad svenska folket bloggar om. 

Och hur har de tid att blogga? Borde de inte ägna sig åt annat? Som att prata med sina väljare i realtid?

Vi lever tydligen fortfarande på 50-talet

När jag var liten var journalister ett föraktat pack, som murvlade sig fram i tillvaron. Min pappa kunde bara bli detta usla. Han tillhörde den bohemiska delen av min släkt och klarade inte att som sin bror och far bli läkare. Ett respektabelt yrke då som nu. 

Jag tänkte inte bli journalist. Det skulle vara att bli som pappa. En konstig figur, som ständigt rusade iväg och aldrig gick att lita på. Någon som inte kunde vara familjefar och som hellre satt med kompisar och söp på krogen än något annat. Dessutom höll han på att dö, som kompisarna gjorde allihop i 50-årsåldern. 

Ett riktigt självförstörande yrke, som inte fanns på min karta. Jag ville hellre blir sjuksköterska som farfars syster. Det var ett ordentligt jobb. Men i 20-årsåldern sökte jag mig ändå till min pappa, för mamma var den som dog. Hon gick bort i ett astmaanfall bara 43 år gammal. 

Hon och jag som hade pratat om att bli gamla tillsammans, att alltid leva sida vid sida och se till att resten av familjen skötte sig. Plötsligt var hon borta. 

Och på 70-talet hade det blivit finare att vara journalist. Det yrket betydde något, som en granskande instans till resten av samhället. Jag sökte in till journalisthögskolan och kom in 1972. När jag gick ut fick jag jobb på DN och min kontakt med min pappa förbättrades för nu hade vi något att prata om tillsammans.

Det är lätt att förstå mina personliga skäl till denna utbildning och detta yrke. Det hade djupa rötter i min familjesituation. Plus förstås att jag hade naturlig nyfikenhet och en känsla för ord.

När jag lyssnade på Medierna i dag och läste det Gunilla Kinn skrev i Sydsvenskan, så är det som om vi fortfarande lever på 50-talet. Denna skandal i journalistkretsar som heter Gömda-affären och som handlar om Expressen och Aftonbladet och ett förlag och de affärsförbindelser, som finns mellan dessa. Den gör att det framstår som om ingenting hade hänt i murvelvärlden sedan den djupt föraktades av etablissemanget.

Och det är ännu värre än då, för då stod inga stora pengar på spel, som det gör nu, när Piratförlaget har ingått en ohelig allians med medieeliten i Sverige. Och tydligen Unicef är indraget genom sin koppling till ambassadören Liza Marklund och Expressen. 

Pengar och makt kan förvrida vilken människa som helst. Och det har uppenbarligen blivit fallet i den här affären, som har förgreningar in i riksdagen bland politiker och sträcker sig ända in i EU genom lagstiftning.

Och allt beror av - som jag ser det - att vi hellre vill tro på onda sagor än ifrågasätta makthavare. Att vi som nation lever kvar i det Sverige som fanns då på 50-talet. Ett mycket mer sammankittat land, därför att på den tiden fanns det inte en koppling mellan makt och pengar för den föraktade journalistkåren. Och ingen i Sverige visste vad bonus var för någonting. Ingen alls hade särskilt stora inkomster, inte ens i Wallenbergssfären, där min styvpappa råkade jobba. 

Medan nuförtiden så är stat, kapital, makt och pengar så tätt omslingrade att Expressen och Aftonbladet utan skrupler fortsätter sin kampanj för att bevisa att två kvinnliga mytomaner har berättat hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Och resten av elitsamhället tiger still.

Svenska folket är inte så korkat ens i påsktider att de går på sådana amsagor. Och vi lever inte längre i en tid, när det går att ständigt lura i människor vad som helst. Kommunikationen är fri på ett helt annat sätt än då för fem decennier sedan. Och journalisternas trovärdighet minskar för varje timme, som våra största kvällstidningar är så korrupta att de inte ens känner igen sanningen när den presenteras för dem.

Fästingarna knäckte Svante Lidén

Svante Lidén har varit sjuk. Väldigt sjuk av fästingbett. TBE,  fästingburen hjärnhinneinflammation. 

Han är en bekant till familjen, men han bor i Uppsala inte här i skärgården, där jag senast igår brände upp två fästingar, som katten kom in med. Vi har bott här i mer än tjugo år och aldrig råkat ut för något fästingburet, men han befann sig i Roslagen och drabbades hårt.

Han beskriver själv hela eländet i Aftonbladet i dag. Han ser ut som åttio numera fast han bara är kring femtiosex. Det kan inte vara rättvist. Eller är det? Nä, i så fall måste det vara enligt någon högre ordning, som vi små människor inte begriper.

Varför har han drabbats av det här? Ännu en gåta som inte har något svar. Ungefär som att min svägerska fick cancer och dog när hon var fyrtionio eller att min mamma dog när hon var fyrtiotre. Man dör inte så ung. Inte i Sverige. 

Och inte dör man av astma som min mamma gjorde. Det fick jag höra. Men det var ingen tröst. Hon var lika död ändå. 

Men Svante dog inte. Han har kryat på sig så pass att han kan skriva en artikel om det. Heja Svante! Någon mening var det nog ändå med detta. Har du fattat vad?

Textreklam i Expressen för Unicef

Och så luktar det hemlig uppgörelse om Expressens kampanj för Unicef. Varför just bara denna organisation och vad har orsakat att just de får textreklam i tidningen?

Har pengarna slutat att komma in för att Liza Marklund fortfarande är ambassadör där? Och när ser vi en liknande textreklamkampanj för Rädda Barnen eller Röda Korset? De gör ungefär samma saker världen över som Unicef. 

Eller är det skillnad på folk och folk när Expressen griper in? Ingen har skrivit "artikeln" som handlar om Unicef, som återfinns på nätet. Den är uppenbarligen författad av organisationen själv. 

Om man köper en nål för 25 kronor så hjälper man  varenda unge, påstås det. Nja inte de barn till Mia Eriksson, som Liza Marklund lyckades betala för att fly först till Chile och sedan till USA. De fick inte stanna i Sverige utan förflyttades över halva världen. Och inte den son som Mia Eriksson lämnade kvar i Sverige.

Och Liza Marklund är fortfarande ambassadör för Unicef fast hon uppenbarligen inte är lämplig som detta. Eller ska man ljuga där för att ändamålet helgar medlen? För att det handlar om ett politiskt projekt?

Svartenbrandt fast för rån

Det är inte lätt att lära om. Lars-Inge Svartenbrandt alias Ferm sades ha blivit frälst och buddist plus munk i fängelset förra gången, men nu är han gripen igen för rån. 

Denne man är lika gammal som jag, något halvår äldre och har suttit i fängelse i fyrtio år. Hans son dog för några år sedan i en bilolycka 14 år gammal.

Det vore nog säkrast för både allmänheten och Svartenbrandt själv att låsa in honom på obestämd tid. Men sådana lagar har vi väl inte i Sverige. Dock borde han åtminstone sitta inne tills han blir 70. Det tycker jag.

Då kanske krafterna avtar en smula. Det är väl det enda, som kan hindra honom från nya brott. 

Utvecklingen skyndas på genom omedvetenhet

Något måste ha hänt eftersom jag inte fick fler hatkommentarer på mitt förra inlägg, men de kom väl på Monica Antonssons blogg istället. Kanske.

En gång till skulle jag vilja påpeka att den här Marklund-historien inte handlar om en enskild människa utan om ett system. Liza Marklund har gett systemet ett ansikte, kan man säga. För hon är tillräckligt omedveten för att ha kunnat gå in i det utan att ifrågasätta. 

När tumskruvarna dras åt, som det gör nu, så händer fler och fler fadäser i denna systemvärld. Det beror på att själva världen håller på att förändras. Vårt klot är så litet nu så någon sådan som Liza Marklund kan inte slippa undan längre.

Hon har lierat sig med makten och härligheten - läs pengarna - för att hon tror att det är så livet ska se ut. Att då blir man lycklig. När det är möjligt att ha miljoner investerade i hus och aktier och att aldrig låta en gratisföreläsning förekomma. Utan att ständigt ta bra betalt.

Det är den uråldriga historien om Ebenezer Scrooge, den girige mannen i A Christmas Carol av Charles Dickens. Författaren skrev historien för att kunna betala av en skuld och den publicerades 1843 första gången.

Denna historia handlar inte heller om enskilda personer, utan om hur det såg ut i England på den tiden. Hur människors mentalitet yttrade sig.

Det som har hänt sedan dess är att människor inte omedelbart svälter ihjäl, när de knuffas ut ur samhället, men mekanismerna är desamma som då, vilket vi ser av den senaste tidens affärer. Det parti, som tidigare stod för mänskliga värderingar har totalt tappat riktningen med hjälp av Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin.

Äldre människor blir ofta konservativa, för de lever kvar i det förgångna. Och alla dessa nämnda damer har vuxit upp under en tid, då Sverige boomade på 60-70-talen. De vet inget annat än att de ska ha det bra och dessutom göra allt, för att just de ska ha det bra.

Det måste vara mycket skrämmande nu när världen inte ser ut som den gjorde tidigare och de gamla recepten inte gäller längre. För mig som är född precis när andra världskriget slutade och har hört alla historier om det från min släktingar är det inte självklart att alla ständigt ska få det bättre.

Mänsklighetens goda utveckling har alltid avbrutits av sjukdom, krig, naturkatastrofer och politik. Ingenting säger att pamparna nu kommer att förbli det. Ibland blir det ett brott i sådana utvecklingar, för att ett nytt medvetande kommer fram. Människor börjar tänka annorlunda.

Liza Marklund skyddas nu av Thomas Mattsson, därför att det gynnar inte honom själv att göra på annat sätt. Just nu. Han kan lätt bli skurk, nytillträdd som han är. Han har fixat till en lösning som kan ge honom mer pengar. Helt enkelt. 

Ofta tycker jag det ser ut som om sådana som Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin på sitt omvända sätt hjälper till att skynda på utvecklingen, genom sin omedvetenhet om vad som ligger under ytan och vad människor egentligen tänker. 

C G Jung har sagt att vi kan inte förfalla varken till det goda eller det onda. Båda är missriktat. Det är själva besattheten av något som blir fel. Vilket fundamentalister ger uttryck åt. 

Mitt hopp står till den yngre generationen och då inte till de 15-åriga tjejer, som tror att de måste ha femmor i alla betyg, för att godtas i samhället. När den föreställningen finns har vi gått alldeles för långt åt fel håll. Nä, hoppet för framtiden finns när ungdomar vet att de duger som de är. Bara för att de är människor. 

Thomas Mattsson gömmer undan Liza Marklund

Numera är papperstidningen Expressen av så liten betydelse att det går att gömma journalister i den. Den smarta lösningen glimrade till hos chefredaktören Thomas Mattsson. Och så gömde han Liza Marklund där.

Hon finns inte längre som krönikör på söndagar utan där är istället Leif G W Persson. Hon är försvunnen för den som använder internet. Det blev för mycket för chefredaktören när inte bara mammorna utan också sönerna till dem stod upp som en enda man (?) och häcklade Liza Marklund.

Och naturligtvis finns det ett urval av artiklar om man slår upp hennes namn i Expressen, med hennes försvarsartikel överst. Den mot den hatande bloggmobben in spe. Det vill säga mammorna och sönerna. Och innan dess reklam för hennes böcker.

Att papperstidningen numera är på utdöende är därmed bevisat av chefredaktören Thomas Mattsson själv. Och hur kan två generationer av läsare ha fel? Nä, finns inte på kartan. 

Men fortfarande är det ett för stort och förödande självmål att skippa Liza Marklund. Det skulle ju vara att ge läsarna rätt. 

Muhammedteckningar till salu

Nu när Anders Fogh Rasmussen blir generalsekreterare i Nato passar danska Trykkefrihedsselskabet på att sälja Muhammedteckningar.

Tusen exemplar är till salu av den bild där man ser profeten med en bomb i turbanen. Lars Hedegaard, ordförande i selskabet,  säger till danska tidningen Information att de vill stärka yttrandefriheten.

En teckning kostar 1 970 svenska kronor och trycks i samarbete med konstnären Kurt Westergaard, som gjorde dem.

Anders Fogh Rasmussen betonade i Turkiet att han tycker det är viktigt att ha stor respekt för alla religioner.

Fast ingen skulle bry sig om en liknande bild av Jesus. Tror jag.

Wanja Lundby-Wedin åkte på turné

Djupt nere i mig finns samma upprördhet, som nu visas Wanja Lundby-Wedin när hon åker på turné i landet. Jag såg henne på TV bland byggjobbarna. Denna upprördhet kom fram när jag försökte skriva en artikel för ett samhällsmagasin, som hade bett mig om det.

Jag klarade inte längre att befinna mig på den där journalistiska nivån, där allt ska tas med en "objektiv" klackspark. Utan skrev precis som det hade varit. Hur jag hade upplevt saker och ting. 

Och jag fick samma reaktion, som man får då, när det ska vara sorterat och lite hit och dit-resonemang. Vi är ju civiliserade människor. Så gick det inte att skriva. Dessutom var det inget nytt. Jag förstod att jag hade tappat en del av den fernissan under åren som har gått.  Och det kom fram en vrede, som jag knappt visste ens att den fanns där.

Jag kan helt enkelt inte längre skriva så där lite lagom tjusigt, anpassbart för att tjäna några kronor extra. Det är inte möjligt. Inte efter alla förödmjukelser, som det här samhället har bjudit på genom åren. 

För ett samhälle är det naturligtvis inte bra, när det blir så stora skillnader, så att den ene knappt har till mat för dagen och någon annan inte vet var den ska placera alla tillgångar. 

Jag såg också Oskar Gröning på TV i dag. Han jobbade i Auschwitz i två år. Han var övertygad nazist och med i SS. Han trodde på propagandan att tyskarna var lurade av hela världen och alla judar deras fiender. Även de små barnen för de hade samma blod som föräldrarna. Så det var rätt att döda dem. Han slapp straff efter andra världskriget. 

I samma TV såg jag hans chef Rudolf Höss, som var familjefar och som såg det som sin plikt att utrota så många judar som möjligt. Han blev avrättad för vad han hade gjort. Oskar Gröning lever än i dag, men vill numera berätta om det som hände, för att det finns människor som förnekar det. 

Över en miljon människor dödades i Auschwitz under fyra års mördande. Rudolf Höss skrev ned att han mindes en mamma med fyra barn, som frågade honom hur han kunde döda så underbara barn, strax innan de skulle in i gaskammaren. Han brukade rida omkring i naturen för att skaka av sig sånt. 

Det blir alltid för magstarkt för de flesta, när jag skriver om våra svenska förhållanden och i nästa stycke om nazisterna. Men skillnaden är inte så stor som många tror. Rudolf Höss var en mycket civiliserad människa. Han gjorde bara sin plikt. Så tyckte han.

Wanja Lundby-Wedin är en mycket civiliserad människa. Hon gör bara sin plikt och sitt jobb. 

Alla människor tror på tankar och idéer. De styr oss i många sammanhang. De idéer som styr oss i dag i Sverige är att vi lever i det bästa av länder och att vi kan bestämma över våra liv. Vi har demokrati och inget ont kan hända oss. Inte som då för drygt sextio år sedan.

Jag är inte lika säker, när jag märker att jag inte kan anpassa mig längre till vad en liberal samhällstidskrift kan vilja trycka. De hade bett mig om en artikel, men den gick inte att skriva. Det betyder att jag har förlorat tron på vad det här samhället står för. I grunden. Jag tror att många fler håller på att göra det.

Oskar Gröning fick frågan om han inte tyckte det var orättvist att de som led under kriget ofta fick det svårt också senare medan han hade haft ett gott liv. Han fick en samhällsställning igen efter kriget. Men han sade bara att så är livet. Var och en försöker göra det så bra för sig själv som möjligt.

Han visade samma brist på förståelse för de övergripande samhällssystemen, som också människor gör i vårt land. De flesta försöker naturligtvis ordna det så bra som möjligt för sig själva. Med hjälp av sina vänner, men de kan inte bry sig om alla. Inte ens om de heter Wanja Lundby-Wedin.

Annika Östberg blir fri

Ett sådant obegripligt liv denna kvinna har haft. Hon övergavs av sin mamma, när mamman gifte sig med en amerikan,  stökade till det för sig i tonåren. Rymde och fick barn som 15-åring. Gick på heroin och lyckades hjälpa sin pojkvän att skjuta en polis och en annan man.

Inspärrad den del av sitt liv när hon borde ha levt i lugn och ro med man och barn eller ett yrke. I nästan 28 år. Under tiden dör hennes son i en bilolycka och hennes mamma blir äldre och äldre och orkar inte längre åka och hälsa på henne.

Nu är hennes liv nästan förbi och då släpps hon ut ur fängelset i Kalifornien för där finns alldeles för många fångar. Hon är 55 år och vad för slags liv ska hon få i Sverige? Det land, där hon inte har befunnit sig på så många decennier?

Men hit måste hon och hon får inte åka tillbaka till USA. Det är villkoren. Varför ges människor så märkliga liv? Vad är meningen med allt detta? Måste man bli religiös för att begripa det?

Alex Schulman har skrivit en bok

Och då står förstås alla i kö för att intervjua honom. Boken handlar om hans pappa och verkar vara en melodram. 

När Alex ska berätta om sin pappas mörka sidor drar han historien om när han skulle steka pannkakor fast han inte kunde och lille Alex kallar pappa gubbjävel - för pannkakorna är oätbara. Och sedan blir den lille jagad ut på gräsmattan efter att pappa har kastat stekpannan i väggen. Därefter brister den pensionerade Allan Schulman i gråt.

Mörka sidor? Lille Alex har tydligen aldrig i sitt liv stött på några mörka sidor hos någon. Och en bortskämd unge framstår han fortfarande som vid trettiotre års ålder. Plus att de mörka sidorna redan då fanns hos honom själv. Inte hos pappa.

Väx upp du ska själv bli pappa nu snart. Stackars barn. Vad boken heter? Har jag glömt.

Nu krackelerar socialdemokratin

Det tycker jag är bra och på tiden. Själv är jag uppfostrad med den politiken i ryggmärgen eftersom jag råkade bo som liten i en förort i Stockholm, där det bara bodde sådana som röstade på det partiet. 

På 50-talet åkte de omkring och visade film på stora dukar utomhus inför valet. Vi barn gick dit för film var något vi ville se, men så urbota tråkiga filmer trodde vi inte fanns. 

En kvinnlig partiledare, som har lierat sig med diverse underliga figurer, som skulle stå på kvinnornas sida mot männen fungerar inte. 

Mona Sahlin har hamnat på fel ställe i livet genom rörelsen och borde byta bort sin post mot något annat. Men det kommer hon inte att kunna född in i partiet, som hon är. I stort sett.

Hon har blivit en symbol för den kvinnokamp, som skulle föras och ta över sossepartiet och hela världen, en misstolkning av yttre och inre, som jag ser det. 

Jag begrep det redan på 90-talet då jag skickade en bit av ett manus till Mona Sahlin, där jag beskrev hur det såg ut i Sverige. Hon hoppades att jag skulle få det publicerat. Det var kommentaren. En mycket försiktig sådan.

Då hade Sverige redan krackelerat i ett inne- och ett utelag, men det fanns ingen förståelse bland pamparna då heller för vad som hände. Ingen som upplevde 90-talet och den utarmning av människor, som det medförde vill ha tillbaka det gänget. 

Vad som än sker så kommer inte människor att rösta på dessa båda Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin. De är cementerat lierade med varandra och sitter båda i sossepartiets vu - verkställande utskott. Där sitter också de gamla stötarna Nuder-Ringholm-Ulvskog.

 Kanske om de bägge centralgestalterna avgår att väljarna skulle ändra sig. Men det kommer inte att hända. Tro mig. 

Jenz Kjellberg hotas av facket

Jenz Kjellberg får inte skriva dagbok på nätet, för då kan han bli av med a-kassan. Jaha nu har det spritt sig till alla svenska medborgare. När jag berättade för min arbetsförmedlare att jag skrev dagbok och att det kanske någon gång kunde bli en bok, så sade hon förskräckt:

- Men det får du inte.

Jag var arbetslös journalist och då var man förbjuden att använda ord överhuvudtaget. Då på 90-talet var det tillåtet för alla utom mig och andra journalister att skriva, men nu har det alltså spritt sig till alla svenskar. Om facket får bestämma.

Jenz Kjellberg säger att det är fullständigt absurt att han inte får blogga, att det måste vara ett misstag - "så här löjligt är det inte i samhället".

Tyvärr är det nog värre än så. När f-kassan inte tyckte att jag skulle vara sjukskriven längre så kallade de mitt skrivande för "hobbyverksamhet" för att kunna sjukpensionera mig. Samma år som jag fick två böcker utgivna. Jag hade rehabiliterat mig själv genom att skriva, men det räknades inte.

Rehabiliterad och inne i samhället var man inte för att man satt hemma och skrev ihop något. Särskilt inte när man som jag var över 60 år. Vi har våra regler och bestämmelser i det här landet. Det beror bara på vem som bestämmer över dig just då.

Det var valår och det skulle sparas. Jag och min familj var några av de svenskar, som det sparades på det året.

Så att ingen har hotats med avdrag för att ha skrivit dagbok, som Jenz Kjellberg tror, stämmer nog inte riktigt. Min arbetsförmedlare skrämde mig så att jag inte fortsatte med detta. För tänk om a-kassan hade fått veta det?

Men när jag blev sjukskriven uppmuntrades jag att skriva dagbok. Av en kurator. Det var ett sätt att bearbeta allt, vilket jag redan visste. Och som sagt år 2006 kom min dagbok Ett Sekel av Tystnad ut på förlag. Fast jag blev sjukpensionär det året. Någon månad efter att jag hade blivit etiketterad som sjukpensionär kom min andra bok: Marilyn Monroe Min Berättelse.

Det har aldrig varit något fel på min förmåga att skriva. Bara på hur samhället fungerar.

PS. Naturligtvis har facket fel. Yttrandefriheten är en grundlag och den tar över alla andra lagar. Men facket kan förstås hålla på och tjafsa om tiden och dra av den från a-kassan. Ta den från sömnen är mitt tips. För sova är väl tillåtet för a-kassan? DS.

Fler måste jobba efter pensionen

Ja nu vill sossarna att fler ska jobba efter pensionen. För mig är det uppenbart att alla jobbar tills dom dör. Vi håller alltid på med något, annars lever vi inte. 

Som Hasse & Tage sa en gång: Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? Nä, e inte han dö? Nä, han rör ju på sig...

Men det enda som räknas som jobb är att vara avlönad för det. Märkligt. Människor delas in i olika lag och en del ska ha hundratusen i lön och andra tiotusen. Och så sätter man etiketten generaldirektör på den ene och pensionär på den andre.

Så där kan det hålla på. Kanske var det bättre på medeltiden då man nästan föddes in i ett skrå för att stanna där hela livet. Och det var väldigt tryggt, men kanske inte så personlighetsutvecklande.

Själv har jag som barn varit med och jobbat när skörden skulle in. Tungt fysiskt arbete, som gjordes uthärdligt genom att vi verkligen blev ett lag och jobbade sida vid sida. 

Det skapade gemenskap och styrka, något som fortfarande behövs, men oftast har vi fler maskiner, som kan utföra det tunga jobbet numera. Och inte så mycket barnarbete.

Sossarna verkar ha gripits av förvirring och nästan panik nu när allt hela tiden inte går deras väg. Deras tid är verkligen förbi. Den sortens tankar, som de står för tillhörde 1900-talet. Nu är en annan tid. 

Herregud jag är erbjuden jobb

En tidskrift har bett mig att skriva en artikel. Det är en chock. I min värld skulle jag aldrig mer bli erbjuden något sådant. Så sade pessimisten inom mig. Samtidigt som jag trodde att någon skulle uppmärksamma det jag gjorde varje dag. Det var optimisten. Hon som alltid säger till andra att det ordnar sig.

Jaha, nu har det hänt. Jag kan få betalt för mitt arbete och det jag skriver. Jag vaknade mitt i natten och grubblade över hur jag ska hantera detta. Det är svårt. För senast jag skrev var jag inne i något mycket strukturerat. I något som var styrt utifrån... nej jag ljuger för jag jobbade ju som krönikör en sommar på Aftonbladet.

I slutet på 90-talet och då fick jag skriva om precis vad jag ville och det var ingen som kollade annat än språket. Och så har det väl varit på den tidningen hela tiden och är fortfarande. Kan tänka. 

Jag kan få 3 000 kronor ifall jag har f-skattsedel (men det har jag ju inte) för en artikel på omkring 2 000 tecken. Men jag känner skrivkrampen komma smygande, för hur ska jag skriva. 

Vi får se. Jag har en vecka på mig att få ihop något. Vi får se vad det blir. Något måste jag kunna få ur mig, men det behövs nya omställningar och inre skeenden först. För nu har en dörr öppnats in till gemenskapen i samhället på riktigt. Den där människor avlönas för att de kan något. 

Måste låta det sjunka in först.

PS. Det är inget aprilskämt. DS.