Censur inget för bloggare

Det är självklart att det inte finns censur på bloggar. Det är ingen tidning eller något annat samhällsorgan.

En blogg är något, som en person ger ut. Och den som skriver där står för det den skriver. Det finns ingen skyldighet att släppa in allt, som står i kommentarer. Särskilt inte när det är personliga påhopp eller brottsligt det som står i dem.

Censur används av stater för att inte information ska nå allmänheten. Bloggandet är ett demokratiskt forum för alla.

Om någon vill berätta något: starta en blogg. Så enkelt är det. 

Anonyma kommentatorer har inte mycket att hämta på den här bloggen. Jag är varken tant Google eller moder Svea (som Sverige hette ibland åtminstone förr i tiden) och det är alltså upp till mej om jag tycker att det är trevligt med kommentarer eller inte. 

Det är för all del smickrande att en del tror att jag är som en stat eller ett land, men det är alltså en missuppfattning. Jag är en vanlig enskild människa.

James Patterson skriver deckare med Liza Marklund

James Patterson och Liza Marklund ska skriva en deckare i hop. Det skriver Realtid.

Boken ska ha Stockholm som utgångspunkt och det är ännu färskt och nytt, säger agenten Niclas Lövkvist. Det är han som har ordnat mötet som ägde rum för ett par veckor sedan i Florida, där James Patterson bor med sin familj.

James Patterson har tolv böcker översatta till svenska och har sålt i över 170 miljoner exemplar sammanlagt. 

Han är född 1947 och har hunnit med 55 thrillers sedan år 1976. Den bok, som nu planeras ska vara färdig år 2010.

Skavlan undvek att fråga för mycket

Nittiofyra procent av de som har millat min artikel på Newsmill om de avgrundsdjupa klassklyftorna mellan Osama Awad och Liza Marklund är arga på Piratförlaget. 

Men fortfarande gullas det med denna journalist och  författare. Nu senast i SVT i Skavlan i går kväll. Hon fick inte särskilt svåra frågor och undvek att säga ett enda ord om bloggare. Pratade bara om pressen. Hon vågar väl inte göra sig osams med sina läsare.

Fredrik Skavlan berättade att hon inte ville träffa Monica Antonsson och när han sade att "tänk om hon står i kulissen". Så blev Liza Marklund alldeles tyst. 

Men programmet lyckades inte att prestera detta... för det hade väl varit lyckat om Monica Antonsson verkligen hade stått där i kulissen och haft detta som stickreplik... och kommit in.

Men Monica Antonsson hade blivit nekad att medverka. Fast hon erbjöd sig. Det hade varit oslagbart att få se hur Liza Marklund reagerade ifall Antonsson verkligen hade kommit in. 

Hade hon sprungit därifrån då? Det hade varit minnesvärt vad som än hade hänt. Men så roligt skulle vi tittare inte få det.

Liza Marklund sade bestämt att hon inte ville debattera med Monica Antonsson. Varför ville hon inte riktigt säga.

Jag tror att jag vet. Hon skulle inte klara att försvara det hon har gjort under ett och ett halvt decennium. Inte ännu en gång kunna ställa sig upp och säga att det var ett politiskt projekt och att det hon gjorde grundade sig på sanningen och inte något annat än sanningen. Bara detaljer var ändrade.

För övrigt så kommer Fredrik Skavlan ut med en egen bok tillsammans med Unni Lundell nu i mars på Piratförlaget. 

PS. Jag håller på och försöker få PM Nilsson att vara rättvis och lägga in mina artiklar under mitt namn på Newsmill, så att de går att hitta... för så funkar det ju för andra... annars tycker jag det är diskriminering, har gett honom en länk till Google, så han vet vad som står på hans egen debattsajt... men här är artikelnumret till mitt senaste inlägg: http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/25/liza-marklund-ska-granskas-i-svts-skavlan-pa-fredag

DS.

Sverige var först i världen med tryckfrihet

Jag såg ett TV-program om den franska revolutionen i dag på History Channel. Revolutionen var en ganska självklar följd av en kung Ludvig XVI, som aldrig hade velat bli kung egentligen. Och en drottning, som inte begrep annat än att bry sig om ytliga modesaker.

Dock sade Marie Antoinette aldrig de klassiska orden om att ge folket kakor istället, när någon berättade för henne att de inte hade bröd. Historikerna tror inte att hon någonsin brydde sig så mycket om folket,  att hon hade en anledning att säga detta.

Jag såg de manhaftiga fiskardamerna, som tog sig ut till Versailles och dödade vakterna och spetsade deras huvuden på påkar. De tog sig in i Marie Antoinettes sovrum och hade hon befunnit sig där då hade de säkert slitit henne i stycken. Nu fick de nöja sig med att skära sönder hennes säng.

Frankrike som land var bankrutt eftersom det hade krigat med England om kolonierna i Amerika, men förlorat. Befolkningen hade ökat och skörden slog fel 1788. Det fanns verkligen inte bröd det året 1789 då revolutionen bröt ut. 

Och bland annat tryckfriheten gjorde att folkets åsikter kunde spridas mycket snabbt. 

Jag tänker på det nu när en liten överklass av journalister här i Sverige försöker att försvara sin egen makt gentemot oss som bloggar. Under sken av att de står för de enda och sanna demokratiska åsikterna och värdena. 

Det är lika arrogant och världsfrånvänt, som hovet i Versailles. De har inte begripit att den tekniska revolutionen har gjort att alla och envar kan ställa sig upp och tala i demokratins namn. 

Precis det som hände i Bollhuset den den 20 juni 1789 då det tredje ståndet, som var omkring 97 procent av det franska folket tog över makten från kung, adel och präster och bildade nationalförsamlingen. 

Sveriges  första tryckfrihetslag kom 1766, först i världen och jag tycker att det är förskräckligt som nu sker, att vissa journalister helt enkelt tycker att de står över folket, som inte kan uttrycka sig. 

Här sitter jag och tillverkar min egen text och kan publicera den efter behag på internet. Och inget av det jag säger är mindre värt än det någon betald journalist kan yttra. Och ingen kan ta ifrån mig denna yttrandefrihet så länge jag har något att säga till om.

Helena Giertta gullar med Piratförlaget

Journalistens chefredaktör Helena Giertta tycker att Jan Guillous slutsatser om bloggare är viktiga. Det skriver hon i en ledare på www.journalisten.se

Jag svarade henne enligt nedan:

"Det är skrämmande att du tar Jan Guillou som ett exempel på någon med viktiga slutsatser. Om du läser min blogg, som finns under mitt namn på Google, så ser du att där finns massor med genomarbetade inlägg i Gömda-affären och senast idag har jag fått en artikel publicerad om detta på Newsmill med rubriken Klassklyftorna avgrundsdjupa mellan Osama Awad och Liza Marklund. Osama är "mannen med de svarta ögonen" i Gömda, som har förtalats i ett och ett halvt decennium av Mia Eriksson och Liza Marklund under föregivande att detta var den absoluta sanningen.

Jan Guillou har ett förakt för bloggare, som han inte ens läser och har dragit oss alla över en kam och kallat oss mobbare. Hans invektiv var det värsta jag har råkat ut för under min 35-åriga journalisttillvaro."

Finns publicerat som kommentar på samma sajt. Journalisten är alltså det fackliga organet för journalister. Det kanske är bra för chefredaktören att inse att också journalister är bloggare.

Silvia Browne och livet på andra sidan

Jag brukar koppla av innan jag somnar med en bok. Just nu är det Silvia Browne som guidar mig på andra sidan. Rent bokstavligen.

Hon har skrivit en bok om det. Hur vi lever och arbetar där. Det är omöjligt att bli uttråkad, säger hon och alla har vi mycket stimulerande uppgifter, som väntar oss som döda. Vi tar vid helt enkelt där vi slutade förra gången vi vistades i vårt andliga hem.

Vi både studerar, forskar och har en trevlig fritid tillsammans med de vi älskar. Vårt tidlösa intellekt är fullt av minnen från alla våra tidigare liv och allt vi lärt oss av dem strömmar in i oss igen när vi kommer hem, som hon säger.

Vi har ofta helt andra talanger än här på jorden och om du är en klumpig människa här kan du mycket väl vara en utmärkt dansare där. 

Det går inte att läsa Silvia Brownes böcker med ett kritiskt sinne, för då kan man inte njuta av dem. Utan istället gäller det att öppna sig som ett barn och ta in dem på det viset. Det hon berättar är sådant som berör hjärtat och lyfter det. 

Raka motsatsen till den kamp om pengar och makt, som ofta utspelar sig här på jorden. Skönt att läsa innan man somnar. 

Min senaste artikel på Newsmill är publicerad

Nu är min senaste artikel publicerad på Newsmill. Den har rubriken: Klassklyftorna avgrundsdjupa mellan Osama Awad och Liza Marklund. 

Artikeln kan sökas här: http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/25/liza-marklund-ska-granskas-i-svts-skavlan-pa-fredag

Fortfarande funkar inte deras sökmotor, så det går inte att hitta mina artiklar genom att söka på mitt namn. Men jag har bett om hjälp med detta.

Jag ändrade rubriken från den ursprungliga, för det är verkligen det nya klassamhället vi ser här. Osama Awad, som det gick att förtala i ett och ett halvt decennium innan Moncia Antonsson till slut lyssnade.

Läs artikeln och milla vad ni tycker om Piratförlaget.

Fredrik Skavlan har Liza Marklund som gäst

Fredrik Skavlan har Liza Marklund som gäst på fredag den 27 februari i sin talkshow Skavlan. Och han kommer ut med en bok på Piratförlaget den 25 mars.

Det är han och Unni Lundell, som har skrivit Mystiska Millan och spökskolan. Uppenbarligen en barnbok.

Så kommer han nu att gulla med Marklund i SVT på bästa sändningstid? 

Ska han också gå in i detta maktkoncentrat, som består av Thorbjörn Larsson, Liza Marklund, Jan Guillou, Ann-Marie Skarp och Peter Althin. De sitter i styrelsen i detta förlag.

Eller kan han stå fri från detta och komma med några intrikata frågor? Jag har aldrig sett programmet och uppenbarligen är Liza Marklund insatt i sista stund, för hon finns inte med bland de ursprungliga gästerna.

Blir det en uppvisning i hennes mediemakt en gång till eller blir det något annat? Den som tittar lär får se. 

Låg yrkesstolthet i Sverige

Nu skrev jag en ny artikel till Newsmill. Får se om den får någon vettig behandling. Jo, det är klart den får. Den har rubriken Liza Marklund ska granskas i SVT:s Skavlan på fredag. 

Gud så mycket energi detta tar. Men något som har pågått under så lång tid och blivit så många felaktiga föreställningar inuti huvudet på så många får väl lov att ta tid.

Det är ett skifte som sker om kulturella och mänskliga insatser i världen och det måste få ta sin tid. Läste på text-TV i dag att vi i Sverige är bland de minst stolta över våra yrkesinsatser i världen. Omkring 66 procent är stolta över sitt arbete i Sverige.

 Medan i Malaysia och Indien är hela 94 procent stolta över sitt jobb. Vad beror detta på? Är det att vi tror att vi måste vara direktörer och professorer allihop? Annars är vi ingenting värda?

Redan när jag var liten hörde jag detta, att människor inte längre var glada och stolta över sitt jobb, som de var förr i tiden. Varför måste vi nedvärdera oss själva så?

Eller handlar det inte om det? Det är de som är födda på 1980-talet eller senare som har lägst yrkesstolthet. Så det verkar betyda att man inte kan jobba med vad som helst. För då är man inte något värd.

Jag som inte längre ingår i arbetslivet tycker att jag är värd massor som människa. Och allt jag gör är betydelsefullt. Men det kanske är något man så småningom kommer fram till. På äldre dagar.

 

Får inget svar från Newsmill

Jaha, då vet jag det. När man slår upp mitt namn på Newsmill blir man enbart kopplad till de båda kommentarer, som jag har lämnat till ett par andra artiklar.

Men mina tre artiklar, som jag kan se när jag går in på Min Sida,  har både publicerats och har kommentarer. Plus läsarsiffror. Tydligen så har dessa hittat mig genom att de sett mig på internet?

Jag försökte mejla och fråga PM Nilsson på en adress som gällde i går för då fick jag svar från honom, men nu funkar den inte längre... 

Ja, då vet jag att det inte är någon idé att skriva på Newsmill... för det är inte en debattsajt som är offentlig. 

Inte ens de tre artiklar, som jag har fått publicerade där går att nå genom att söka på mitt namn. Dock kan man nå dem genom att söka från internet på mitt namn, där de finns med artikelnummer.

Så urbota krångligt. Allt för att inte förlora makten och härligheten över materialet då...vad ska man kalla det? Censur kanske?

PS. Nu har jag skickat ett mejl till för det var kanske nåt tekniskt problem. Vi får se. DS

PS.PS Nu svarade PM Nilsson mej att dom har haft stora tekniska problem med sajten under dagen... han skulle prata med teknikerna i morgon sa han... DSDS.

Newsmill är en debattsajt, som vill tjäna pengar

Ester Pollak skriver en avslöjande artikel om debattsajten Newsmill i dag i Svenska Dagbladet. 

Bonniers står bakom sajten och investerare är Proventus. En del artiklar kommer upp på DN.se. Redaktörstrion PM Nilsson, Leo Lagercrantz och Karin Eder-Ekman (feministiskt alibi säger Pollak) styr vad som ska stå på sajten och efterlyser också debatter i ämnen som de tycker ska belysas.

Det fungerar ungefär som en vanlig debattsida, men med en aning mer utrymme för vanliga människor. De utvalda elitdebattörerna får betalt. Dock inte de, som liksom mig själv, skriver där ibland alldeles gratis.

Företag eller organisationer kan också köpa debattutrymme. För 50 000 kronor så får man ett "seminarium", vilket både Svenska Kyrkan och Kärnkraftslobbyn har tyckt varit värt pengarna. Man kan alltså köpa sig debattutrymme, vilket är helt öppet och mycket bättre än när det tidigare har varit dold text-reklam, enligt vad PM Nilsson har sagt i Barometern den 15.2.

Med detta som bakgrund ska det bli intressant att se om jag kan få mitt inlägg i dag publicerat. Det handlar om hela "affären" runt Liza Marklund och Mia Eriksson och att det nu är klarlagt att de "bevis", som Mia Eriksson senast lade fram i Aftonbladet, inte är några riktiga bevis.

Newsmill har själv önskat inlägg och frågat om Liza Marklund "bluffat i sina böcker" eller om hon är utsatt för ett "ovärdigt bloggdrev". 

En mycket styrd frågeställning. Det är nämligen sedan länge fastställt att det inte är den absoluta sanningen, som har framställts av Mia Eriksson och Liza Marklund i deras båda böcker. 

Märkligt nog försöker nu Newsmill gå tillbaka till "ruta ett" igen, vilket kan ha att göra med att så många gick in på sajten när Liza Marklund själv skrev där. Läsare och kommentatorer behövs alltid för att övertyga investerare om att sajten behövs. Särskilt i dessa ekonomiskt dåliga tider.

PS. Naturligtvis fick jag inte det. Publicerat alltså. Newsmill har till och med raderat min text, så att den inte finns längre och alltså inte går att ändra. Där gick gränsen för yttrandefriheten. Pengarna styr. Har Piratförlaget köp in sig på ett "seminarium" månne? DS.

Varför publicerade inte Newsmill detta?

Nedanstående skrev jag och skickade till Newsmill eftersom de efterlyste debattinlägg angående ifall Liza Marklund hade "bluffat i sina böcker" eller om hon var utsatt för ett "ovärdigt bloggdrev":

"Jag har engagerat mig i Monica Antonsson och hennes bok Mia - Sanningen om Gömda ända sedan den kom ut i december förra året. Och jag har skrivit ett otal inlägg om detta på min blogg. 

Eftersom jag ingår i en journalistfamilj sedan barnsben, är sambo med en journalist och själv är journalist och författare, så blir jag mycket upprörd över hur denna journalist behandlas nu i media.

Det är fullständigt klarlagt att Liza Marklund och Mia Eriksson har kokat ihop ett par böcker tillsammans, som inte stämmer ett dugg med vad som hände. Och det hade varit alldeles okej om de inte under ett och ett halvt decennium hade framställt detta som den absoluta sanningen. 

Gång på gång har Mia Eriksson framträtt som den förföljda kvinnan, jagad av ett helt gäng med banditer från Mellersta Östern. Senast i TV4 i augusti i höstas. Gång på gång har Liza Marklund sagt att endast detaljer har behövt ändras i böckerna. Annars är detta den totala sanningen. Så här ser det ut i Sverige har de båda sagt. Våra myndigheter är inte kapabla att ta hand om kvinnor och barn, utan de måste fly landet. 

Mia Eriksson har framträtt nu senast i Aftonbladet och lagt fram "bevis" för detta. Intyg som är grundade på vad hon har sagt. Utan att någon har ifrågasatt henne. Ett "bevis" kommer från en domare i USA, som enligt uppgift har beviljat henne asyl. Detta för att ett brev från Regeringsrätten skulle ha intygat att hon hade detta skyddsbehov.

Medierna i P1 bevisade i lördags att detta brev knappast ens finns utan att det möjligen kan vara så att Regeringsrätten, när de sade nej till att ge Mia pengar till en bostad i Chile, kan ha hänvisat till Kammarrättens utslag. Vilket är självklart i ett sådant här fall.

Alla så kallade "bevis" har smulats sönder av Monica Antonsson på hennes blogg och vi som har följt debatten om detta inser att detta betyder gammelmedias snara undergång, ifall de inte på något sätt kan få tillbaka en del av den förlorade heder, som först bara drabbade Liza Marklund själv.

Hon framstod som någon, som antingen var en usel journalist eller i värsta fall en lögnare. Länge gjorde hon ingenting för att välja vilken av dessa epitet hon tyckte var minst förkrossande,  men har nu så småningom valt att framställa sig som någon som litade på sin sageskvinna. 

Allt i denna historia om dessa böcker handlar om pengar och makt. Liza Marklund, är uppfostrad i Piteå av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (enligt vad hon skriver själv på Piratförlagets hemsida) och blev väldigt skrämd av Gud när hon var liten. Hon gick över till motsatt sida som vuxen, när hon tyckte att hon hade blivit lurad av tio års indoktrinering i söndagsskolan, från fyra års ålder till tretton.

För övrigt tycker jag inte att Liza Marklund ska vara ambassadör för UNICEF. I den rollen måste man ställa upp för alla barn i hela världen och inte skada en del, som hon har gjort. Hon  köpte själv flygbiljett till Mia och hennes familj, så de kunde fly till Chile. 

Inte för att Mia var förföljd utan för att hennes man Luis hade försökt att döda hennes tidigare ex-sambo Osama genom att köra över honom två gånger med sin bil. Luis blev misstänkt för mordförsök och dömd för grov misshandel till ett års fängelse. Sedan kunde de inte återvända till Oxelösund. Och Liza Marklund hjälpte dem att fly landet.

Det innebar att Mia lämnade en liten son bakom sig för alltid. Han har själv berättat att han har lidit svårt av detta.

Det finns som sagt inga oklarheter längre i detta fall. Men som om ingenting har hänt skriver Liza Marklund vidare i Expressen. Och hennes affärspartner i Piratförlaget Jan Guillou tycker att det är okej att kalla oss som skriver i bloggar för mobbare. Så fint uttryckte han sig i en egen krönika i Aftonbladet för en dryg vecka sedan. 

Ännu ett skriftligt bottennapp i krönikevärlden, som inte chefredaktör Jan Helin tyckte att han skulle ändra i eller ställa. Skam över dessa "journalister", som inte har något annat för ögonen än pengar och makt."

Detta hade jag sparat på ett annat ställe på min blogg innan de raderade detta från Newsmill. Jag skrev en bit till, men den har jag inte kvar. Och där gick alltså gränsen för yttrandefriheten på Newsmill. 

Dessutom ville jag att de skulle Milla Piratförlaget, alltså att deras läsare skulle få säga vad de kände för detta bolag. Men det var antagligen för känsligt. De kan ju förväntas att någon gång köpa in sig för 50 000 på debattplats. Eller de kanske redan har gjort det. 

Uppenbarligen kan man inte skriva så här på Newsmill. Men att bara radera det, utan att ens säga något om det, tycker jag är höjden av arrogans. Jag är alltid villig att ändra på mina texter. Om jag får någon motreaktion. 

Våra yttre och inre världar

Stundtals kan det se ut som om det är människor "större än livet" som jobbar i media. Detta beror på att de bakom sig har ibland mer än hundraåriga organisationer, som stöttar dem och tar hand om dem.

Jag vet att det inte är lätt att vara journalist, för så mycket sitter i väggarna i dessa byggnader. Jag skulle kunna berätta för er om självmord, sinnessjukdom och missbruk. Det finns bland människorna där. Precis som ute i samhället. Och mer frekvent.

Journalister är inte några övermänniskor, utan bara några, som ofta är drivna av ett patos eller ett intresse, för att ta reda på sanningen om saker och ting. De arbetar med det de gör, för att de har ett medfött intresse att berätta för andra om vad som egentligen sker i samhället. 

De drivs av detta inre patos. Denna kärlek till medmänniskorna och deras litenhet och storhet. Livet är inte till för att slösas bort på oväsentligheter, som en del gör. Det är svårt att upptäcka för en del, hur de ska leva utan att skada och såra både sig själva och andra.

Jag har varit på fester med många olika sorts journalister och en del är verkligen duktiga på att festa. Skrämmande duktiga. Jag har haft en egen far, som drogs in i alkoholism, för han jobbade mitt i smeten i gamla Klara, där tidningarna och krogarna låg tätt. Många människor har gått under i sin kamp med de stora drakarna.

Att jag sitter här och skriver beror på att jag alltid har haft detta intresse. För att ta reda på hur det är. Det jag skriver om på min blogg är inlägg om det som jag själv känner för. I första hand skriver jag för mig själv, som jag brukar säga till en väninna. Inte för någon annan. Det är så man måste göra som journalist och särskilt som författare.

Och jag skulle göra det även om jag aldrig fick en enda kommentar. Det här är faktiskt ett sätt att leva, kan jag berätta för den anonyma kommentator, som tyckte att jag skulle skaffa mig ett liv. Det här är mitt liv. Det liv jag har levt först med min pappa, när  jag var liten och det liv jag själv har levt och lever nu. 

Ett av mina starkaste minnen från min barndom är, när min pappa sitter och läser högt ur tidningen om vad som har hänt i Nederländerna 1953 på vintern, när landet blev översvämmat. Jag minns, att vi alla i familjen sitter i sängen och lyssnar. 

Det var lätt för en liten känslig och fantasifull flicka, som mig att se detta framför mig. Och de suddiga bilderna av människor på hustak, gjorde det ännu mer suggererande. Ett par tusen människor dog då. Det gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag var sju år när det hände.

Jag har även naturliga anlag för att uttrycka mig i bild. Jag har både konstnärsutbildning, foto- och filmutbildning. Och jag har ägnat mig också åt dessa sköna konster. 

Men jag har valt att låta orden berätta för mig. Det är svårare - faktiskt - än att måla eller fotografera. För där, i dessa konstarter, kan jag alltid gömma mig bakom penseln eller kameran. Den högra hjärnhalvan kan begripa något, men det behöver inte kopplas över till den vänstra.

Att uttrycka sig med ord och i skrift är ett sårbart och mänskligt sätt att förhålla sig till världen. Det finns hos mig både genetiskt och genom miljöpåverkan. Och det blev det uttryck jag valde, för att lära känna både mig själv och världen.

För de inre rymderna är lika vidsträckta och stora som de yttre. Och den utveckling som pågår inom oss tar aldrig slut. Det är det som är rikedomen i att bli lite äldre. 

Livet är oändligt. Det tar aldrig slut, utan utvecklas ständigt. Jag hoppas att alla ni andra kan få uppleva på djupet hur det är att både vända sig inåt och utåt och skapa en balans mellan dessa världar. För den ena utvecklar den andra och tvärtom. Och livet blir rikare ju längre vi lever, om vi kan hitta denna nyckel.

Att idiotförklara bloggare kan straffa sig

Det är populärt att idiotförklara bloggare. Men de som gör det går lätt på pumpen. De fick flygbolaget Ryanair upptäcka, när de råkade ut för Jason Roe på Irland.

Han upptäckte att det gick att beställa flygbiljetter och få en nolla i prisrutan. Det skriver tidningen Resumé.

Han skrev om det på sin blogg, men istället för att helt enkelt ta det han skrev på allvar och åtgärda felet började anställda anonymt säga till honom att han var en idiot eller en lögnare. 

Men Jason Roe, som är webbutvecklare vidhöll artigt att det han hade upptäckt stämde. Andra bloggare spred budskapet att Ryanair mobbade sina eventuella resenärer. Dock påpekade Jason Roe att dessa påhopp kunde komma från någon som inte jobbade på Ryanair.

Istället för att tiga still så trädde då deras kommunikationschef Stephen McNamara fram och sa: 

"Ryanair kan bekräfta att Ryanairanställda har engagerat sig i en bloggdiskussion. Det är Ryanairs policy att inte slösa tid och energi på att diskutera med idiotiska bloggare och Ryanair kan bekräfta att det inte kommer att hända igen. Galna bloggare kan behålla bloggosfären för sig själva när vårt folk är upptagna med att pressa priserna på flygresor."

Ridå. Inte så smart att lägga ut resorna gratis på internet. Det borde ha varit sig själva de blev arga på. Inte Jason Roe.

Prinsessbröllopet är refuserat på Newsmill

Ja, herregud... jag försökte skriva om prinsessbröllopet på min sida på Newsmill... men fick artikeln refuserad. Varför begriper jag inte. Har skrivit till PM Nilsson och frågat. 

Jag som trodde att Newsmill var ett demokratiskt debattforum. Visserligen är det Bonnier som äger det och kanske har dom dragit åt skruvarna nu...?

Mystiskt är det. Skrev ungefär som här på bloggen, förra inlägget... men raljerade lite mer kanske... inte var det kungafientligt i alla fall... 

Får se vad jag får för svar. 

PS. De lade ut artikeln 15.02 i dag på Newsmill utan kommentarer... antagligen litade de inte på mina uppgifter... kan tänka. DS.

Prinsessbröllop lyfter folket ur ekonomiska krisen

Så är det dags för prinsessbröllop igen. Vi lever i ett sagoland, som aldrig har tagit steget in i nutiden. Och bröd och skådespel är vad folket behöver. Det visste redan romarna.

Kvällspressen kan med ett nyväckt hopp om att rädda sin sjunkande upplaga vräka ut spekulationer om var de ska bo och hur många barn de ska få.

Sverige kan räddas,  åtminstone tillfälligt, ur den djupa ekonomiska krisen genom det intresse, som ett sådant sagospel erbjuder också andra länder.

Och vi vet att för första gången sedan århundraden kommer vi att få en drottning i Sverige. Den förra hette Margareta och regerade 1389-1412 och befriade oss från tyskarna. 

Nä, det var inte sant. Den förra hette Ulrika Eleonora och regerade i slutet på 1600-talet, men hon var en utbota tråkmåns. Jag har alltid gillat Margareta bättre.

Vårt land har aldrig gått igenom någon revolution värd att tala om och vi är bland de tystaste folken i Europa. Bortsett från det förra kommunistblocket. Vi har alltid litat på vår överhet. Vare sig den har varit kunglig eller värdslig.

Kanske har diskussionerna gått så här på slottet:

- Ni kan göra en insats nu kära barn. Folket lider. Men ni kan ge dem nytt mod och en tillförsikt inför framtiden. Vi kan lätta deras bördor genom att ge dem något annat att tänka på. Om ni eklaterar er förlovning nu och gifter er nästa år, så blir det perfekt.

Tänk på att det är valår 2010. Och då behöver de all hjälp de kan få med att behålla makten, nu när de äntligen har fått en borgerlig regering. För inte är väl kungafamiljen socialdemokratisk?

Det gynnar naturligtvis dem bättre om folket vill behålla den borgerliga regeringen, som aldrig kommer att kräva att det blir något annat än kungar och drottningar, som regerar i landet.

En president är inte lika rolig. Nä, det tycker inte folket heller. Ingen av oss vill ha det. Naturligtvis inte.

Låt oss höja våra blickar och se upp till kungafamiljen. Det är det sista vi har av den pomp och ståt, som ingick i våra gamla folksagor. Fast vi alla får betala för den. Men så dyrt är det ändå inte. 

Jag har själv en särskild anledning att minnas förra gången det begav sig. Då 1976 satt jag på första parkett i Operakällaren och åt min egen bröllopslunch. Jag hade gift mig borgerligt i Stadshuset tidigare på dagen. Medan flygplanen ritade rosa hjärtan på himlen och kungen och drottning Silvia vinkade från slottsbalkongen. 

Det blir ett sagolikt slut, när den vanlige pojken av folket till sist får prinsessan och halva kungariket. 

Mitt alldeles sanna bloggland Sverige

Ja, nu har jag en ny bok på gång: tänkte den kunde heta ungefär Blogglandet Sverige med underrubriken: En riktigt sann historia.

Den ska handla om att vi bloggare alla har gått ihop i en hemlig konspiration, för att störta de som har makten i landet. Självklart alldeles sant.

Detta förstår inte de urbota dumma politikerna eller journalisterna, utan de tror att vi är en bråkig minoritet, som är avundsjuka och trånar efter den berömmelse, som de riktiga anställda och betalda journalisterna tror sig ha monopol på. 

Under tiden infiltrerar vi deras nätverk genom att helt enkelt bli vänner och sambor med dem. I vissa fall ingår vi också äktenskap med dem. Allt i den heliga sakens namn.

Vi samlas på nätterna i frimurarnas tidigare tillhåll. Små underjordiska rum, som har funnits i alla offentliga byggnader sedan 1700-talet, men som nu är förklädda till arkiv.

Där utför vi våra magiska riter, som stärker sammanhållningen och får oss att bli ännu mer övertygade i våra åsikter.

Man kan känna igen en hängiven bloggare på handslaget. Vi hälsar alltid med tummen invikt i högerhanden. Och dessutom gör vi ett litet förstulet tecken genom att blinka till med båda ögonen när vi gör det. Obs viktigt att komma ihåg.

När vi väl har infiltrerat makten och härligheten, så kommer vi alla att leva understödda och rikligt belönade för vad vi har gjort, genom att FBI i Amerika (eller var det CIA?) kommer att dela ut första gradens utmärkelse till oss alla. 

Plus att de delar med sig av de världsomfattande tillgångar, som de alltid har lagt beslag på genom tiderna. Det är den tredje rikaste organisationen i världen numera (Ja FBI eller var det CIA?).

Glöm nu inte bort det jag har berättat, för ingen annan kommer någonsin att bekräfta detta. Det är alldeles för hemligt att ens föras vidare i viskande form. Men jag har gått runt det genom att skriva ned det. Och föra ut det i bloggform. Man får inte vara dum!

Det finns mer is vid Arktis än tidigare mätningar visat

Ja, satelliter är inte heller alltid att lita på. Det har Arktis-forskare fått veta av uppmärksamma läsare av deras data.

Isen i Arktis smälter inte alls så fort som dessa data har gjort gällande. Ett område större än Sverige har avlägsnats från den yta av is, som borde finnas där i vinter. Det betyder omkring fem procent av hela Arktis istäcke.

Det är nättidningen Realtid, som har uppmärksammat detta. The National Snow and Ice Data Center har blivit tvungen att ändra på sin hemsida och rita i orangea streck kring iskanterna, för att visa hur stor den verkliga utbredningen är.

Vattenfall blir ledande i Europa

Den här månaden betalar vi 4 500 kronor för vår elanvändning. Beroende på att marken inte har varit snötäckt och det har varit stadigt kring minus 5 sedan länge på dagarna. Ibland ned till minus 15 på nätterna.

Vi eldar också med ved, men vår elräkning går aldrig ned. Det beror på att den belastas av dubbla skatter, skatt på skatt och att vår riksdag tycker att vi är lyxlirare, som bor i eget hus och har el, som uppvärmning. Varje år blir elen dyrare.

Vattenfall får omkring 700 per månad för att vi använder deras ledningar. Staten äger bolaget och tycker att det är bra att detta bolag kan expandera på vår bekostnad.

För drygt trettio år sedan fanns det massor av billig el i Sverige. Vi har grannar, som bor i hus, som aldrig var tänkta för något annat än eluppvärmning. Men tiderna har förändrats. Nu ses alla som energibovar, som inte har jordvärme eller något annat, som panna för pellets. 

Det är en märklig syn på människor, som bara vill ha omkring 18 grader varmt hemma, för att slippa ha mer än långkalsonger och varma tröjor inomhus. Vi eller grannarna värmer aldrig våra hus på nätterna, bara där vi sover. Och då är det 14-15 grader varmt i köket när vi går upp.

Istället för att ordna billig el till människor, så har Vattenfall valt att med statens goda minne expandera i Europa. Nu senast slukade Vattenfall ett holländskt bolag för att bli ledande. Det är en internationell strategi, säger VD Lars G Josefsson.

Vattenfall expanderar på vår bekostnad. Det är vi, som har gett dem deras enorma vinster. Och elmarknaden som helhet fungerar inte. Vattenfall är det enda bolag som tar för sig mitt i den djupaste lågkonjunkturen på länge. Något är totalt fel med marknaden.

Jag tycker att det är ytterst märkligt att vi svenskar ska betala mer och mer, för att värma våra hus. Något som är absolut nödvändigt eftersom vi bor i ett av de kallaste och nordligaste länderna i världen. Vi är tvungna att värma våra hus från september till maj också så långt söderut som i Sörmland.

Jag tycker vi borde få EU-bidrag, för att vi är så vänliga och befolkar även detta kalla land. Snart kommer elen för ett hus att kosta minst lika mycket som amorteringarna. Det finns inget människovänligt i detta. Ej heller något industrivänligt. Det hindrar bara människor att bo, som de vill. Priserna på el kan inte stiga i all oändlighet.

Vattenfall är redan ett avskytt företag i Tyskland, där de har brutit brunkol, som inte alls är en miljövänlig värmekälla. 

En liten ljusning i detta el-mörker finns, eftersom regeringen har börjat titta på kärnkraft och vatten, som möjliga större elgivare i framtiden. Något som en majoritet av svenska folket ställer sig bakom.

Alternativet är väl annars att emigrera söderut och leva väl i länder som ligger närmare Medelhavet och slippa betala lika mycket för uppvärmning, som andra har i hyra.

Rolf van den Brink tror bloggare är nyttiga idioter

Rolf van den Brink skriver i en krönika i dag i Dagens Media om att vi bloggare sprider papperskrönikernas budskap. Bara de smeker oss lite medhårs.

Han anför Expressen och Aftonbladet som exempel. Och länkar till min blogg bland andra för att bevisa sin tes. Av dessa båda tidningar har jag fortfarande bara läst Aftonbladets Johanne Hildebrandt, vilket är den krönikör jag skrev om i går.

Han menar att Johanne Hildebrandt ägnar sig åt bloggfjäsk. Det tror jag faktiskt inte, men hon har insett att det inte går att var kompis längre med någon som Liza Marklund eller Jan Guillou, som så grundligt har ställt sig på pengarnas och maktens sida. 

Rolf van den Brink påstår också att krönikörerna, som ställer sig på bloggarnas sida framställer sig som "delar av en digital folkrörelse, när de i själva verket ingår i strukturen, ett medieetablissemang, som bloggare är en motpol till". 

Mmmh, jag tycker nog snarare att jag är en komplettering... jag har ett förflutet i den finaste journalistklassen, som kulturskribent på Dagens Nyheter och jag skulle kunna sitta där fortfarande och skriva långa intervjuer eller små betraktelser... men jag valde att rädda min familj på 90-talet. Och slutade med avgångsvederlag.

Länge trodde jag också, att jag ville blir krönikör i någon tidning... och jag var det faktiskt en sommar på Aftonbladet Kvinna, men nu har jag insett att jag aldrig skulle ha samma frihet, som jag åtnjuter i denna stund... och kunna skriva vad jag vill. Det finns ingen verklig yttrandefrihet för anställda och avlönade journalister. De måste alltid ta hänsyn. 

De är alla, just för att de är betalda skribenter, instängda i ett system, som sådana som jag står utanför. Det är en berusande känsla av frihet. Något som denna digitala teknik har gett mig.

Att stå utanför gör att jag kan hitta den där imaginära hävstången, som kan lyfta hela jorden. Eller åtminstone lilla Sverige.

Jag tänker skriva så länge det finns möjlighet på detta sätt. Tills fingrarna ramlar av eller satelliterna trillar ned... 

Och nu fick du också lite uppmärksamhet i bloggvärlden Rolf van den Brink... du ville väl ha det antar jag... och att påstå något kontroversiellt är bästa sättet... som att bloggare är "nyttiga idioter"... suck.

PS. För övrigt heter jag Ann Helena Rudberg och inget annat DS.

Eli Stone är en underbar TV-serie

Den gick nyss med sitt första avsnitt i kanal 9. Har ni inte den kanalen så gå till någon som har den nästa söndag kl 20.

Jag som just satt och sade till min sambo: Hur ska jag förklara så att människor begriper vad livet handlar om? Och så såg jag det här avsnittet om advokaten Eli Stone och då ser jag att det enda jag behöver göra är att rekommendera denna TV-serie från år 2008. 

Så enkelt kan det vara ibland. Då slipper jag skriva en bok. Nej,  det gör jag förstås inte. Men här i TV förklarades på ett roligt och bildmässigt bra sätt vad livet handlar om. Alla de olika nivåer, som finns i det.

Eli Stone får i det första avsnittet ta hand om en kvinna, som har ett barn, som har drabbats av autism genom ett vaccin. Och han får hjälpa henne att vinna mot sin egen blivande svärfar och mot ett stort företag. 

De lyckas att få ett miljonskadestånd och dessutom åstadkomma att de inte längre ska använda det konserveringsmedel, som har orsakat skador hos barn.

Samtidigt får Eli Stone veta att han har ett ärftligt pulsåderbråck i hjärnan, som orsakar att han hör musik och ser visioner ibland.  Han går till sin bror, som är läkare och en kines, som använder akupunktur för att hjälpa honom.

Och både Eli Stones mor och han själv förstår att hans stackars far, som var alkis, också hade detta pulsåderbråck och därför trodde både hon och han att pappan var tokig. För han hörde också musik och såg visioner. 

Nu då båda inser hur det har varit så tar hon med hans pappas aska till honom. För hans far sade i sitt testamente att Eli skulle ha askan efter honom. För han visste vad han skulle göra med den.

Det vet han. Han åker till Indien och häller ut den vid ett berg, som han visste att hans far någon gång ville besöka.

Bildbehandlingen är ny och spännande och ironin i nästan varje replik får mig att tänka lite Monty Python, fast på ett vänligare sätt. Det var länge sedan jag såg något så fräscht och oväntat. Tolv avsnitt återstår.

Att tolka Aftonbladet som djävulen tolkar bibeln

Här nedan har jag skrivit av Johanne Hildebrandts andra del av krönikan i dag. Den del som Monica Antonsson inte skrev av i sin blogg. Bara för balansen och sansens skull:

"Huruvida det är viktigt att älta samma saker om och om igen kan diskuteras, men det är bloggarnas demokratiska rättighet att göra sin röst hörd.

Därför blir jag uppriktigt illa berörd när de hånas och förringas för att de ställer frågor som ofta är berättigade. Bloggar har gjort att människor för första gången kan göra sina röster hörda utan att klass, ekonomi, kön, yrke, social ställning eller något annat som rangordnar människor har någon som helst betydelse. Det enda som spelar någon roll är vilka åsikter och idéer som framförs, sann demokrati med andra ord.

Självklart kommer bloggarnas betydelse att öka, de har ju redan bevisat att de kan tvinga fram debatter och få makthavare att ändra sig. Dessutom är det hos bloggarna de fräscha idéerna och självständigheten går att hitta. De kommer att fortsätta att skriva och ställa sina frågor, likt droppar som urholkar medielandskapet, och att ignorera dem är förödande."

Johanne Hildebrandt ställer sig på bloggarnas sida

Johanne Hildebrandt ställer sig i dag på bloggarnas sida i Aftonbladet. Dock i en plus-artikel, som man måste betala för.

Hon skriver att bloggarna "likt en antik grekisk kör" står i bakgrunden och mässar fram kommentarer och krav på sanning. En fin liknelse tycker jag. 

Hon menar att det fortfarande finns så många luckor och obesvarade frågor i Liza Marklunds Gömda-historia,  att detta behövs i det "klassiska propagandakrig", som rasar.

Hon blir också upprörd över att vi "förhånas och förringas" eftersom bloggar har åstadkommit att det är första gången, som människor kan göra sina röster hörda.

Detta utan att  "klass, ekonomi, kön, yrke, social ställning eller något annat" spelar någon roll. Det handlar enbart om vilka "åsikter och idéer", som förs fram. Och detta menar Johanne Hildebrandt är "sann demokrati".

Här kan man hitta "de fräscha idéerna och självständigheten" skriver hon. Att "ignorera dem är förödande", avslutar Johanne Hildebrandt.

Liza Marklund var rädd för Gud

Liza Marklund berättar själv på Piratförlagets hemsida om hur rädd hon var för Gud. Ända tills för "inte särskilt många år sedan".

Hon fostrades i den stränga miljön i Piteå i Norrbotten. I de rådande normer och den bygd där hon växte upp. 

"I Norrbottens skogsland på 60-talet fanns varken dagis eller lekis eller någon enda organiserad sportaktivitet", säger hon. "Det som fanns var Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i missionshuset uppe i Nybyn varje söndag klockan tio. "

Hon gick där från det hon var fyra till hon hade fyllt tretton. Rädd mest hela tiden. Hon var rädd för att synda, för då skulle hon inte komma hem till Gud utan till helvetet. 

Men allra mest var hon rädd för tortyren. En flicka i missionsgruppen hade nämligen berättat för henne vad som väntade den trogna skaran under den yttersta tiden. Då skulle Antikrist stiga ned på jorden och starta en förföljelse av de trogna och kristna.

Sovjet skulle anfalla Sverige och svenskarna skulle tvingas att tåga mot Israel och detta skulle göra att de kristna skulle straffas i evighet eftersom detta var Guds utvalda folk. 

Men alternativet var tortyr från Sovjet. Att förneka Jesus skulle bara göra saken ännu värre för då skulle alla plågas i evig tid.

När jag läser det där så förstår jag vilken grund Liza Marklund står på. Att hon har sett sig själv som den förföljda kvinnan i Mia Mayberry och velat låta henne tala till punkt.

Hon skriver att hon insåg till slut att allt bara var "en mansschauvinistisk bluff för att hålla folk (och särskilt kvinnor) på mattan".

Liza Marklund är uppfostrad i en miljö, som var lik den jag levde i på 50-talet, fast hundra gånger värre. Visst har jag också hört helvetespredikningar, men inte hela tiden, inte under ett decennium och i min miljö fanns allt möjligt annat. 

Rent psykologiskt förstår jag verkligen varför hon har gått över till den andra sidan: den där makten, pengarna och det materiella betyder allt här på jorden. Och att hon numera förnekar allt det som hon upplevde som barn. 

 

Tidningsanka hos Aftonbladet och Dagens Nyheter

Både Aftonbladet och Dagens Nyheter gick på det. Tidningsankan, som säger att Google Ocean har hittat den försvunna staden Atlantis.

Second Opinion skriver på nätet att detta föreställer en båt, som har gått fram och tillbaka med ett ekolod. Inget annat.

Martin Jakobsson är docent i marin geologi och geofysik på Stockholms universitet och säger att rutmönstret uppstår när ett skepp sammanställer material från alla mätningar.

 Så det är inte naturligt utan gjort i nutid och av modern teknik. Bilden kan också vara skapad av satellitmätningar.

Martin Jakobsson skrattade när han såg att detta spred sig som en löpeld genom pressen. Han har själv sett dessa linjer i Arktis i samband med ekolodsmätningar.

Jan Helins egna agenda

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet,  sade i dagens Medierna i P1, att han eller tidningarna aldrig har haft en egen agenda. Utan att det är bloggosfären, som har fått för sig att detta finns.

Paul Ronge menade i samma program att kvällstidningsjournalistik ofta görs med ryggmärgen. Något annat finns det helt enkelt inte tid för. 

Och det i sin tur betyder att självcensur och omedvetenhet styr vad som hamnar i tidningen. Det som tidigare har skrivits där och det sätt som det har tagits upp på fortsätter att vara norm. Det gäller också vilka ämnen som behandlas.  Detta förändras mycket långsamt över tid.

För mig är det alldeles uppenbart att det dessutom har handlat om egenintressen, ekonomiska intressen eftersom Aftonbladet och Piratförlaget har affärer tillsammans. Det är orsaken till att Aftonbladet har ställt upp helhjärtat på Liza Marklunds och Jan Guillous sida.

Jan Helin hade inte föreslagit den invektivfyllda krönika Jan Guillou presterade förra helgen, sade han, men han brukar läsa igenom vad Jan Guillou skriver innan det går i tryck, berättade han.

Tyckte han inte då att det var märkligt att spy galla över ett antal för Jan Guillou okända människor och en del kända? Att klumpa ihop alla som bloggar och kalla dem mobbare? Men tyvärr fick han ingen följdfråga på det. 

Jag har själv skrivit en artikel här på min blogg om att journalister har en egen agenda och då menade jag inte alls att de har någon hemlig sammansvärjning tillsammans. 

Det fungerar helt enkelt som så, att de sfärer de ingår i och de människor de träffar är av en viss sort. Och det finns ingenstans där skrvallret går med en sådan hastighet, som på en redaktion. 

Inte heller finns det någonstans där hackordningen är så noga fastställd, utan att någon behöver prata om den. Alla vet vem som är högsta hönset och alla vet vem som är tuppen. Det är inget en journalist behöver bli upplyst om.

Detta är journalisternas egna agenda. Att de är uppfostrade och inavlade tillsammans. Särskilt de som har suttit på sina stolar sedan ungdomen. 

Vi har helt enkelt fått en situation i Sverige då kåren är så liten och trycket på den så stort, att vänskapskorruption har blivit något självklart. Något helt naturligt. 

Särskilt för en krets som Jan Helin, Jan Guillou, Ann-Marie Skarp, Niclas Lövkvist,  Liza Marklund och Thorbjörn Larsson.

PS. Det var den 18 december förra året som jag skrev en artikel på min blogg under rubriken Många journalister i kulturvärlden har en agenda. Måhända var det därför Ulrika Knutson stod på publicistklubben den 10 januari och förnekade att hon hade det. Och nu går Jan Helin i hennes fotspår...DS.

Reinfeldts pappa avgår

Bruno Reinfeldt, pappa till statsminister Fredrik Reinfeldt, avgår nu från sina politiska poster. Han sitter i kommunfullmäktige i Täby för moderaterna och också som nämndeman i Attunda tingsrätt.

Förra oktober så togs han hemma av polisen med alkohol i blodet. Han är misstänkt för att ha kört bil berusad. Han hade då kört bil från Täby centrum och blev anmäld av någon, som tyckte det gick vingligt.

Omkring trekvart efter att han hade kommit hem kom polisen. Då hade han enligt egen utsago druckit omkring en flaska vin. Blodprovet visade vid 21-tiden 0,79 promille alkohol i blodet. 

Statsministern har tidigare försökt att få sin pappa att sluta som politiker. Bruno Reinfeldt är 70 år gammal.

Varför bevakar TV4 Knutbyförsamlingen?

I dag fick jag nog av Malou von Sivers bevakning av Knutby. Varför tar TV4 överhuvudtaget fram denna församling i ljuset så mycket? I dag fick två pastorer sitta och breda ut sig i bild och tal. Och Knutby har det handlat om hela veckan.

Jo, jag vet vad som hände där. Att där begicks mord och att det blev rubriker överallt. Och att den finns kvar. Församlingen alltså. Med ungefär samma upplägg som förut. 

Och jag vet att Karin Swärd har gjort en dramadokumentär, en långfilm om Knutby, som nu går som serie i TV4. Att hon har ägnat ett par år, minst åt detta.

Men ändå begriper jag inte riktigt vad som är så intressant. 

Lite minner det om att brottslingar får så stor uppmärksamhet. Mycket mer än offren. 

För inte är det väl så att Knutby speglar något mycket större? Ett samhällsproblem av stora mått?

Ungefär som Åsa Linderborg uttrycker det i Aftonbladet från i går: Knutby var under 90-talet Uppsala kommuns nyliberala experiment. Vården, barnomsorgen och skolan var inget som kommunen satsade på. 

"Så krattades manegen för en religiös sekt som med energi och glädje försökte ´ta över hela Knutby´."

Är det detta som är hotet? Att hela Sverige håller på att tas över av religiösa sekter på grund av uteblivet socialdemokratiskt styre och att TV4 måste ställa sig upp och hindra detta?

Åsa Linderborg anför också ett exempel från Egypten, där Muslimska brödraskapet spelade en  liknande roll och  säger att hon kan bli "välfärdsfundamentalist" för mindre.

Om världsbilden ser ut så på TV4 så förstår jag satsningen.

Monica Antonsson krossar Aftonbladets bevis

Monica Antonsson går i dag (fredag) igenom de bevis, som Aftonbladet presenterade för att styrka Liza Marklunds och Mia Mayberrys historia i Gömda och Asyl.

Ur dessa intyg och myndighetspapper framträder en historia om en mamma och kvinna, som inte kunde ta hand om sig själv eller sina barn. Där finns också det som ska intyga att Mia fick asyl: ett papper från en domare Livingston. 

Men ingenting sägs om varför hon får detta beslut. Fortfarande är det så, att det sägs, att ett brev från högsta domstolen i Sverige har gett henne detta. Detta brev föreligger inte i bevispappren.

Det mest anmärkningsvärda i hela historien är, att när Mia och hennes barn hotas av att sociala myndigheter vill omhänderta barnen, så ordnar Liza Marklund deras resa till Chile. Hon hjälper alltså familjen att fly Sverige. 

På vilka grunder? Ja, säg det. Var Liza Marklund vid den tidpunkten lika lurad som alla andra? Hade Mias sätt att vara skräckslagen och dra till med vilka lögner som helst lurat också henne?

Men detta kan hon i så fall förmodligen inte framträda och säga nu. Fast hon är fri att säga vad hon vill. Inget källskydd föreligger längre. Dock vad hon än säger i fortsättningen så kommer detta antagligen att kompromettera henne ännu mer. 

I början av 90-talet fanns inte det som finns nu på samma sätt: internet och bloggar. Liza Marklund kunde aldrig tro att någon skulle komma att undersöka denna sak så grundligt som Monica Antonsson har gjort. 

Liza Marklund har fått uppbackning och stöd från kvinnor genom hela denna resa. Därför att det verkligen finns misshandlade kvinnor i Sverige. Men ingen har behövt söka asyl i USA. Sverige kan skydda sina egna medborgare. Sverige är inte ett land, som någon måste fly ifrån.

Här är ditt liv kommer tillbaka i TV

Ingvar Oldsberg ska göra Här är ditt liv, den gamla TV-succén tas upp igen. Detta program sändes under åren 1980-1991 och programledare var då Lasse Holmqvist. 

Gästerna kidnappas till programmet och får återuppleva sina liv genom de gäster, som dyker upp. En av de som tidigare har kidnappats är Lill-Babs, som fick träffa alla sina tolv exmän. 

Ingvar Oldsberg börjar med programmet i höst. Vem som ska ta över På Spåret är inte klart.

De stora pappersdrakarnas död

Lite sorg känner jag över att den period, som började efter andra världskriget nu definitivt har gått till sitt slut. Det märks inte minst på papperstidningarna. 

De kommer allihop att läggas ned. Det är så självklart. Jag förstår inte hur de har råd att varje morgon lägga ett pappersexemplar i min brevlåda. Om de inte underbetalar och utnyttjar de, som gör det. 

Jag förstår inte heller hur dessa papperstidningar i längden kan försvara att de använder papper i den utsträckning, som de gör. 

Alla dessa träd, som förbrukas varje dag - fast en del av detta återanvänds - men det kan inte vara försvarligt, när det finns en annan teknik, för att sprida budskap.

Inte heller kan det försvaras att använda träd, som har växt i kanske sextio år eller mer, för att sprida så undermåliga budskap, som tidningarna gör.

Det går alldeles utmärkt att föra över detta till den nya tekniken på internet. Det är uppenbarligen en generationsfråga. Medborgare kring de trettio lever sina tidningsliv mest på internet i det här landet.

Jag gör det, som är 60plus. Det är ovanligt, men beror antagligen på att alla i min närhet är yngre än jag. Och att jag själv har använt datorer sedan 80-talet i mitt jobb som journalist. Min familj har dessutom en medelålder på drygt 33 år om man räknar bort mig. De är killar allihop och de gillar ny teknik.

För alla insiktsfulla inom tidningsbranschen är orsakerna till pappersdrakarnas död självklara. Deras försvinnande är bara en tidsfråga. Det är därför de försöker fånga in bloggare på alla möjliga sätt. Genom att få dem att länka till deras artiklar med egna inlägg, genom att tillåta kommentarer till sina egna artiklar, för de som skriver är också läsare. Genom att ha egna bloggsajter och egna bloggare.

Och allt intresse är ur PR-synpunkt positivt. Också det negativa intresset. Bara något väcker uppmärksamhet, så är det bra. Att väcka känslor har alltid varit särskilt kvällstidningarnas sätt att få fler läsare. Allt kan generera lösnummer och därmed intäkter. 

Frågan är dock om inte Aftonbladet den här gången har gått för långt i sitt låtsassökande efter sanningen. Deras lätt genomskådade sätt att göra hela Marklund-Mayberry-historien till en partsinlaga. 

De räknade kallt med att Monica Antonsson inte skulle kunna motstå att skriva på deras debattsida. Lotta Gröning har bjudit in henne på 4 000 tecken.

Det är ett verkligt skambud, när hon har skrivit en bok på 495 sidor.  Aftonbladet ser sig fortfarande som den tidning, som ingen kan motstå. Och Monica Antonsson är den lilla människan, som ska svara för sig.

Det är så självklart att det är Monica Antonsson som har bollen i det här läget. Och det vore dumt av henne att underställa sig Lotta Gröning och låta henne och Jan Helin bestämma hur fortsättningen ska bli.

Helt klart är att Liza Marklund och Mia Mayberry har åstadkommit att pressen har tagits på sängen, vilket borde ha varit förutsebart. Men makthavare, som ingår i kotterier, blir korkade och inskränkta. De umgås bara med varandra och fattar inte hur världen utanför ser ut. 

Deras makt urholkas runt omkring dem, utan att de begriper vad som händer. Och sedan är det plötsligt för sent. Något nytt bryter igenom och det går aldrig att gå tillbaka i historien.

Pappersdrakarnas död är som sagt självklar. Något annat har redan kommit i deras ställe. Och den pågående ekonomiska krisen skyndar säkert på deras nedläggning. 

Och en smula sorg kan jag känna, som är uppväxt med en rik flora av papperstidningar. Då när de verkligen var annorlunda varandra.  

Men att trumpeta ut budskap, som inte längre är olika varandra, utan dessutom falska fyller ingen som helst funktion. Då bör ogräset rensas ur tidningsrabatten. 

Resumé är en konstig tidning

Nu i dag har de en nyhet om att tio procent av de anställda på Svenska Dagbladet måste bort... tror jag... för den ligger på nätet, men går inte att läsa om man inte är prenumerant... 

Och om man ska kommentera något så måste man gå in igenom ett femstegsprotokoll och fylla i allt... inte undra på att de aldrig får några kommentarer. 

Det är till och med värre än Aftonbladet, som ändå har gjort det enkelt att betala både för Plus-tjänster och att få ut de papper, som de tillhandahöll nyligen om fallet Mia Mayberry.

Ur läsarnas synvinkel gör Resumé ett mycket dåligt intryck. Och utan läsare får de inga annonser... och så är spiralen i gång...

Våra gudinnor är filmstjärnor eller prinsessor

Jag har skrivit en bok om en av våra gudinnor: Marilyn Monroe. Hon dog en tragisk död, liksom en annan av dem prinsessan Diana.

Ingen av dem var tillräckligt förankrad vid jorden för att kunna fortsätta leva. Så kan jag se det. Men de valde sina liv. Precis som vi alla gör.

Kanske levde de sina bästa liv efter de omständigheter de hade. Vi kan aldrig döma någon annans liv. I båda dessa fall så hade de problem med sina mammor.

Att inte bli omhändertagen ordentligt och bli mammad som liten, att bli sviken av sin mamma är svårt. 

Fast de kom från så olika miljöer så liknade de varandra. De levde ovanför vanliga människors vardag. De var båda "larger than life" och gick in i arketyper, som till slut inte lät dem leva längre. 

Så kan jag se det. 

Monica Antonsson försöker omvända nätbloggare

Monica Antonsson är en snäll supermorsa, som försöker ta hand om vilsegångna själar på nätet. Nu senast har hon lyckats med en, kanske. Fast fasen tror det.

De där, som har förföljt henne (för det tycker jag att det är) har också varit inne och hackat på mig. Men jag tycker jag har annat för mig än att utsättas för detta... så jag har blockerat ut dem...

Det märkliga är att de har Liza Marklund, som någon slags Gudinna, som är helig i allt hon gör och som inte kan göra fel. Och det är tjejer som beundrar och säkerligen inte så gamla.

Jag känner igen det där från Gudrun Schymanianer, som hade en liknande inställning till henne. Bland journalister så satt de där beundrande och lyssnade till hennes svada. Inte en kritisk följdfråga...

Dessa båda kvinnor tycker jag kan ta Åsa Waldau i hand när det gäller predikningar. Fast de framför sina åsikter på olika sätt. 

Tidigare har jag kallat Liza Marklund för en light-version av Gudrun Schyman och det intrycket har förstärkts under de månader som gått.

Det är det där med Gudinnan, som intresserar mig särskilt. Varför tycker unga tjejer att det ska finnas en sån? Varför kan de inte stå på egna ben?

Visserligen förklarade C G Jung detta redan 1934 med Guden och Djävulen och detsamma kan väl gälla ifall nu Guden skulle byta kön... och jungfru Maria finns ju i katolicismen... numera upphöjd till i stort sett samma status som Jesus... 

Men i luthersk lära har vi inte Gudinnor inbyggda, så då måste de kanske bli värdsliga istället? Och därmed framträder också deras motsats... 

Alltså när man pratar om sånt här kan det tyckas som intellektuella konstruktioner... det är de dock inte... dessa krafter är verkliga och finns inuti oss... och kan förorsaka psykiska sjukdomar... när människor går in i detta på fel sätt.

Gudinnor var de första transcendenta och jordbundna väsen, som människor mötte utanför sig själva. Ett själsinnehåll, som det inte är nyttig att projicera utåt på andra människor... för då uppkommer automatiskt häxor i deras följe. Eller en kvinnlig Djävul...

Så därför är det klokt, som Monica Antonsson försöker, att ta ned dessa vilsegångna själar till den verkliga verkligheten och visa på att vi alla är människor och kvinnor. 

Behovet av gudinnor försvinner dock inte... bara temporärt... ända tills de kan inse att detta som de projicerar utåt finns hos dem själva...

Gäsp... såg inte Jan Helin...

Men det spelar kanske ingen roll... var det nån mer i programmet...? Uuuh... Tänk vad pengar kan ställa till det... förstår att han gillar det... asså Jan Helin... 

Men Debatt med Janne Josefsson såg jag inte, verkar så ointressant... nu är det ju klart med allt... det återstår bara att vänta på raset... 

Vad ere för fel på dom där stenbockarna? Ja asså dom e det allihop Jan Helin, Jan Guillou och Ann-Marie Skarp... idel stenbockar... 

Mmmh måste bläddra lite i  mina mystiska böcker... mmm... jo dom är i bästa fall praktiska, ambitiösa, disciplinerade och tålmodiga... men nu har dom nog trillat och slagit sig och då blir dom pessimistiska, gnidiga och missunnsamma, konventionella och stela....

Oj då dom vill alltid bli betraktade som anständiga människor... dom är grumsiga, men har humor...en torr sort... också de framgångsrika kan lida av dåligt självförtroende... 

De kan gifta sig till pengar... eller social status... har svårt att visa känslor... måste klättra lugnt och stadigt på framgångsstegen... försöker de hoppa över flera pinnar kan det bli katastrof... mmm

I det ena ögonblicket tror de att de kan regera världen... och i nästa betvivlar de totalt sin egen förmåga... aj aj aj dåliga självförtroendet nu igen... magsår är en fara... 

De borde inte stirra sig blinda på materiella ting utan lämna lite plats för andliga värden... mmm kanske svårt för dessa... ?

Uuuh... gäsp.... måste gå och ta en kaffe och macka... hunden skäller där ute...måste ta in honom... tjenixen ....

Konstens gränser

Clemens Poellinger i Svenska Dagbladet såg "bärsärkagång med en sprayburk i en T-banevagn" redan förra året. Då "skrattade han till, ryckte på axlarna och gick vidare".

Men nu när detta visades i galleri Brandstroms monter på konstmässan Market så fick medier, bloggare och offentlighet plus kulturministern "moralpanik", säger han. 

Han undrar vad som är det värdigaste målet för ifrågasättande konstprojekt: "en hårt pressad vårdsektor, en nedskärningshotad kollektivtrafik eller marknaden i sina olika manifestationer som banker, börser och storföretag". 

Jag hoppas att han inte hade ryckt på axlarna om konstnären i fråga hade bränt ned en skola och kallat det för en intervention i det verkliga livet. 

Eller om konstnären hade tagit sig in i Svenska Dagbladets entré och sprejat väggarna fulla med svart färg och som avslutning slagit sönder fönstren. Och sedan kallat detta för performance.

Den dag en mordbrännare hittar på, att kalla det den har gjort för ett uttryck för den konst han har inom sig, tror jag inte någon går med på att kalla mordbrand för detta. Gränsen måste dras någonstans. 

Och det tror faktiskt Clemens Poellinger, att konstskolorna kommer att göra i framtiden. Dra gränsen vid åtalbara brott. 

Jo, annars sågar de lätt av den gren de sitter på. Och då kan Clemens Poellinger slippa skratta och rycka på axlarna åt uppenbara åtalbara brott.

Malou von Sivers pratar om Knutby

Malou von Sivers pratar om Knutbyförsamlingen den här veckan i TV4. I går fick Åsa Waldau, Kristi brud,  breda ut sig och beskriva sin kontakt med Gud. Och i dag har hon pratat med en mamma, som har förlorat sin son och dotter till församlingen.

Det finns psykologiska förklaringar till vad som händer i församlingen, som mycket påminner om de predikningar, som jag som barn blev utsatt för i svenska kyrkan. 

Jag minns dem fortfarande, för det handlade om hur små vi människor var och vad som skulle hända med oss om vi inte höll Herrens bud. Hur vi riskerade att falla i Djävulens händer. Det var helvetespredikningar på den tiden som svenska staten stod bakom.

Exakt det budskapet framförs fortfarande i Knutbyförsamlingen. Det är ett sätt att få bestämmande och makt över en grupp människor. 

C G Jung berättar i sin bok Jaget och det omedvetna om vad som händer när människor lägger all sin egen inneboende goda kraft utanför sig själva hos en utomvärdslig Himmelsk Fader.

 Alla värden strömmar då till denna yttre figur och ingenting blir kvar hos den ynkliga, mindervärdiga, odugliga och syndiga lilla människan.

Rent psykologiskt händer då detta att det måste finnas en motkraft, som håller balansen i psyket, en Djävul med lika stora krafter, annars finns det ingen balans i det omedvetna eller utomvärdsliga. Risken finns då alltid för den lilla människan, att falla i någon av dessa storheters händer.

Om man istället har kontakt med dessa båda stora makter inom sig själv, så projicerar så småningom den människan varken sina positiva eller negativa värden på Gud eller Djävulen. Eller för den delen på andra människor. Och på så sätt kan man behålla sin mänskliga värdighet och inte bli en hjälplös lekboll för omedvetna makter.

Detta har människor kämpat med genom historien, som C G Jung säger. Inte bara Kristus och Paulus, utan sådana människor som Mäster Eckhardt, Goethe i Faust och  Nietzsche i Zarathustra.

Vi står emellan två världar lika stora världar, den yttre och den inre, när vi har färdats så långt i psyket. Vi har träffat på en "virtuell mittpunkt", som C G Jung kallar den. Något som han i sin psykologi kallar Självet. Detta är ett psykologiskt begrepp, en konstruktion, som ska uttrycka det om oss själva, som vi inte kan begripa med intellektet. 

Det skulle kunna kallas Gud inom oss, säger C G Jung. Hela vårt själsliv verkar på ett oförklarligt sätt springa fram ur denna punkt och alla de högsta och yttersta målen tycks löpa fram mot den.

Självet kan karakteriseras som en slags kompensation för konflikten mellan det yttre och det inre. Det är det fullständigaste uttrycket  för den ödeskombination som kallas för individ och inte bara för den enskilda människan utan också för en grupp.

Jaget är inte i kontrast till detta och inte heller underordnat det, utan kretsar kring det ungefär som jorden runt solen, säger C G Jung. När man förnimmer detta så befinner man sig där som människa. Han säger förnimmer, för intellektet kan inte ta del av dessa inre landskap.

Enligt C G Jung så befann sig mänskligheten - åtminstone när han skrev detta 1934 - på ett barns nivå och de flesta hade då fortfarande behov av ledning. Han visste inte hur rätt han hade om människorna i Västeuropa, som skulle dra in hela världen i ett krig, bara några år senare.

Det jag tycker vi borde lära oss av morden i Knutby är, att fortfarande klarar inte människor att utvecklas till fria individer i vårt samhälle, utan de dras in i denna tro på en allsmäktig god Gud med en motpol hos Djävulen.

Och det som skedde i Knutby kan ses som ett uttryck för dessa psykologiska mekanismer. Vad som händer när människor lämnar över sig själva i någon annans händer. Någon som likt Åsa Waldau påstår att hon har direktkontakten med Gud.

Då blir det ett spel mellan Gud och Djävulen och bara Åsa Waldau står som garant emellan dem. Att inte lyda Åsa Waldau blir liktydigt med att inte lyda Gud.

 Och människor som ger upp sin egen vilja och inte längre använder sitt intellekt, för att sortera och inte längre låter sig själva känna efter vad som är rätt, blir som robotar och kan användas till vad som helst.

Män som hatar kvinnor

Jag drömde att jag var på besök hos min ex-sambo Wolfgang, som är tysk och numera bor i Tyskland. Min äldste son, som också är hans son var där.

Det var en bra dröm. Jag har inte sett honom på drygt trettio år, sedan han flyttade tillbaka till Tyskland. 

Att jag drömmer så har förmodligen att göra med att tiden är tvärtom. Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor har blivit film och det är 90-talets vänsterrörelse, som ger utslag i detta.

 Jag hörde huvudrollsinnehavaren Noomi Rapace, som spelar Lisbeth Salander, säga att det är en förskräckligt hemsk film. För man blir rädd för varenda man, när man har sett den.

Ja, det blir förhoppningsvis avslutningen på denna långa period i historien, när vi har fått se manligt och kvinnligt ställas mot varandra. Jag ser det som hoppfullt att min dröm istället säger att det går att vara vänner.

För det är ingen idé att hata. Det river alltid ned det som borde byggas upp. Min dröm talar både om mig själv och i ett större perspektiv, tror jag, för den väckte mig i morse. Det brukar drömmar göra, som har en mera vidgad betydelse.

Elisabeth Hermon polisanmäler Liza Marklund

Elisabeth Lönnberg-Hermon, som drev stiftelsen Trossen polisanmäler Liza Marklund för förtal. Hon gjorde det den 28 januari. Det skriver nättidningarna Sourze och Nyheter24.

Det gäller tre uttalanden, som Liza Marklund har gjort under 2008 och 2009. 

Liza Marklund har i intervju i Medierna i radio antytt, att Hermon har fått miljontals kronor från socialtjänsten, för att driva stiftelsen Trossen. Den verksamhet, som Liza Marklund skrev en artikelserie om, vilket medförde att den fick läggas ned.

I intervjun med TV4-journalisten Anders Pihlblad i Marbella menade Marklund att Hermon skulle ha varit psyiskt sjuk 1992 och inte kunnat driva Trossen på det sätt som krävdes.

Hermon hängdes ut som bedragare i Marklunds böcker Paradiset och Asyl. Förra året utkom Vingklippt, där Elisabeth Hermon beskriver vad hon har varit utsatt för.

Hermon har tidigare anmält Liza Marklund till JK för brott mot källskyddet, vilket JK menade var möjligt att hon hade gjort, men brottet var preskriberat och anmälan lades ned.

Jan Guillos utbrott

Det går inte att klara sig ifrån att känna sig tilltufsad när man som jag har plöjt igenom Jan Guillos utbrott i går i Aftonbladet. 

Det var bland det värsta jag har sett i ett tryckt alster sedan jag föddes. Att någon får utrymme för att förfölja en grupp människor, som endast har det gemensamt att de har bloggar. 

 Ingen hänsyn är tagen till vilka de är som människor. Bara denna etikett stämplas på dem. De är bloggare och sådana är det okej att förfölja. 

Detta är inte bättre än vilket översitteri som helst. Det är så makthavare i alla tider har pekat ut de som de tyckte var mindervärdiga människor. Genom att stämpla dem med en etikett och spy galla över dem. 

Genom att ösa ur sig de värsta invektiv som går att hitta och strunta i att belägga detta med några som helst fakta. Jag har aldrig själv varit utsatt för detta tidigare. Inte ens i den otäcka realskolan, som jag gick i de sista åren den fanns i slutet på 50-talet och början av 60-talet.

Jan Helin-Jan Guillou-Liza Marklund-Thorbjörn Larsson-Ann-Marie Skarp-Peter Althin har alla en intressegemenskap. De har affärer ihop. Pengar är det som driver.

Jag utelämnar Mia Mayberry i det här sammanhanget för jag ser henne som ett offer. Hon har tagit på sig offerrollen och lär aldrig gå ur den. Hon har gjort allt som står i hennes böcker till sin sanning. 

Hon har blivit symbolen för den extrema kvinnokamp som förekom på 90-talet i Sverige, men hon hade aldrig kunnat bli det hon nu har blivit utan resten av de ovan nämnda. Och jag ser henne som ett offer också för dem.

Och dessa makthavare har nu samlat ihop sig för att krossa den diskussion som har förts på bloggarna sedan förra året. En diskussion som är mycket viktigare än en bok eller två. Vilket ständigt har försökts att trollas bort. 

Det har ju bara handlat om en stackars roman, okej två då.  Inte ett ord längre om att dessa har framförts som sanningen i mer än ett decennium. Inte ett ord om att Liza Marklund med Piratförlagets goda minne har fått framföra dessa båda böcker Asyl och Gömda som exempel på det fruktansvärda tillstånd landet Sverige har befunnits sig i och fortfarande gör.

Senast i höstas var hon i Tyskland och pratade om detta.

För ingen har väl berättat för de andra länderna, där denna bok har sålts, att det inte är sant det som står där. Att Sverige är en demokrati, som visst kan försvara både sina kvinnor och barn. Ingen behöver fly det här landet, som inte vill det. 

Jag skäms över min tidigare arbetsplats Dagens Nyheter, där ingen vågar ta bladet från munnen och ha civilkuraget att säga ifrån. Jag skäms som människa över att vi inte har kommit längre i det här landet, när det gäller demokrati utan att Jan Guillou kan få vända ut och in på de begreppen och låtsas att han och hans kompisar är de som står som garanter för ett demokratiskt samhälle.

Det känns inte alls som vi är tillbaka till ruta ett, som Jan Guillou påstod, utan som om vi har backat tillbaka till 50-talet. Och som allt, som har hänt sedan dess i det här landet, har gått den här gruppen människor alldeles spårlöst förbi.

Jag säger som Magnus Uggla... Jag mår illa.

Christine Schürrer dömd till livstid

Hovrätten dömde i dag den tyska medborgaren Christine Schürrer till livstids fängelse för mord på två barn och mordförsök på deras mamma. Hon ska också utvisas efter avtjänat straff.

Skadestånden till föräldrarna höjs till 100 000 kronor för varje barn. 

Gäsp måndag nu igen

Ja... gäsp... nu blev det måndag igen... lite singlande snö i luften och fyra minus... vår ved börjar ta slut... våren, våren var är du... sonen är dunderförkyld fortfarande efter en vecka... men gick ändå iväg i dag... men jag har klarat mig... av någon anledning...

Lustigt hur verkligheten orkestrerar sig efter vad som behövs... och hur viktigt det är att ta ett kliv åt sidan ibland... i aikidostil så att motståndaren får tillfälle att ramla av sig självt. Och hur vi är så inbäddade i en materialistisk syn på världen, att vi inte ens förstår hur gudarnas värld styrde allt förr i tiden...

Fysikerna har numera kommit fram till att rymden nog är full med aktivitet som vi inte kan se i kvantfältet... dessa virtuella fluktationer förklarar både materien och energin...för båda dessa storheter framträder ständigt ur tomma intet och försvinner sedan igen... mystiskt värre... 

Och det i sin tur skulle kunna påverkas av ett medvetande... våra upplevelser kan förändras av insikter, bön, drömmar, meditation eller fantasier... när vi håller fast en situation är det dess energi, som framträder... vibrationer i ett elektromagnetiskt fält...

I botten av oss finns våra strukturer... som är fixerade föreställningar och mönster... maya... vårt övergripande syfte i livet... de högre värden som vi är lojala med... varför vi är här...den båt vi använder för att ta oss fram på livets hav...

Utan struktur... förblir vi människor energimoln runt ett centrum... när vi kan bevittna vår struktur står vi på tröskeln till en plats ... där själen kan möta sitt jag...

Om vi byter struktur... väljer att utvecklas till något mer... som när vi blir föräldrar... eller byter offerrollen mot en aktivt ansvarig... så träder vi in i direkt kontakt med sinnesfältet...och öppnar oss mot detta... 

Att göra detta är att påverka hela kvantfältet... där vi går över i varandra... och förbinds med resten av vårt universum... en till synes mystisk process... men numera införlivad i fysiken... som sagt...så förändrar vi oss själva och världen... helt enkelt...på detta viset...

Gäsp... fortfarande snö i luften... får väl ta in lite mer ved... för den behöver torka... annars ger den inte ifrån sig den lagrade energin ordentligt... nä så är det... 

Jan Guillou kallar oss mobbare

Nu går Jan Guillou ut med pukor och trumpeter i Aftonbladet i dag och kallar hela bloggdebatten runt Liza Marklund för förtal och hatspyor. 

Han sitter på sin kröniketron och säger att makten kommer vi bloggare aldrig att få, men tipsa gärna Aftonbladet, för där sitter de riktiga journalisterna.

I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga priniciper, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal, menar han. Och dessförinnan har han sagt att frilansjournalisten Monica Antonsson gav ut en bok med "avsikt att skandalisera Marklunds romaner".

Jan Guillou är i min ålder, men ingenting har han lärt i livet, som visar på någon visdom. 

I Guillous värld handlar allt om makt , för den sitter han och andra på, i tidningsvärlden. Och hans makt är klart hotad nu när han har satt igång ett stort affärsprojekt tillsammans med Aftonbladet. Hotad av oss bloggare. Det förstår man.

Och då måste han ta till det grova artilleriet. I Sverige förekommer nämligen ingen konspiration för att undertrycka sanningen. Och ingenting förtigs av de stora frågorna, säger han. 

Nej, naturligtvis inte. Den här diskussionen hade förstås förekommit om inte internet och bloggare funnits. Det hade inte gått att tiga ihjäl hela historien runt Liza Marklund och Mia Mayberry med hjälp av kompisarna. På det sätt, som gjordes så sent som ett drygt halvår tidigare. 

Men andra gången någon gav sig in på att granska en av Liza Marklunds bravader med journalistiska medel, så förstod människor - inklusive en del journalister - att här fanns en stor och illaluktande hund begraven. Den är inte uppgrävd än. Sådant tar tid. 

Tänk vilken lång väg Jan Guillou har gått från IB-affären på 70-talet... eller kanske har han inte det. Kanske var han aldrig så ideell, som han ville påskina då den gången. Kanske handlade det alltid om makt. Politisk makt.

Och nu ser han framför sig i dagens Aftonbladet,  att om han släppte fram floden av "förtal och skvaller" skulle han och de andra riktiga journalisterna förlora sin makt. Den demokratiska skadan av detta vore "irreparabel".

Jan Guillou har alltså patent på demokrati tillsammans med de journalister som är anställda. Detta att man får betalt för att skriva,  gör att man får ett särskilt känsligt väderkorn för demokrati, förstår jag. Vi andra, som inte avlönas av stora medier, vi ljuger förstås. Hmm undrar i vems intresse?

Jan Guillou är dömd för spioneri. Han har varit maoist, men kallar sig numera socialist. Han gillar inte homosexuella. Det är inte något man föds till och det fanns inte förr i tiden. Inte på 1600-talet. Det vet han.

Det hjälper inte demokratin ett enda dugg att skälla sådana som mej för näthat och mobb. Det får särskilt sådana som mej att begripa, att det här går inte att släppa. 

För här handlar det inte ett enda dugg om personen och människan Liza eller Mia. Utan det fenomen och den image, som har gjort att dessa båda har tjänat miljoner på att undanhålla sanningen i mer än ett decennium.  Och fortfarande gör det tillsammans med Jan Guillou och Ann-Marie Skarp på Piratförlaget.

Den här illaluktande monsterhunden måste vi få upp i ljuset. För demokratins skull. 

Liza Marklund kunde ha hindrat president Bush

Liza Marklund påstår att hon kunde ha hindrat Bush jr att bli president i dagens krönika i Expressen. Visst. Genom att vrida en skylt så att pensionärerna inte hittade till vallokalen...i Florida år 2000. Och hon ångrar att hon inte gjorde det.

Tänk om ändå Al Gore hade blivit president. Vad det skulle ha betytt för landet. 

Ja, herregud. Tänk om Liza Marklund inte skrev så mycket i Expressen. Tänk vad det skulle betyda för tidningen.

Eller om hon inte hade bestämt sig för ett "politiskt projekt" när hennes artikelserie om Mia Mayberry inte dög att publiceras ens i Expressen. 

Tänk vad det skulle ha betytt för Sara ifall inte Liza Marklund hade ordnat så att hennes mamma kunde kidnappa henne till Chile.

Detta Osamas och Mias barn framstår som hjärntvättat än i dag. Åtminstone så som hon beskrivs av sin mamma. Hon är vuxen nu och själv mamma, men har tydligen ingen röst.

Och tänk vad det hade betytt för pappor och mammor om inte sådana som Liza Marklund hade hjälpt till att splittra familjer genom sin propaganda under fjorton år. Den propaganda som hon påstod var den fullständiga sanningen. 

Och tänk så mycket lidande hon kunde ha besparat människorna i Oxelösund genom att inte snacka så mycket goja. 

Tänk så mycket hon kunde ha gjort för barnen under de här åtta åren om hon hade skänkt sina royaltyinkomster till Rädda Barnen. Istället för att bli en tjusig ambassadör för UNICEF. 

Tänk om... 

Kritisk gräns för klimatet år 2100

Kina och Indien har ökat sina utsläpp av fossila bränslen mycket mer än beräknat. Det betyder nu att koldioxidutsläppen ökar kraftigt.

Ändå släpper en kines inte ut mer än 20 procent av det som en amerikan gör. 

När marken tinar i de ständigt frusna tundrorna släpps också mer gas ut. De smältande isarna i Arktis bidrar också till utsläppen. Där finns 1000 miljarder ton kol i marken.

 Att jämföra med de 350 miljarder ton, som har släppts ut under hela den industriella eran.

Chris Field är ordförande för en av arbetsgrupperna inom FN:s klimatpanel och han är mycket oroad över läget. 

Haven höjs med i genomsnitt tre millimeter per år och en kritisk gräns för klimatet kommer att nås redan vid nästa sekelskifte om gasutsläppen fortsätter. Kring Australien är höjningen av havet en centimeter per år, vilket skulle betyda nästan en meter till år 2100.

Nästa klimatrapport från FN:s klimatpanel och denna arbetsgrupp kommer år 2014. Det rapporterar TT.

Guld i skidskyttet för Helena Jonsson

Helena Jonsson tog guld i VM i Pyeongchang! Trots att hon bommade i första liggande två gånger i jaktstarten. 

Men sedan gick det som tåget. Inga bom alls i de återstående tre skjutningarna, medan tyskorna, som låg före henne inte höll.

Helena Jonsson gick ohotad mot mål efter den sista och fjärde skjutningen och låg hela tiden ett 20-tal sekunder före.

Grattis Helena Jonsson! Hon är den tredje kvinnliga svenska guldmedaljören i VM i skidskytte genom tiderna. En historisk insats. 

Förstörd T-banevagn examensarbete hos Konstfack

Konstfack har gjort det igen. Ett examensarbete föreställer en nedklottring av en tunnelbanevagn. 

Efter fem års studier har signaturen NUG lyckats åstadkomma en film med en maskerad man som klottrar i en tunnelbanevagn. I den sitter också passagerare. När vagnen stannar vid perrongen slår han sönder ett fönster och hoppar ut.

När passagerarna har gått av fortsätter han förstörelsen av vagnen. Det hela är videofilmat och uppvisas på konstmässan Market i Stockholm. Videofilmen heter Territorial pissing, vilket brukar vara en manlig bedrift.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som såg detta "konstverk" blev mycket upprörd över filmen. Det kostar omkring ett par hundra tusen kronor att återställa en så nedklottrad och förstörd vagn.

Om SL får tag i filmen kommer de att polisanmäla. 

På Konstfack säger man att denna film, som är ett brott mot lagen, inte hade fått göras i dag. Sedan i höstas finns etiska regler, som inte stöder sådant. 

Dock släpptes det igenom som examensarbete förra våren.

PS. SL kräver nu 100 000 och en ursäkt av Konstfack för den förstörda vagnen. Det rapporterar TT Spektra. DS

Livet efter döden av Deepak Chopra

Vårt eget medvetande bestämmer vad som är verkligt och overkligt; vi har klivit in i vår egen projektion. Även om den består av enbart fysiska objekt och utestänger alla subtila objekt, är den icke desto mindre vår egen skapelse. Du och jag existerar inte som iakttagare eller iakttagna, eller som iakttagandeprocessen, utan som alla tre på en gång. Att förneka detta är att förneka ett-heten och den makt som är vår födslorätt.

Vi lever våra liv genom att projicera en dröm, som vi stiger in i, varpå vi tror att drömmen är verklig. Se dig själv som en person som göra alla tre sakerna, och plötsligt blir änglarnas värld lika verklig som de fysiska tingens värld.

Ur Livet efter döden av Deepak Chopra sid 171 och 173

Liza Marklund lägger säkert ned gammelmedia

Ja, jag måste skratta åt mig själv för jag begrep inte att det var Liza Marklund, som hade skrivit intervjun med sig själv i dagens Expressen. Trodde faktiskt att nån annan hade kopierat DN och Aftonbladet från i går.

Bläddrade aldrig så långt i morse så jag såg att det var hennes byline under...

Det här slår allt jag har varit med om under mitt 35-åriga journalistliv. Trodde aldrig att kåren skulle förnedra sig själv så mycket, som den har gjort de senaste dagarna.

Undrar hur intervjuerna med Liza Marklund gick till? Hade hon krävt skriftliga frågor och lämnat svaren också skriftligt? Så brukar makthavare göra, av den politiska sorten, om de inte litar på journalisterna i fråga.

Men kanske är det här Lizas livsuppgift? Att demaskera pressen. Om hon håller på tillräckligt länge kommer hon säkert att kunna ta död på hela gammelmedia. 

Vilket debacle, är franska och betyder sammanbrott, misslyckande, nederlag ungefär för er som inte är bevandrade i detta språk.

Hon är en riktigt femtekolonnare. Någon som har förmågan att låtsas vara kompis, men som sticker dolken i ryggen vid minsta misstag, utan att ens mena det. Ooops... 

Och nu lämnar hon ut Mia åt sig själv... hon får klara ut vad som har hänt... nästa strategiska steg är väl att säga att hon blev lurad av Mia... att hon aldrig kunde tro att det inte var sant ... för hon har ju redan slagit in på vägen att hon är en usel journalist, som inte kollar källor...

Men vi läsare är inte så dumma, som redaktionerna spelar just nu... jag får hoppas att de har en plan för något annat... annars är de illa ute...

När ändamålet helgar medlen

Ja, där gick proppen... och hela flodvågen svämmade över... känslor, känslor... Det går att förstå. Särskilt för mig som har en mamma som blev grovt misshandlad innan hon dog av ett astmaanfall 43 år gammal. Med oss tre syskon kvarlämnade... min lillasyster var ett år.

För mig är det alldeles särskilt förståeligt med alla känslor därför att jag själv är sjukpensionär. Mot min vilja. Jag har alltid velat fortsätta jobba,  men det fick jag inte. Jag tvångspensionerades för drygt två år sedan. 

Jag ser det som att denna flodvåg av känslor handlar om att människor befinner sig i olika tidsperioder. En stor del av svenska folket är uppfostrat och indoktrinerat av den socialdemokratiska jämlikhetstanken. Denna tanke, som över åren har förvandlats till ett styre, som har gynnat de egna och har blivit något som har stelnat i något mycket konservativt.

Socialistiska och kommunistiska tankar urartar gärna och gör att alla får det lika dåligt istället för så bra de kunde ha haft det om de själva hade fått bestämma. Därför att det blir så att en utvald och självutnämnd elit sitter och ska berätta för de andra hur de ska ha det.

Den synen är inbyggd i dessa ideologier, att det finns vissa som går före. Vissa som är bättre än andra, intelligentare än andra, som vet mer om vad vi andra behöver. Precis som om inte nästan alla människor kan inse vilka behov de har.

Liza Marklund har blivit symbol för denna syn på människor. Hon har velat bli hjältinnan, som kunde ta detta "politiska projekt" längre än till och med politikerna själva ville. Och i vårt lilla land har hon lyckats därför att hon har spelat på människors känslosträngar.

Det är svårt att försvara sig mot känsloindoktrinering. Det visste till exempel Hitlertyskland, som iscensatte storslagna uppvisningar av den makt, som fanns hos staten Tyskland. Som begrep hur man genom propaganda i bild och film kunde få människor att vända sig mot judar.

Då handlade det om att vissa människor i staten inte var önskvärda, att de hade en  världsomfattande hemlig konspiration. Det är ett mycket manligt tänkesätt.

I vårt land har vi istället gått på känsloindoktrineringen att kvinnor alltid är offer. Små och svaga. Det är ett kvinnligt tänkesätt. Att försätta sig själv i underläge och stanna där.

Ingen vill att någon annan ska bli misshandlad. Ingen vill att barn inte ska kunna gå säkert från och till skolan. Fråga mig som har blivit överfallen två gånger under min skoltid. Det är sår som aldrig försvinner. Men jag är inte något offer som identitet.

Hela den här upprördheten handlar inte om två personer, utan om något mycket större. Hur vi har byggt vårt samhälle.

Vi har en offermentalitet. Fortfarande. Män är stora och starka och misshandlar. Kvinnor är små och svaga och blir misshandlade. Det är sant, men inte i alla lägen.

Vi behöver som samhälle bygga bort sådana områden som Bergsjön i Göteborg, där kvinnor polisanmäler mäns våld mest i landet. Så kan vi inte ha det. 

Vi behöver som samhälle inse att också kvinnor rövar bort barn. Fler barn än män. I omkring sextio procent av alla fall med bortrövade barn är mamman förövaren. 

Jag har ett sådant fall i min släkt. Och där står socialen på hennes sida. Barnen befinner sig i Sverige, men pappan har inte fått träffa dem på flera år. 

I vårt samhälle finns många missförhållanden och det är först när vi kan sätta ord på dem, som vi kan se dem. Men vi behöver inte sådana som Liza Marklund, som under förevändningen att ha ett "politiskt projekt" förvränger verkligheten och kallar detta för sanningen. 

Hon har inte gjort det bara en gång, utan otaliga gånger. Under mer än ett decennium. Att hon inte har blivit avslöjad tidigare säger något om Sverige som samhälle. Berättar något om oss som folk. Att vi alla ville gå omkring med denna falska bild framför ögonen. 

Att vi ville tycka att det alltid är synd om kvinnor och barn. Att vi lever i ett offersamhälle. Att det måste finnas stora och starka bättre män och kvinnor, som ordnar allt för oss. 

Ingen kan stå emot en sådan struktur i ett samhälle. Fråga mig. Jag kunde det inte. Fast jag har all utbildning, som finns. Fast jag är intelligent. Fast jag har en bra familj. Jag har ändå blivit ett offer. Utnämnd till det.

Till och med min läkare sade, när han hade testat mig en hel dag: att det berodde nog inte på mig själv att jag inte hade orkat längre. Nej, de samhälleliga strukturerna runt mig hade nog varit för starka. 

Det är dem vi måste först få syn på och sedan ändra.

För vi kan inte ha ett samhälle där människor hyllas för att de ljuger och låtsas att det inte längre finns några sanningar. Att ändamålet alltid helgar medlen. 

Liza Marklund försvarar Gömda

Först blev jag helt stum när jag läste Dagens Nyheters intervju med Liza Marklund på kultursidan. Intervjun släpptes i eftermiddags. Jag tänkte att det här går inte att kommentera. Men sedan tyckte jag att det måste jag ändå göra.

Hon har verkligen inte bott i Sverige på länge. Det märks. Och hon vet inte alls var debatten står någonstans. Hon har inte en aning om hur genomlyst allt har blivit från olika håll.

Hon fortsätter att försöka gömma sig bakom källskyddet. Hon har inte kunnat tala för att inte svika alla hon har talat med under tjugofem år. Varför skulle de vara rädda? Skulle hon inte kunna sluta tala om hon började? Skulle allt bara rinna ur henne. Alla hemligheter hon någonsin hade hört?

Källskyddet är inte till för journalisten att gömma sig bakom, utan för källan. Och myndigheter är förbjudna att efterforska källan. Myndigheter. Journalisten kan berätta. Det avgör den själv från fall till fall. 

Och hur har hon mage att påstå att debatten är förvirrad, när hon i mer än ett decennium har hävdat att detta är den absoluta sanningen. Nu backar hon på det och tycker att "Mia ska stå för sin historia och jag för min roman".

Och så påstår hon att det inte går att bemöta Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda för hennes anklagelser är så röriga. 

Jag blir alldeles iskall inombords över denna människa, denna Liza Marklund, som desperat försöker köra samma race, som hon har gjort i mer än ett decennium. Förringa motståndaren, komma med svepande anklagelser och påstå att ingen vet vad som hände i Oxelösund för 25 år sedan...

Nähä ord står väl mot ord? Inte mycket av det som har hänt i denna stad är så välbelagt som historien mellan Mia, Osama och Luis... Särskilt sedan Luis dömdes för grov misshandel när han hade kört över Osama. Två gånger. Med sin bil.

Han stod anklagad för mordförsök, men dömdes alltså för grov misshandel.

Och så är debatten om att hon har gjort huvudkaraktären i denna sanna historia bättre än hon var "rent oförskämd". För Mia hade hela tiden pumps, dräkt, kappa och en brun portfölj. Och så har Liza Marklund beskrivit henne. Som hon uppfattade henne.

Men vart tog sanningen vägen? Den som hon har försvarat på så många ställen under de här åren. Alla dessa stora och små detaljer som hon inte behövde ändra för de var alldeles sanna?

Stackars Liza Marklund. Hon vet inte hur hon ska vrida och vända sig för att slippa ur denna rävsax. Men att tycka synd om är det egentligen inte läge för. Inte så länge hon fortfarande tillhör eliten i journalistkåren. 

När ska Expressens redaktion få nog?