Jag har råkat ut för det gäng stalkare, som följer efter sin idol Liza Marklund.
Det är företrädesvis kvinnor i samma generation som Liza Marklund, som mår dåligt av olika orsaker och inte klarar att deras drottning och idol faller av sin tron.
Under drygt ett decennium har kvinnofrågorna haft hårdhänta förespråkare som Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg. De har drivit dessa frågor för att kvinnors utsatthet skulle komma i fokus.
Och det har varit en berättigad målsättning. Det vet jag som har haft en mamma, som blev sönderslagen av sin sambo ett par månader innan hon dog av ett astmaanfall. Den siste hon talade med den dagen hon dog var misshandlaren. Jag hittade henne död när jag kom hem från sommarjobbet. Hon blev 43 år.
Hennes misshandlare fick aldrig något straff. Jag berättade för socialen vad han hade gjort och då sade utredaren: Men han var väl inte inblandad direkt i att hon dog. På den tiden var det inte brottsligt att slå en kvinna privat.
Det är fel att slå kvinnor. Det vet jag. Av egen erfarenhet.
Men nu har det gått för långt. Kvinnor har blivit offer och män har blivit bödlar som identitet. Och så kan vi inte ha det. Noll komma sju procent av alla kvinnor i Sverige anmäler våldsbrott från män under ett år.
Det är alltså väldigt få av oss som ändå råkar ut för detta.
Min väninna och tidigare arbetskamrat på Dagens Nyheter Gitta Magnell tillhör de, som har skrivit om sitt eget förhållande med en man, där de båda pucklar på varandra. Kvinnor kan också slåss, men de är inte lika starka, så därför vinner oftast mannen.
Hon har berättat i sin bok Teo och jag om sin yngste son och hur svårt han led av detta. Det är barnen som är de mest utsatta när män och kvinnor slåss. Det är de som lider, vare sig mamman eller pappan får vårdnaden.
Och i Sverige är det mest mammor som kidnappar sina barn. Jag har egen erfarenhet också av detta. För i min släkt finns en man, som inte har fått träffa sina barn på tre år. Mamman har inte ens lämnat Sverige. Socialen skyddar dem där de bor. Inte så långt från Oxelösund.
Så pendeln har svängt sedan slutet på 60-talet då min mamma blev slagen sönder och samman. Socialen, där det jobbar mest kvinnor, har också indoktrinerats till att kvinnor är offer och män bödlar.
Liza Marklund är en av dem, som har följt efter denna trend av karriärmässiga skäl och dragit nytta rent kommersiellt av detta. Under mer än ett decennium har hon hävdat, att det som står i Gömda är rena sanningen. Hon ville att en kvinna skulle få berätta till punkt. Och hon har haft detta som ett politiskt projekt.
Politik blir i värsta fall ett fält, där halvsanningar och slagord får fälla avgörandet. Och så har det uppenbarligen blivit i den här frågan.
Mia Eriksson hävdade så sent som i augusti förra året i TV4:as soffa, att hon fortfarande var förföljd av sin tidigare ex-man. Det vet vi i dag att det inte var sant.
- Det är oerhört obehagligt att bli utsatt för det här massiva hatet, men jag har valt att inte läsa det. Jag har inte läst tidningarna heller för då tror jag att man går sönder.
Detta sade Liza Marklund i TV4:as senaste intervju med henne i Marbella om vad som fanns om henne på nätet.
Det massiva hatet mot henne på internet eller i bloggar finns inte. Monica Antonsson och andra kvinnor har försökt att vara så varliga som möjligt. För annars hade allt detta aldrig fått någon uppmärksamhet.
Då hade det gått att tiga ihjäl hela historien Mia - Sanningen om Gömda. För det gjorde Liza Marklund förra våren när Elisabeth Hermon berättade sin egen utsatta historia i boken Vingklippt. Då hade Liza Marklund alla papper på vinden. Men hon visade dem inte.
Mia Eriksson och Liza Marklund förstörde gemensamt Elisabeth Hermons försök att hjälpa utsatta kvinnor, genom att mangla henne sönder och samman i en artikelserie i Expressen.
Monica Antonsson och bloggarna har lyft frågan till en annan nivå. Monica Antonsson har i sin bok Mia - Sanningen om Gömda påvisat att Liza Marklunds bok Gömda inte är sann. Inte bygger på denna fullständigt sanna historia som Mia Eriksson påstods berätta.
Och då rasar världen för de kvinnor, som inte får ha kvar sin offeridentitet längre. De som har gjort sina liv till en identitet som utsatta. De övergrepp som de en gång blev utsatta för har stannat kvar hos dem. Det är en del av dem.
Och när de hotas av att andra kanske inte längre går med på att de får befinna sig där. Då vänder de sig instinktivt mot de, som de uppfattar som sina absoluta motståndare, som vill beröva dem deras drottning och idol. Och dessutom deras djupa identitet som offer.
De har sett internet som en möjlighet, att ge fritt utlopp för den starka vrede och det hat, som deras förövare har planterat inom dem. Det hat, som kommer utifrån och som de har gjort till sitt.
De har förvridits som människor av, att de inte har avvisat detta från sig själva. Jag förstår processen. Det är så lätt att bli som förövaren och slå blint omkring sig, att sprida hatet vidare.
Att ge detta vidare till nästa generation. Att få barnen att hata pappan och i förlängningen alla män.
Men att hata andra är inte rätt väg att gå. Istället måste vi ta bort det ur världen och inte låta det fastna inom oss. Inte själva identifiera oss som offer. Och inte heller hjälper det någon att bli stalkare.
Också då sprids hatet vidare. Och det tar över mer och mer av den människa som sprider det. Det kvinnor behöver göra är att se på sig själva med kärlek, att begripa att det som gjordes mot dem var orätt, men att det inte behöver bestämma hela deras liv.
De som stalkar förstör bara sina egna liv. De blir mer och mer förkrympta när de istället kan växa och bli större som människor. Genom att älska sig själva.
