Henrik Jönsson är där för att intervjua, när han får ett mejl om att hans väninna Christine och hennes femårige son troligen var med ombord på det försvunna Airbus 330 med 228 personer ombord. Och sedan följer en känslomässig berg-och-dal-bana innan han ser inne i anhörigrummet att både hon och hennes son finns på passagerarlistan.
Då förvandlas han till sörjande människa och är inte längre inbakad i sin yrkesroll, som neutral iakttagande och berättande reporter.
Själv har jag ibland avstått från att skriva, när något har kommit mig själv för nära, när en människa har anförtrott mig något, som jag kände inte var för allmänheten.
Men alla har inte den förmånen eller kan göra den distinktionen. De har i jobbet godtagit att de måste försöka få en reaktion, en känsloyttring och kanske förvandla den djupaste tragedi till ord genast.
Henrik Jönsson gör det i form av en krönika. Det blir lite tafatt, ungefär som om han ändå inte kände henne eller hennes son. Han skriver utifrån Facebook, vilket vem som helst kan göra. Mer vill han förmodligen inte lämna ut. Inga riktigt personliga detaljer.
Mitt starkaste minne av att bli inknuffad i offerrollen, som sörjande moder, en staffagefigur, som skulle passa in i den fördomsfulla bilden av en sådan "androm till varnagel" som det skulle ha hetat förr i tiden, är fortfarande den kvällen när Expressen ringde hem till mig och den kvinnliga reporter sade: Jo vi har åkt hela vägen från stan och står här utanför ditt hus kan vi få komma in och prata med dig om din son.
Alla taggarna spretade genast rakt ut och jag sade bara: Nej jag vill inte prata med er och lade på luren. Jag visste att hon ljög. Att hon inte hade hittat mitt hus, som låg vid en väg, som inte hade något namn.
Jag visste att hon ljög för att få tränga sig in i detta det allra mest privata och heligaste utrymmet, som finns mellan en mor och hennes barn.
Jag visste att hon ljög för att få profitera på mina känslor, som en vampyr, en riktig blodsugare. Och kanske hade jag fallit till föga om det inte hade varit så att jag var fullständigt vaccinerad genom mitt yrke, som journalist på tidningen intill henne.
Jag visste att hon var utslängd på jobbet eftersom hon inte ens hade reda på att jag själv var journalist och det tänkte jag sannerligen inte upplysa henne om heller.
Jag visste att hon ljög för att själv få ett erkännande av att hon kunde jobbet, att hon hade lyckats få en människa hon inte kände att släppa till. Jag mår fortfarande illa bara jag tänker på det. Fast det var ett par decennier sedan.
Hon skrev ändå, som kvällstidningsjournalister brukar. Det blev en standardartikel om hur min klumpige son hade gått fram och tittat rakt in i raketen när den inte tände och fått den i ansiktet. Inte ett ord var sant. Om han hade gjort det hade han varit död. Omedelbart.
Men han lever än. Tack och lov. Och han slapp figurera mer i tidningen. Jag ringde upp henne och berättade vem jag var. Och hon begrep att hon hade gjort bort sig. Den gången.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar