Under det senaste dryga året har jag aktivt deltagit i den revolutionen och mer och mer sökt mina nyheter själv på egen hand ute i vida världen på internet. Eller i sammanhangen i mitt eget tänkande. Jag vet att jag är ovanlig eftersom jag större delen av mitt liv har varit beroende av den urmodiga sortens inhämtande av nyheter och annat, som bestämde vad jag tänkte och tyckte.
Jag var helt enkelt indoktrinerad med att det som uttrycktes i tidningar, TV och radio var det som var viktigt. Eftersom jag själv har ingått i den begränsade världen under ett flertal decennier, så har jag vetat om, att för att förbli där var det nödvändigt att insupa det som sades. Och följa trenderna. De som sattes av personer, som ansågs viktiga i medierna.
Nu är det inte längre riktigt så. Helt klart är att den sortens inhämtande av tyckande från en slags överhet - vilket förtecken den än har - kommer att dö med min generation. Och det är verkligen inte något som jag beklagar.
Det är inte själva formen, layouten eller ytan, som har något att betyda i medier. Utan tankarna och idéerna bakom detta. Att som megafoner upprepa vad överheten säger har aldrig varit journalistikens uppgift, men mer och mer har detta blivit fallet för att journalister släpper in varandra och har ett färdigt mönster, där nästa anställd ska passa in. För något annat känner de som sitter på redaktioner inte till.
Det kallas hemmablindhet eller självcensur och är ett känt mänskligt faktum i en värld, som är innesluten i sig själv. Som inte har förmåga att gå utöver det som redan är känt och därför godkänt. Det är också ett slags försvarsmekanism, som utövas av en art som är hotad. Då är det plötsligt till synes ännu finare att tillhöra den redan godkända klassen.
Men denna sorts ytliga syn på världen är dömd att dö. Varje gång människor kommer dit att de ser den vackra ytan eller sensationerna som något som ska föra världen framåt, så kan man vara säker på att detta är ett utdöende.
Gammelmedietänkandet är det som kommer att dö. Inte själva nyhetsförmedlingen eller diskuterandet, inte tänkandet och resonerandet. Men forumen kommer inte att vara desamma. Vi har i några hundra år trott på det vi upprepar, som vår tids magiska underbyggnad av civilisationen: demokratin och de olika statsmakterna. Den tredje statsmakten har inte varit minst viktigast.
Men om den inte sköter sitt uppdrag utan jagar pengar istället och detta tar över så är den dödsdömd. Alla medier som gör så står vid gravens rand. Också den förment fria televisionen, som jagar de sista tio procenten av befolkningen, för att få in mera pengar till sin verksamhet när de borde ägna sig åt annat.
Det finns en trötthet, som hänger ihop med att människor har slitits ut i jakten på det stora klippet. Det som alltid medför ära, berömmelse och miljoner. Enligt myten.
Framtiden tillhör de medier och människor som inte i första hand bryr sig om att tjäna miljoner, utan vars ägare inser att det är tankarna och idéerna, som bygger världen. Och som är beredda att satsa på detta. Något som alltid föds ur en inneboende övertygelse.
Jag väntar otåligt på den nya tiden, som samtidigt är uråldrig. Vi reser aldrig framåt längs en tidspil utan ständigt i cirklar på olika nivåer. Våra mänskliga behov och syften är inte annorlunda än de var för tiotusen år sedan, men de uttrycks ständigt på nya sätt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar