Det hänger naturligtvis ihop med min ålder och att jag var liten då på den tiden när det inte fanns fluor ens en gång. Jag har alltid skött om mina tänder, men tandgnissel på nätterna tar ut sin tribut till slut.
Som tur är så har vi ett hus vi kan belåna annars skulle jag inte haft råd att laga tänderna. Nu sade min tandläkare allvarligt till mig att det här som hon gör nu är det mest akuta, men att jag behöver göra mer snart.
Mina tänder är en påminnelse om naturen inte har tänkt sig att vi ska leva så länge, som vi gör. Och inte heller regeringen, som har bestämt hur mycket man får i bidrag för tänderna. Dessa saker som vi använder dagligen till att tugga och finfördela mat räknas inte till kroppen. De är fristående från den och vi ska själva betala de nödvändiga reparationerna av dem.
Ingen vill naturligtvis att det ska synas på tänderna vilka som har råd att gå till tandläkaren, men det gör det. Själv har jag tänkt att leva så där trettio år till så jag behöver mina tänder. Därför får jag väl fortsätta att belåna huset i framtiden för att ha råd att ha några tänder kvar att tugga med.
Alternativet är att gå över till välling och att brödbitar, som doppas för att bli tillräckligt mjuka. Jag har försonat mig med mitt öde fast jag höll på att få panik när hon tog fram den där borren som brummar och är grov. Det var sådana borrar de hade hos skoltandläkaren och jag blir genast liten och går i småskolan när hon tar fram den borren. Och mamma var aldrig där. Det trodde ingen behövdes på den tiden.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar