Nazisterna uppfattades som gudalika

Jag har läst hela raddan av kommentarer på Ingrid Carlqvists blogg efter hennes genomarbetade inlägg i går om pappan C, som står anklagad av Liza Marklunds högsta domstol som en våldtäktsman fast han är frikänd av hovrätten, vilket jag också själv skrev om i går.

Och det som avhandlades i kommentarerna till Ingrids inlägg (medan de fortfarande höll någon stil och inte behövde censureras) var hur det var möjligt att någon som Liza Marklund och andra kvinnor kunde lägga allt detta hat över män. 

Ingrid Carlqvist hade själv en teori om att Liza Marklund blev trodd för att hon är en tjusig kvinna och inte lika ful som Hitler och co. 

Nu är det så att när människor tror att någon annan kan rädda deras värld, så har vi människor väldigt svårt att inte projicera gudaliknande egenskaper på denna människa. 

Och det var heller inte så att människor inte projicerade på Hitler och co för att de var fula. Jag minns att jag frågade min mamma varför kvinnorna grät när de såg honom (för det syntes på journalfilmer från den tiden, som visades på bio före andra filmer och också i TV så småningom). Min mamma himlade med ögonen och sade: De var väl kära i honom.

Det är väldigt lätt att sådana känslor blandas in i sammanhang som handlar om makt. Det är därför makt är ett starkt afrodisiaka. Den lille fule tjocke Henry Kissinger är en av de som har upplevt detta. Och likaså fanns detta med som ett faktum bland det tyska folket för de såg Hitler som sin räddare från undergången.

Nazisterna kom till makten 1933 efter fria val från tyska folket. Detta därför att tyskarna såg nazisterna som räddarna av deras värld. Och jag har själv hört tyskar säga åratal efter kriget att Hitler var bra i början. Det var han som byggde de motorvägar, som de och andra fortfarande kör på genom Tyskland. Och han byggde upp industrin och gav alla jobb.

De trodde eller ville tro på teorin om att judarna hade en sammansvärjning som omfattade hela världen och det gällde att utrota judarna innan de utrotade de ariska tyskarna. Det handlade om raser helt enkelt. Vilken ras skulle överleva? 

I fallet med Liza Marklund och kvinnorörelsen handlar det om mycket makt. Om en världsbild som rör sig i vårt ursprungliga känsloliv: manligt och kvinnligt. Förr i tiden för inte så särskilt länge sedan var världen uppdelad i manligt och kvinnligt. Alla gudar hade antingen kvinnliga eller manliga attribut. Men numera tror de flesta att Gud är manlig och att världen endast kan styras av män.

Det finns en motrörelse, som hävdar motsatsen: att Gud är kvinnlig och att världen bara kan styras av kvinnor.

Allt detta är sant. Världen kan styras av både män och kvinnor och det är dit vi är på väg. Men på denna strapatsrika väg mot delad makt dyker det upp sådana avartsfenomen som en hatisk kvinnorörelse, som i vårt land har fått också lagstiftarna att klassa män som mindre kapabla att vara vårdnadshavare.

Märkligt nog så såg inte politikerna eller lagstiftarna då år 2006 att detta var att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. 

Men någon sådan som Liza Marklund driver kanske på ett bakvänt sätt på utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle. Jag vill trots allt tro det. För inte kan en enda politiker längre ha något som helst förtroende för henne?

PS. Det verkar som Expressen har tagit bort hennes senaste krönika. Den finns inte längre om man går in under krönikörer. Den senaste är numera från den 3 maj. DS.