Maja Lundgren skriver om Gömdaskandalen

Författaren Maja Lundgren skriver på sin hemsida om Gömda-historien nu när Monica Antonsson blev frikänd av JK i går. 

Jag fäste mig särskilt vid den här meningen: "Debatten om Gömda befinner sig i kärnan av vår tids verklighet och vår tids fördomar och vedertagna åsikter."

Exakt detta har jag också tänkt om hela denna historia och därför kändes det så befriande när Monica Antonssons bok Mia sanningen om Gömda kom ut i vintras. För det var tack vare att hon hade kommit in i denna historia som journalist och som en medkännande människa, som hon hade tillgång till allt detta material. 

För att hon hade gått in i detta och från början sett Mia Eriksson som den förföljda människa hon påstod sig vara, fast Monica Antonsson också med någon annan sida av sig själv undrade över all uppståndelse med Mia i ett skottsäkert rum på bokförlaget Bonniers, där de först träffades. 

Alltså detta går inte att komma åt inifrån denna koncern. Jag vet för jag har själv jobbat på DN så länge och också sett märkligheter, men där är man inbäddad i en syn på verkligheten, som liknar en sektsyn många gånger. Särskilt när det gäller kulturen. 

Det liknar gamla tiders tro på vissa värden, som är heliga och den som ifrågasätter den bestående heliga värderingsramen är en förrädare eller en tok. Detta kan inte de som ingår i det rådande förhållningssättet få syn på, därför att det är omöjligt så länge man är en del av det.

Det märkliga är denna fria press - och då menar jag inte bara DN - som sköts av människor, som sitter där på sina poster på livstid. När man väl en gång har fått tillgång till denna makt så förblir man sittande där. 

Flera av mina tidigare arbetskamrater kom till mig och sa att: jag kan inte sluta för jag har ingenstans att gå. Och att han eller hon måste bli kvar tills pensionen eller kanske på livstid innesluten i elfenbenstornet eller fadershuset, som det ofta kallades för det var allt han eller hon kunde och hade. Så sade dom alltså när jag tänkte sluta. 

Någon sa också lite sorgset: ja det blir väl bara vi kvar som inte kan sluta. Att vara instängd på det viset i något som nästan liknar träldom (det finns som definition i EU på jobb där man känner sig tvungen att vara kvar med ett tvång som då innefattar mycket låg lön) är förskräckligt när det gäller något så uppburet i samhället.

Alltså dessa människor sitter där och känner sig tvingade av penningens makt och andras beundran och avund att sitta kvar. För vad skulle de vara om de lämnade sina poster?

Själv har jag tappat all respekt för denna konstlade värld, som alldeles säkert kommer att rasa samman, som en följd av den tekniska revolution, som pågår sedan länge och som jag (bland andra) är en del av. Det är så mänskligheten har gått framåt genom årtusendena. Genom att något nytt kommer och tar över det som fanns förut. Genom att fördomar och vedertagna åsikter ändras och ingen längre tror på det som överheten predikar.

Jag håller inte med om allt Maja Lundgren nu skriver i sitt inlägg för hon far ut mot de medverkande likt en tidigare återhållsam, men nu mera lössläppt furie. Fast jag kan le åt det samtidigt. Men jag är glad åt att hon skrev för hon har också sett denna värld inifrån. Och inte uppskattat den sekterism som finns där. Milt sagt.

Här kan ni läsa hennes inlägg.