Ändå är det en filmepok, som kommer att gå i graven om inte någon, som är villig att ta hand om husen har råd att köpa dem. Någon, som kan göra om det till ett slags levande museum över regissören.
Jag träffade aldrig den store och intervjuade honom inte. Men min pappa försökte att göra ett filminspelningsreportage kring honom och lyckades klampa in mitt i inspelningen av Det sjunde inseglet. Det var inte populärt.
- Vad ända in i... stopp, stoppa kamerorna röt Ingmar Bergman. Min pappas fotograf Kirre, som alltid fanns sig sa:
- Nej, men se är det inte regissör Bergman - vi kommer väl inte och stör?
Ingmar Bergman reste sig långsamt ur sin stol och sa:
- Vem har släppt in er? Ni kommer mycket olämpligt vilka ni nu än är. Det är verkligen en mycket känslig scen, som jag försöker spela in - och som jag kanske hade lyckats spela in - om inte herrarna hade dykt upp!
- Ursäkta, sade min pappa. Vi är från pressen, Förenade Landsortstidningar och ville gärna prata om den nya filmen.
- Försvinn! sade den store regissören. Ni kommer mycket olämpligt och förstör en scen, som vi hållit på en hel förmiddag med att bygga upp. FÖRSVINN!
Regissören gav ingen intervju den gången heller. Min pappa och Kirre hade klampat in mitt i scenen med tåget av människor - flagellanter - som klädda i trasor släpar sig fram och slår sig själva, som ett sätt att försöka få slut på pesten på medeltiden.
En oförglömlig scen för min pappa då i slutet på 50-talet.
2 kommentarer:
Hej Ann Helena,
Första gången såg jag Det sjunde inseglet och den ende som livade upp föreställningen var Nils Poppe.
På sjuttiotalet såg jag Tystnaden och rop, tror jag den hette och den tyckte jag var nästan outhärdligt jobbig.
Scener ur ett äktenskap var jobbig med alla skrik.
Men jag ger Ingmar Bergman en jätte-eloge för han var oehört smart eftersom istället för att ligga på en schäslong och bli skinnad av en pyssolog skrev han av sig sina demoner i filmerna, blev hyllad och fick bra betalt. Mycket begåvat!
Den filmen jag gillade bäst var Fanny & Alexander.
Jo du har helt rätt... han ville inte ens bli av med sina demoner, som han kallade dem för då trodde han inte att han skulle kunna göra film mer. Viskningar och rop menar du nog... jo den var jobbig. Men man kan inte ta ifrån honom att han verkligen var kreativ och bearbetade allt under hela sitt liv... hans pappa var präst i Stockholm och min pappas konfirmationspräst. Så Ingmar fick mycket gratis genom denna värld. I Fanny och Alexander har han försonats med den.
Skicka en kommentar