En längtan tillbaka till 30-talet

De tidigare makthavarna i Sverige verkar önska sig tillbaka till 30-talet. Först var det socialdemokraterna som ville återuppliva 30-talets arbetskommission - och byta namn på arbetsförmedlingen - och nu har miljöpartiet återupplivat Franklin D Roosevelts New Deal från 1933. 

Att önska sig tillbaka till 30-talet är ingenting att stå efter. Då råkade världen ut för den första stora ekonomiska krisen, som grundade sig i att banksystemet och ekonomin inte fungerade. Detta människoskapade system, som numera nästlat sig in bakvägen till ett ekonomipris till Nobels Minne. Nobel själv instiftade inte något sådant pris därför att ekonomin sågs inte som något grundläggande i sig på den tiden. Ekonomin var en följd av något annat, att människor arbetade och utvecklade sig själva och världen.

Det är drygt tio år för sent, som denna vänsterkonstellation har vaknat till liv. Om de hade begripit redan på 90-talet vad som pågick, så kanske något hade gått att ändra, men nu är det alldeles för sent. Och det är som det ska vara. Då hade de en partiledare, som egentligen bara traskade på i de gamla ullstrumporna och brydde sig mer om att berika sig själv och sina egna trogna än att ta hand om Sverige.

Det är en naturlig utveckling att ett parti, som har suttit vid makten nästan oavbrutet sedan femtio år tillbaka, blir ett korrupt och maktfullkomligt parti. Det spelar ingen roll hur vackra ord de använder. Det är själva -ismen det blir fel på till slut. Orden står inte längre för någon verklighet. 

Och det har egentligen ingenting med själva partiet att göra för det hade hänt vilken slags "tro" som än hade uttryckts. Även vackra ord måste ha en grund i verkligheten för att människor ska uppfatta dem som sanna. Det måste finnas en växelverkan mellan vad som pågår i realiteten och de tankar och visioner människor har.

Detta är inte 30-talet för då var fortfarande världen beroende av lantbruket. Ekonomin var inte särskilt utvecklad på andra områden på det sätt som den är nu. Det var lantbrukarna som togs ifrån sina gårdar när de inte längre kunde betala bankerna. De tvingades in till städerna som en arbetslös massa. Och inflationen fick härja fritt på ett sätt som nu enbart har förekommit i Afrika, fast det är också åtgärdat. Världen är till stor del en enhet ekonomiskt och vi får nog ordning även på banksystemet så småningom. 

Denna ekonomiska kris är ingenting mot hur det var på 90-talet då räntorna gick upp till som mest 24 procent på vanliga lån i Sverige. En helt vansinnig politik, som kortsiktigt gynnade banker och stat. Men människorna glömdes bort. De som är grunden i ekonomin. Nu ligger räntorna istället nästan på nollstrecket och människor kan känna att de har möjlighet att utveckla sina liv med hjälp av mera pengar. 

Vi lever definitivt inte på 30-talet som vänstern uppenbarligen önskar. Det är ett taffligt försök att skrämma befolkningen. Att hänvisa till en tid, som ingen i arbetsför ålder minns för de var inte födda då. Så lättskrämda är inte människor. 

Det som upprepar sig är inte 30-talet utan 90-talet då regering och riksbank lyckades driva företag i konkurs och människor bort från sina hem - med splittrade familjer som följd - med överräntor och en dåraktig bidragspolitik. Den här gången är det en snabb historisk upprepning med ett annat och bättre scenario än den förra regeringens.