Det är skillnad på teori och praktik

Nu har jag suttit ett tag och läst på internet... så många galningar det finns där ute... tänker jag först, men sedan slår det mig... folk kan nog inte skriva... de fattar inte att det är skillnad på skrift- och talspråk. Därför blir det måhända så märkligt. 

Att läsa kommentarer är som att koda något okänt språk, där det ofta framgår något annat än vad avsändaren har avsett, men det har den inte märkt. Det är svårt att få fram i text vad man avser utan att dra till någon annan eller råka i luven på den man kanske skulle gilla i levande livet.

Det kanske behövs språkkurser: hur man uppför sig på internet och får sitt budskap att få genomslag. En tiotimmars kurs för att kunna uttrycka sig utan att bli stämd och åtalad. 

Jag är väl uppfostringsskadad för jag har sedan tonåren betraktats som någon, som tillhör en finare sorts människor, de där intellektuella. De som fick utbildning och gick i skolan. De som hade läshuvud. 

För mig var det så självklart att jag aldrig riktigt fattade vad andra människor menade. Jag var ju född sådan. Med en mental förmåga, som omfattade allt och alla. Visst hade jag andra sidor också, men de var inte lika intressanta.

Men numera är det ett skällsord för mig. Intellektuell. För det har blivit något som alla ska vara, ingen får vara något annat. Det är den enda människosorten, som tillåts i samhället. Och då blir det alldeles åt helvete.

Jag har superintelligenta människor i min släkt, som fattar allt genast och som blir irriterade på att vänta in andra. De är praktiska människor, men har under hela skoltiden aldrig fått vara det. För allt är numera teoretiskt och praktiken har fått ge vika. Verkligheten är nummer två medan det teoretiska tjusiga läsandet och pratandet har blivit nummer ett. 

Ett samhälle, som tror att alla ska tillbringa sina liv vid universiteten har tappat greppet om vad våra liv är för något. Vi ska utbilda oss till vadå? Och varför?

Kanske är det den galenskapen, som sprids nu över internet, där alltfler surrar in sig i teori utan någon som helst genomlyst verklighetsbild. Ingen sammanhållande bild av hur samhället fungerar eller vad människor behöver. En splittrad och uppdelad bild med hur många fack som helst, som hålls isär i medvetandet. 

Och någon som vänder på allt och är kritisk får ett fint betyg i skolan, för det ska man vara. Även om det inte gagnar något som helst. Allt kan sväva uppe i det blå, men herregud det är någon som kan vända ut och in på orden. Åh så fint.

Inget samhälle klarar sig enbart med den sorts retorik, som inte är förankrad någonstans i verkligheten. Ett samhälle som blir beroende av -ismer är på väg utför. Det spelar ingen roll om det är goda eller onda -ismer. Det är dessa till förbannelse upprepade ord, som i sig är uppbyggande för den konstlade verklighet,  som finns runt dem. Men som går vid sidan av själva kärnan i det som skulle diskuteras.

Och vårt sätt att närma oss verkligheten har ofta blivit så teoretisk att vi har slutat tänka... i stort sett... tillsammans med någon slags avstämning med det som pågår där ute. Det kan inte annat än resultera i smockor från den reala rums-tiden, som omger oss.