Att gå till tandläkaren

Att gå i pension är en skräck för många människor. Detta beror på att de hela sitt liv har spelat roller. De vet inte vilka de är utan sin yrkesroll. Utan allt det välkända, som finns runtomkring dem och som har byggt upp dem.

Egentligen finns de inte som självständiga individer, utan som ett fenomen, som hålls uppe av makt och pengar och andras beundran eller avund. 

Jag läser just nu om igen Eckhart Tolle En ny jord Ditt inre syfte om hur mänskligheten kan gå bortom den smärta som vi upplever när vi är vårt ego. Ett slags uppvaknande som pågår runt om på vår jord och som är tydlig.

Själv upplevde jag detta om igen när jag var hos tandläkaren senast. Jag kände då att de här människorna, tandläkaren och hennes sköterska, tyckte verkligen om att hjälpa mig med mina tänder. De hade det som underliggande syfte i livet: att hjälpa människor så att de inte längre hade besvär med denna del av kroppen. 

Detta var alltså det primära syftet för dem och de hade roligt under tiden. Det var en glädje för dem att hjälpa mig och andra. Jag kände det genom deras lugn och stillsamma arbete med mina tänder också när det avtryck de tog av käken gjorde att en guldbrygga lossnade. De sade genast till varandra: vilken tur att den kom av nu och inte senare mitt i sommaren. Och så tog de itu med att laga också detta.

De höll på långt in på kvällen för att hjälpa mig för jag var deras sista patient den dagen och när jag gick därifrån var jag omtumlad och bedövad i hela munnen, men jag insåg att vi hade delat en upplevelse av flow. 

Deras primära syfte var inte att tjäna pengar och att leva gott på andra människors smärta utan tvärtom att hjälpa. Och där ligger hela skillnaden.

Kanske hjälpte det att vi alla ansträngde oss för att befinna oss i den sfären. Och att jag själv föreställde mig vitt ljus över scenen. Över det som hände i rummet.