Wanja Lundby-Wedin åkte på turné

Djupt nere i mig finns samma upprördhet, som nu visas Wanja Lundby-Wedin när hon åker på turné i landet. Jag såg henne på TV bland byggjobbarna. Denna upprördhet kom fram när jag försökte skriva en artikel för ett samhällsmagasin, som hade bett mig om det.

Jag klarade inte längre att befinna mig på den där journalistiska nivån, där allt ska tas med en "objektiv" klackspark. Utan skrev precis som det hade varit. Hur jag hade upplevt saker och ting. 

Och jag fick samma reaktion, som man får då, när det ska vara sorterat och lite hit och dit-resonemang. Vi är ju civiliserade människor. Så gick det inte att skriva. Dessutom var det inget nytt. Jag förstod att jag hade tappat en del av den fernissan under åren som har gått.  Och det kom fram en vrede, som jag knappt visste ens att den fanns där.

Jag kan helt enkelt inte längre skriva så där lite lagom tjusigt, anpassbart för att tjäna några kronor extra. Det är inte möjligt. Inte efter alla förödmjukelser, som det här samhället har bjudit på genom åren. 

För ett samhälle är det naturligtvis inte bra, när det blir så stora skillnader, så att den ene knappt har till mat för dagen och någon annan inte vet var den ska placera alla tillgångar. 

Jag såg också Oskar Gröning på TV i dag. Han jobbade i Auschwitz i två år. Han var övertygad nazist och med i SS. Han trodde på propagandan att tyskarna var lurade av hela världen och alla judar deras fiender. Även de små barnen för de hade samma blod som föräldrarna. Så det var rätt att döda dem. Han slapp straff efter andra världskriget. 

I samma TV såg jag hans chef Rudolf Höss, som var familjefar och som såg det som sin plikt att utrota så många judar som möjligt. Han blev avrättad för vad han hade gjort. Oskar Gröning lever än i dag, men vill numera berätta om det som hände, för att det finns människor som förnekar det. 

Över en miljon människor dödades i Auschwitz under fyra års mördande. Rudolf Höss skrev ned att han mindes en mamma med fyra barn, som frågade honom hur han kunde döda så underbara barn, strax innan de skulle in i gaskammaren. Han brukade rida omkring i naturen för att skaka av sig sånt. 

Det blir alltid för magstarkt för de flesta, när jag skriver om våra svenska förhållanden och i nästa stycke om nazisterna. Men skillnaden är inte så stor som många tror. Rudolf Höss var en mycket civiliserad människa. Han gjorde bara sin plikt. Så tyckte han.

Wanja Lundby-Wedin är en mycket civiliserad människa. Hon gör bara sin plikt och sitt jobb. 

Alla människor tror på tankar och idéer. De styr oss i många sammanhang. De idéer som styr oss i dag i Sverige är att vi lever i det bästa av länder och att vi kan bestämma över våra liv. Vi har demokrati och inget ont kan hända oss. Inte som då för drygt sextio år sedan.

Jag är inte lika säker, när jag märker att jag inte kan anpassa mig längre till vad en liberal samhällstidskrift kan vilja trycka. De hade bett mig om en artikel, men den gick inte att skriva. Det betyder att jag har förlorat tron på vad det här samhället står för. I grunden. Jag tror att många fler håller på att göra det.

Oskar Gröning fick frågan om han inte tyckte det var orättvist att de som led under kriget ofta fick det svårt också senare medan han hade haft ett gott liv. Han fick en samhällsställning igen efter kriget. Men han sade bara att så är livet. Var och en försöker göra det så bra för sig själv som möjligt.

Han visade samma brist på förståelse för de övergripande samhällssystemen, som också människor gör i vårt land. De flesta försöker naturligtvis ordna det så bra som möjligt för sig själva. Med hjälp av sina vänner, men de kan inte bry sig om alla. Inte ens om de heter Wanja Lundby-Wedin.