måndagen den 27:e april 2009

Roman om familjen Piper



Vilken fantastisk roman det skulle gå att knåpa ihop om familjen Piper och hur arbetarklassen tar hämnd genom en sentida infiltrerande ättling, som har mycket radikala åsikter om rättvisa och hur den ska utövas. 

Jo, åsikterna finns på denna arbetarklassens förkämpes dumpade Facebook-sida så det är bara att läsa innantill. Hon stöder bland annat en anarkistisk-kommunistisk sammanslutning, som förespråkar våld i revolutionär anda.

Man kan tänka sig att denna förkämpe har infiltrerat denna gamla adelsätt, för att tillskansa sig det som rätteligen borde ha tillkommit henne och hennes gelikar redan för hundra år sedan eller mer. 

Den nutida grevens mamma har genom att vara sambo med en vanlig Gustavsson redan inlett denna resa mot ett sönderfall av de gamla privilegierna. En demokratisering helt enkelt. Och den nu levande greven är en vanlig lantbrukare om man ska tro den infiltrerande arbetarklassens tigrinna.

 Annat var det för hundrafemtio år sedan då en dåtida släkting till mig fick inskrivet i betyget att han var opålitlig för han hade "olåfligt" lagt beslag på en mössa. Han blev upptäckt och varnad, dock icke lagförd. Men skulle resten av sitt liv observeras som opålitlig.

Så gick det till då. Nu tar arbetarklassens förkämpar lagen i egna händer och försöker mörda adelns företrädare. Aj, aj, aj så det kan gå. 

PS. Torpar- och statarsystemet avskaffades 1943 resp 1944, men till dess var alla dessa människor skyldiga dagsverken och att lämna betalning in natura, som mest rörde det sig om 135 000 hushåll och mångdubbelt fler människor. Mina släktingar har än i dag arvsrätt till vårt gamla släkttorp, men de slipper numera leverera fisk. Lindö herrgård äger alltså detta hus och marken fortfarande. DS.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är en stor behållning att läsa dina betraktelser. Du verkar också ha bra känselspröt och har tidigare vidrört vid några ömma punkter. Nu får vi se om det ligger något politiskt projekt bakom det här också. Sedan blir det intressant hur och om Claes Borgström försvarar detta, om det nu går så långt. Det verkar för mig dock som om den smutsiga byken som behöver tvättas inte är 150 år gammal.

Än viktigare, det finns ursäkter till levande personer som vi fortfarande väntar på.

En av mina anfäder, dalkarl, dog i slaget vid Villmanstrand 1741 i Finland, men det är ju lite långsökt att idag skylla detta på de adelsmän som ledde styrkorna.

Cuben

ann helena rudberg sa...

Nä du har helt rätt Cuben. Man kan oftast inte skylla att manskapet dör på befälet utan på hela den urbota korkade idén att människor ska ta död på varandra för att andra säger det. Krig upphör aldrig att förvåna mig.

Nä, jag ser det mera som att kollektivt sett så kanske vi svenskar borde ha gjort något då för 150 år sedan eller så... men då var vi så rädda för överheten och den rädslan har varat ända in i våra dagar. Vi har inte varit fria bönder, som jag fick lära mig i skolan, sedan Gustav Vasas tid.

Istället har massor med människor jobbat gratis åt slott och herresäten, däribland mina förfäder... men det var som med slaveriet i Amerika... det kunde inte avskaffas i deras fina konstitution, där man undvek att nämna det ens vid namn, utan först hundra år senare efter ett inbördeskrig... för slavarna var för viktiga för ekonomin...

Men att sätta igång och mörda folk är aldrig annat än ont förstås... vare sig det sker organiserat eller på privat initiativ. Det hämnar sig alltid... förr eller senare...