Jag har tidigare skrivit om den där professorn som satt och förespråkade dödshjälp - läkarassisterat sådant - för alla som ville ha. Det var förra året. Och då var tydligen även Barbro Westerholm (fp) inne på detta. Men de stötte på patrull hos regeringen och sedan dess har hon backat till att det behövs en översyn av reglerna.
Själv så kommer jag hela livet att undra hur det gick till när min pappa dog en lördagnatt. Då ringde min styvmor och sade att han var döende vid niotiden på kvällen och när jag sade att jag kommer genast så säger hon: du hinner inte. Hur visste hon det? Hade han den kvällen redan fått sin sista dos med morfin? En så stor dos att han inte skulle leva mer än ett par timmar till?
Och på söndagmorgonen när jag ringde så var han död och sköterskan, som svarade gick och hämtade den ansvariga sköterskan och hon beklagade att han hade dött så fort. Plus att hon trodde att det var jag som hade suttit vid sängkanten. Men det var min styvmor och hennes systerdotter, som hade varit där.
Jag misstänker att min styvmor skötte allt och inte ville ha oss barn där vid sängkanten. Hon ville vara ensam med min pappa då. För hon hade ringt till min bror och sagt samma sak till honom och han hade sagt att han skulle komma förbi dagen efter. Till honom sade hon inte att han inte skulle hinna.
Personalen visste inte att min pappa hade bett att få träffa oss och nog går det att dämpa smärtor utan att ta livet av folk meddetsamma? Men tydligen så är det vanligt att människor dör på helger, för då finns det inte samma läkartäthet.
Att föräldrarna till det här spädbarnet har polisanmält läkaren tycker jag är bra, för då kommer allt sådant här upp på bordet. Då måste diskussionen tas. Vare sig det som i mitt fall var läkaren eller min styvmor som skötte om så att min far dog så snabbt.
Hur det gick till kommer jag aldrig att få veta, för att fråga min styvmor är ingen idé. Hon undanhöll att det fanns något arv och försökte ta reda på hur mycket aktier min far hade på banken. Överhuvudtaget försökte hon hålla oss borta och när jag ändå ville vara med på bouppteckningsförrättningen så var hon helstressad. Men då kom det i alla fall fram att min pappa hade lämnat ett arv till oss barn. Och naturligtvis hade han velat ta farväl av sina barn, men det ville väl inte hon.
Det var inte något större fel på min far för förutom att han bedömdes som för svag för operation av gallan. Men han skrev sin sista artikel där i sängen på sjukhuset och sade åt min styvmor att hon skulle se till att få den publicerad. Läkarna gav upp honom helt enkelt. För gammal för några mer medicinska behandlingar utom sista dosen med morfin. Tills hans hjärta stannade.
När min styvfar var i samma situation förra året vid samma ålder - också gallan - så frågade läkaren hur gammal hans far hade blivit och när min styvfar då sade 94 så sade läkaren att då får vi väl försöka klara dig också. Han var 87 då. Ifall min styvfar hade svarat "fel" hade han inte fått någon operation då? Han hade gått länge med problem kring detta och läkarna hade gissat på allt från bukspottkörtelcancer till att de inte visste. För han hade inte ont. Men han blev bara magrare och magrare.
Det gäller att veta felet själv och dessutom säga tydligt att mina föräldrar blev kring 100 bägge. För annars kan man ge bort rätten att leva vidare. Så tolkar jag detta.
4 kommentarer:
Vissa människor dör grymma dödar. Varför ska de inte slippa det? För att jag som står bredvid och tittar på ska kunna känna att "naturen fick ha sin gång". Ingen gjorde något för att förkorta lidandet, men alla var rediga.
Har arbetat inom palliativ vård - att se en patient med lungcancer som bokstavligen drunknar i sin egen vätska - gurglande med panikslagen vädjande blick - bönande om mer morfin.
Att se en patient dö i levercancer - gul hy o gula ögon - toxiner som inte levern längre kan göra sig av med sätter sig i hjärnans synapssystem med förvirring och hemska hallucinationer som följd - min far dog på detta sätt - han blev galen - upplevde att det brann i sängen - att han skulle fångas av elden - drog ut nålar och kateter - sprang mot fönstret för att hoppa - fick lugnande - somnade - min bror satt kvar hos honom - min bror började fingra på droppräknaren - han berättade och jag är honom så tacksam. Skulle aldrig drömma om att låta detta vänta för att jag av ego skäl skulle vilja ta farväl - min far hade ändå inte varit i stånd att notera att jag var där. Ville bara berätta om mina erfarenhet och utifrån den säger jag bara PUMPA MIG FULL AV MORFIN den dagen det är dax. Jag kan förstå att du upplevde det så som du gjorde med tanke på din relation till styvmamman - du kände dig med rätta lurad. Jag hoppas att du kan släppa det -i vissa fall kan man i bland, som i beskrivna fall, önskat de fick ett värdigare slut - att jag slapp ha min fars ångestfyllda sista stund på mina näthinnor - i mitt minne - tills den dag jag själv lämnar in
Apropå det aktuella fallet så tror jag att det bästa skedde ur min infallsvinkel. Barnet hade en allvarlig hjärnskada - om barnet fått leva hade föräldrarna fått uppoffra en hel del för den krävande omvårdnad detta barn skulle behöva. Ev syskon skulle känna sig övergivna och bortglömda (många som vittnat om detta) då föräldrarnas ork inte skulle orka. Skilsmässor är snarare regel än undantag under dessa livsbetingelser. Sen finns det en aspekt till som är känslig och jag vill knappt beröra den - den kan synas omänsklig - ekonomisk fråga - ett barn som i detta fall kostar samhället enorma summor. Den fyra högteknologiska utrustningen inom sjukvården tillsammans med budgettunderskott innebär prioriteringar - och det sker varje dag inom vården och måste göras. De är svåra och jag beundrar de som i sitt ämbete måste göra det. Om det endast finns tillgång till en akutvårdsplats och de kommer in en äldre man 80 år, en heltidsarbetande mamma 30 år och en 3-årig pojke - vem får platsen? Svar mamman då hon ingår i ett socialt sammanhang där många är beroende av henne. Så långt är det försvarligt OK låt oss nu tänka oss att den 80 år gamla farbrorn är professor i viruologi och är precis på väg att lösa gåtan med HIV vilket skulle kunna rädda en stor del av mänskligheten - eller att den 30 åriga kvinnan är en djupt nedgången narkoman eller 3-åringen har en obotlig cancer - tänk dig samtliga konstellationer av dessa individer - vem ska få den enda dyrbara akutvårdsplatsen? exemplet är ifrån en föreläsning i medicinsk etik. Så för att dra paralleller till denna historia - är det rätt att ett barn med obotliga allvarliga skador uppta en plats vilket skulle kunna leda till att ett annat barn med betydligt större odds till ett värdigt liv dör då ingen plats?. Kanske ditt eller mitt barn. Hade jag själv fött ett allvarligt skadat barn så skulle jag utifrån min erfarenhet och kunskap aldrig gått med på att resurser lades på mitt barn. Jag lovar - man måste se bortom sin egen lilla värld - jorden snurrar inte runt mig
Jo, jag kan inte säga något om den lilla flickan för jag vet inte tillräckligt och jag kan inte säga något om de andra fallen, som ni talar om därför att döden är unik för var och en precis som födelsen. Så därför kan vi inte säga att alla ska pumpas fulla med morfin. Varje gång handlar det om en enskild människa och i sådana fall så snurrar världen runt oss själva. Tro mig. Varje människa är så viktig.
I min pappas fall så hade han putsat på en artikel (journalist han också) det sista han gjorde den eftermiddagen innan han fick morfin. Och min styvmor hade hela tiden frågat om han hade ont. Nä det hade han inte. Jag har beskrivit allt i min bok Ett Sekel av Tystnad, som är en dagbok, men det tog lång tid att lägga ihop alla pusselbitar, för jag tror alltid alla människor om gott. Och jag vet att hon älskade min pappa. Så vad hände?
Skicka en kommentar