Jag vet att det inte är lätt att vara journalist, för så mycket sitter i väggarna i dessa byggnader. Jag skulle kunna berätta för er om självmord, sinnessjukdom och missbruk. Det finns bland människorna där. Precis som ute i samhället. Och mer frekvent.
Journalister är inte några övermänniskor, utan bara några, som ofta är drivna av ett patos eller ett intresse, för att ta reda på sanningen om saker och ting. De arbetar med det de gör, för att de har ett medfött intresse att berätta för andra om vad som egentligen sker i samhället.
De drivs av detta inre patos. Denna kärlek till medmänniskorna och deras litenhet och storhet. Livet är inte till för att slösas bort på oväsentligheter, som en del gör. Det är svårt att upptäcka för en del, hur de ska leva utan att skada och såra både sig själva och andra.
Jag har varit på fester med många olika sorts journalister och en del är verkligen duktiga på att festa. Skrämmande duktiga. Jag har haft en egen far, som drogs in i alkoholism, för han jobbade mitt i smeten i gamla Klara, där tidningarna och krogarna låg tätt. Många människor har gått under i sin kamp med de stora drakarna.
Att jag sitter här och skriver beror på att jag alltid har haft detta intresse. För att ta reda på hur det är. Det jag skriver om på min blogg är inlägg om det som jag själv känner för. I första hand skriver jag för mig själv, som jag brukar säga till en väninna. Inte för någon annan. Det är så man måste göra som journalist och särskilt som författare.
Och jag skulle göra det även om jag aldrig fick en enda kommentar. Det här är faktiskt ett sätt att leva, kan jag berätta för den anonyma kommentator, som tyckte att jag skulle skaffa mig ett liv. Det här är mitt liv. Det liv jag har levt först med min pappa, när jag var liten och det liv jag själv har levt och lever nu.
Ett av mina starkaste minnen från min barndom är, när min pappa sitter och läser högt ur tidningen om vad som har hänt i Nederländerna 1953 på vintern, när landet blev översvämmat. Jag minns, att vi alla i familjen sitter i sängen och lyssnar.
Det var lätt för en liten känslig och fantasifull flicka, som mig att se detta framför mig. Och de suddiga bilderna av människor på hustak, gjorde det ännu mer suggererande. Ett par tusen människor dog då. Det gjorde ett outplånligt intryck på mig. Jag var sju år när det hände.
Jag har även naturliga anlag för att uttrycka mig i bild. Jag har både konstnärsutbildning, foto- och filmutbildning. Och jag har ägnat mig också åt dessa sköna konster.
Men jag har valt att låta orden berätta för mig. Det är svårare - faktiskt - än att måla eller fotografera. För där, i dessa konstarter, kan jag alltid gömma mig bakom penseln eller kameran. Den högra hjärnhalvan kan begripa något, men det behöver inte kopplas över till den vänstra.
Att uttrycka sig med ord och i skrift är ett sårbart och mänskligt sätt att förhålla sig till världen. Det finns hos mig både genetiskt och genom miljöpåverkan. Och det blev det uttryck jag valde, för att lära känna både mig själv och världen.
För de inre rymderna är lika vidsträckta och stora som de yttre. Och den utveckling som pågår inom oss tar aldrig slut. Det är det som är rikedomen i att bli lite äldre.
Livet är oändligt. Det tar aldrig slut, utan utvecklas ständigt. Jag hoppas att alla ni andra kan få uppleva på djupet hur det är att både vända sig inåt och utåt och skapa en balans mellan dessa världar. För den ena utvecklar den andra och tvärtom. Och livet blir rikare ju längre vi lever, om vi kan hitta denna nyckel.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar