Ur min kommande bok Jackie O

Jag stod lutad mot den svala, vitgrå väggen och kände ingenting. Naturligtvis var jag i chock. Allt jag hade försökt att uppnå hade krossats bara minuter tidigare.

Jag var blodig i ansiktet, de vita korta handskarna var nedsmorda med blod och hjärnsubstans. Min rosa kjol, den gamla chaneldräkten, som jag återanvände för att inte verka snobbig överklass, hade en stor våt blodfläck.

Mina nylonstrumpor var randiga av blod. Min mans blod hade runnit ned i mina marinblå högklackade skor. Men jag kände det inte. Samtidigt som jag noterade att det var så. 

Jag brydde mig inte om att skorna klibbade när jag gick och inte heller att mitt ansikte var prickigt av blod och hjärna.

Det var min mans kroppsvätskor, som hade stänkt över mig, när han träffades av det förödande andra skottet. Det som sprängde bort en bit av hans skalle på högra sidan, en bit av skallbenet försvann och den rosa hjärnan blottades. 

Jag hade suttit och hållit i honom, tittat på honom, försökt att förstå vad som hade hänt efter det första skottet. Han hade sett mycket koncentrerad ut i ögonen, men inte kunnat få fram ett ord.

Det första skottet hade gått in i ryggen och ut genom slipsen och han kunde inte prata, luften var borta.

Jag hade släppt honom inom en sekund, när han träffades av det andra skottet. Han sjönk ihop i sätet bredvid mig. Han var död. Jag visste det genast instinktivt. Fast jag aldrig hade sett någon bli skjuten tidigare. Det fanns ingenting att göra. Det var så uppenbart. Ingenting.

Jag sträckte mig bakåt, över den öppna bilens baklucka, för att hjälpa Secret Service-mannen upp. Jag behövde någon bredvid mig. Någon som inte var död. Någon som kunde ge mig en känsla av att världen fortfarande fanns kvar. 

Att det var tryggt att vistas i Dallas, Texas åtminstone för mig. Att tiden inte hade stannat, att inte allt rörde sig i ultrarapid, som det hade gjort sekunderna innan. Evighetslånga sekunder, när det ändå var för sent. När det fortfarande fanns en värld av liv långt där borta, men inte i vår öppna bil. 

Jag behövde någon, som kunde skydda vår president. Någon som kunde sitta där med mig i den öppna bilen och hålla om honom. Han var död, men också i döden behövde han skyddas från folket. Från alla nyfikna blickar. 

De röda, långskaftade rosorna jag hade fått på flygplatsen låg kvar på sätet mellan oss och nu blev de ännu rödare av presidentens blod.