Tystnaden inom journalistkåren drabbar den själv

Nu när poliser har gjort bort sig och kallat människor apajävlar och negrer så sköter journalisterna sitt jobb och granskar. Allt som har förekommit i den vägen kommer upp till ytan. Och debattens vågor går höga.

Polisen är en av staten Sveriges redskap att hålla ordning på människor, som begår brott. Den kan inte vara partisk. De får inte själva utsätta människor för brott. 

Likadant borde det vara när det gäller journalister. Journalister är inte valda makthavare. De ska tvärtom granska makten. Det är deras uttalade jobb. 

Detta är den tredje statsmakten, som har till uppgift att hålla sig rena från beroenden och inte själv aspirera på makt. Om de gör det måste de avgå från sina poster som journalister. Naturligtvis ska de inte heller begå brott.

Problemet med journalistkåren är att den lätt blir en stat i staten. Särskilt i ett litet land som Sverige, där det endast handlar om några tusental människor.

Och med en krympande marknad för den sortens papperstidningar, som har funnits i ett par hundra år, så blir situationen svår. Kåren stagnerar och vänder sig in mot sig självt.

Det är heller inte lätt för journalistkåren att hålla rent framför egen dörr. Det finns ingen instans, som avgör om en journalist har uppfört sig regelvidrigt inom kåren. Ingen har räknat med den situationen. För journalister och särskilt den granskande sorten ska vara hjältar. Inte brottslingar.

Och samma mekanismer som uppkommer bland brottslingar spelar roll här. Ingen vill träda fram och berätta vad som egentligen har hänt runt något som är publicerat. För det är många, som kan känna sig skyldiga. Ingen vill vara en tjallare.

Det är enklare att hålla om ryggen och gräva ned allt i tystnad.

Förtroendet för hela kåren urholkas för varje medlem som inte sköter sig. Och håller de andra tyst så blir det enbart ett kvitto på att denna yrkeskår har blivit korrupt. 

När någon som uppenbarligen inte har skött sitt jobb fortfarande räknas bland de granskande så urholkas förtroendet snabbt för alla.

Det finns inga legitimerade journalister. Vem som helst kan kalla sig det. Det finns inte ett gemensamt synsätt på hur journalister ska uppföra sig.

 Tvärtom har de som gått utanför fastställda ramar blivit hjältar när de har granskat politiker och företag med dolda kameror och försåtliga frågor. Eller i förklädnader.

Att wallraffa är en godkänd arbetsmetod. Men den blir problematisk när den undersökande journalisten inte själv har rent mjöl i påsen. När den inte följer de yrkesregler, som säger att journalister ska vara opartiska och försöka hålla sig objektiva.

Att de ska ta fram olika sidor i en konflikt. Att de ska belysa samhällsfrågor från olika parters håll. Att de ska syssla med sakfrågor och inte spekulera. Att de helt enkelt ska försöka ta fram sanningen. 

Detta som borde vara så självklart är nu ifrågasatt. Och ju längre journalistkåren själv håller tyst och inte granskar sig själva ju mindre blir förtroendet för hela kåren.