När ändamålet helgar medlen

Ja, där gick proppen... och hela flodvågen svämmade över... känslor, känslor... Det går att förstå. Särskilt för mig som har en mamma som blev grovt misshandlad innan hon dog av ett astmaanfall 43 år gammal. Med oss tre syskon kvarlämnade... min lillasyster var ett år.

För mig är det alldeles särskilt förståeligt med alla känslor därför att jag själv är sjukpensionär. Mot min vilja. Jag har alltid velat fortsätta jobba,  men det fick jag inte. Jag tvångspensionerades för drygt två år sedan. 

Jag ser det som att denna flodvåg av känslor handlar om att människor befinner sig i olika tidsperioder. En stor del av svenska folket är uppfostrat och indoktrinerat av den socialdemokratiska jämlikhetstanken. Denna tanke, som över åren har förvandlats till ett styre, som har gynnat de egna och har blivit något som har stelnat i något mycket konservativt.

Socialistiska och kommunistiska tankar urartar gärna och gör att alla får det lika dåligt istället för så bra de kunde ha haft det om de själva hade fått bestämma. Därför att det blir så att en utvald och självutnämnd elit sitter och ska berätta för de andra hur de ska ha det.

Den synen är inbyggd i dessa ideologier, att det finns vissa som går före. Vissa som är bättre än andra, intelligentare än andra, som vet mer om vad vi andra behöver. Precis som om inte nästan alla människor kan inse vilka behov de har.

Liza Marklund har blivit symbol för denna syn på människor. Hon har velat bli hjältinnan, som kunde ta detta "politiska projekt" längre än till och med politikerna själva ville. Och i vårt lilla land har hon lyckats därför att hon har spelat på människors känslosträngar.

Det är svårt att försvara sig mot känsloindoktrinering. Det visste till exempel Hitlertyskland, som iscensatte storslagna uppvisningar av den makt, som fanns hos staten Tyskland. Som begrep hur man genom propaganda i bild och film kunde få människor att vända sig mot judar.

Då handlade det om att vissa människor i staten inte var önskvärda, att de hade en  världsomfattande hemlig konspiration. Det är ett mycket manligt tänkesätt.

I vårt land har vi istället gått på känsloindoktrineringen att kvinnor alltid är offer. Små och svaga. Det är ett kvinnligt tänkesätt. Att försätta sig själv i underläge och stanna där.

Ingen vill att någon annan ska bli misshandlad. Ingen vill att barn inte ska kunna gå säkert från och till skolan. Fråga mig som har blivit överfallen två gånger under min skoltid. Det är sår som aldrig försvinner. Men jag är inte något offer som identitet.

Hela den här upprördheten handlar inte om två personer, utan om något mycket större. Hur vi har byggt vårt samhälle.

Vi har en offermentalitet. Fortfarande. Män är stora och starka och misshandlar. Kvinnor är små och svaga och blir misshandlade. Det är sant, men inte i alla lägen.

Vi behöver som samhälle bygga bort sådana områden som Bergsjön i Göteborg, där kvinnor polisanmäler mäns våld mest i landet. Så kan vi inte ha det. 

Vi behöver som samhälle inse att också kvinnor rövar bort barn. Fler barn än män. I omkring sextio procent av alla fall med bortrövade barn är mamman förövaren. 

Jag har ett sådant fall i min släkt. Och där står socialen på hennes sida. Barnen befinner sig i Sverige, men pappan har inte fått träffa dem på flera år. 

I vårt samhälle finns många missförhållanden och det är först när vi kan sätta ord på dem, som vi kan se dem. Men vi behöver inte sådana som Liza Marklund, som under förevändningen att ha ett "politiskt projekt" förvränger verkligheten och kallar detta för sanningen. 

Hon har inte gjort det bara en gång, utan otaliga gånger. Under mer än ett decennium. Att hon inte har blivit avslöjad tidigare säger något om Sverige som samhälle. Berättar något om oss som folk. Att vi alla ville gå omkring med denna falska bild framför ögonen. 

Att vi ville tycka att det alltid är synd om kvinnor och barn. Att vi lever i ett offersamhälle. Att det måste finnas stora och starka bättre män och kvinnor, som ordnar allt för oss. 

Ingen kan stå emot en sådan struktur i ett samhälle. Fråga mig. Jag kunde det inte. Fast jag har all utbildning, som finns. Fast jag är intelligent. Fast jag har en bra familj. Jag har ändå blivit ett offer. Utnämnd till det.

Till och med min läkare sade, när han hade testat mig en hel dag: att det berodde nog inte på mig själv att jag inte hade orkat längre. Nej, de samhälleliga strukturerna runt mig hade nog varit för starka. 

Det är dem vi måste först få syn på och sedan ändra.

För vi kan inte ha ett samhälle där människor hyllas för att de ljuger och låtsas att det inte längre finns några sanningar. Att ändamålet alltid helgar medlen.