Det finns psykologiska förklaringar till vad som händer i församlingen, som mycket påminner om de predikningar, som jag som barn blev utsatt för i svenska kyrkan.
Jag minns dem fortfarande, för det handlade om hur små vi människor var och vad som skulle hända med oss om vi inte höll Herrens bud. Hur vi riskerade att falla i Djävulens händer. Det var helvetespredikningar på den tiden som svenska staten stod bakom.
Exakt det budskapet framförs fortfarande i Knutbyförsamlingen. Det är ett sätt att få bestämmande och makt över en grupp människor.
C G Jung berättar i sin bok Jaget och det omedvetna om vad som händer när människor lägger all sin egen inneboende goda kraft utanför sig själva hos en utomvärdslig Himmelsk Fader.
Alla värden strömmar då till denna yttre figur och ingenting blir kvar hos den ynkliga, mindervärdiga, odugliga och syndiga lilla människan.
Rent psykologiskt händer då detta att det måste finnas en motkraft, som håller balansen i psyket, en Djävul med lika stora krafter, annars finns det ingen balans i det omedvetna eller utomvärdsliga. Risken finns då alltid för den lilla människan, att falla i någon av dessa storheters händer.
Om man istället har kontakt med dessa båda stora makter inom sig själv, så projicerar så småningom den människan varken sina positiva eller negativa värden på Gud eller Djävulen. Eller för den delen på andra människor. Och på så sätt kan man behålla sin mänskliga värdighet och inte bli en hjälplös lekboll för omedvetna makter.
Detta har människor kämpat med genom historien, som C G Jung säger. Inte bara Kristus och Paulus, utan sådana människor som Mäster Eckhardt, Goethe i Faust och Nietzsche i Zarathustra.
Vi står emellan två världar lika stora världar, den yttre och den inre, när vi har färdats så långt i psyket. Vi har träffat på en "virtuell mittpunkt", som C G Jung kallar den. Något som han i sin psykologi kallar Självet. Detta är ett psykologiskt begrepp, en konstruktion, som ska uttrycka det om oss själva, som vi inte kan begripa med intellektet.
Det skulle kunna kallas Gud inom oss, säger C G Jung. Hela vårt själsliv verkar på ett oförklarligt sätt springa fram ur denna punkt och alla de högsta och yttersta målen tycks löpa fram mot den.
Självet kan karakteriseras som en slags kompensation för konflikten mellan det yttre och det inre. Det är det fullständigaste uttrycket för den ödeskombination som kallas för individ och inte bara för den enskilda människan utan också för en grupp.
Jaget är inte i kontrast till detta och inte heller underordnat det, utan kretsar kring det ungefär som jorden runt solen, säger C G Jung. När man förnimmer detta så befinner man sig där som människa. Han säger förnimmer, för intellektet kan inte ta del av dessa inre landskap.
Enligt C G Jung så befann sig mänskligheten - åtminstone när han skrev detta 1934 - på ett barns nivå och de flesta hade då fortfarande behov av ledning. Han visste inte hur rätt han hade om människorna i Västeuropa, som skulle dra in hela världen i ett krig, bara några år senare.
Det jag tycker vi borde lära oss av morden i Knutby är, att fortfarande klarar inte människor att utvecklas till fria individer i vårt samhälle, utan de dras in i denna tro på en allsmäktig god Gud med en motpol hos Djävulen.
Och det som skedde i Knutby kan ses som ett uttryck för dessa psykologiska mekanismer. Vad som händer när människor lämnar över sig själva i någon annans händer. Någon som likt Åsa Waldau påstår att hon har direktkontakten med Gud.
Då blir det ett spel mellan Gud och Djävulen och bara Åsa Waldau står som garant emellan dem. Att inte lyda Åsa Waldau blir liktydigt med att inte lyda Gud.
Och människor som ger upp sin egen vilja och inte längre använder sitt intellekt, för att sortera och inte längre låter sig själva känna efter vad som är rätt, blir som robotar och kan användas till vad som helst.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar