Liza Marklund försvarar Gömda

Först blev jag helt stum när jag läste Dagens Nyheters intervju med Liza Marklund på kultursidan. Intervjun släpptes i eftermiddags. Jag tänkte att det här går inte att kommentera. Men sedan tyckte jag att det måste jag ändå göra.

Hon har verkligen inte bott i Sverige på länge. Det märks. Och hon vet inte alls var debatten står någonstans. Hon har inte en aning om hur genomlyst allt har blivit från olika håll.

Hon fortsätter att försöka gömma sig bakom källskyddet. Hon har inte kunnat tala för att inte svika alla hon har talat med under tjugofem år. Varför skulle de vara rädda? Skulle hon inte kunna sluta tala om hon började? Skulle allt bara rinna ur henne. Alla hemligheter hon någonsin hade hört?

Källskyddet är inte till för journalisten att gömma sig bakom, utan för källan. Och myndigheter är förbjudna att efterforska källan. Myndigheter. Journalisten kan berätta. Det avgör den själv från fall till fall. 

Och hur har hon mage att påstå att debatten är förvirrad, när hon i mer än ett decennium har hävdat att detta är den absoluta sanningen. Nu backar hon på det och tycker att "Mia ska stå för sin historia och jag för min roman".

Och så påstår hon att det inte går att bemöta Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda för hennes anklagelser är så röriga. 

Jag blir alldeles iskall inombords över denna människa, denna Liza Marklund, som desperat försöker köra samma race, som hon har gjort i mer än ett decennium. Förringa motståndaren, komma med svepande anklagelser och påstå att ingen vet vad som hände i Oxelösund för 25 år sedan...

Nähä ord står väl mot ord? Inte mycket av det som har hänt i denna stad är så välbelagt som historien mellan Mia, Osama och Luis... Särskilt sedan Luis dömdes för grov misshandel när han hade kört över Osama. Två gånger. Med sin bil.

Han stod anklagad för mordförsök, men dömdes alltså för grov misshandel.

Och så är debatten om att hon har gjort huvudkaraktären i denna sanna historia bättre än hon var "rent oförskämd". För Mia hade hela tiden pumps, dräkt, kappa och en brun portfölj. Och så har Liza Marklund beskrivit henne. Som hon uppfattade henne.

Men vart tog sanningen vägen? Den som hon har försvarat på så många ställen under de här åren. Alla dessa stora och små detaljer som hon inte behövde ändra för de var alldeles sanna?

Stackars Liza Marklund. Hon vet inte hur hon ska vrida och vända sig för att slippa ur denna rävsax. Men att tycka synd om är det egentligen inte läge för. Inte så länge hon fortfarande tillhör eliten i journalistkåren. 

När ska Expressens redaktion få nog?