Sånt får man inte Augustpriset för det är då alldeles säkert. Ändå så bryr vi oss alla om vad som händer efter döden. Visst.
Och själv tycker jag att jag vet en del om det. Har upplevt att döda har hälsat på mig och velat att jag skulle föra budskap vidare.
Det har jag gjort, men samtidigt känt mig som lite av en byfåne. För jag är inte något medium. Egentligen.
Men vad gör man när en tidigare chef, som hittades död i sin trädgård vill ha hjälp. Eller när en släkting finns med under sin egen begravning och säger att hon inte är död. Och länge hade jag anden av en arbetskamrat som tog livet av sig hängande efter mig.
Jag menar att vi alla har den här förmågan att ta in annat än det vardagliga. Men vi är så vana att skjuta bort allt, som inte angår precis det vi har framför oss här och nu.
Förr i tiden var inte gränserna mellan vetenskap och annat så väldigt hårt uppdragna. Alla var lite mer öppna för allt.
I dagens stressade samhälle där barn är institutionaliserade från ett års ålder är det inte lätt att få fantisera i lugn och ro. Så när min son sa till mig att själen inte finns var det väl ingen större överraskning.
Läkaren och psykologen Viktor Frankl beskrev hur man överlevde när livet inte var det man ville leva. Han satt i koncentrationsläger. Ofta såg han sig själv i en upplyst och varm sal, hur han undervisade och levde tillsammans med sin hustru. Hur han levde ett vanligt borgerligt liv.
Han överlevde mirakulöst. Kanske genom dessa syner.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar