Men nu när detta visades i galleri Brandstroms monter på konstmässan Market så fick medier, bloggare och offentlighet plus kulturministern "moralpanik", säger han.
Han undrar vad som är det värdigaste målet för ifrågasättande konstprojekt: "en hårt pressad vårdsektor, en nedskärningshotad kollektivtrafik eller marknaden i sina olika manifestationer som banker, börser och storföretag".
Jag hoppas att han inte hade ryckt på axlarna om konstnären i fråga hade bränt ned en skola och kallat det för en intervention i det verkliga livet.
Eller om konstnären hade tagit sig in i Svenska Dagbladets entré och sprejat väggarna fulla med svart färg och som avslutning slagit sönder fönstren. Och sedan kallat detta för performance.
Den dag en mordbrännare hittar på, att kalla det den har gjort för ett uttryck för den konst han har inom sig, tror jag inte någon går med på att kalla mordbrand för detta. Gränsen måste dras någonstans.
Och det tror faktiskt Clemens Poellinger, att konstskolorna kommer att göra i framtiden. Dra gränsen vid åtalbara brott.
Jo, annars sågar de lätt av den gren de sitter på. Och då kan Clemens Poellinger slippa skratta och rycka på axlarna åt uppenbara åtalbara brott.
1 kommentarer:
Tänk om kulturministern skulle dra in finansieringen för Konstfack och motivera beslutet med att det är en "konstinstallation".
Går det att kritisera det på estetiska grunder? Är det dålig konst, helt enkelt? Och vem definierar det i så fall?
Skicka en kommentar