Jan Helins egna agenda

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet,  sade i dagens Medierna i P1, att han eller tidningarna aldrig har haft en egen agenda. Utan att det är bloggosfären, som har fått för sig att detta finns.

Paul Ronge menade i samma program att kvällstidningsjournalistik ofta görs med ryggmärgen. Något annat finns det helt enkelt inte tid för. 

Och det i sin tur betyder att självcensur och omedvetenhet styr vad som hamnar i tidningen. Det som tidigare har skrivits där och det sätt som det har tagits upp på fortsätter att vara norm. Det gäller också vilka ämnen som behandlas.  Detta förändras mycket långsamt över tid.

För mig är det alldeles uppenbart att det dessutom har handlat om egenintressen, ekonomiska intressen eftersom Aftonbladet och Piratförlaget har affärer tillsammans. Det är orsaken till att Aftonbladet har ställt upp helhjärtat på Liza Marklunds och Jan Guillous sida.

Jan Helin hade inte föreslagit den invektivfyllda krönika Jan Guillou presterade förra helgen, sade han, men han brukar läsa igenom vad Jan Guillou skriver innan det går i tryck, berättade han.

Tyckte han inte då att det var märkligt att spy galla över ett antal för Jan Guillou okända människor och en del kända? Att klumpa ihop alla som bloggar och kalla dem mobbare? Men tyvärr fick han ingen följdfråga på det. 

Jag har själv skrivit en artikel här på min blogg om att journalister har en egen agenda och då menade jag inte alls att de har någon hemlig sammansvärjning tillsammans. 

Det fungerar helt enkelt som så, att de sfärer de ingår i och de människor de träffar är av en viss sort. Och det finns ingenstans där skrvallret går med en sådan hastighet, som på en redaktion. 

Inte heller finns det någonstans där hackordningen är så noga fastställd, utan att någon behöver prata om den. Alla vet vem som är högsta hönset och alla vet vem som är tuppen. Det är inget en journalist behöver bli upplyst om.

Detta är journalisternas egna agenda. Att de är uppfostrade och inavlade tillsammans. Särskilt de som har suttit på sina stolar sedan ungdomen. 

Vi har helt enkelt fått en situation i Sverige då kåren är så liten och trycket på den så stort, att vänskapskorruption har blivit något självklart. Något helt naturligt. 

Särskilt för en krets som Jan Helin, Jan Guillou, Ann-Marie Skarp, Niclas Lövkvist,  Liza Marklund och Thorbjörn Larsson.

PS. Det var den 18 december förra året som jag skrev en artikel på min blogg under rubriken Många journalister i kulturvärlden har en agenda. Måhända var det därför Ulrika Knutson stod på publicistklubben den 10 januari och förnekade att hon hade det. Och nu går Jan Helin i hennes fotspår...DS.