Jan Guillos utbrott

Det går inte att klara sig ifrån att känna sig tilltufsad när man som jag har plöjt igenom Jan Guillos utbrott i går i Aftonbladet. 

Det var bland det värsta jag har sett i ett tryckt alster sedan jag föddes. Att någon får utrymme för att förfölja en grupp människor, som endast har det gemensamt att de har bloggar. 

 Ingen hänsyn är tagen till vilka de är som människor. Bara denna etikett stämplas på dem. De är bloggare och sådana är det okej att förfölja. 

Detta är inte bättre än vilket översitteri som helst. Det är så makthavare i alla tider har pekat ut de som de tyckte var mindervärdiga människor. Genom att stämpla dem med en etikett och spy galla över dem. 

Genom att ösa ur sig de värsta invektiv som går att hitta och strunta i att belägga detta med några som helst fakta. Jag har aldrig själv varit utsatt för detta tidigare. Inte ens i den otäcka realskolan, som jag gick i de sista åren den fanns i slutet på 50-talet och början av 60-talet.

Jan Helin-Jan Guillou-Liza Marklund-Thorbjörn Larsson-Ann-Marie Skarp-Peter Althin har alla en intressegemenskap. De har affärer ihop. Pengar är det som driver.

Jag utelämnar Mia Mayberry i det här sammanhanget för jag ser henne som ett offer. Hon har tagit på sig offerrollen och lär aldrig gå ur den. Hon har gjort allt som står i hennes böcker till sin sanning. 

Hon har blivit symbolen för den extrema kvinnokamp som förekom på 90-talet i Sverige, men hon hade aldrig kunnat bli det hon nu har blivit utan resten av de ovan nämnda. Och jag ser henne som ett offer också för dem.

Och dessa makthavare har nu samlat ihop sig för att krossa den diskussion som har förts på bloggarna sedan förra året. En diskussion som är mycket viktigare än en bok eller två. Vilket ständigt har försökts att trollas bort. 

Det har ju bara handlat om en stackars roman, okej två då.  Inte ett ord längre om att dessa har framförts som sanningen i mer än ett decennium. Inte ett ord om att Liza Marklund med Piratförlagets goda minne har fått framföra dessa båda böcker Asyl och Gömda som exempel på det fruktansvärda tillstånd landet Sverige har befunnits sig i och fortfarande gör.

Senast i höstas var hon i Tyskland och pratade om detta.

För ingen har väl berättat för de andra länderna, där denna bok har sålts, att det inte är sant det som står där. Att Sverige är en demokrati, som visst kan försvara både sina kvinnor och barn. Ingen behöver fly det här landet, som inte vill det. 

Jag skäms över min tidigare arbetsplats Dagens Nyheter, där ingen vågar ta bladet från munnen och ha civilkuraget att säga ifrån. Jag skäms som människa över att vi inte har kommit längre i det här landet, när det gäller demokrati utan att Jan Guillou kan få vända ut och in på de begreppen och låtsas att han och hans kompisar är de som står som garanter för ett demokratiskt samhälle.

Det känns inte alls som vi är tillbaka till ruta ett, som Jan Guillou påstod, utan som om vi har backat tillbaka till 50-talet. Och som allt, som har hänt sedan dess i det här landet, har gått den här gruppen människor alldeles spårlöst förbi.

Jag säger som Magnus Uggla... Jag mår illa.