De stora pappersdrakarnas död

Lite sorg känner jag över att den period, som började efter andra världskriget nu definitivt har gått till sitt slut. Det märks inte minst på papperstidningarna. 

De kommer allihop att läggas ned. Det är så självklart. Jag förstår inte hur de har råd att varje morgon lägga ett pappersexemplar i min brevlåda. Om de inte underbetalar och utnyttjar de, som gör det. 

Jag förstår inte heller hur dessa papperstidningar i längden kan försvara att de använder papper i den utsträckning, som de gör. 

Alla dessa träd, som förbrukas varje dag - fast en del av detta återanvänds - men det kan inte vara försvarligt, när det finns en annan teknik, för att sprida budskap.

Inte heller kan det försvaras att använda träd, som har växt i kanske sextio år eller mer, för att sprida så undermåliga budskap, som tidningarna gör.

Det går alldeles utmärkt att föra över detta till den nya tekniken på internet. Det är uppenbarligen en generationsfråga. Medborgare kring de trettio lever sina tidningsliv mest på internet i det här landet.

Jag gör det, som är 60plus. Det är ovanligt, men beror antagligen på att alla i min närhet är yngre än jag. Och att jag själv har använt datorer sedan 80-talet i mitt jobb som journalist. Min familj har dessutom en medelålder på drygt 33 år om man räknar bort mig. De är killar allihop och de gillar ny teknik.

För alla insiktsfulla inom tidningsbranschen är orsakerna till pappersdrakarnas död självklara. Deras försvinnande är bara en tidsfråga. Det är därför de försöker fånga in bloggare på alla möjliga sätt. Genom att få dem att länka till deras artiklar med egna inlägg, genom att tillåta kommentarer till sina egna artiklar, för de som skriver är också läsare. Genom att ha egna bloggsajter och egna bloggare.

Och allt intresse är ur PR-synpunkt positivt. Också det negativa intresset. Bara något väcker uppmärksamhet, så är det bra. Att väcka känslor har alltid varit särskilt kvällstidningarnas sätt att få fler läsare. Allt kan generera lösnummer och därmed intäkter. 

Frågan är dock om inte Aftonbladet den här gången har gått för långt i sitt låtsassökande efter sanningen. Deras lätt genomskådade sätt att göra hela Marklund-Mayberry-historien till en partsinlaga. 

De räknade kallt med att Monica Antonsson inte skulle kunna motstå att skriva på deras debattsida. Lotta Gröning har bjudit in henne på 4 000 tecken.

Det är ett verkligt skambud, när hon har skrivit en bok på 495 sidor.  Aftonbladet ser sig fortfarande som den tidning, som ingen kan motstå. Och Monica Antonsson är den lilla människan, som ska svara för sig.

Det är så självklart att det är Monica Antonsson som har bollen i det här läget. Och det vore dumt av henne att underställa sig Lotta Gröning och låta henne och Jan Helin bestämma hur fortsättningen ska bli.

Helt klart är att Liza Marklund och Mia Mayberry har åstadkommit att pressen har tagits på sängen, vilket borde ha varit förutsebart. Men makthavare, som ingår i kotterier, blir korkade och inskränkta. De umgås bara med varandra och fattar inte hur världen utanför ser ut. 

Deras makt urholkas runt omkring dem, utan att de begriper vad som händer. Och sedan är det plötsligt för sent. Något nytt bryter igenom och det går aldrig att gå tillbaka i historien.

Pappersdrakarnas död är som sagt självklar. Något annat har redan kommit i deras ställe. Och den pågående ekonomiska krisen skyndar säkert på deras nedläggning. 

Och en smula sorg kan jag känna, som är uppväxt med en rik flora av papperstidningar. Då när de verkligen var annorlunda varandra.  

Men att trumpeta ut budskap, som inte längre är olika varandra, utan dessutom falska fyller ingen som helst funktion. Då bör ogräset rensas ur tidningsrabatten.