Han är skitig och har knappt några tänder, men han ler alltid jättestort ändå och sänder ut en strålande värme ut i vinterkylan. Han är en av de utvecklingsstörda som också måste få finnas.
Han kände igen mig nu fast vi inte hade setts sedan förra sommaren eller så. Och jag gick vidare med det leende han gav mig och den glada hälsningen.
Alla känner honom och han känner alla. Han har en social uppgift i sitt liv. Att gå runt och sprida omtänksamma leenden omkring sig.
1 kommentarer:
Jag håller med dig om att vi behöver visa mer och dela med oss.
Våga bjuda på ett leende.
Inte låsa in eller gömma undan det som inte är som allt annat.
Det är frihet.
Leroy
Skicka en kommentar