Litteratur som ett politiskt projekt

Ja, nu har Newsmill brakat samman för Dagens Nyheter länkar dit istället för att skriva själva. Vänsterkrysset i dag har tagits över av Monica Antonsson och Liza Marklund,  men går inte att läsa längre. 

 Den här debatten har visat att människor kan tänka själva och uttrycka det direkt till varandra. Så därför behövs inte tidningar på samma sätt som förut. Inte som förmedlande länk. Och inte heller som experter på olika saker.

För vanliga människor ute i samhället vet lika mycket och behöver inte någon stor och tjusig man eller kvinna som står i spetsen.

Det här är genombrottet för en ny slags demokrati helt enkelt i kulturvärlden. I den fina världen, där tidigare bara legitimerade journalister släpptes in. 

Visserligen är jag själv en sådan, men jag blev utputtad ur den världen, för jobben är begränsade. Men det spelar ingen roll längre. Jag skriver vad jag vill när jag vill. 

Och jag skriver det i första hand för min egen skull, som alla verkliga skribenter gör, för att själva få syn på sanningen. För att själva begripa hur världen verkligen ser ut. 

Att ha skrivandet som politiskt projekt, som Liza Marklund fortfarande håller fast vid att hon har, är så dumt så det är närmast ointelligent att inte inse att då borde hon ha blivit politiker och inte journalist eller författare.

Då får man förvrida det man säger, så att det ska passa syftet med politiken. Men då granskas också orden på ett annat sätt av andra människor.

Att skriva är ett sätt att upptäcka världen, som den ser ut. Om man är ärlig nog att kunna göra det. Men naturligtvis går det att förvrida orden i sitt eget intresse. 

Och så klart går det att förvrida hela branschen tills den dansar runt guldkalven istället för att berätta något som är viktigt och intressant. 

Både jag och en tidigare kollega har fått ungefär samma mottagande när vi skrev våra böcker, som Monica Antonsson nu får. Det vi skrev var inte litteratur. Inte fint nog att publicera. Det fanns ingen ände på invändningarna. 

Fast det egentligen handlade om att det vi skrev inte hade setts förut och därför trodde inte förlagen att det gick att tjäna storkovan. Och vad skulle de andra säga om de publicerade detta?

Vi lever i ett litet samhälle, där våra värderingar är sammanflätade. Inte bara bland den lilla journalistkåren, utan i förlagsvärlden desto mer. Litteraturen går inte före, som den gjorde någon gång. På 40-talet eller så. 

Den har hamnat i bakvattnet av annat. Och i värsta fall blir den ett politiskt projekt.