Ingen allmän censur uppifrån i medierna

Det har inte utgått något allmänt påbud i media om att strypa debatten om Liza Marklunds och Mia Erikssons böcker Gömda och Asyl.

Inte heller om att inte skriva om Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda. Den enkla sanningen heter självcensur. Alla journalister har denna fingertoppskänsla för vad som går an, vad som är lämpligt.

Och har man inte det, så blir man satt på plats av de andra. Det var nästan aldrig så, att läsarna berättade för mig, att det jag skrev var olämpligt eller inte gick för sig. Det gjorde den redaktion, där jag arbetade tillräckligt tydligt. 

Massmedierna befinner sig i en stor flod av skeenden, som ständigt flyter fram, dag som natt och alltid ska allt det som skrivs sorteras och klassificeras. I denna ständiga virvel av händelser går det fort ibland. Och då är traditionen, det redan kända, det som redan finns som erkänd form, en trygghet, som det går att luta sig emot.

Den enskilde journalisten är naturligtvis inte större än hela kollektivet. När jag jobbade på DN så granskades mina texter alltid av tre eller fyra andra innan de gick i tryck. Och de gjorde det utifrån det redan kända och invanda. Naturligtvis.

För det finns alltid en risk att allt går överstyr, att någon journalist har dragits iväg med sig själv och skrivit något, som inte är comme-il-faut. Om inte allmänheten kan lita på journalistkåren är pressen illa ute.

Och det är exakt det som har hänt nu. Att inte bara journalistkåren, utan riksdagen och förra regeringen har dragits iväg av pressen och påverkats djupt av en journalist, som skrev "sanna" böcker över det eländiga tillståndet i landet. 

Därför tar det så lång tid för större delen av kåren, majoriteten av journalister, att komma till rätta med detta. Eftersom pressen är en tredje statsmakt, så drabbar detta också de andra statsmakterna till slut, om inte svenskarna kan lita på sina journalister.

Det är okej om slaskpressen, skvallerpressen och de föraktade tabloiderna gör bort sig. Det är lite deras uppgift, att släppa ut allt osorterat och ta tillbaka nästa dag. Eller skriva från en annan vinkel. 

Jag har själv råkat ut för det, när min son skadades av en nyårsraket. Då skrev journalisten på Expressen ändå, när jag inte ville prata med henne. Hon hittade helt enkelt på en historia, som trycktes nästa dag. Hon visste inte att jag var journalist själv - inte bara mamma till en skadad son - och jobbade på tidningen bredvid.

Och i den traditionen är Liza Marklund fostrad.

Men de stora morgontidningarna, televisionen och de fina journalisterna. De får inte göra bort sig. 

Då är det bättre att tiga still, tills man verkligen vet hur landet ligger. 

För spricker makten i sina fogar vad händer då? Nu är det bloggarna, som befinner sig i denna flod av skeenden, som pressen har stigit upp ur. De flesta av dessa anställda journalister sitter numera på stranden och betraktar vad som händer. För att försöka komma fram till hur de ska uppföra sig.