Det är det inte. Men det är ett slags utvecklingsstadium, där en del inte har kommit dit, som andra har gjort.
Och där en del har fastnat i ett hat mot männen. Som Liza Marklund har tagit på sig att leverera i olika former.
Vad hon har för känslomässig anledning till detta vet jag inte. Det ser inte alls ut som om hon hatar män i andra sammanhang. Tvärtom så har hon lierat sig med dem.
Hennes problem nu är att hon håller sig undan så mycket att hon personligen blir raka motsatsen till sin hjältinna Annika Bengtzon.
Men för att prata om det större perspektivet så borde det vara dags att frångå den barnsliga attityd, som många kvinnor har. De står och ropar på att "pappa" eller "mamma" ska fixa allt åt dem.
Det är nog en generationsfråga, för alla de kvinnor, som jag har sett i debatten med de värsta slagträna, är födda på 60-talet. Och deras mammor och pappor var de driftiga 40-talisterna. De som ordnade allt i landet och som fortfarande gör det.
Denna nya generation har alltså aldrig riktigt lärt sig att de måste ta ett eget ansvar. De har ropat på staten och pengarna, när de har tyckt att det har passat dem. Och de har gått in i offerroller och stannat där.
Men snart är de alldeles för gamla, inte bara för att få barn, utan för att odla sina offerroller. Och det är jobbigt för dem att behöva se detta.
Mia Eriksson är endast det yttersta uttrycket för denna generation, som har använt och överutnyttjat de sociala systemen på ett sätt, som de aldrig var gjorda för.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar