Det är imagen Liza Marklund det handlar om

Ingen i detta land är ute väl efter privatpersonen och människan Liza Marklund. Det alla åtminstone borde vända sig emot är den image och den framtoning hon har som tung debattör och företrädare för alla världens barn i sin roll som UNICEF-ambassadör.

I dessa roller måste man, precis som högt uppsatta politiker, ha allmänhetens förtroende. Dock är detta en helt ny situation för massmedierna, så därför vet de inte hur de ska reagera.

 Liza Marklund har ingen formell maktposition, utan den är given henne av de andra journalisterna. Och att någon sådan ramlar av piedestalen så grundligt som Liza Marklund nu har gjort har aldrig hänt förut.

Lite bättre förstod jag också tveksamheten inför vad som har förevarit, sedan Monica Antonssons bok Mia - sanningen om Gömda kom ut, när Paul Ronge skrev om att han förstod detta. Journalisternas tveksamhet alltså. För Liza Marklund var en så bussig arbetskamrat på redaktionsgolvet.

Jo, det där har jag också mött som ung journalist på DN. Att männen såg mig som en knoppande trevlig arbetskamrat och som en potentiell dejt. Lite kul för detta tidigare mansdominerade yrke, som åtminstone fram till förra årtiondet innefattade gamla könsroller. 

Min pappa Ingvar "Irving" Rudberg levde upp till myten om den ensamme journalisten och hjälten, som fixar allt och kommer före uppbådet till katastrofplatser, för att beskriva vad som har hänt. Han lyckades till exempel få lift med flygvapnet en gång till Surte-raset när han jobbade på FLT. Bara en sån sak. Detta hände 1950. 

I dessa gamla könsroller ingår också så kallade kattfajter, det vill säga att kvinnorna ryker ihop, för de slåss om männen. De äldre kvinnorna på DN såg mig som ett hot, så mycket att en av dem hoppade på mig en gång inför de andra, för att jag sade att jag hade en röd burmakatt hemma. 

- Nä de finns inte, konstaterade hon. Hon såg sig som expert eftersom hon själv hade bruna burmor.

- Nähä, men jag har en hemma, sade jag.

Jag minns det fortfarande för att hennes uttalande var så djupt aggressivt. Och det fanns det väl knappast någon anledning till, ifall det inte låg en massa dolt hat under orden.

Och likadant förefaller det vara nu när några kvinnor har slagit sig samman och ska angripa Monica Antonssons bok bokstav för bokstav. Detta till synes intellektuella sätt att ta itu med något, att dissikera det sönder och samman, utan att låtsas om helheten. 

Fortfarande lever vi i en värld, där männens värderingar står som en ointaglig mur för kvinnorna, så länge de inte går över till något annat inom sig själva. 

Först när kvinnor begriper att de har en alldeles egen inneboende värdighet och mänsklighet, som inte är beroende av andra. Först då får vi ett jämlikt samhälle. 

Då blir vi alla människor och individer istället för stereotypa roller. Och män och kvinnor kan komplettera varandra. 

Och då behöver vi inte sådana imaginära upphöjda bilder, som ideal. Sådana bilder, som har klistrats på varumärket Liza Marklund. Medan det finns en alldeles vanlig människa bakom detta, med fel och brister.