Elisabeth The Golden Age

Som avslutning på året såg jag Elisabeth The Golden Age med Cate Blanchett i huvudrollen. 

Filmer gjorda i nutid speglar naturligtvis vår egen tid förutom det 1500-tal denna film handlar om. 

I överjordiskt sköna bilder skildras drottning Elisabeth både som människa och upphöjd drottning av Guds nåde. 

Hon förblev en jungfrudrottning, någon som aldrig gifte sig och fick barn, utan istället blev mor till ett folk, som hon säger i slutet av filmen. 

De sista replikerna är: Jag är en drottning. Jag är mig själv. 

När Cate Blanchett säger detta ser hon rakt in i kameran. Hon talar till oss. Och hon står som en representant för det kvinnliga självet, modergudinnan, jungfru Maria, alla sorters kvinnliga gudinnor.

Hon uttrycker en helhet. 

Den indiske filmregissören Shekhar Kapur utger sig inte för att berätta sanningen om den historiska drottning Elisabeth I. 

Han har istället skapat en kvinnlig gestalt, som är både mänsklig och samtidigt befinner sig i gudarnas sfär. Precis som vi vanliga kvinnor gör. Om vi kan inse det. 

Liza Marklund borde inte vara UNICEF-ambassadör

 Liza Marklund uppträder nu som alla barns försvarare i en TV-reklam för UNICEF.  

Denna organisation som ligger under FN, bygger sin verksamhet på Barnkonventionen, som de vill ska bli lag. De skriver om sin organisation på sin hemsida:

UNICEF (the United Nations Children´s Fund) arbetar på uppdrag av FN för att förverkliga barns rättigheter. Sedan 1946 har vi kämpat för alla barns rätt till överlevnad, trygghet, utveckling och inflytande. Över hela jorden arbetar vi med att bilda opinion, påverka politiker, samla in pengar och skaffa fram materiella resurser för att kunna förändra barns liv.

Paragraf nio första delen i Barnkonventionen lyder:

Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t ex vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort.

Det skorrar så falskt när jag hör Liza Marklunds röst i TV-reklamen för att vi ska skänka pengar. Det hörs att hon sitter och läser upp ett manus. Varenda gång skyndar jag mig att ta bort ljudet.

Hon, som har hjälpt till att skilja barn och föräldrar åt, genom att skriva sina böcker Gömda och Asyl. 

Hon som har fått politiker att lyssna och misstro män.

 Hon som har åstadkommit att barn och föräldrar skilts åt. 

Hon som har gjort så att kvinnor och män ser på varandra med större misstänksamhet.

 Hon som utan skrupler har utnyttjat föräldrar och barn för att skaffa sig makt och miljoninkomster.

Jag tycker UNICEF borde hålla sig för goda, för att anlita en sådan ambassadör.

Patrick Swayze lever och gör ny TV-serie

Broccoli verkar kunna skydda inte bara mot cancer utan också mot diabetes, högt blodtryck och en del ögonsjukdomar. 

Jag tänker på skådespelaren Patrick Swayze, när jag läser det. Han som fick diagnosen cancer i bukspottkörteln i början av året och som har kämpat med detta sedan dess.

Han gick över till en helt ny diet, när han fick beskedet, som bestod av mycket grönsaker och juice. Och fast skvallerpressen med jämna mellanrum har skrivit att han är döende och håller på att ta farväl av sin familj, så lever han än.

Och inte bara det utan han får god kritik för pilotavsnittet av den nya TV-serie, där han spelar tuff FBI-veteran. Den heter The Beast och kommer att visas i USA år 2009.

Patrick Swayze har sagt ifrån, att medierna borde ägna sig åt något annat än att skriva om att han är döende i en sjukdom, där just hopp om livet är så viktigt.

Bukspottkörtelcancer går nästan aldrig, att operera för denna körtel sitter så svårtillgängligt längst bak mot ryggen och när sjukdomen upptäcks har den oftast gått för långt.

Men Patrick Swayze lever och önskas ett Gott Nytt År.

TV4-journalisten Trond Sefastsson överklagar domen

Journalisten Trond Sefastsson, som dömdes för mutbrott i tingsrätten, överklagar nu sin dom. Han tog emot 406 000 kronor, för att granska en narkotikadömd mans rättsfall. Det skriver Dagens Media.

Tingsrätten slog fast att han hade agerat som journalist och inte som jurist, när han tog emot pengarna. Det betydde att han tog emot dem under förespeglingen att TV4 skulle granska mannens fall.

Överklagan lämnades in i går eftermiddag till hovrätten. Det är Sefastssons advokat Gunnar Falk, som skriver och begär att åtalet mot Sefastsson helt ogillas.

Advokat Gunnar Falk kommer att lämna in en närmare beskrivning om varför om fjorton dagar.

Kulturmaffian behöver begrava Mia Eriksson

För att lyckas tiga ihjäl hela den här litterära skandalen kring Gömda, Liza Marklund och Piratförlaget, så måste medierna och bokförlagen vara lite smartare. 

De måste verkligen börja uppföra sig som den maffia, som tidigare chefredaktören på DN Christina Jutterström trodde att hon stod i spetsen för.

Hon brukade kalla sin administrativa chef för sin torped. Nämligen.

Det som behövs är en avledande manöver, att något drastiskt händer, som tar vinden ur seglen för alla bloggare, som nu harmas över att det är så tyst i de stora tidningarna och i televisionen, den "fria" statliga televisionen vill säga. 

Den annonsfinansierade TV4-kanalen har åtminstone haft ett genomarbetat inslag, där de besökte Oxelösund och intervjuade familjen och tidigare vännerna runt den beryktade Mia Eriksson (som sedan i går finns på bild och med riktigt namn på internet).

Vad som behövs är att medierna och förlagen slår sig ihop om en plan. Att de intrigerar så att något drastiskt inträffar med Mia Eriksson. För nu har hon blivit en stor nagel i ögat på deras kommersiella framgångar. Och deras vackra image.

Hon är helt enkelt överflödig i detta nya sammanhang och behöver begravas lite mer permanent än hittills, för att inte störa det samarbete och den vänskapskorruption, som finns så utbredd i denna svenska kulturvärld.

Ifall det nu ordnades, så att denna kvinna försvann lite mer för alltid, så skulle kulturmaffian kunna hävda, att det var sant alltihop. Varenda bokstav som står i böckerna Gömda och Asyl. 

Och Liza Marklund skulle kunna ställa sig upp med änglavita vingar på ryggen och säga: "jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit, för att göra historien bättre". Och ingen alls skulle kunna säga emot henne. För huvudpersonen skulle vara begravd och borta.

Nä, det är nog ingen bra idé. Det går nog inte att tysta ned det här längre. För många vet alldeles för mycket. 

Inte ens i en deckare skulle det gå att få ihop den intrigen. Men i drömmarnas värld kan både Liza Marklund och Mia Eriksson ha någon liknande begravningsfantasi om varandra. Dream on.

Helsingborgs Dagblad kommenterar Marklund-skandalen

Carina Waern skriver i Helsingborgs Dagblad i dag (30.12):

"Men till skillnad från Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Lars Noréns En dramatikers dagbok där påstådda sanningar endast yttras om makthavare i offentligheten - tidningsredaktörer, skådespelare, regissörer med flera - är det i Liza Marklunds fall den lilla människan som fått utstått spott och spe för påhittade brott - åtminstone lokalt i Oxelösund. 

Den misshandlade mannen i Marklunds böcker har i själva verket varit utsatt för ett mordförsök av den i böckerna räddande, trygge norrlänningen. (I verkligheten en chilenare som blivit dömd för detta brott, vilket är dokumenterat i rättegångsprotokoll.)

Min journalistkollega insåg att hon hade talat med en fiktiv person när hon hade intervjuat den misshandlade Mia, hon känner sig grundlurad och kränkt. Än mer upprörd var hon över att tidningar som Expressen och Dagens Nyheter nu vägrar skriva om skandalen.

Vilket blir än mer anmärkningsvärt när man betänker att Dagens Nyheters chefredaktör Thorbjörn Larsson lär ha business ihop med Liza Marklund och Piratförlaget. Vilket inte betyder att Larsson har sanktionerat några lögner, de är säkert Marklunds egna."

Litterär skandal nä det har vi inte upptäckt

I dag kan man läsa på DN kultur, att förr i tiden så var det vanliga människor, som bloggade, men numera så är det kändisars maktverktyg.

Som exempel tas bland annat att Linda Roosing omedelbart kan kontra, när någon spritt ett rykte om hennes dejtande. Paris Hilton och Lindsay Lohan är andra kändisar, som bloggar för de litar inte längre på skvallerjournalister.

Dock så har journalistiken ett högt förtroende fortfarande, medan bloggarna inte alltid har det, konstateras det också.

Att den största litterära skandalen i mannaminne har exploderat i bloggvärlden för ett par veckor sedan har gått denna redaktion förbi.

Att Monica Antonssons bok Mia - saningen om Gömda debatteras på nätet av helt vanliga bloggare och en och annan journalistisk tidning har dessa mediamänniskor inte upptäckt. 

Och att det kokar hos vanligt folk, som bloggar för att bland annat Dagens Nyheter inte tar upp denna gigantiska litterära och sociala skandal. 

Att det finns vänskapskorruption hos DN:s chefredaktör Thorbjörn Larsson, som sitter i styrelsen för Piratförlaget, där Liza Marklund är delägare tillsammans med Jan Guillou och sambon Anne-Marie Skarp.

De nya bloggarna förväntas att göra jobb som tidigare gjorts av pressekreterare och professionella journalister, sägs bland annat i artikeln. 

Ja, Dagens Nyheter har åtminstone stigit av från sin granskande uppgift.

Och chefen på kultur Maria Schottenius skriver om hur rädd hon var för jultomten när hon var liten. Stackarn. Än idag kan hon känna en iskall vind gripa tag i hennes hjärta när hon ser en tomtemask på ett varuhus, skriver hon.

Har hon inte något värre trauma i sitt liv så borde hon vara tacksam. 

Hon försöker låtsas att hennes gulliga lilla värld befinner sig allt för långt ifrån den förljugna där Liza Marklund och Jan Guillou härjar. Tillsammans med hennes högste chef. Så borta är du inte Maria Schottenius. Ta ditt ansvar som publicist.

Dagens Nyheter fortsätter att hålla tyst

Enligt uppgift så sitter ingen på DN:s kultur och skriver något alls om den bloggstorm, som har brutit ut angående den litterära bluff, som Sverige har drabbats av.

 Det beror på att redaktionschefen Maria Schottenius håller sin moderliga hand lite väl överbeskyddande över redaktionen. Hon låter helt enkelt ingen smutsa ned sina händer i byken kring Liza Marklund och Piratförlaget.

Hon har uttryckt som sin önskan, att vänta in att något mer händer, innan redaktionen ger sig in i denna strid om vad som är sant eller inte. 

Det hela handlar alltså om den bok, som publicerades i mitten på december Mia - sanningen om Gömda av journalisten och författaren Monica Antonsson.

Hon har intervjuat ett 40-tal personer runt den man, som i Mia Erikssons och Liza Marklunds Gömda anklagas, för att grovt ha misshandlat, våldtagit och kontinuerligt hotat Mia Eriksson till livet. 

Detta medförde att Mia Eriksson måste fly landet och till sist fick asyl i USA. Enligt egen utsago och enligt vad Liza Marklund har hävdat i mer än ett decennium.

Detta är en bluff enligt den nya boken av Monica Antonsson. Gömda är ingen sann historia, snarast ett fritt fantiserande kring en familj, som flydde därför att Mias nye man hade kört över hennes förra man rent konkret med en bil och försökt att döda honom. Han dömdes för detta till ett års fängelse.

Däremot så sägs Svenska Dagbladet snart komma med ett inlägg i sakfrågan. De ser det mera, som att de måste vara med och tvätta lite gammal smutstvätt, för att inte själva drabbas av den tystnadens konformism, som hitills har anbefallts på de stora tidningarna.

Animusbesatta kvinnor är inte sig själva

Jag har stött på den där kvinnotypen några gånger i mitt liv. Den sort, som tycker att det är okej att trampa rakt över människor. 

Som tycker sig ha rätt att berätta för hela världen vilken stor och mäktig sort de tillhör.

De är förvridna själar, som tror att anfall är bästa försvar. Det fanns en sådan hatad kvinna i medievärlden förr i tiden. Hon hade jobbat på Sveriges Radio och Christina Jutterström rekryterade henne till Dagens Nyheter.

På radion var de väldigt glada över att bli av med henne. Hon härjade under ett antal år som administrativ chef, men jag lyckades faktiskt indirekt hjälpa till med att bli av med henne. Jag vägrade att gå med på hennes dumheter och pratade inte med henne. 

Hon fick till slut en ohållbar position genom allt dumt och elakt hon hade gjort. Och hon drog sig tillbaka till en skrivande plats på tidningen istället. Efter henne kom en snäll man, som tidigare hade varit kurator på företaget.

Och nu är hon död sedan några år. Jag hoppas att hon insåg vad som var värdefullt i livet innan hon dog. Jag minns faktiskt inte längre vad hon hette, men hon kallades allmänt för Svarta Damen.

Den här sortens kvinnor är i händerna på sin negativa animus och det yttrar sig i denna animositet, som inte går att stoppa. Så skulle C G Jung ha förklarat det. De argumenterar, som de tycker utifrån logik och förment vetenskapliga faktaargument, vilket anses bra i vårt samhälle.

Men alla som stöter på dem märker på en gång att det är något som är fel. De är inte sig själva, utan besatta av sin manliga sida. 

Man kan hjälpa dem genom att inte argumentera tillbaka. Att argumentera med dem är meningslöst. Det gör bara saken värre. Då tillförs deras inre komplex ännu mer energi. De ger sig aldrig.

Det går också att nå dem ifall man tycker om dem, men för att komma dem nära måste man umgås med dem och ta de smällar, som detta ger. En kompis till mig på Dagens Nyheter gjorde så. 

Hon bråkade, argumenterade och slogs bokstavligen med denna kvinna. Sedan kramade de om varandra. Så där höll de på. På så sätt kunde min väninna nå in till denna dam på ett mer handfast sätt.

Den här kvinnan dog ganska tidigt, för hon själv tog stryk av att ha varit besatt av sin inre gestalt så länge. Animus kan uppträda som en dödlig gestalt i sin mest negativa form.

Animusgestalten menar C G Jung utformas när vi är små. Och det är fadern i familjen, som ger den dess framtoning. Det behöver inte vara den biologiska fadern, utan den individ, som fungerar som en pappa.

Meningen med livet är att slippa bli dominerad av en sida av oss själva. Istället behöver vi bli hela, mogna och kloka människor, som har förmåga att ta ett steg tillbaka och vara vittnen till våra egna liv. Därigenom kan vi se hur vi bär oss åt och ändra på detta om vi vill.

Vi behöver se på oss själva med kärlek. Många tror att det är detsamma som egoism, men det är det inte. Att älska sig själv förbehållslöst är inte så vanligt. Tyvärr. 

Världen vore ett bättre ställe om människor kunde göra det. För där i kärleken till oss själva börjar kärleken till andra människor.

PS. Det är inte sant att jag inte kommer ihåg vad hon heter, men jag vill inte sprida det. Hela internet gick ned ett tag medan jag skrev inlägget, så hon spökar nog fortfarande. DS.

Pensionsåldern ska höjas

Vi kommer att få rätt att jobba tills vi blir 72 år. Samtidigt ska alla kunna få gå ned till deltid från 61 år. Det vill äldreminister Maria Larsson.

Jag vet inte riktigt vilka den där reformen riktar sig till, utom ett litet fåtal redan priviligerade människor. 

De flesta har inte råd att pensionera sig från 61 år, för då får de en pension, som inte går att leva av i längden. Ifall de inte tänker sig att dö inom några år.

Och de flesta orkar inte jobba så länge som till 72 om de inte har ett mycket speciellt yrke, som inte handlar om fysisk eller psykisk ork.

Personligen tycker jag inte det är så bra om min generation får sitta kvar vid makten hos myndigheter och företag. 

Jag har en föreställning om att det nog är okej att människor pensioneras och inte längre ingår på samma sätt i arbetslivet. 

På 1800-talet hade jag släktingar, som var borgmästare och annat på livstid. Det blev väldigt konservativt. Och ingen utveckling till något annat kunde ske.

Heligt blod helig gral, en bok om själens historia

Jag läser om värnlösa barns dag, som är i dag, i Heligt blod helig gral.

 Den bok, som bland annat har legat till grund för Da Vinci-koden. Författare till Heligt blod helig gral är Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln.

Där konstateras att moderna bibelforskare hävdar, att Herodes beryktade massaker på de värnlösa barnen aldrig har ägt rum. Men att historien ändå har levt kvar tyder på något. Nämligen en äkta oro hos Herodes.

Herodes måste ha varit djupt oroad av att det fanns en man som Jesus, som hade ett mer legitimt krav på tronen Herodes satt på. Och som dessutom kunde mobilisera ett folkligt stöd.

Detta i sin tur utmanar den gängse bilden av den fattige snickaren från Nasaret. Jesus var i själva verket ingen fattig man och han kom antagligen inte ens från Nasaret, som inte existerade på den tiden.

De tre författarnas bok är en spännande, dokumentär, detektivhistoria genom seklerna på jakt efter sanningen om gral. De hävdar att Jesus överlevde korsfästelsen, att han var gift och hade barn och att hans familj flydde till Frankrike.

De har ägnat åratal åt att leta efter källor och bekräftelser i gamla dokument.

När jag har läst klart denna drygt 500 sidor tjocka bok har allt jag har lärt mig om historien genom kyrkan och skolan fått en annan betydelse än förut.

Det är en sinnesöppnande bok, som befriade åtminstone mig från mycket bråte, som jag har släpat med mig genom åren. 

Bibeln är verkligen inte att lita på. Den är de utvalda och censurerade texternas bok. Och visst lever Jesu släktingar i Europa ännu i denna dag. Bland annat i släkten Sinclair, som i sin tur har hand om Roslin i Skottland.

Där finns bland annat det där kapellet, som är fullt med symboler, som har med frimurare att göra. Och som finns med både i boken och filmen om Da Vinci-koden.

Denna själens historia har blivit förvanskad i ett par tusen år. Vad har det gjort med Europa kan man undra. Eller med världen. 

Johanne Hildebrandt kommenterar bloggarnas makt

Ja, då har Johanne Hildebrandt i Aftonbladet vaknat. En krönikör, som skriver om vad som händer hos bloggarna.

Hon skriver i dag om "kulturens motsvarighet till FRA-debatten", som rasar på nätet. Monica Antonsson hävdar att Liza Marklunds bok Gömda är en bluff, berättar hon. 

Hon säger om sin gamla kompis Liza Marklund, att hon gör "dessvärre en Reinfeldt och försöker ignorera saken".

Hon skriver också att bloggarna blev förbannade och anklagar mediaeliten för att skydda Liza Marklund. 

Jo, inte bara dom utan vad jag minns så var det Resumé, som gick ut med det. Det är ingen bloggare utan en tidning.

Det finns en del vänskapskorruption i branschen lyckas Johanne Hildebrandt ändå klämma fram med. Jo, i samma tidning Aftonbladet jobbar också Jan Guillou, apropå detta.

Dock förstår inte bloggarna själva vilken makt de har, säger hon och stryker oss medhårs. Vi står för den riktiga demokratin och många är nervösa, avslutar hon. 

Intressant. Är det bara något hon drar till med? Eller vilka är det som är nervösa? Och varför?

Medierna är fångna i en gammal syn på världen

Att jag personligen blir så uppjagad över vad Mia Eriksson, Liza Marklund, Piratförlaget, Ordupplaget och Lind & Co har gjort, beror på att jag själv är författare och journalist.

Att jag själv har råkat ut för många svårigheter i mitt liv. Att jag själv har skrivit om detta i min dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar i januari 2003, då jag inte orkade längre efter att ha gått arbetslös och i åtgärder i tio år. 

Att jag då bröt ihop och satt hos min distriktsläkare och grät, för jag kände att jag lika gärna kunde dö. Då skulle åtminstone min familj få det bättre. Så kändes det.

Utan min läkare hade jag nog inte klarat mig. Hon var en mycket förstående och lyssnande människa, som gav mig all den tid jag behövde. 

Hon blev en god representant för ett annars oförstående, iskallt samhälle, som hade knuffat undan mig. Det behövs inte så mycket för att rädda ett liv. Det räcker med en människa.

Jag skrev min dagbok under två år, som ett sätt att överleva och beskriva vad som hände mig. Och för att komma ihåg det, för annars hade jag trängt bort det. Det har jag gjort med mycket av det jag utsattes för.

 När samhället rasar ihop, så vill ingen komma ihåg det. Inte tro på det. Ingen av oss vill tro att vårt samhälle kan fungera dåligt. Att Sverige inte är ett av de bästa länderna i världen.

Vi vill alla tro, att vi lever i det bästa av samhällen. Jag upptäckte att det verkligen inte var så.

Ingen ville ge ut denna dagbok, som är en sann historia. Sanningen om mitt liv och vad som har hänt mig och min familj och släkt. Mitt försök att komma till rätta med det. 

Jag har varit i kontakt med många bokförlag bland annat Piratförlaget. Men ingen ville ge ut min bok.

Till slut skrev jag en insändare i Dagens Nyheter, där jag berättade vad som hade hänt mig och skrev, att jag hade ett manus. Fanns det någon som ville ge ut det?

Jag fick svar från Torbjörn Ring och hans pappa Valdemar, som ännu inte hade gett ut några böcker, men de var villiga att ge ut min bok Ett Sekel av Tystnad på sitt förlag. Så våren 2006 kom den boken ut. Det blev den första boken på Sivart Förlag.

Ingen brydde sig särskilt mycket om den. Inte mina tidigare arbetskamrater på Dagens Nyheter och ingen annan heller på de stora tidningarna. Eller i radio och TV. Fast jag känner en del av dem. Det jag beskrev var inte verkligheten. Inte den verklighet de ville se och höra talas om.

Jag, som hade varit en uppburen journalist, kunde inte ha råkat ut för detta. I så fall var det säkert mitt eget fel. Så tolkade jag denna tystnad. 

Men verkligheten låter sig inte gömmas undan. Inte under någon längre tid. Den bryter igenom till sist med en riktigare beskrivning av hur världen ser ut. Det kan ta tid,  men det går fortare än förr, tack vare internet och bloggar.

Fortfarande har inte vi - som samhälle - tagit till oss vad som hände då på 90-talet.  Olika medier hoppar gärna till 30-talet, för att beskriva vad som händer nu i världen. 

Medier vill se det som sker, som en ny kraftmätning mellan de onda och de goda. Men den förra stora krisen var på 90-talet. 

Kanske var det en generalrepetition, inför vad som nu inträffar. Och kanske händer det så snart igen, för att vi inte har tagit till oss vad som hände då. Vi har som mänsklighet ett mycket kort minne.

Historien brukar upprepa sig, både på makro- och mikronivå tills det kollektiva medvetandet hos ett folk eller det individuella hos en människa har bearbetat, begripit och insett vad som har inträffat.

Det som händer då är, att folket eller människan ändrar riktning eller så går samhället eller människan under. 

Att jag blir så upprörd över institutionerna inom förlagsvärlden och tidningsvärlden beror på, att jag själv har tillhört den världen, men för länge sedan gått vidare. 

Men de flesta jag känner i den världen, är fortfarande fångna där i sin gamla syn på samhället och sina gamla värderingar. 

De är ofta så instängda i dem, att de inte kan se dem. Dessa värderingar, som var fräscha och nya en gång i tiden, men som nu är urmodiga och grå.

Min äldste son är blind på ett öga

I går ringde Expressen till mig, för de hade läst min blogg. De hade någonstans sett att jag har en son, som har råkat ut för en olycka med en nyårsraket.

Det var en tung händelse. Han träffades antagligen av pappröret till en jättebomb, som han hade köpt i en affär. 

Eller också var det själva explosionen, som kastade omkull honom. En så stor bomb är likvärdig med en granat, sade polisen, som jag pratade med efter olyckan.

Det var en hemsk och dum olycka, men som tur var så överlevde han. Och ingen annan skadades. Han blev blind på ett öga och fick epilepsi, men han arbetar i en egen firma nu. Han har haft den i fem år.

Han ställde upp i tidningar och TV några år efter olyckan, som varnande exempel. Men sedan tyckte han att han hade gjort sitt. Men nu ringde alltså Expressen för de hade läst min blogg.

Men jag sade att det var så länge sedan. Han var 20 år när det hände och är över 40 nu. Så det var inte riktigt aktuellt längre. 

Men min yngste son, som är 19 år, började fråga om vad som hade hänt. Och jag tog fram Dagens Nyheter, där min äldste son finns på förstasidan med en lapp för ögat och där han håller i en likadan bomb. 

Så fick min yngste son läsa om det. Men Expressen fick ringa vidare till någon annan. Den här gången.

Min mamma blev svårt misshandlad

Jag hittade min mamma i en stor blodpöl på golvet i sommarstugan, efter att hon hade blivit svårt misshandlad av sin sambo. Hennes ansikte var sönderslaget. Hon levde inte mer än några månader till efter detta.

Det finns människor, som tycker att jag ska stödja sådana som Liza Marklund, som skriver om kvinnomisshandel, eftersom min egen mamma tillhörde de som blev misshandlade. Och jag, min bror och min lillasyster var barn till en sådan mamma. Sådana barn, som Liza Marklund, säger sig värna om.

Men de som tycker så kan inte skilja på olika saker. Att det finns kvinnomisshandel och att jag har upplevt det nära inpå mig, gör inte att man får göra som Mia Eriksson och Liza Marklund. 

Om man använder de sociala skyddsnäten, för att tillskansa sig pengar på ett orättfärdigt sätt så är man en brottsling. Och om man beskriver en kvinnas öde under rubriken "en sann historia", så kan den inte vara osann.

Visst är det märkligt att detta måste upprepas? Att det inte går in. Jag förstår att kvinnor delas i två läger, för en del har känslomässigt sugit åt sig Liza Marklunds böcker. Därför att de kände igen sig. Och därför att någon beskrev en del av det de kände igen.

Och för att kvinnor i allmänhet uppfattar sig som offer. De är offer, som någon måste ställa sig upp och försvara. 

Själv har jag aldrig uppfattat mig själv, som ett offer, trots att min mamma blev svårt misshandlad av en man. Och vår lillasyster togs ifrån oss av samme man, för han var hennes pappa. Hon hamnade i fosterhem.

Livet är inte rättvist om nu någon trodde det. Men det går att läka skador, som man har råkat ut för. Och vi behöver inte några som Liza Marklund och Mia Eriksson, som ljuger och brer på för att själva skaffa sig makt och pengar. 

Istället behöver vi kvinnor, som ser på sig själva med stolthet och tycker att de är lika goda människor, som männen. Kvinnor och män, har olika uppgifter i livet, för vi är inte lika. Alla har vi olika förutsättningar och talanger, som går att använda positivt eller negativt.

Valen är våra så långt vi är medvetna om dem. 

Det var fruktansvärt det som hände min mamma och också att mannen, som gjorde detta inte fick något straff. Eller fick han det? Ingen vet något om någon annans människas liv. Och nu är han också död. Jag var på hans begravning, så jag vet det.

Om ingen annan säger något så måste väl jag

Jag såg att författaren Monica Antonsson har räknat upp en del av mina blogginlägg på sin blogg. De som handlar om hennes bok Mia - sanningen om Gömda och vad som har försiggått runtomkring. 

Det första blogginlägget hon tog med från den 20 november handlade om hur illa jag tyckte om Liza Marklund. Det skrevs egentligen inte av någon särskild anledning, utan bara för att jag hade läst den senaste beundrande intervjun med denna stora makthavare i det svenska förlagssamhället. 

Och när jag kände efter i kroppen, så fanns där ett kompakt illamående. Det är den berömda magkänslan. Det går att sträcka ut sina själsliga antenner ut i världen och känna vad som pågår. Utan att veta.

Jag visste inte att det skulle komma en bok Mia - sanningen om Gömda. Bara några veckor senare. Men den fanns redan i sinnevärlden och man kan ana framtiden med intuitionen.

Den förmågan har jag haft god användning av i mitt arbete som journalist. Jag har legat i framkant tack vare min näsa för vad som finns bortom nästa hörn. 

Under tiotalet år jobbade jag med kulturmaterial på Dagens Nyheter, som reporter. Jag skrev om film, teater, dans, musik och medier. Både i långa intervjuer och som nyhetsreporter. 

Ett scoop jag gjorde var när jag intervjuade filmregissören Anders Grönros om hans film Agnes Cecilia. Bara för att jag visste att den var bra. Så intervjun låg klar och färdig, den dag han fick en Guldbagge för den filmen. Intervjun publicerades dagen efter på idag-sidan, men redaktören kollade noga att det var sant att han verkligen hade fått en Guldbagge. 

För den filmen handlade om sådant, som inte var riktigt rumsrent på den tiden och inte är det nu heller. Aningar och intuition och känslor kring något som hade hänt. Och hur själsliga trauman kan leva kvar, som inte har fått sin upplösning.

 Hur allt kan upprepas generationer senare. Tills det slutligen bearbetas, begrips och införlivas med ett medvetande. 

På ett liknande sätt är det med den här historien om Mia Eriksson. Den skevar och skaver, därför att den bygger på lögner och förvrängningar. Det finns en slags rättvisa, som inte tillåter att sådant får pågå. Inte i längden.

Även om både Liza Marklund och Mia Eriksson under mer än ett decennium har låtsats, som att det handlar om ett av de värsta fallen av kvinnomisshandel, som någonsin har ägt rum i Sverige. Och att det dessutom fortfarande pågår.

Jag måste säga att jag trodde aldrig, att jag skulle behöva skriva så många inlägg om denna litterära och sociala skandal, som skakar Sverige nu. Jag trodde absolut att andra medier skulle ha tagit över och vänt upp och ned på varje sten, letat under alla makthavare och undersökt vad som hade hänt.

Men det är fortfarande samma känsla, som jag ibland fick på tysta presskonferenser: okej om ingen frågar så måste väl jag. Eller när något kändes fel och ingen hade sagt något om det offentligt. Om ingen annan påpekar det här, så måste väl jag.

Men jag vet, att kvarnarna mal långsamt ibland. Att det måste stötas och blötas länge i kulturskribenternas och andras hjärnor, för att till sist resultera i något offentligt och publicerat. Jag väntar med spänning.

Tystnad råder, alla sover, tyst det är i husen

Linda Skugge, Britt-Marie Mattsson, Mark Levengood och Stina Lundberg Dabrowski.

Alla sitter de still i båten och säger ingenting om Piratförlagets författare och ägare Liza Marklund. Varför skulle de det? 

De ingår alla i Piratförlagets stall av författare, är berömda och bryr sig väl inte om att deras förlag är indraget i en skandal?

Och ingen i journalistkretsar frågar dem heller om det. Förstås. 

Linda Skugge, som tidigare var radikalfeminist (enligt egen utsago) har slutat att ens kalla sig feminist. Så hon har väl inget emot att Liza Marklund och Mia Eriksson använt ett politiskt projekt till att förtala en man och hans vänner i Oxelösund?

Britt-Marie Mattsson, som har en stark ställning i media, är uppburen på Göteborgs-Posten, och gift med Sören Holmberg har väl ingenting att säga om det heller? Hon som har en politiskt korrekt kvinnlig hjälte och en självuppoffrande hemmaman i sin senaste deckare på förlaget?

Eller Mark Levengood, som nyligen blev ambassadör för UNICEF, i år faktiskt. Han har väl heller ingenting att säga om förlaget eller om vad som händer. Inte om sin kompis Liza Marklund, som också är ambassadör och värnar så mycket om alla barn.

Tystnad råder, alla sover, tyst det är i husen...

Och Stina Lundberg Dabrowski hoppar väl bara och hoppas att allt ska blåsa över. Här finns ingen att intervjua.

Dumskallarnas julafton

En före detta polisman från Tjuvasjien i Sibirien har lurat till sig omkring 20 miljoner kronor. Han gick omkring i en generalsuniform inköpt i en butik i Moskvas turistområden. 

Den förvandlade honom till general i den ryska säkerhetstjänsten. Han har fått åtta miljoner i mutor av en fastighetsspekulant, fyra miljoner av en annan affärsman för att stödja hemliga uppdrag och 7,5 miljoner av ännu en affärsman till en ännu hemligare verksamhet.

Enligt polisen har närmare ett tjugotal andra personer också blivit lurade på pengar, men de skäms för mycket för att framträda offentligt. 

Den 58-årige bluffaren har tidigare suttit i fängelse för bland annat korruption.

Julen gåvornas tid

En man i Belgien vann 7,5 miljoner euro på lotteri och har bestämt sig för att skänka hälften till fattiga. Det skriver DN.

Han har skänkt eldningsolja till hundra fattiga familjer på gränsen till Holland. Han vet själv hur det är att ha varit fattig.

I Detroit, USA gick ett äkta par omkring och skänkte hundradollarssedlar till människor i en arbetarstadsdel under julaftonen.

Och i Örebro, Sverige hänger en okänd välgörare upp paket vid ingången till Stadsparken. 

Det finns lappar på dem, som säger att vem som helst får ta med dem. Det skriver Nerikes Allehanda. Karl Bertil Jonsson i julaftonsfilmen kallade sig för "en okänd välgörare".

Samma sak hände förra året.

Troll i källskyddet

Kristianstadbladet försökte hänvisa till källskyddet, när deras firmabil åkte fast i en fartkontroll. De ville inte avslöja vem som körde med hänvisning till källskyddet. 

Källskyddet är till för att medborgare fritt ska kunna tala med journalister utan rädsla för repressalier. Och det är förbjudet att efterforska källan till artiklar för myndigheter. 

Källskyddet är inte tänkt att skydda företag eller de anställda mot böter för fortkörning. Och det är inte förbjudet heller ens för journalister att avslöja sina källor. Det beror på omständigheterna och avgörs från fall till fall.

Pressens uppgift är att granska myndigheter och det ska alltså kunna göras fritt, utan påverkan från dessa.

Att ett företag hänvisar till källskyddet visar att det har gått troll i själva begreppet. Men försöka duger kanske? 

Liza Marklund JK-anmäld av Elisabeth Hermon

Elisabeth Hermon hade en skyddad identitet, när hon intervjuades av Liza Marklund 1992. Då påpekade hon att det var viktigt att den inte avslöjades. 

Ändå publicerade Expressen hennes fulla identitet med personnummer och foto. 

Publiceringen fick till följd att Elisabeth Hermons Trossen, som hjälpte utsatta kvinnor, gick i konkurs.

 Hon själv lider ännu i dag av posttraumatisk stress till följd av vad hon drabbades av och hon trakasseras ännu för detta, säger hon.

Elisabeth Hermon har inte gjort anmälan förrän nu, eftersom hon inte visste att det gick att göra. Och dessutom anser hon att det finns ett samband med den anmälan, som nu finns mot författaren Monica Antonsson.

Brottet mot henne var en av anledningarna till att Monica Antonsson skrev Mia sanningen om Gömda, menar Elisabeth Hermon.

Elisabeth Hermon har själv skrivit boken Vingklippt tillsammans med Stefan Lundström. De berättar där om vad som hände. Boken publicerades tidigare i år.

De gamla drakarna i dödsryckningar

Det finns en våt dröm om objektivitet i journalisternas värld. Att kunna förhålla sig så nära idealbegreppet sanningen, att ingen kan slå en på fingrarna. 

Det är närmast att likna vid att se jorden utifrån rymden och konstatera, att det som försiggår där bestämmer människan över. Att bli en slags gud, som väljer vad som får förekomma på denna planet.

Länge har tidningskoncerner haft patent på denna slags sanning. En slags elit har vaskats fram, för att kunna tas in i detta det heliga rummet, där varje ord förutsattes vägas på guldvåg.

Och nu har det visat sig att en av de mest uppburna har krackelerat och spottat mitt i detta det allra heligaste. Det är inte så lätt för de andra att förhålla sig till.

När verkligheten rämnar och visar på något helt annat, så är det svårt för de flesta att ta till sig. Och särskilt då för de människor, som har trott på detta, som har engagerat sig själva i kampen för det.

Ett uttryck för att en del av dessa koncerner, har tagit avstånd från andra delar, är att nätverksamheter publicerar sådant, som är otänkbart i de gamla drakarna. 

Newsmill kablar ut det som Expressen, Aftonbladet, DN och Svd inte kan skriva om. Där är klyvnaden helt uppenbar inom detta som kallas media. 

Framtiden tillhör sådana som Newsmill. Det vet alla. Papperstidningarna är redan döda. De stora drakarna ligger i dödsryckningar. 

En undersökning visar att ungdomar redan har valt nätet för nyheter. Ja, inte bara dom. Utan sådana som jag, som alltid själv letar på nätet, för att få lite fräschare åsikter än de som företräds i de gamla medierna.

Tiden är obarmhärtig mot den, som inte inser att den ingår i något förlegat. 

Och alldeles nyss slutade en av mina tidigare kollegor i det stora tidningshuset. Han beskrev det som att slippa ut från fängelset. Äntligen med pension. Men priset var högt blodtryck och rädsla för hjärtinfarkten bakom hörnet. 

Människor, som stannar kvar i redan utdömda system, tar stryk. Kroppen berättar för dem vad som pågår. Den är sanningsenlig om hur det står till. Det är upp till var och en att lyssna.

Julefrid för barnen

Barnet är en stark verklig symbol för något nytt. Barnet i krubban är en central symbol i juletider.

Det förkroppsligar alla framtidens möjligheter, enkelhet och oskuld. Inom psykologi, alkemi och religion symboliserar det också en högre uppenbarelseform för den enskilda individen. 

Barn växer som frön i den stora moderns sköte och hon råder över vattnet och därför låter legender barn överbringas av fiskare som storken eller vattendjur som grodan.

I Egypten finns ursprunget till vår madonna med barnet, i gudinnan Isis och barnet Horus. I alkemin är ett barn med en krona på huvudet lika med de vises sten. 

Ett barn, som bärs på ryggen symboliserar i kristendomen den helige Kristoffer, som bar Kristusbarnet och upptäckte att han bar hela världen. 

Barnet i symbolisk form finns i oss alla. Den som tappar kontakten med sitt inre barn riskerar att förstenas mitt i livet.

Att göra en Liza Marklund

Detta uttryck lär numera betyda att någon utnyttjar kvinnors olycka för sin egen vinning, så att den kan skratta hela vägen till banken.

Efter den första chocken har nu läsarna i Sverige tagit till sig, att journalisten och författaren Liza Marklund har använt sanningen i sin egen tjänst, när hon och Mia har konstruerat de "sanna berättelserna" om vad som hände. 

Det handlar nog inte om sanning, utan kanske om det vetenskapliga begreppet sannolikhet. Sannolikheten för en omöjlig händelse är noll och för en säker händelse ett. Sannolikheten för en händelse är aldrig negativ eller större än ett.

Sannolikheten för att Liza Marklund och Mia Eriksson medvetet har ljugit kan antas bedömas på denna skala. Liksom sannolikheten, för att det som står i böckerna Gömda och Asyl har inträffat.

Men det vetenskapliga och matematiska begreppet sannolikhet används, för att försöka förutspå framtiden, när det gäller slumpmässiga händelser.

 Som till exempel sannolikheten, för att en kärnkraftsolycka eller en jordbävning ska inträffa. Därför faller sannolikhetsbegreppet i fallet med författandet av böcker.

För de är inte slumpmässiga händelser. Utan det står ett medvetande bakom detta. Så alltså är vi tillbaka till sanningen. Eller osanningen. 

Orden har här använts i en särskild sannings tjänst. Så framstår det.

 Den sanning, som handlar om att kvinnor är offer och utsatta. Och här har detta drivits så långt, att endast kvinnor är detta. Inte övergivna barn och inte heller barn, som har ryckts upp från sina liv. Inte män.

Liza Marklund är ambassadör för UNICEF. Detta handlar om att vara ambassadör för mänskliga rättigheter. Barnens rättigheter. Inte enbart kvinnors rättigheter.

Stalkare på 60-talet och nu

Min mamma hade ett kafé på Högbergsgatan och hon brukade vara trevlig mot sina kunder. Det medförde att hon fick en stalker, fast det inte hette det på den tiden.

Han tog reda på var hon bodde och brukade ringa hem till oss. Vi barn försökte prata honom till rätta, men det gick förstås inte. Han var knäpp helt enkelt.

När mamma hade dött, så sade vi det till honom när han ringde, men han trodde inte på oss. Dock så ebbade samtalen ut. Antagligen insåg han att något hade hänt henne, när hon inte längre stod bakom disken i kaféet.

Istället var det jag, som stod där och skötte om kaféet. Jag gick in och tog över det som den storasyster jag var. Värdet av kaféet skulle inte gå till spillo ifall jag skötte om det.

Det gjorde, att jag och mina syskon kunde sälja det ett år senare. 

Nu har jag råkat ut för samma sak, som min mamma, men på nätet. Jag får hela tiden kommentarer, vilka jag aldrig publicerar, från en och samma person. Det är helt uppenbarligen någon, som är knäpp. 

Ingenting verkar bita på denna människa heller. Men jag antar att den kommer att lägga av någon gång. Den här sortens människor får för sig någonting och sedan kan de inte släppa det. 

Det kan handla om att argumentera in i döden för en åsikt, som de har haft. Eller en känsla, som de tror på. Den här sortens människor har aldrig lärt sig att bottna i ett grundläggande förnuft.

Och de kan inte backa eller säga förlåt jag hade fel. Antagligen för att de har haft föräldrar, som var likadana. Eller är uppfostrade i ett system, som lärt dem att bli sådana. 

Tragiskt är det i alla fall.

Peter Englund ser jobbet som att gå ut i krig

Nej Peter Englund är inte trött på sitt skrivande, men han blev tvingad att ta jobbet som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Så nu är det synd om honom.

Jobbet är inte något att gratulera till säger han. Det är en värnplikt, inget att förtjusas över. Det är som att få en mobiliseringsorder och kliva på tåget och inse, att från och med nu blir allt annorlunda, säger Peter Englund till Svenska Dagbladet.

Är inte det lite magstarkt? Har han inte betalt för jobbet? Och nog kunde han ha avstått om skrivandet var allt han ville. 

Och att jämföra jobbet med att gå ut i krig är inte en adekvat bild. Särskilt inte i dessa tider när massarbetslöshet hotar det svenska folket en gång till. Jag tycker nog Peter Englund kunde vara en aning ödmjukare.

Lite undersökande journalistik behövs

Enligt uppgift befinner sig Liza Marklund på Barbados. 

Då kan väl Expressen skicka dit en reporter, så att hon får uttala sig om det senaste, att ingen europeisk kvinna fick asyl i USA år 2003, då Mia lär ha fått det.

Eller kanske Piratförlaget i form av Jan Guillou och Anne-Marie Skarp ska framträda en gång till i Expressen? Som de gjorde i dag med en ny pudel. Och ta tillbaka titeln på boken Asyl också? 

Överallt står det fortfarande att Gömda och Asyl är sanna böcker. Både på Piratförlagets hemsida och i nätbokhandeln. Den klassas som en sann historia eller en biografi. 

Gå in och kolla själva på Piratförlagets hemsida, för snart gör dom som i Sovjet, ändrar allt och påstår att det aldrig har stått där.

 Liza Marklund får en fråga i en intervju på Piratförlagets hemsida om boken Asyl, om inte mannen med de svarta ögonen kan hota också henne. 

Hon svarar: "...om han kände igen sig, så vore det väldigt dumt av honom att ställa sig upp och säga att: det här är jag, det handlar om mig..." 

Det är precis det som har hänt nu och på vilket sätt är det dumt? Har månne Piratförlaget något svar... för det är deras intervju. Det låter som ett förtäckt hot.

Horace Engdahl avgår som ständig sekreterare

Horace Engdahl slutar som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Han avgår till 1 juni nästa år, då han har suttit i tio år. Det skriver Svenska Dagbladet.

Istället kommer Peter Englund att sitta på den ärevördiga stolen som ständig sekreterare. 

Horace Engdahl vill umgås mer med frun Ebba Witt-Brattström, som jobbar i Berlin och ha frihet att sitta på sin kammare och skriva. Och det kan man ha respekt för. 

Han har tyckt att det ständiga påpassandet som sekreterare har varit besvärligt. Men varför har Peter Englund tagit på sig jobbet?

 Är han trött på att skriva om krig kanske och vill ha en paus efter den senaste luntan om första världskriget. Månne.

Vi behöver en ny sorts människa

På 70-talet var jag med i Grupp 8. Det berodde på, att min mamma hade dött. Hon hade blivit svårt misshandlad av den man, som hon bodde tillsammans med och senare dog hon i ett astmaanfall hemma.

Hon blev bara 43 år. Hennes död har följt mig genom livet. Numera kan jag prata om det, men länge försökte jag bara komma över, att jag hade hittat henne död. 

Jag var med i Grupp 8 i ett par år, men insåg sedan att kvinnorna, som fanns med där inte var som jag. De var ofta hårda och stridslystna. Jag ville inte ställa mig i spetsen för detta.

 När jag råkade bo ihop med Gudrun Schyman på 80-talet under ett år, så fick jag på nytt chansen att bli som hon. Men jag insåg att hon var en frustrerad kvinna, som vände sig mot vem som helst, som hotade hennes makt.

Hon skällde ut mig, för att jag ville flytta från hennes hus. Det var inte hennes hus, utan en bostadsrättsförening här ute på Värmdö. Men att flytta var att svika henne personligen.

Fortfarande finns uppdelningen bland kvinnorna själva: kvinnor ses som offer i alla sammanhang eller som amasoner. Det är svart-vita bilder, som inte har något att göra med verkligheten.

Men dessa bilder finner en grogrund i oss, för de är arketyper. Och dessa bilder har funnits med mänskligheten i årtusenden. Kvinnor, som mammor och madonnor och män som krigare och kungar. 

Och dessa positiva bilder ger oss vårt dagliga själsliga bröd i massmedier och böcker. Så länge vi inte genomskådar dem är vi i deras våld. 

De negativa inre bilderna ger också upphov till negativa förhållanden. Antingen att kvinnor misshandlas eller att män luras. 

Kvinnor kan luta sig mot sin modersroll och framstå som oantastliga medan männen blir skurkar. 

Eller att män alltid i alla sammanhang ses som ledare, när de i själva verket kan vara bedragare och förstöra värden för miljarder.

Vi har sett prov på båda sorterna de senaste veckorna i massmedia.

Vad mänskligheten behöver är en inre utveckling, som i sin tur kan medföra en yttre. Och det framstår som bråttom. Vi behöver människor, som inte är fast i händerna på sina inre bilder, utan som kan ställa sig en bit ifrån och se vad som pågår. 

Vi behöver människor, som inte fastnar i detaljer i skeenden, men som inte heller tror att de ser den stora bilden och därför fastnar i olika katastroftänkanden. 

Alla lever vi en värld, där dualismen råder. Saker ställs mot varandra och olika människor ställer sig på olika sidor. Det är det enda sätt vi hitills har haft, för att kunna utveckla vår värld. 

Och det sättet att förhålla sig verkar ha eskalerat hos de yngre. Allt ska ut utan eftertanke direkt på nätet. Människor ska jagas och skällas ut. Ska ställas till svars och hudflängas. 

Människor är inte annorlunda är de var för hundra år sedan. Det kan tyckas så, men ingenting har hänt med oss på tiotusentals år. Vi har fortfarande samma grundläggande behov för våra kroppar och själar av mat, värme, kärlek och omsorg.

Allt är sig likt. Det är därför vi kan känna igen oss i grekiska dramer, även om vår yttre värld har förändrats till oigenkännlighet sedan dess.

I den yttre världen har krigen avlöst varandra sedan dess. Efter det sista stora världskriget så insåg alla, att den vägen inte är framkomlig. Det går inte att dela in vårt jordklot i vänner och fiender. 

Det är inte ens möjligt att själv vara uppdelad i detta inombords. Världen behöver människor, som är hela. Som ser att allt finns inom dem själva och därmed inte behöver lägga något av detta på någon annan.

Den sortens människa kommer att vara ovärderlig i framtiden.

Media under attack

I dag kändes det som att bloggarna tog över. Media är under attack och klarar inte längre att hålla ställningarna.

De så avskydda kloakbloggarna har tagit över. I dag står ordet bluff på Aftonbladets första sida. Ett ord jag använde redan den 27 november om den skandal, som jag såg var förestående. 

Aftonbladet tvekade enligt egen utsago en hel vecka med att publicera dagens artikel, som är en rädd och tvehågsen sammanfattning av vad som har hänt i fallet Monica Antonsson versus Liza Marklund.

Det tog alltså en advokat en hel vecka, att granska en artikel. Är det sant? Har vi inte större pressfrihet i Sverige?

Jo, visst har vi det. Jag tror inte ett ögonblick på vad som sägs. Istället är det ett nytt sätt att tänka, som behövs från chefredaktörer och ansvariga utgivare.

Men nu ska alltså JK granska ifall Monica Antonsson har röjt Mia Eriksssons identitet. Monica Antonsson välkomnar den granskningen. 

Förlorarna i det här fallet är alla de, som bor i Oxelösund, där ingen har granskat vad som försiggått under de senaste tretton åren. 

Halal-TV är stoppat

Den sista delen i programserien Halal-TV har stoppats. I den delen framställs Kvinnoforum och deras VD Bam Björling positivt.

TV4:as Kalla fakta och Svenska Dagbladet avslöjade för mer än en månad sedan, att det fanns en härva runt Kvinnoforum. Bam Björling hade anlitat sitt eget företag och gett jobb till sin man. Allt för skattebetalarnas pengar.

Stockholms stad har gett 77 miljoner till Kvinnoforum och Sida omkring 38 miljoner kronor.

 På måndag sänds istället en debatt kring varför Halal-TV har utlöst en debatt. Programledare är Eva Beckman kulturreporter och programledare på Sveriges Television och Erik Fichtelius, som jobbar för SVT24. 

De tre progamledarna i Halal-TV kommer att medverka och också Ozan Sunar f d programgenrechef i SVT, Helena Beaouda ordförande i Sveriges muslimska råd, Shora Esmailian, redaktionssekreterare Arbetaren och Robert Olsson programbeställare på SVT.

Det verkar inte som om någon av de mest kritiska rösterna kommer att vara där. Till exempel islamismkritikern Dilsa Demirbag-Steen.

Liza Marklund måste tiga

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund röstade i förra valet på Fi. Det var det mest långtgående uttrycket för, att han ställde sig solidarisk med kvinnorna.

Den Schymanism, som uppkom under 90-talet skapade också sådana böcker som Gömda och Asyl. Det var den yttersta grenen på den rörelse, som fanns bland kvinnor, där alla män blev potentiella skurkar och alla kvinnor potentiella offer.

Detta utnyttjades av två smarta kvinnor, Mia Eriksson och Liza Marklund, som slog mynt av den syn, som var förhärskande i samhället då. 

De sällade sig till en militant gren av kvinnorörelsen, som hade sina rötter i 20-talets kamp för rösträtt och att kvinnor skulle ses som egna människor och inte alltid kopplas ihop med en man. 

En kvinnorörelse, som ville att kvinnor skulle kunna klara sig själva, utan män. Att de skulle stå fria från omgivningens påverkan. Ett slags amasonliknande, vapenbärande kvinnor, som minsann var lika bra som män.

Gudrun Schyman själv föll offer för denna syn så långt, att hon blev alkoholist. Något som är de flesta kvinnor främmande. Det brukar vara den ensamme mannens öde.

 Han, som drar iväg så långt mot den gyllene solnedgången, att han blir en ensam hjälte med stora och tunga bördor, som behöver lättas en smula. 

Av Mia Eriksson och Liza Marklund har väl den första varit smartare än den senare.

 Ingen kan förmodligen komma åt henne. Hon lever på en annan kontinent och har skaffat sig miljoner, ett nytt liv och en snäll man, som beundrar henne, för att hon har haft ett så äventyrligt liv.

Liza Marklund är fångad i en fälla, där hon inte kan säga något mer. Hon måste tiga, för vad hon än säger, så råkar hon illa ut.

Det enda hon kan göra är, att alludera på sin situation i sina krönikor i Expressen. Skriva om hur synd det är om henne, som är elöverkänslig. 

Vilket potentiellt helvete hennes liv är. Precis som det blev för hennes hjältinna i Gömda och Asyl.

Dock skevar bilden betänkligt. För hon har, precis som Mia Eriksson, tjänat miljoner och har en snäll man, som stöttar henne och förvaltar dem. 

Och hur ska denna såpopera sluta? Finns det något slut?

 Eller ska alla bara gå tigande genom detta? Expressens redaktion? Dagens Nyheter låtsas som ingenting? Sveriges Television fortsätta med sina glada morgonprogram, nu när det snart är jul. Aftonbladet inte nämna ett dugg. Och Svenska Dagbladet syssla med ny kulturchef.

Oxelösund med sina elvatusen invånare ser i dagsläget ut, som ett Sverige i miniatyr. Där har sossepampen gjort sitt bästa, för att skydda en familj med barn. Betalat och betalat. 

Låtit dem åka till Disneyland i Paris, för de behövde avkoppling. Låtit betala deras olika boenden och fortfarande betalar kommunen till den nu i USA boende miljonären Mia Eriksson. 

Sverige ses i en förvrängd skrattspegel, där alla värden ställs åt sidan och allt vänds upp och ned. Och tystnad råder. 

PS. Såg precis att Aftonbladet har sammanfattat historien, säkert och ofarligt och att chefredaktören Jan Helin känner sig tvungen att knyta knut på sig själv, för att inte svika sin journalistkollega Liza Marklund. Och Gömda är en roman. Inte en sann historia. DS.

Många journalister i kulturvärlden har en agenda

Jag läser de allt mer upprörda bloggarna, som inte förstår varför Monica Antonssons bok inte får mer uppmärksamhet i riksmedier.

Ja, det kan hänga ihop med att en stor del av kulturvärlden är vänstervriden. Och nu ses denna bok, som något som kommer från fel håll.

Jag har jobbat tillsammans med de, som ingick i teater- och kulturvärlden på Dagens Nyheter och där var redaktionen helt klart vänstervriden. Var de inte med i vänsterpartiet, så låg deras intressen ändå uppenbart åt det hållet.

 Själv fick jag skriva om vad jag ville, men blev ständigt baktalad av de argaste vänsteranhängarna på redaktionen. De ville ha ett särskilt sätt att angripa allt i världen. Kvinnligt och vänsteraktigt. Annars var det inte rätt.

Och nu har de en chef, som passar dem: Maria Schottenius, som är gift med Olle Svenning, Aftonbladet. En tidning, som har en vänsterinriktad kultursida med bland andra kommunisten Åsa Linderborg i ledningen.

Det ska bli intressant att se vad Dagens Nyheter till sist skriver, för inte kan de hålla tyst? Även om Thorbjörn Larsson sitter i Piratförlagets styrelse. 

En dagbok och en bok om Marilyn Monroe

Jag har skrivit två böcker i jag-form. Ett Sekel av Tystnad, en dagbok om åren 2003-2005 i mitt liv och Marilyn Monroe Min Berättelse. 

Min första bok är förstås sann. Det är min egen dagbok kring vad som hände dag för dag. Det är mina egna tankar och känslor kring vad som utspelar sig.

Den senare boken handlar om Marilyn Monroes liv och är alltså skriven, som om den var av henne själv. Om jag skulle hävda, att den var sann, skulle jag vara ute i ogjort väder. 

För vem kan veta vad hon tänkte och kände i olika situationer. Om jag skulle tro att den var sann, så skulle jag blanda ihop henne själv med mig. 

Ändå vill jag nog hävda att min bok om Marilyn är mera sann, än vissa andra "sanna" böcker, eftersom jag har tagit del av nästan allt, som har skrivits om henne. 

Dessutom av vad hon själv har berättat och skrivit. Hon gav nämligen ganska många intervjuer under sitt liv. Och det fanns många, som kände henne, som i sin tur har berättat.

Jag tyckte att det var intressant att följa hennes liv rent faktamässigt, utan att ändra på det.

Så här skrev jag i förordet till boken:

"Jag tycker inte att Marilyn var ett offer. Det är tidsandans sätt att behandla henne. Vi vill gärna se kvinnor från den tiden, som offer genom vår tids glasögon. Dessutom känner vi oss fortfarande som offer. 

Det är vår inskränkta syn på något som ständigt förändras. Marilyn levde sitt liv så gott det gick efter de omständigheter, som fanns, efter den uppfostran hon fick av sina många fostermödrar och fosterpappor och efter det genetiska arv hon hade fått, där mental instabilitet ingick.

Hon levde fullt ut, mer än de flesta, precis som vi alla försöker göra. Hon hade ett fantastiskt otroligt liv i jämförelse med de flesta andra. Därför tror jag att hon fortfarande fascinerar oss. Hon är äkta och vi känner det tvärs igenom alla kostymer i filmerna. Hon gjorde allt hon kunde för att bevara den äktheten."

Kanske flyttar jag till Frankrike

För mycket länge sedan fick jag äntligen gå på gymnasiet. På den tiden tog endast omkring tio procent studenten.

Gymnasiet var en lisa, efter att ha gått tillsammans med alla andra, under nio år av påtvingat sällskap med de, som inte ville gå i skolan. Knappt.

Då på den tiden, så gick de flesta ut skolan när de var femton eller sexton och började jobba. Men det betydde inte att de blev myndiga tidigare än nu. Tvärtom. 

Myndighetsåldern låg på 21 och likaså åldern för inköp av sprit. Inga filmer visades på långfredagen, som var den tristaste dagen på hela året.

Samhället var strikt hierarkiskt uppdelat och inga nyheter gick särskilt fort, eftersom det inte fanns mer än radio knappt. Bara en TV-kanal. 

Alldeles när jag gick ut skolan med studentexamen, så kom p-piller och fri abort. Och så The Beatles.

Det var en helt ny tid, som började. Vår tid. För vi, som blev vuxna då, skulle aldrig mer kunna bli inlåsta bakom fördomar.

De vuxna var kluvna till oss ungdomar, för de ville att vi skulle klara oss i studenten, samtidigt som de var tvungna att pröva oss. Det var en riktig examensdag på den tiden. 

Och likadant var det med körkortet.

Nog ville den inspektör, som tog med oss tre ungdomar i bilen på uppkörningen, att vi skulle klara oss. Och han körde runt med oss, tills vi hade gjort det.

Vi åt till och med lunch tillsammans allihop. Sedan jag hade parkerat i en ficka utanför restaurangen. Jag fick svettas och göra om det ett par gånger, men sedan gick det vägen.

De vuxna, som alla hade varit med om andra världskriget, såg på oss med öppna hjärtan, för vi var framtidens hopp om, att det aldrig mer skulle bli krig. Inte ett krig, som drog in hela världen. 

Atombomben hade gjort det omöjligt.

Efter studenten åkte jag till Frankrike och bodde där i ett år. Kanske är cirkeln snart sluten, för jag funderar på att flytta dit. Det är mycket förmånligare, att bo där än i Sverige, för sådana människor som mig.

Och där finns kultur, vilket det inte existerar så mycket av i vårt lilla land, som inte har haft mer än ett par hundra år av den varan. 

I Frankrike har jag gått på de vägar, som romarna byggde genom landet. De finns ännu kvar. 

Macaulay Culkins syster Dakota dödad i bilolycka

Dakota Culkin dog av svåra huvudskador, sedan hon hade gått ut framför en bil i Los Angeles. Hon blev 29 år.

Föraren av bilen stannade och försökte hjälpa henne innan hon togs till sjukhus, men hon dog dagen efter den 10 december. 

 Macaulay Culkin är ett år yngre än sin syster och han blev världsberömd efter filmen Ensam hemma, som kom 1990.

Syskonskaran är stor. De var sju syskon och enligt uppgift har de kvarvarande sex nu tagit ledigt, för att sörja sin äldsta systers bortgång. De har en syster kvar Quinn, som är 24 år.

Macaulay Culkin arbetade på inspelningen av nya TV-serien Kings, när han fick beskedet om sin syster.

Saving Sarah Cain en film om det enkla livet

Jag såg nyss en film, som hette Saving Sarah Cain. Den handlade om en kvinnlig blond journalist, som hade tappat all verklig inspiration till sina kolumner.

Hon skrev om oväsentligheter, när hon drabbades av att hennes syster dog. Då fick hon fem syskonbarn, att ta hand om. Hon var den enda släktingen och blev vårdaren till systerns omyndiga barn.

Hon började skriva en kolumn, som handlade om detta, om hennes syskonbarn. Om begravningen av hennes syster och hurdana barnen var.

 Alla barnen var amish, men hon tog med dem till sin egen värld. Och använde dem i sitt skrivande, för att läsarna ville det. 

Så försvarade hon detta inför sig själv. Ända tills ett kamerateam från TV kom till deras skola och ville göra ett inslag om dessa barn. Och en av dem rymde, för han ville tillbaka till sin mamma. Hon som inte fanns längre.

Då bad hon om förlåtelse, för vad hon hade gjort. För att hon hade använt dem och tog dem tillbaka till deras egen amishvärld. Hon smet iväg, för att lämna dem, när de var borta på annat. 

Men barnen skyndade sig efter henne och bad henne att stanna hos dem. För deras mamma hade velat det. Hennes syster hade skrivit ett brev till henne om det.

 Hon stannade i deras värld, för att ta hand om dem. Och kanske tänkte hon skriva en bok om detta enkla liv.

Det var en historia om det, som betyder något och som är viktigt. Om hur enkelt livet är och hur svårt vi gör det ibland. 

C G Jung brukade tillbringa ganska långliga tider i sitt stenhus vid Zürichsjön, där allt var mycket enkelt. Där det inte fanns uppvärmning eller el. 

Där han högg veden själv och lagade sin mat. Så svårt det var att vara enkel. Tyckte han. Men han återvände alltid till det, för han visste att han behövde detta enkla liv.

Caroline Kennedy ställer upp till fyllnadsval

Caroline  Kennedy vill bli senator i New York. Hon vill ställa upp och bli utsedd till senator, när Hillary Clinton lämnar posten i januari, för att bli utrikesminister. 

Det är New Yorks guvenör David Paterson, som utser den nye senatorn.

Hennes mamma Jacqueline Kennedy var också tillfrågad om denna post, men hon avböjde. Hon ville inte bli något politiskt alls, efter att hennes man John F Kennedy hade blivit mördad på presidentposten.

Jacqueline Kennedy ägnade sig istället åt kultur och böcker hela sitt liv. Och att ta hand om sina barn.

Robert F Kennedy, som var Caroline Kennedys morbror, innehade också posten som senator i New York.

Caroline Kennedy är 51 år och utbildad jurist. Jacqueline Kennedy skulle inte tycka om hennes beslut, men hon är inte längre i livet. Hon dog  i cancer 64 år gammal 1994.

PS. Min kommentarsfunktion är ändrad så att alla numera kan kommentera, men inte utan att jag granskar. DS.

Nordea förlorade halv miljard i pyramidspel

Så har Nordea förlorat en halv miljard i investeringar i ett pyramidspel i USA. 

Det är investeraren Bernard Madoff, som har lurat banker runt om i världen. Hans söner avslöjade honom. Inte någon kontrollmyndighet.

Jo, så är det, men det betyder ingenting, säger Nordea. Det är bara 0.2 procent av alla investerade pengar de har hand om för pensionärers räkning.

Pengar, som har växt med ränta på ränta sedan de började betalas in någon gång i slutet på 50-talet. 

Det är vår rädsla för att sitta där på ålderns höst utan pengar, som gör att sådana fantasisummor överhuvudtaget kan existera.

Pengar är en märklig sak. De är ingenting i sig själva, bara ett slags inteckningar i framtiden. Oftast. 

Själv har jag sparat en miljon i pensionspengar, men sitter ändå med lång näsa, när det är dags att få ut dem. Inte blir det mycket inte. 

De finns inte på riktigt, för staten har tagit hand om dem under tiden och gett dem till andra åldringar och till det uppväxande släktet. 

Så vad jag själv får av detta står skrivet i stjärnorna. En miljon med ränta på ränta sedan årtionden. Jo, jo det blir lite pengar det. Borde ha blivit.

Många upprörda över Tilde de Paulas intervju

Många blev upprörda över Tilde de Paulas sätt att intervjua i söndagens Godmorgon-program i TV4. Det såg jag på chatten på hemsidan.

Det var författaren Monica Antonsson, som var där och som frågades ut om sin nya bok Mia - sanningen om Gömda.

Jag tyckte att TV4 hade gjort ett bra inslag, eftersom de hade tagit sig till Oxelösund och där fick "mannen med de svarta ögonen" komma till tals, liksom Michaels pappa Levi och flera andra släktingar. 

Och TV4 var nästan tvungna, att sända detta, eftersom de hade låtit Mia Eriksson sitta i soffan, så sent som i augusti i år och berätta sin lögnaktiga historia en gång till. 

En del ville också veta på chatten, om Tilde de Paula är vän med Liza Marklund och ifall det var därför, som intervjun blev som den blev.

Jag, som har jobbat länge i branschen, såg det som en intervju enligt formulär 1A. Hon ställde enkla frågor och sedan fick bilderna tala för sig själva. Med följdfrågorna var det klent.

Som när Monica Antonsson fick frågan varför hon hade skrivit boken. Då svarade hon det, som alla riktiga författare gör: för hennes egen skull.

Det är nämligen så, att den författare, som inte skriver i första hand för sin egen skull, för att den är intresserad av sitt ämne. Den författaren blir sådan, som Jan Guillou brukar karakterisera sig själv: lite inspiration och mycket svett.

Då finns det något övergripande intresse, någon agenda, som den författaren har. Precis som i Liza Marklunds fall, där ändamålet uppenbarligen har fått helga medlen.

Den här historien är långt ifrån avklarad nu i dag, när Monica Antonssons bok kommer ut och hon befinner sig på presskonferens bland annat i Oxelösund. 

Men Tilde de Paula är ingen lysande intervjuare. Ännu mer märktes det, när hon pratade med avgående chefredaktören Otto Sjöberg på Expressen. Den sista frågan hon ställde var, om ryktet att han skulle bli VD på TV4, var sant.

Detta förnekade Sjöberg och Tilde de Paula blev så lycklig över detta besked, att hon helt klev ur journalistrollen och sade, att det blev nog nuvarande VD Jan Scherman och en del andra glada över.

Sedan kom aldrig den självklara följdfrågan: vad ska du göra då? Utan hon lämnade helt Sjöberg och gick över till att prata om blommor, om jag minns rätt. Den enda fråga, som jag satt och väntade på, kom alltså aldrig.

Ett kardinalfel av en journalist. Ingen grillning alls om framtiden, utan bara denna lättnadens suck över, att han inte skulle bli Tilde de Paulas chef.

PS. Såg att Tilde hade ringt och pratat med Monica, så att hon inte skulle vara ledsen. Gör killar så? Eller är det en tjejgrej? DS.

Utdrag ur min kommande bok

I skolan i Björkhagen fanns barn med ADHD, Asperger och andra själssjukdomar också på 50-talet. Men de visste inte om det, så därför rasade livet helt enkelt vidare i sällskap med dem och dagar lades till dagar utan att deras inre störningar fick några namn.

De behövde inte mätas med normalstickor och passa in i det intellektuellt utmätta livet, där de skulle finnas inom vissa ramar. De mättes med betyg, men inte med något annat och när de väl hade uppnått den lämpliga åldern av femton år, så fanns det alltid någon slags plats i samhället för dem.

I alla tider har människor haft sina inre andliga krämpor och varit tvungna att leva med dem. Och samhället har varit tvunget att låta dem leva med så gott det gick. Med eller utan diagnoser.

Ända fram i vår tid kan man säga, för nu behöver allt namnges i vetenskapens namn och medicineras bort. Vetenskapen ska frälsa oss från ondo istället för Gud. Den indoktrineringen är så stark, att vi knappast ser den.

I Björkhagen var klasserna stora då på 50-talet. Jag minns när fröken i småskolan gråtande gick ut ur klassrummet, för att pojkarna inte löd henne.

Hon var stor och tjock med gråsvart hår och gick alltid klädd i svart. I varje fall är min minnesbild så. Det allra första hon lärde oss var att vara tysta. Sakta och försiktigt skulle vi skjuta in våra små stolar under våra träbänkar. De som på den tiden hade lock och kunde sluka alla våra böcker.

Varje morgon började vi med att sjunga psalmen “Din klara sol går åter upp... “ medan hon spelade på orgeln. Kristendomen var den självklara och förhärskande religionen.

Jag tyckte om min lärare, men minns inte ens längre vad hon hette. Varför hon började gråta och sprang ut i klassrummet förstod jag ingenting av, men jag minns obehagskänslan, att det säkert var allas vårt fel. Hur vi satt knäpp tysta tills hon kom tillbaka. Efter det tror jag inte, att hon hade något problem med ordningen i klassen. Jo, jag minns att hon hette fröken Carlsson... inget förnamn.

Vi satte ett blått styvt papper för skolfönstret på vintern med små hål i och där kunde vi kika på vinterns fåglar, som hälsade på, när de åt den mat, som vi hade lagt ut åt dem.

I trean fick vi göra papier maché-dockor av tidningspapper och sy kläder åt dem. De blev ett slags handdockor, som gick att trä över ett finger. Sedan uppförde vi en pjäs, som föräldrarna fick beskåda på examensdagen. Innan vi gick hem i våra finklänningar med det färska betyget i handen.

Och när en pojke inte var där på det allmänna uppropet, som hölls på skolgården den hösten, så var det mycket sorgligt. För jag visste att han hade drunknat på sommarlovet. Men ingen hade tydligen meddelat skolan detta. Till slut sade en vuxen att han inte var där. Och så gick uppropet vidare.

I Björkhagen var allt nybyggt. Vi bodde i fina hus med det senaste i moderniteter, som uppvärmning med eldningsolja och vattenelement. Badrum med badkar, handfat och toa och varmt och kallt vatten.

En klädkammare fanns med gott om plats för alla våra kläder. Ett matrum hade fått plats innanför det smala köket, där en gasspis stod mellan diskbänken och skafferiet. En balkong utanför vardagsrummet hade utsikt över den fyrkantiga gården, där barnen alltid stojade och lekte.

I källaren fanns utrymme både för potatis och annat. Fortfarande behövdes det en potatiskällare efter kriget. En matkällare, där allt det kunde sparas, som hämtades hem från det lyckligare lottade landet, där bönderna rådde sig själva.

Vi var det nya fattigfolket, som skulle tas om hand. Ingen av oss ägde någon fast egendom. För det här var hyresbostäder. Men vi var omhändertagna av regeringen.

Vi, som hade fått flytta till detta nya paradis i socialdemokraternas Sverige, var lyckligt lottade. Skolan var en enhetsskola och ett experiment i undervisningens land.

Alva och Gunnar Myrdal stod leende bakom våra ryggar, fast vi aldrig såg dem. Lärarna var ofta radikala och hade valt vår skola byggd av gult tegel, istället för den gamla tidens röda trähus. De, som undervisade besjälades av något ideellt, som fanns inom dem. Något som ville få sitt uttryck i form av undervisning. Att lära oss, det uppväxande släktet vad som var viktigt i livet.

Idealismen stod högt i kurs då på 50-talet. Vi barn växte upp i en ljushet, som alltid var närvarande, som en gloria runt oss. Vi den nya tidens hopp efter den största katastrofen, som någonsin hade utspelat sig på jorden.

Utdrag ur min kommande bok, som ännu inte har fått någon titel

Nollränta övervägs runt om i världen

Riksbankerna runt om i världen har siktet inställt på nollränta. Detta för att på fart på ekonomin.

Det är tvärtemot vad som hände på 90-talet. Då steg räntorna och låg längre kring sådana nivåer, att många tvingades bort från företag, hus och hem.

Men kanske har den ekonomiska sakkunskapen lärt sig något. 

Ekonomi är inte någon exakt vetenskap, fast den snyltar på Alfred Nobels testamente. Han bestämde aldrig att ett Nobelpris i ekonomi skulle delas ut.

Det gjorde Riksbanken själv år 1968, för att fira sitt eget 300-årsjubileum. Så nu står kungen där snällt och delar ut det priset också i Konserthuset. Till Alfred Nobels minne, som det heter.

Ekonomi handlar om hushållning, om att ta till vara på resurser. Att förnuftigt ta hand om det vi har i form av materiella tillgångar. 

Men girighet och andra mänskliga egenskaper sätter oftast käppar i hjulet för detta. Det finns alltid människor, som tycker att de ska ha mer än andra.

Dock nollränta vore bra för ekonomin. Då har alla råd att bo bättre och att betala av sina hus. Många har valt att inte amortera, därför att räntan tar alla tillgångar.

De hamnar alltså i en slags skuldfälla, där de aldrig blir fria från sina skulder till bankerna.

Skolungdomar tvingas till skolan av föräldrars arbetstider

Skolungdomar är den tröttaste av alla grupper i landet. Det vet Torbjörn Åkerstedt, som är professor i beteendefysiologi.

Det vet också alla föräldrar. Men hur skulle barnen komma till skolan, om den inte började klockan åtta? Föräldrarna måste ofta gå hemifrån sju eller senast halvåtta, för att komma till sina jobb. 

Därför ringlar köerna kilometerlånga överallt i landet, när klockan närmar sig åtta. Hela vårt samhälle är inriktat på att alla måste jobba åtminstone mellan nio och fem. 

En kvarleva från den tid, då det ansågs slött att inte alltid vara sysselsatt. Och korna ute i ladugården måste mjölkas i tidig morgon.

De flesta människor vill vara uppe när det är ljust och på vintern är det mörkt ända till åtminstone åtta. 

Att låta åtminstone tonåringar komma en timme senare till skolan, borde vara okej. De kan själva ta sig dit, utan hjälp av mamma, pappa eller skolbuss.

Staten vill gå in som garant för villaägare

Regeringen tänker hjälpa villaägare, som har överbelånat sina hus. 

Bostadskreditnämnden ska försöka att skapa en försäkring, som gör att villaägare, som inte kan betala sina amorteringar ska få hjälp.

Det låter märkligt i mina öron eftersom banklånekunder har kunnat välja på att betala bara räntan eller amortera. 

För bankerna är det en god affär, att kunderna bara betalar räntan, för då sjunker inte deras lån och de blir kunder för livet hos banken. 

Hur ska regeringen kunna skilja på de, som valt detta frivilligt och de, som på grund av finanskrisen inte betalar amorteringar?

Ska staten gå in och betala villaägarnas amorteringar? 

Bäddar inte detta för en kris, liknande den som har uppstått i USA, där bankerna lånade ut till villaägare, som inte kunde betala. För det var regeringens önskemål.

C H Hermansson fyller 91 år i dag

I dag fyller förre vänsterpartiledaren C H Hermansson 91 år. Han är född i Bollnäs precis som Victoria Silvstedt, Gösta Snoddas Nordgren och Rotebergsraggaren.

C H Hermanssons pappa var handelsföreståndare. Ett säkerligen borgerligt yrke. Jag intervjuade partiledaren C H Hermansson, när jag hade gått ut journalisthögskolan på 70-talet.

Redan då tyckte jag, att han var gammal, för han såg ut ungefär som han gör nu.

Han var silvrig i håret, men med ett engagemang också för de små frågorna. Som t ex strömmingen, som han ville ha gravad, om jag minns rätt. 

Han var precis som jag med i RS - republikanska seglarklubben - och någon midsommarafton tillbringade vi i skärgården på samma ö.

 Ingen uppmärksammar förstås, att han fyller år i dag, utom jag och hans döttrar. Men det är strongt att ha levt så länge.

Redan förra året, sade han att han hoppades på en sommar till. Och nu är snart en till sådan i sikte.

Han kallar sig sedan länge inte för kommunist, utan vill bli kallad vänsterpartist. Och jag tycker att alla, som har lyckats bli 90 år, borde få medalj av kungen. 

Bara att ha levt så länge är en unik prestation.

Guvenör Sarah Palins kyrka brann

Kyrkan, som guvenör Sarah Palin brukar besöka i Alaska, har brunnit. 

Någon tände på vid ingången till Wasilla Bible Church medan kvinnor och barn satt inne i kyrkan. Dock inte Sarah Palin. 

De kunde ta sig ut, när brandlarmet ljöd.

Sarah Palin har bett om ursäkt för säkerhets skull, ifall det var hon som var orsaken.

Om det var att hon försökte bli vice president, som var orsaken till att någon satte eld på kyrkan.

Skador för omkring en miljon dollar orsakades av branden. Omkring tusen personer brukar besöka kyrkan.

Det skriver New York Daily News.

Hundra hemlösa i Stockholm får försöksbostad

Av de omkring tretusen hemlösa i Stockholm kommer Fastighetsägarna i Stockholm gå in och skaffa fram hyreslägenheter till hundra personer.

Det finns omkring 3 000 hemlösa i Stockholm och av dem bor omkring 400 på härbärgen. De som bor på härbärgen har ofta både missbruksproblem och en psykiatrisk diagnos.

Genom att få behandling genom en slags trappa, som består av familjehem, stödboende och hotellhem bland annat, ska den hemlöse kvalificera sig för en egen lägenhet så småningom. 

Dessa lägenheter kommer att finnas utspridda i staden, så att de hemlösa kan integreras tillbaka in i samhället. 

Detta är ett samarbete mellan staden och fastighetsägarna och innebär att fastighetsägarna också får möjlighet att bygga fler bostäder i innerstaden.

Stockholm har haft bostadsbrist sedan åtminstone sextio år tillbaka.

Mia - sanningen om Gömda är läst

Nu har jag läst boken Monica Antonsson har skrivit: Mia - sanningen om Gömda. Vilken skräckhistoria.

 Jag trodde aldrig att någon kunde göra en så strålande karriär genom att uppträda, som en förföljd kvinna och utnyttja karlar.

Men det har uppenbarligen Mia gjort. Och genom att slå sig ihop med Liza Marklund har hon kunnat krama sista droppen ur dessa historier. Dessa skrönor om hot och förföljelse.

Mia, som numera lär vara dollarmiljonär och gift med en mormon i Arizona. Hon har uppehållstillstånd i USA, även om hon inte är amerikansk medborgare.

Hon har skapat sig ett förföljt liv, som hon sedan har slagit mynt av. Tillsammans med Liza Marklund, som har varit henne behjälplig och själv tjänat miljoner på det.

Hon många kommer de att dra med sig ned i dyngan? Piratförlaget och Ordupplaget? Expressen?

Måste inte Liza Marklund få sparken en gång till från Expressen?

Och vad ska de andra stora tidningarna skriva om boken och vad den handlar om? Aftonbladet, vars Kerstin Weigl också har varit med i denna soppa. Vad ska Bonnierkoncernen göra? Vad ska DN skriva?

Det är synd om oss som är svenskar. Så tänker jag. Stackars lilla Sverige. Och Oxelösund känns som ett litet Sverige i miniatyr, med sossepamp och allt, som bryter mot alla regler och låter Mia få ett hus i Chile. Förmodligen. 

Men detta tog väl slut i och med att Göran-Persson-regimen försvann? Eller hur många årtionden ska det ta innan vi kommer loss ur denna tycka-synd-om-inställning, som förutsätter att det finns offer vi måste skydda och så hjältinnor och hjältar, som står upp och räddar dem?

När jag läser boken tänker jag, att det hade varit bättre om det inte hade funnits någon social i Mias närhet. Då skulle hon aldrig ha kunnat lura till sig så mycket, som hon fick. Och fortfarande får. Det är en förfärlig berättelse.

Och antagligen får Mias barn betala priset för den. Nu igen. En gång till. 

Jag drömde om mina kollegor på Dagens Nyheter

Jag tittar på skidor på TV: längdskidor, skidskytte och så alpint. Vilken enkel värld dessa skidåkare lever i, en värld där allt genast syns i bild, där sekunder och hundradelar är osvikliga mätmetoder.

Så enkel den världen är i jämförelse med den, där de flesta människor lever. 

I natt drömde jag, att mina tidigare arbetskamrater på kultur på Dagens Nyheter var här ute i skärgården. Inte hemma hos mig, utan längre ut på öar, som nästan var som kobbar. 

Mina tidigare arbetskamrater mådde inte bra. De såg bleka och förstörda ut. Att jag drömmer om dessa människor, som jag inte har träffat sedan 1992, är lite märkligt.

Men jag tror, att det handlar om att i min inre värld, har allt skiftat från att handla om skyskrapan inne i stan, till att de befinner sig ute i min övärld.

Att det har skiftat till att min värld har större relevans också i deras värld. Jag har som sagt inte träffat dem sedan 1992. Inte satt min fot på Dagens Nyheter sedan jag slutade där. 

När jag kom ut med mina böcker på våren och hösten 2006, så skickade förlaget naturligtvis dem också till DN. Men ingen hörde av sig därifrån. Ingen tog notis om det jag hade skrivit.

Jag hade jobbat i Bonnierkoncernen under arton år, men det var som bortblåst då, när jag inte längre var anställd. Ur sinne ur minne, som det heter.

Det är en märklig värld, så inskränkt och upphöjd på sätt och vis och så utsatt å andra sidan. Det känns, som om man har mycket makt, när man sitter där. Och att skriva om kultur har alltid varit väldigt fint.

Vårt samhälle är uppbyggt hierarktiskt och det får man känna på också som journalist, därför att den makt, som man får tycker man inte att man har förtjänat alla gånger. 

Det var en ständig balansgång, för att inte ramla dit och bli för mycket kompis med de man intervjuade. Åtminstone för mig. 

För andra var det själva ändamålet med jobbet, att skaffa sig kompisar, så att de fick höra innesnacket och det senaste skvallret. Så att de hade mer information än de andra.

Och nu har hela den där världen gått mer eller mindre på pumpen och flyttats ut till en hårdare miljö, än den jag bor i. Så tolkar jag min dröm.

Jag läser Mia - sanningen om Gömda

Jag sitter och läser Monica Antonssons bok Mia - sanningen om Gömda. Fick boken i går kväll och har inte hunnit mer än 135 sidor, men den är mycket intressant. Och en nödvändig bok.

I min närhet, i min närmaste släkt, har jag ett liknande fall. Det är en man, som inte har träffat sina barn på tre år, för att hans ex har ljugit om honom. 

Hon anklagade honom för sexuella övergrepp på barnen. Det gick till domstol. Där frikändes han. Och domen blev att han skulle få träffa sina barn.

När något sådant händer har socialen skyldighet att hjälpa till. Men det har dom inte gjort. Han har inte fått träffa sina barn. All kontakt är bruten mellan honom och dem. 

Mamman har tagit ifrån honom hans barn. Och det med hjälp av samhället. 

Vi har en syn på kvinnor och mammor, som har gått över styr.

 Kvinnorörelsen behöver sluta att alltid se på kvinnor som offer. Ihop med den bilden av ett offer finns bara en annan bild som hör till. Och det är bilden av en bödel.

Kvinnor är fortfarande heliga mammor och de kan inte göra fel. Det är den gängse åsikten. Men mammor kan också ljuga och förstöra för sina barn. 

Precis som Mia har gjort det mot sin äldste son Michael, som hon övergav, för att skaffa sig ett nytt liv.

Jag har ett sådant fall också i min släkt. Där en mamma övergav sitt barn, för att flytta till en ny man. Så hennes farmor och hennes pappa fick ta hand om henne.

Av det jag hitills har läst i Mia - sanningen om Gömda framtonar en bild av en mytoman med ett drag av storhetsvansinne.

 En drama queen, som ska ändra på lagar och författningen och hela tiden klagar på regeringen, att dom inte gör någonting.

Mia har pratat sig till mycket mer än andra. I vårt samhälle är det så, att den som kan tala för sig kommer långt.

Jag tror att Liza Marklund och Mia är lika där. Båda har byggt sin karriär på att kvinnor är offer. Och de är de starka kvinnorna, som kan rädda de andra. De ska kämpa tills striden är vunnen. 

De är de kvinnliga hjältarna, som står på barrikaderna. Men en hjälte behöver en motståndare, annars blir det ingen kamp.

Att bara någon procent i Sverige bryr sig om att rösta på Gudrun Schyman och kvinnopartiet Fi, säger väl att svenska folket trots allt inte är så lättlurat. Att kvinnor trots allt kan leva tillsammans med sina män.

Obs det är den 13 december och klockan är 9.10 här på Värmdö, men domänen går efter tiden i Kalifornien skulle jag tro.

Den natten dog min pappa

28 mars 2004 7.52

Min pappa dog i natt. Hans fru ringde igår kväll vid niotiden och sa, att han var döende och när jag sa, att jag skulle åka dit, menade hon att jag knappast skulle hinna.

Så fick han den död, som alla trodde, att han bara skulle ramla ihop och dö. I stort sett blev det så. Jag förstår, att jag har bytt inställning till döden, för jag är inte särskilt ledsen.

Han förberedde mig sista gången vi pratades vid, genom att låta sorgsen på rösten och väldigt trött.

Han berättade också om någon, som var 90 och hade flyttat till ett hem. Det var hans sätt att berätta, att han också skulle flytta. Det var en vecka sedan.

Jag funderade mycket över samtalet, för jag vet att han berättar saker under ytan för mig. Jag tänkte efter om jag kunde göra något, men det fanns inget mer att göra. 

Vi hade den kommunikation vi kunde ha.

Vi hade nått någon slags fridfull nivå, efter att ha bråkat tidigare i livet. Han blev äldst i släkten med sina 87 och ett halvt år. Vet ingen, som har blivit äldre.

Jag drömde i natt, att jag var hemma hos Christina Jutterström och hon var mycket vänlig. Jag var där med några kompisar och dom visste att min pappa var döende. 

Jag höll på och ringde, för att få reda på hur det var med honom.

I verkligheten ringde jag till sjukhuset i morse och fick veta, att han hade dött. Hans fru hade gått hem för ett par timmar sedan. 

Det känns, som om jag knappast sov, som om jag på någon nivå pratade med min pappa hela natten. Kanske gjorde jag det.

Utdrag ur min bok Ett Sekel av Tystnad sidan 169

Hel familj dömd till fängelse

Ja, så dömdes då familjen till fängelse i det omtalade fallet uppe i Norrland. 

Ingen har kunnat gjort något åt, att de har trakasserat sina grannar i tjugo års tid. Men i dag dömdes fem av dem, som skyldiga. Den sjätte har skickats på rättspsykiatrisk undersökning.

Det är en tragisk historia, där samhällets undfallenhet har gjort att våldet trappats upp. Det var bara turen, som gjorde att offret i det här fallet överlevde och kunde vittna om vad som hade hänt.

Han höggs ned med en yxa.

Den 73-årige fadern, två döttrar och en vän till familjen dömdes till kortare fängelsestraff mellan sex och åtta månader, för skyddande av brottsling.

Två söner dömdes till sex års fängelse vardera för medhjälp och försök till mord. 

Rättens ordförande tyckte att åtalet mot familjen skulle ogillas.

Matchen mellan David och Goliat

Den stora boxningsmatchen brakar igång. I ena ringhörnan är journalister och massmedier samlade och i den andra en författare.

Åskådare är svenska folket. Hur ska det gå? Ska etablissemanget vinna mot den lilla kvinnan? Massakrera henne? Eller kommer hon att framstå som en hjältinna, som kunde rå på den etablerade sanningen?

I varje fall är det en match, som alla står på tåspetsarna för att få följa. Och inom var och en av oss finns dessa arketyper, som gör att vi alltid hejar på den, som ställer sig emot.

Från David och Goliat och framåt. 

Det finns något inom oss, som absolut tar ställning för den lille i sammanhanget och hoppas att den ska vinna, att den ska besegra detta, som framstår som en oövervinnerlig jätte. 

Samtidigt är vi kollektivt fega och beredda att stödja etablissemanget, så fort det verkar som om det har övertaget. 

Världen, som vi känner den, skulle aldrig gå någonstans ifall alltid den rådande sanningen fick leva vidare. Då skulle vi fortfarande leva i 1800-talet. 

Alla samhällen har varit perfekta för sin tid, eller så långt utvecklade som det var möjligt.

Men någon gång har de ändå ramlat över ända.