Det är synd om Mona Sahlin

Nu har hon gjort bort sig igen. Den här gången försökte hon skylla borgarna för att Sverige ramlat ned i världsrankningen över jämställda länder.

Hon skrev i ett pressmeddelande: Effekterna av två år med regeringen Reinfeldt syns redan. Vi har under den moderatledda regeringen trillat ned till tredjeplatsen på World Economic Forums lista gällande Gender Gap Index 2008. Tidigare år har Sverige alltid legat på första plats.

Det var bara det att statistiken, som platsen byggde på gällde åren 1998-2006, när det alltså var en socialdemokratisk regering.

Då blev kvinnor tillbakatryckta av Göran Persson och Mona Sahlin bland andra. 

Norge och Finland har gått om Sverige och ligger på första resp andra plats.  Bland annat för att Norge kvoterar in kvinnor bolagsstyrelser och för att Finland har en kvinnlig president: Tarja Halonen.

Men socialdemokraternas talesman för jämställdhet Claes Borgström hävdar ändå, att allt är borgarnas fel.  För de har ingen uppfattning om hur man ska förändra de strukturer, som ligger till grund för ojämställdheten. Säger han. 

Mona Sahlin vill inte uttala sig mer om saken.

Carl Hamilton är ingen verklig agent

Tänk om Jan Guillou skulle ha hävdat att Carl Gustaf Gilbert Hamilton var en riktig agent, att allt var hämtat ur verkligheten. Eller att riddaren Arn var en verklig person, som hade levat och verkat. 

Då hade han nog ansetts lite knäpp, en smula tokig. 

Ungefär som när Doris Lessing hävdade i Malou von Sivers intervju med henne, att hon trodde på småfolk. De hade i alla fall funnits. Så sade hon. Och Malou log ett leende, som om hon inte trodde sina öron. Medan Doris Lessing fortsatte att prata om dem.

Men lite så är det nu med Liza Marklund. Hon har hävdat att hennes bok Gömda, byggde på en helt sann historia. Och efter tretton år hoppar detta påstående upp och biter henne. 

För den utpekade mannen med de svarta ögonen har till slut fått någon att lyssna på honom. Monica Antonsson har skrivit en bok om detta och ett förlag Blue Media har ställt upp och tyckt att detta ska ges ut.

Allt för att Liza Marklund har räknat med att ingen skulle kolla, att hennes stora image, skulle utesluta att någon kunde ifrågasätta det hon hade sagt. Ingen har gjort det tidigare. Och Bonnierkoncernen använder fortfarande hennes tjänster.

Liza Marklund har, precis som många andra, ridit på den våg av offermentalitet, som har funnits hos kvinnorörelsen. Det har varit sant att många har varit utsatta för våld, många har misshandlats till döds av män. Många har varit på flykt. Men därifrån har det gått över styr.

Allt hade varit helt okej om inte Liza Marklund hade gått för långt i att hävda, att allt hon skrev var så sant, så sant. Hon och Piratförlaget har nu anlitat kändisadvokaten Peter Ahltin för att försvara hennes heder. 

Peter Ahltin har försökt få tillgång till manus, innan boken ens är utkommen. Liza Marklund har tagit till storsläggan med en gång. Hennes verksamhet är hotad. 

Det kommer nog aldrig gå någon nöd på Liza Marklund. Hon har redan tjänat massor med miljoner och har flera fastigheter både här och i Spanien. Men hennes trixande med sanningen då, för över ett decennium sedan, har kommit i fatt henne.

Studenter ska ha höjda studiemedel

Många lever som studenter. De ska klara sig på 8 320 kronor i månaden i bidrag och lån. Många har någon tusenlapp mindre i pension. 

Det räcker inte till mycket. 

Många pensionärer har arbetat sig till denna ersättning. Mer blev det inte. Turligt nog har de ibland snålat och sparat privat, så att de får någon tusenlapp till i privat pension. 

Men de har inte råd med någonting utöver mat och... ja mat. 

Naturligtvis ska studenter ha mer pengar att röra sig med,  omkring 10 000 vore lagom i studiemedel per månad. 

Då skulle pensionärer också kunna hävda, att efter mer än 40 års arbete borde de åtminstone ha lika mycket kvar efter skatt. Alla fattigpensionärer skulle bli relativt sett rika med så hög ersättning.

Det gäller för pensionärer att ha någon annan, som tar hand om dom, ifall de har så ynkligt lite i pension. Precis som för studenter.

Ingen av dem hade nog föreställt sig, att de inte skulle klara sig själva som myndiga. Varken studenten eller pensionären.

Älgkon kalasade på våra pilar

I morse stod älgkon och tuggade på vårt buskage av pilar. Jag lät henne vara. Hon såg trött ut. Hade inte någon glimt alls i ögonen. 

När hon vände sidan till såg jag att hon var avskavd och inte hade något hår på en ganska stor fläck. Kanske var det hon som blev påkörd häromdagen i snöovädret och sedan sprang omkring och var ilsken vid Nora Gård. 

Hon gick över till grannen lite senare och tog för sig av den äppelhög dom har lagt upp bakom sitt hus. Jag såg henne stå där ganska länge. Sedan lunkade hon mycket sakta iväg.

Min hund, en jack-russel-terrier, var ute samtidigt, men han är rädd för så stora djur. Han skällde inte ens. Eller också trodde han att det var en jättehund, som hälsade på. 

Vid vägen, bara 50 meter bort,  står fortfarande den tillfälliga skylten med varning för älg. Nog skulle det behöva stå en där hela tiden. Eller med varning för vildsvin eller rådjur. För de blir också påkörda här ute på norra Värmdö.

Så ni som åker genom Torsby, som ligger efter Hemmesta, tänk på att det finns vilda djur, som ofta passerar mellan skogen och våra tomter. Det finns en anledning till att det är nedsatt fart.

Att köra på en älg är inte roligt. Varken för bilen eller de, som åker i den.

Liza Marklund är en bluff eller en usel journalist

Den bok,  som har skapat hennes stjärnstatus i Sverige: Gömda och som sades bygga på en sann berättelse, en riktig deckare direkt ur den svenska verkligheten, är felaktig.

Detta konstateras i en ny bok. Mia - sanningen om Gömda heter boken, som är skriven av Monica Antonsson. Hon har själv flera gånger intervjuat Mia Eriksson, vars historia Liza Marklund har gjort böcker av. Monica Antonsson har publicerat hennes historia i Hemmets Veckotidning och Allas.

År 2004 kom uppföljaren Asyl av Liza Marklund, som berättade att Mia Eriksson blev tvungen att fly Sverige och bli flykting i Amerika, för Sverige kunde inte skydda kvinnor som henne.

Det var 2006 när Mias hemlighet kom ut i bokform, som Monica Antonsson återigen fick anledning att intervjua Mia. 

Hon träffade henne och hennes nu vuxne son och det blev ett konstigt möte, där Mia inte kunde hålla reda på fakta och namn. Men en intervjutext blev det i alla fall. För Monica Antonsson ville tro på henne.

Det är tidskriften Filter, som nu berättar denna historia i sitt decembernummer.

När intervjun publicerades, så ringde en man till redaktionen. Han sade sig vara Mias exmake och ville ha slut på de lögnaktiga skriverierna. 

Så Monica Antonsson reste till Oxelösund, för att träffa honom och där mötte hon också den vuxne sonen. Plus en ex-väninna till Mia Eriksson.

Nu fick hon höra en historia, som inte alls stämde överens med vad hon tidigare hade hört. I hennes nya bok framträder personerna med namn och bild. Vad de säger får Liza Marklunds böcker att framstå som lögnaktiga påhitt.

Monica Antonsson visar i sin bok, att Mia Eriksson aldrig utsatts för någon förföljelse eller något mordförsök av sin ex-man. Istället har hon flytt tillsammans med den man, som blev dömd till ett års fängelse i Sverige. För att han hade försökt att mörda Mias ex-man.

Tvärtemot vad som påstås av Liza Marklund och Mia Eriksson har socialtjänsten försökt att hjälpa till, emot deras egna bestämmelser. Också när Mia Eriksson tillbringade åtta månader i Chile. De rasistiska stereotyper, som Gömda och Asyl bygger på är uppenbarligen ett rent påhitt.

Liza Marklunds nye PR-konsult Niclas Lövkvist försöker att dribbla bort korten genom att hävda att Liza Marklund skulle bryta mot lagen om källskydd om hon på något sätt avslöjade uppgiftslämnarna till hennes böcker. 

Detta gäller tidningar. Inte böcker. Det är straffbart att ens efterforska källan till uppgifter i tidningar. För myndigheter. Detta för att pressen ska ha frihet att ta emot uppgifter. Och denna lag är till för att skydda källan, inte journalisten.

Mia - sanningen om Gömda kommer ut den 12 december på Blue Media.

PS. Utgivningsdatum är flyttat till den 15 december. En måndag, bättre dag för publicitet än en fredag. Och enligt uppgift kommer Monica Antonsson att framträda i TV:s morgonprogram.

DS.

Calle Schulman skriver om pappa Allan

Calle Schulman tycker att vi borde bli bättre på att själva ta hand om våra gamla föräldrar. Att vi skulle tvätta dem och krama dem alldeles själva hemma hos oss. Prata med dem och ta hand om dem. Som om de vore barn.

Calle Schulmans pappa Allan var av en sort, som blev sjuk under lång tid. Och Calle tillhör en klass i Sverige, som har haft råd med att ta hand om detta alldeles själv. 

Calle Schulman propagerar, i en krönika i Expressen, för att vi alla ska göra så och inser inte att de flesta varken har tid eller råd med det. Att de är upptagna med att försörja sig själva och sina egna barn. Och att deras föräldrar klarar sig själva. 

Att vårt samhälle faktiskt har infört färdtjänst och hemsamariter för att de ska klara sig, istället för att tvingas vara beroende av anhöriga. Hemma hos en del av mina gamla släktingar är det renare och snyggare, än hemma hos mig. För de har någon som hjälper dem med det.

Och om de ska någonstans blir de skjutsade. Jag måste ha egen bil och köra själv. 

Förr i tiden tog släktingar hand om de gamla. Min morfar bodde hos ett av sina barn tills han dog. Det barn, som inte hade några barn själv. 

Men när min mamma kom dit, för att visa upp mig, sin nyfödda förstfödda, så var morfar sjuk. Men ingen hade tagit honom till sjukhus. Mamma gjorde det. Han hade alltså inte fått någon vård alls, för barnet han bodde hos insåg inte att han var sjuk. 

Min morfar dog där på sjukhuset, så han var rejält sjuk. Han blev 72 år och det var så länge, som åldringar kunde förväntas leva på den tiden. Detta var år 1946.

Den äldste i vår närmaste släkt nu är min styvfar, som om ett halvår fyller 88. Han kör bil själv på somrarna och bor själv. Han vill inte ha någon hemhjälp, för han vill inte att folk springer hos honom. 

Skriv en bok om din pappa Calle Schulman, men lägg inte dina åsikter, som en blaffa över alla i Sverige. Alla människor är olika och vi blir mer så ju äldre vi blir. Vi blir alltmer utvecklade individer med olika egenskaper och uttryck för dem. 

En människa blir mer till sig själv under åren, om hon utvecklas som hon ska. Och det är väl en välsignelse, att vi kan slippa bli beroende av varandra, utan kan bestämma själva hur vi vill ha vår ålderdom. 

Doris Lessing hos Malou von Sivers

Malou von Sivers intervjuade Doris Lessing i onsdagens Efter Tio-program i TV4. Författaren Doris Lessing har skrivit sin sista roman och gett sin sista intervju - den till TV4. Så säger hon enligt uppgift. 

Den bok de talade om under intervjun var Alfred och Emily, Doris Lessings självbiografiska bok om sina föräldrar. Dessa båda, som aldrig borde ha mötts eller gift sig. De passade helt enkelt inte ihop, säger Doris Lessing. Men de uthärdade sina olyckliga liv, för skilsmässa var helt enkelt inte tänkbart på den tiden.

Doris Lessing föddes den 22 oktober 1919 i Iran, men flyttade med sina föräldrar fem år gammal till dåvarande Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, för hennes föräldrar trodde att där fanns deras rika, fantastiska framtid. 

Men de fick börja från början med att bygga sig ett hus av lera och med halmtak ute i bushen. Doris Lessing minns det fortfarande tydligt, för det framstod som ett äventyr för en flicka i hennes ålder. 

Hennes mor trivdes aldrig för hon fick aldrig något utlopp för sina talanger i detta land. Istället försökte hon får någon ordning på sina båda barn, vilket medförde att Doris Lessing flydde hemmet redan som 14-åring. 

Att hon gifte sig med en tysk mitt under andra världskriget var inte heller till föräldrarnas behag. 

Doris Lessing framstod i intervjun, som en mycket intellektuell helt klar människa, som såg sitt liv som att det som hade hänt måste hända. Hon lämnade man och barn för att åka till England, för hon avskydde sitt liv i Rhodesia. Men hennes mor tyckte aldrig om det hon skrev.

Idealet för hennes föräldrar hade varit att hon skulle ha gått i en fin flickskola i England och blivit något fint i medelklassen. Nu blev det inte riktigt så och fortsättning på intervjun lär följa. 

Det vi fick se på onsdagen blev lite rumphugget, men vi utlovades en utläggning om hur kvinnorörelsen hade stulit Doris Lessings Den femte sanningen och gjort det till sin bok. Något författaren inte tyckte om. 

Svensken David Jazzy körde över John Osnes

David Jazzy är den välkände svenske låtskrivare, som sitter anhållen i Los Angeles sedan i söndags. 

Han slog då ned norskättade pianisten John Osnes efter att ha kommit i dispyt med honom vid ett övergångsställe. David Jazzy hade tvärbromsat sedan han nästan kört på John Osnes. Han slog ned honom utanför bilen och hoppade sedan in i sin stadsjeep och körde över John Osnes.

John Osnes låg medvetslös kvar och han avled senare på sjukhus av massiva skallskador. Han blev 55 år. John Osnes har bland annat spelat för Al Gore och Rupert Murdoch och var en erkänd pianist.

David Jazzy har deltagit med en låtar i Melodifestivalen och är skriven i Solna. Han är 34 år gammal och har också gjort sig känd på den internationella musikmarknaden. 

Drömmen var att komma in etta på Billboardlistan. Han var sedan två månader i Los Angeles tillsammans med sin flickvän. Han har sina rötter i Gambia och Estland.

Han är anhållen för grov misshandel och dråp och borgen är satt till en miljon dollar. David Jazzy riskerar sju års fängelse. 

Gryningspyromanen Ulf Borgström är släppt

Gryningspyromanen Ulf Borgström är på fri fot. Bevisen mot honom räckte inte för en häktning.

Det är tredje gången i år han har suttit anhållen, men släppts. Ystadborna kan alltså inte andas ut. Helt säkert kommer han att tända på igen.  Senast brann en sommarstuga ned till grunden.

Han är 45 år och kan säkert hålla på med sin egen vendetta mot samhället i ett par år till, som han har lovat. Han ser det som att han bestraffar polisen, när han tänder på hus. 

Särskilt kulturhus, som han anser tillhör folket. Han intervjuades den 24 oktober i Skånska Dagbladet och hävdade då att han var oskyldig.

Han är intelligent över genomsnittet, men lider av psykiska störningar. Förhoppningsvis avsätter polisen resurser för spaning på Ulf Borgström. 

Debatten om dödshjälp är förfärlig

Jag blir alldeles förskräckt över den senaste tidens innedebatt om dödshjälp. I höstas råkade jag sitta vid samma bord som en professor emeritus, som ägnade kvällen åt att propagera för dödshjälp.

Ingen människa skulle behöva bli mer än 80 år, tyckte han. Jag sade inte emot honom för det var så väldigt trist att höra honom, utan jag vände mig mot den andra änden av bordet och lyssnade på ungdomarna, som pratade om annat. 

Men han tuggade på kvällen igenom och de som satt närmast honom lyssnade andäktigt. Det allra tristaste i sammanhanget var att han själv var över 80 år. 

Han var tillräckligt frisk, för att ta livet av sig själv om han ville, men han skulle nödvändigt ha hela samhället bakom sig och tyckte att han hade rätt att få denna hjälp av läkare.

Min pappa dog fort på sjukhus, för han hade ont och fick morfin. Alla vet att det påskyndar dödsprocessen för äldre, svaga patienter. När min pappas fru ringde sade jag att jag kommer. Men hon sade du hinner inte. Nähä. 

Några timmar senare var han död. Läkarnas och hennes omsorg hade gjort att han somnade in utan smärtor och visst var det bra att han slapp sådant. Sköterskan, som jag pratade med, beklagade dock att han hade gått bort så fort.

Därifrån till att ge svaga, sjuka patienter ännu mera smärtstillande eller andra medikamenter, för att lagenligt och medvetet förkorta deras liv vore att uppsåtligen mörda dem. Det fick vi väl nog av under andra världskriget, när läkare gjorde sådant i koncentrationslägren. 

Och att som en del gör jämföra detta med abort är vansinnigt. Livet har inte börjat än när fostret inte kan klara sig utanför livmodern. Då är det en samling celler, som är på väg att bli till liv, men det har inte livet inom sig själv. 

En gammal människa har det. Och den kan oftast, som i fallet med professorn, besluta själv om sitt liv, utan att pracka på andra detta beslut. Passiv dödshjälp har vi redan. Låt det stanna vid det.

All sorg i världen vilar på P O Enquist

P O Enquist blev Augustvinnare. Jaha. Det är synd om den mannen. Jag har aldrig sett någon prisvinnare, som har sett så sorgsen ut.

Han ser numer ut som om all sorg i världen vilar på hans axlar. Kanske beroende på att han har vänt ut och in på sig själv och gripit tag i alkoholens förbannelse, precis som min arbetskamrat Peter Bratt, som också gick ned sig i Paris.

Det är något farligt för svenska män där i detta land, som inte alls är som Sverige. Ett lättsinnets land i jämförelse. Och särskilt när man tänker på Västerbotten och Hjoggböle. Männen dras iväg av sin anima, den svåra sidan av sin kvinnlighet och förförs till ett liv, som inte är deras. 

Det är känt att just professorer och intellektets män kan ha en sådan sida, som levs ut till förfång för hela människan. Människan är inte det, som P O Enquist uppfostrades till, en fattig syndig varelse, som måste bekänna sin skuld. Men han ordnade så att han blev det. 

P O Enquist tillhörde dom som gillade Kambodja på 70-talet. Då blev han också förförd precis som den svenska medieeliten. Jag minns att jag satt på innekrogen och sa att dom inte var kloka, som inte såg vad som pågick. 

De enkla lösningarna på livet var gängse då på den tiden. Själv ingick jag aldrig i historien på så vis. Jag var för klarsynt. Hade sett för mycket av hur livet kunde vara redan då, för att gå på så enkla utgångar.

Och hur mår han då P O Enquist? Ja, inte bra. Jag  har bara sett en människa till i världen, som ser så sorgsen ut som han. Det är en barndomskamrat, som förlorade fyra släktingar i Thailand för snart fyra år sedan.

Det slutar inte snöa

Här i skärgården på Värmdö har det snöat i två dagar nu. Nästan utan uppehåll. Snöplogen var här i natt, ända in på vår lilla väg, men det hjälper inte mycket när det aldrig slutar snöa eller blåsa.

I natt blåste det som värst vid tjugofyratiden. Fick inte med slutet på Da Vinci-koden, som vi spelade in. Typiskt. Ingen signal från satelliten. Men Vattenfall har blivit bättre. Inget strömavbrott så här långt. 

Och bussarna gick i tid, vilket dom inte brukar göra annars. Där ser man. Dom hade väl inte så stor konkurrens på vägen. 

Jag gick ut för att stänga en lucka på snickarboden, som hade blåst upp. Blev alldeles översnöad bara på den korta stunden. Hann röja på trappen i alla fall, så att ytterdörren inte släpade i snön. 

Bilen är insnöad, men jag tänker inte skotta loss den förrän det har slutat snöa och plogbilen har varit här igen. Ingen större idé. Jag eldar för ved har vi. Och ficklampor och ljus i fall det värsta skulle hända.

Jag skottade upp snö mot väggarna mot vindriktningen i går så att det inte skulle bli så hiskeligt kallt. Det värsta väder som finns på vintern är tio minus eller mer och ingen snö. Då ryker vattnet. Det fryser helt enkelt. Eller också avloppet. 

Det har hänt att vi har måst såga av avloppet, för att det har frusit på vintern. Det går inte att tina, för det går åt otroligt mycket värme för att tina isklumpar.

Så är det att bo på landet, men vi står ut. Det finns inte något bättre ställe. Och om två dagar blir det syndaflod, för då stiger termometern tio grader. Säger dom. 

Bara det slutar snöa, så är jag nöjd.

Gryningspyromanen Ulf Borgström greps i Ystad

Tidigt i morse greps gryningspyromanen ett par hundra meter från en brinnande sommarstuga. Ulf Borgström greps för cykelstöld. 

Vid lunchtid anhölls han skäligen misstänkt för mordbrand. Det betyder att polisen har till onsdag på sig innan häktesförhandling måste hållas.

Ulf Borgström, som nyss fyllde 45 år, är en urspårad medborgare, som har ägnat sig åt brott sedan tonåren. Han har bland annat sagt, att han eldar upp kulturminnen för att de tillhör folket. Genom att sätta eld på dem straffar han polisen. 

Han anser också att det är polisens fel att han lever utanför samhället utan fast adress.

 Numera ser han ut ungefär som una-bombaren i USA med långt lockigt hår och med helskägg. Han har tänt eld på hundratals hus runtom i landet. Bland annat Emils snickerboa i Rumskulla i Småland och Astrid Lindgrens föräldrahem i Vimmerby. 

På senare tid har han också vänt sig mot den egna familjen och bränt ned släktingars hus. Han har även saboterat telestationer och har en egen tid för sin vendetta, som ska sträcka sig till 21 november 2010.

Han häktades senast i höstas, men släpptes i oktober i brist på bevis. Sedan dess har det brunnit i Ystad flera gånger. Han intervjuades den 24 oktober i Skånska Dagbladet och hävdade då att han var oskyldig. 

Han har genomgått en rättspsykiatrisk undersökning och uppvisade psykiska störningar. Han konstaterades vara intelligent över genomsnittet.

Postens VD avstår från sin fantasilön

I direktsändning i morse berättade postens VD Lars G Nordström att han avstår från sin lön på 900 000 kronor i månaden. 

Han kom till TV4 för att försvara att han hade denna lön och inledde med att vara upprörd inför programledaren Lasse Bengtsson. Hans lön var densamma som företrädarens och alltså inte särskilt märkvärdig. 

Han jämförde sig med en vanlig löntagare, vem som helst och sa att en sådan inte skulle bli så glad att få samma lön som företrädaren.

Dessutom så hade han inga pensionsavsättningar, ingen tjänstebil eller ens mobiltelefon. Och bara en månads uppsägning. 

Det var sedan han hört statsminister Reinfeldt säga att hans lön var en fantasilön, som han kom med motbudet att han avstår sin lön. 

Detta är första gången, som det blir ett trendbrott i löneutvecklingen i statens bolag.

 Lars G Nordström har suttit på sitt uppdrag sedan i somras. Tanken var att han skulle sitta kvar till årsskiftet och därmed få 5,4 miljoner kronor för sitt jobb. Men det säger han nu att han avstår.

Väderflickor finns ej i maktens boningar

Jag tänker inte hålla på med prognoser. Jag är ingen väderflicka. Kan ni tänka er en man säga något liknande? En man i maktställning? Någon som skulle kunna bli vår näste statsminister?

Att säga så är dels att nedvärdera sig själv. Och också de "flickor", som håller på med väderprognoser. Både män och kvinnor. Visserligen gillar jag inte meteorologer, som alltid har fel om vädret, men det skulle aldrig fall mig in att nedvärdera en hel yrkeskår på detta föraktfulla sätt.

Men det gör Mona Sahlin. Och naturligtvis är en del av henne en väderflicka. Hon känner sig så. Hennes spontana ord är mycket avslöjande. 

Jag minns fortfarande, att hon fick läsa min bok Ett Sekel av Tystnad långt innan den kom ut. För jag höll på att skriva den i flera omgångar, förtvivlad som jag var över läget i Sverige. 

Min mamma var socialdemokrat, i Björkhagen där jag växte upp, var det naturligt för mig att bli det också. Och länge röstade jag med dem. Jag tänker inte göra det i nästa val.

Jag bytte sida i förra valet efter att ha sett socialdemokratin urholkas av en statsminister, som uppenbarligen hellre ville ingå i den nya överklassen, än att göra något för folket. 

Mona Sahlin kommer aldrig att bli någon mer än den hon är. Hon är formad för länge sedan av den omgivning, där hon har vuxit upp. Jag har förlorat hoppet om henne. Hon borde ha ställt sig emot på ett mycket tydligare sätt, men i socialdemokratin har det varit för lågt i tak. Något, som hon inte har kunnat ändra.

Hon har ett mycket stort förtroendeproblem att tackla de närmaste två åren. Det skrämmande är, att så många ändå röstar med detta parti. Tycker jag. Att inte fler har genomskådat de tomma orden. 

En potentiell statsminister, som kläcker ur sig fördomsfulla ord om väderflickor, är uppenbarligen mycket pressad. Hon  har nått sitt eget tak och klarar inte längre av uppgiften. Det är vad hon säger.

Jag fick tillbaka manuset jag hade skickat till henne i Nacka efter lång tid. Hon skrev att hon hoppades att jag skulle få ut det i bokform. Visst. Det fick jag. Före förra valet. Våren 2006. Då hade tillräckligt många blivit som jag - helt enkelt tröttnat på att stå och ropa emot en vägg, som aldrig lyssnade.

Vi röstade igenom alternativet. En borgerlig regering. Jag har inte haft någon anledning att ångra mig. 

Rödebypappan fälld i hovrätten i dag

Rödebypappan fälldes i hovrätten i dag. Han ska betala skadestånd, men inte sitta mer i fängelse. Domen är villkorlig eftersom han uppenbarligen var i ett allvarligt stört tillstånd när han begick handlingen. 

Så får vi hoppas att detta är ur världen. Ett vanligt rättsmedvetande kan tycka att det är en förfärlig historia, som aldrig skulle ha behövt inträffa. 

Att detta påminner om 1800-tal precis som historien uppe i Norrland, där det pågår en rättegång mot en familj romer. De har i tjugo år trakasserat människor omkring sig och nu senast försökt döda en man med yxa.

Jag, som bor ute på landet, skulle aldrig kunna tänka mig att skjuta ungdomar, som kom till mitt hem. Det är ett alldeles fasanfullt brott. Det spelar ingen roll vad som har hänt innan. Ifall mina barn hade blivit trakasserade, hade jag satt stopp för det mycket tidigare. 

För mig är det obegripligt det som har skett både i Blekinge och i Norrland. Det påminner om en annan värld, som jag inte trodde längre fanns. Men det visar samtidigt att vi har stora klyftor i samhället. 

Inte skulle någon av dessa båda händelser i vårt avlånga land ha behövt ske, om det fanns pengar överallt, där de behövdes. Om vi inte ständigt blev itutade att vi ska passa in i en normalitet både när det gäller utbildning, tillgångar och uppföranden. Om inte samhället var så räddhågat.

Här är det i båda fallen papporna, som har spelat en huvudroll. De har haft sin uråldriga mansroll att falla tillbaka på. Det har varit deras uppgift att skydda sin familj, när inte samhället har kunnat göra det. Och då blir de jägare, som jagar sina grannar och i värsta fall dödar ungdomar eller vuxna. 

Jag gillar inte Liza Marklund

Jag tycker illa om Liza Marklund. Av någon anledning. Varför kan jag inte riktigt sätta fingret på, men det är en känsla av illamående rakt igenom kroppen, när jag tänker på henne.

Läste artikeln, som Anna Carrfors Bråkenhielm har skrivit om henne senast den 18 november. Den gav mig inte mycket, för de befinner sig i samma sfär. Liza Marklund beskriver sig själv som helt ointresserad av pengar och makt. Men hon har skaffat sig en miljonförmögenhet genom många fastighetsaffärer. Hon vill bara arbeta, säger hon. 

Om hon nu är så ointresserad av pengar kunde hon ge bort dem. Vad ska hon med alla miljoner till? Det blir bara krångligt och hindrar henne säkert en del i arbetet. Någon gång för ganska länge sedan skrev hon en könika om att hon hade sex hus att pendla mellan och att hon hade blivit förbannad, när några kom gående över en av hennes tomter ute i skogen. 

Jag skrev till henne att hon gärna fick skänka det huset till mig. Då skulle hon ju slippa bli arg på inkräktande människor, som gick över hennes ägor. Det fick jag inte något svar på. Förstås. 

Hon ger inte sina barn några julklappar och de får en liten månadspeng. Fast en gång kom dottern hem, när hon hade lärt sig att läsa och sade att det stod i tidningen att de var rika. Dottern tyckte väl inte det när hon inte ens fick några julklappar. Vad mamma sade då, framgick inte.

Liza Marklund framstår som mycket omedveten om vem hon är. Eller rättare sagt så verkar hon förneka vissa sidor hos sig själv. Att de nu bor i Spanien beror på att de trivdes så bra i det hus de hade där, så de flyttade. Vad sa barnen då? Ville de bort från Sverige och sina kompisar? Eller är de så stora att de numera kan bestämma själva?

Liza pratar om sina barn som om de vore små. Dottern Annika Marklund är 25 år, vilket den intervjuande reportern inte verkar medveten om. Liza Marklund - eller som hon heter Elisabeth - är skriven i Sverige och det är också hennes man Mikael Aspeborg och sonen Axel, som nu är 18 år. Plus dottern Amanda, som nu är 15 år. Så vilken familj är det som bor i Spanien?

Antagligen gillar jag inte Liza Marklund, för att hon påminner mig om Gudrun Schyman. Båda är de kvinnor, som har klättrat över andra för att få makt och pengar, medan de samtidigt säger sig värna om andra. Visst. 

Det är synd om Dane Broderick

Det är synd om de som ska flytta till nybyggda bostadsrätter. Dane Broderick och hans familj bor i en tjusig villa i Saltsjö-Boo och hade tänkt att flytta till Sickla. Nu blir det dyrt. 

Han vill hoppa av, men det blir också dyrt. Familjen hade räknat med 1,5 miljoner mer för villan än vad de nu får. Men om de hoppar av lägenheten får de betala vad byggherren inte får in. Hela mellanskillnaden till nästa som köper. Det kan bli väldigt dyrt.

Jag måste säga att jag tycker inte särskilt synd om familjen. Den flyttar från ett av de dyraste områdena i Sverige och hans hus är utannonserat för 3 925 000 kronor. Så han hade räknat med 5,5 miljoner. 

Det är som jag brukar säga kalle-anka-pengar, dom finns inte, lika lite som alla pengar på börsen finns. De finns den dag de ramlar in som kontanter eller en notering på bankkontot. 

Dane Broderick är 35 år och tillhör de, som är naiva. Den åldersgruppen har inte sett någon stor nedgång i ekonomin, utan räknade med en ständig uppgång. De var helt enkelt inte inne på bostadsmarknaden förra gången den drog iväg. Det var i början av 90-talet. 

Då hade Dane Broderick precis blivit myndig och bodde alldeles säkert hos sina föräldrar. Jag tycker det är fantastiskt att han har haft råd med en så dyr villa, som den i Saltsjö-Boo. Det är det inte många som har.

Nu säger han att han inte vill bara vara vid liv, utan också kunna leva i Svenska Dagbladet. Han är uppenbarligen van vid att ha ett lyxigt liv. Välkommen till verkligheten. Bit ihop och existera ett tag. 

Villan har inte legat ute mer än en månad till försäljning. Den består av fem rum och kök och en tomt på 3 000 kvm. Det ordnar sig säkert tills det är dags att flytta till Sickla i mars. 

Professor Bo Rothstein kallar mig och andra kloak

Professorn i statskunskap Bo Rothstein ägnar sig åt att slå in öppna dörrar genom att kalla bloggvärlden en kloak. Naturligtvis hör kloaken av sig då och öser sin galla över honom.

För mig har bloggen betytt att jag äntligen kan publicera det jag tycker och tänker. Den har gett mig en röst i samhället, som jag inte har haft på länge. Aldrig någonsin faktiskt.

Jag har arbetat som journalist i mer än tjugo år, men i den världen får man inte skriva det man vill. När en journalist är anställd hos ett företag så har de monopol på den anställde journalistens ord. 

Visst kan man publicera sig enligt lagen om yttrandefrihet, men då riskerar man alltid att betraktas som underlig, kuf eller till och med illojal, vilket är en grund för avsked.

Själv blev jag inkallad till den administrative chefen när det upptäcktes att jag hade skrivit för en annan tidning medan jag var anställd på DN. Det fick man inte, fast jag bara hade en halvtidsanställning. Arbetsgivaren hade monopol på mina ord i alla fall.

På tidningarna finns dörrvakter, som Bo Rothstein har uttryckt det, - gate keepers fick vi lära oss på journalisthögskolan - som ska sortera bort allt det som inte passar in. Och det gäller inte bara invektiv som svordomar och könsord, utan överhuvudtaget allt det som inte passar in i den rådande trenden.

Journalisten själv är utsatt för en självcensur, som upprätthålls genom redaktionens försorg. Vissa saker är helt enkelt inte inne att skriva om, så därför görs det inte. Det finns en main stream trend inom allt i vårt lilla, klent befolkade land. Det är för litet för att upprätthålla flera diskussioner samtidigt.

För mig är det livsnödvändigt att få uttrycka mig. Jag mår helt enkelt inte bra om jag inte får skriva och uttrycka mig varje dag. Därför skriver jag i min blogg. 

Och naturligtvis bidrar jag genom detta till demokratin. 

Montel om mammor som förrådde sina barn

Jag såg det gripande programmet om mammor, som begick brott mot sina barn, i morse. Det var på TV3 hos Montel. Han är alltid är mänsklig. 

Han tog upp flera kvinnor på scenen, som hade blivit våldtagna och antastade av sina pappor och mödrar som små flickor. 

Deras mödrar hade inte ställt upp för sina barn, utan hade bara tillfredställt sina mäns behov. Mammorna satte mannens behov före familjens och de hade aldrig blivit egna människor. De lät barnen utsättas för våld och trauman i familjen.

Gemensamt för alla dessa nu vuxna kvinnor var, att de var mycket överviktiga. Ett slags kroppens pansar skyddade dem från de erfarenheter de hade fått, när de var små och taniga.

Männen i dessa familjer levde i en värld där begären och egot hos dem styrde alla de andra. Barnen hade fostrats, så att det var mannen, som bestämde allt. Pappan skulle tillfredställas. Det fanns våld och övergrepp dagligen hemma hos dem.

Deras pappor hamnade så småningom i fängelse. Grannarna reagerade och när polisen kom hittade de pornografiska bilder på hela familjen. Då flydde mamman och pappan och lämnade dottern kvar. De förnekade det uppenbara också när de togs efter tre år. Ända in i fängelset nekade de.

I en annan familj var det inte förrän dottern hade fött ett barn och själv polisanmälde sin pappa, som det fick ett slut. Mamman gjorde ingenting. Fast hon visste.

I USA finns både det högsta och det lägsta hos människor sida vid sida. Det här programmet var som hämtat från ett land, som fanns för flera hundra år sedan. Ett land, som inte längre borde finnas kvar.

I Sverige utsätts omkring åtta procent av flickorna för något slags våld och utnyttjande sexuellt. I hälften av fallen är förövaren en familjemedlem. 

Det positiva i Montels program var att det finns en väg bort från detta, så att den utsatta flickan inte är fången i det, som hänt henne som barn i hela sitt liv. Vägen är enskild terapi och stödgrupper  med andra, som har varit med om detsamma.

Filosofiskt sett skulle det kunna uttryckas så här: Freud talar om människor som lever på könsorganens nivå, Adler om viljan till att behärska andra människor. De talar om dessa män, som utgår från sina egon och bara lever efter detta. 

Men det finns en annan nivå i människors liv. Jung talar om den nivån, som ligger högre upp i kroppen, på hjärtats nivå. Att hjärtat öppnar sig för andra är symbolen för det.

Så dessa flickor, som redan hade blivit kvinnor och mödrar själva, hade chansen att bli de mammor, som de aldrig hade haft. Att själva utvecklas förbi de lägre nivåerna av våld, makt och inskränkta behov. Och att ge till sina barn det de själva inte hade fått och därigenom läka sig själva och i någon mån världen.

Svenskar jobbar mest och längst i Europa

Ännu en gång kan konstateras att vi i Sverige tror att vi måste jobba tills vi blir minst 65 år. Det tror inte övriga Europa. 

I åldern 55-64 år jobbar 72 procent av de svenska männen och 67 procent av kvinnorna. Medan genomsnittet i EU:s äldsta länder ligger på 54 procent för männen och 37 procent för kvinnorna i samma åldersgrupp.

I Sverige har vi länge trott att det inte finns pengar till pensioner. Alla måste jobba åtminstone tills de blir sjuka och vi har inte råd att pensionera oss. 

I resten av Europa har man istället satsat på att låta människor kunna och ha råd att välja själva. 

Inte heller förväntas vi leva särskilt länge med bibehållen hälsa. Svenska män hamnar på fjärde plats och svenska kvinnor på femte i den europeiska ligan. 

Det spekuleras om det beror på att svenska kvinnor röker, men jag skulle tro att det beror på att kvinnor hela sina liv har dubbla arbeten om de föder, uppfostrar och försörjer barn.

I Danmark förväntas män och kvinnor leva friska tre år längre än svenska män och kvinnor. De toppar hela Europaligan. Allt enligt medicintidskriften The Lancet.

SMHI spår väder som affärsidé

Utanför mina fönster faller snön med stora blöta flingor. Bara för två dagar sedan lovade SMHI att det skulle bli klart och sol. Väderleksrapporten stämmer aldrig.

De har fel en gång av två i sina femdagarsprognoser. Det är alltså lika gott att gissa själv vilket väder det kommer att bli. Man har lika stor chans som vädernissarna att träffa rätt, trots alla satelliter och tekniska hjälpmedel.

SMHI är ett statligt verk, som ska tillhandahålla väderleksprognoser, för att vi ska vara beredda på oväder, snö och halka den här årstiden. Idag skulle det ha regnat där jag bor, sade dom i morse, men nu faller alltså snön. Fel igen.

SMHI ska förvalta och utveckla information om väder, vatten och klimat som ger samhällets funktioner, näringsliv och allmänhet kunskap och kvalificerat beslutsunderlag. 

SMHI ska bidra till ökad samhällsnytta, säkerhet och ett uthålligt samhälle. Så står det om SMHI:s uppdrag på deras hemsida.

De är en myndighet under miljödepartementet och har utvecklat sin verksamhet för att bättre förstå "naturens nycker" som de uttrycker det. 

Helt klart är, att de inte har blivit bättre än på 50-talet att spå väder. Och resten av verksamheten, som handlar om bland annat vart vi är på väg här i världen vad gäller klimat är spekulationer på längre sikt. Dessa utredningar är förstås ännu mindre säkra. 

SMHI finns sedan 1998 också i Åbo i Finland för att konkurrera om den marknad som finns där vad gäller prognoser. 

Vädret som affärsidé? Ja, det vore väl okej om dom visste något om det. 

Dagens Nyheter söker presstöd

Det går utför med tidningsvärlden. Nu har DN för första gången sökt presstöd. Svenska Dagbladet får drygt 65 miljoner och det kan kanske konkurrenten DN också inkassera nästa år - i bästa fall.

Förutsättningen är att färre än 30 procent av hushållen i hemmakommunen Stockholm prenumererar på tidningen. Så lär nu vara fallet.

Jag började själv jobba som journalist 1974 på Dagens Nyheter. Då var det draken över alla andra. En tidning, som aldrig hade gått med förlust, men av någon märklig anledning började den göra det i samma veva, så det dröjde inte länge förrän det första sparpaketet kom. 

Värst var det någon gång på 80-talet då tidningen inte ens hade råd att ha kvar sin fasadbelysning. Hängde förmodligen ihop med börskraschen 1987. Det var en mörk tid. Dock tändes lyset så småningom igen, för själva lamporna satt kvar. 

Men nu är det således dags att söka statligt stöd. Lycka till säger jag. 

En ohelig allians mellan författarförbund och bokförläggare

Ordförande Mats Söderlund i Författarförbundet har yttrat sig i Svenskan i dag angående att ljudböcker laddas ned från nätet. Han säger tillsammans med bokförläggarnas ordförande Kjell Bohlund att sjutton av tjugo bästsäljare kopieras direkt och finns som fildelning.

Åh, vilket stort problem tänker jag, som senast i går reagerade över att det finns så få olika böcker att välja på i de många stormarknader, som säljer sådant. Bara bästsäljare i stort sett. 

 Även i bokbranschen är det pengarna som styr, inte ett eventuellt innehåll. Så stora bokförlag, som satsar massor på pr och reklam kommer alltid att ha ett företräde. 

Och så ska böckerna passa in i den rådande politiska trenden hos recensenterna. Mats Söderlund är uttalad vänstersocialist precis som många av de tunga recensenterna. Därför får sådana böcker, som Susanna Alakoskis Svinalängorna eller Åsa Linderborgs Mig äger ingen, en särskild uppmärksamhet.

Precis som i film- och musikbranschen är det så, att bästsäljarna tjänar ännu mer pengar på att de blir piratkopierade. Att de ses som något särskilt åtråvärt och därför sprids. Annars vore det enkelt att ordna så att det inte gick att piratkopiera. Det är en teknisk fråga inte en laglig. 

Det är en sammanblandning av olika saker. Naturligtvis är mina ord mina. Det är de också när jag skriver på nätet. Men jag har ingenting alls emot att de sprids till andra. Istället skriver jag  här, för att det här är ett medium, där jag kan säga vad jag vill. Helt gratis utan inblandning. Så länge jag äger en dator och har en uppkoppling.

Ingen controller står i vägen. Ingen gatekeeper, som det alltid gjorde under de år, då jag var anställd journalist. Journalister är på sätt och vis livegna och deras ord tillhör bolaget de jobbar för. Det finns ingen yttrandefrihet i journalistbranschen för en anställd. 

Hela Författarförbundets inriktning är att vara ett tjusigt förbund, där de stora, särskilt utvalda författarna försvaras. Både här i Sverige och i andra länder. Mitt förbund stödjer författare över hela jorden.

 I Författarförbundets lokaler finns det möjlighet att inkvartera de berömda. Inte något för vanliga medlemmar förstås. Det är naturligt att det fungerar så. För vad är Författarförbundet utan sina berömda medlemmar? 

Men den större delen, av de ändå få författare som finns, kan inte försörja sig på vad de gör. Cirka 2 500 är medlemmar i Författarförbundet. Omkring nittio procent måste ha ett annat försörjningssätt. Så egentligen är det hela ett lyxproblem. 

Inte heller var det så, att den utmärkta upphovsrätten skapade den berömda svenska musikboomen på 90-talet. Det gjorde staten genom skolorna. Det var således vi alla genom skattepengar, som bidrog till att svensk musik fanns ute i världen. Också mina barn har fått lära sig instrument, fast de inte var musikintresserade. Naturligtvis blir det en boom av en sådan satsning.

Upphovsrätten har genom tiderna varit till för att skydda författare, musiker och filmare. Inte mot användarna, men mot bolagen. För upphovsmännen har ingen stark ställning mot bolagen, som äger pengarna och makten.

Nu har bokförläggarna och författarnas representant gått ihop i en ohelig allians för att försvara sina egna intressen. Inte i första hand författarnas. För de kommer alltid att dra det kortaste strået i alla tider rent ekonomiskt. 

Men det är inte därför jag eller andra uttrycker oss i ord. Inte i första hand för att tjäna pengar. Utan för att beskriva världen, som vi ser den, så att inte det också ska vara förbehållet enbart de som har makten och pengarna.

Internet är ett hot mot den rådande ordningen. Visst. Och därför blir Mats Söderlund konservativ och går ihop med motparten för att försvara sin egen ordning. Så fungerar de mest radikala, när de ser den egna makten smälta samman. Det är mänskligt. 

Det betyder inte att vi andra, som skriver kommer att sluta göra det, för att vi inte tjänar pengar på det. Det har aldrig varit drivkraften för konstnärer, vare sig de har uttryckt sig i måleri, musik, ord eller filmbilder. 

Den sorgliga sagan om familjen i Vojakkala

Det var en gång en familj med tre söner och två döttrar. Som små var de gulliga och söta allihop. Men det blev ett elände när de hade vuxit upp.

De tre sönerna visade sig vara av den sämre sorten. Särskilt lätt var det inte för dem för fadern var likadan. Ingen av dem var inte särskilt klok och det enda sätt de kunde hävda sig på var att förolämpa sina grannar. Det gick så långt att de slog ned två goda män i trakten. Båda överlevde vilket var mer tur än skicklighet. Men de blev svårt skadade bägge. 

En av sönerna dömdes för dråpförsök för den ene, men när det gällde den andre blev det betecknat som mordförsök. Dock häktades inte någon av dem, utan alla var fria. Alla barnen var utanför samhället tillsammans med sin far. De bodde i skogen och sågs som troll av omgivningen. 

Ingen gjorde något för att det skulle bli någon annan ordning, än slängde lite pengar efter dem för att få vara i fred.

Till slut så kom någon ditresande ändå nedifrån sörlänningslandet, för att skildra vad som hade försiggått uppe i den höga norden. Och så avslöjades hela det eländiga liv som både familjen och de andra sextio invånarna i byn hade levt under många år. 

Det var en skam. Och fast bröderna och fadern hade släppts så skulle nu rättvisa skipas. Till slut blev de alla åtalade för det som hade hänt senast. Det som var ett mordförsök, där de hade huggit en man med yxa i huvudet och nu blev alla tre bröderna ställda inför rätta för mordförsök och medhjälp till mordförsök tillsammans med fadern.

Ännu har inte tiden framskridit så långt att det har blivit något slut på denna historia. Men kanske om Gud vill får den sitt avslut någon gång i nådens år 2008.

Årets julklapp blir säkert en upplevelse

Omkring 1 500 kronor spenderar varje svensk extra i december i år på julklappar. Det är inte en särskilt hög siffra, men det som trumpetas ut i medier är att vi gör av med 61 miljarder denna julmånad. Och då låter det mycket.

Denna siffra är hela handelns försäljning under december månad och den skiljer sig alltså inte mycket från resten av månaderna. Den stora siffran handlar alltså om livets nödtorft som mat och vinterkläder.

 Vi lär dock göra av med omkring 14 miljarder mer än tidigare månader, vilket Handelns utredningsinstitut spår. 

En och en halv tusenlapp får man inte mycket för nuförtiden. Det räcker på sin höjd till ett par nya vinterstövlar och kanske en tjock tröja. Eller något annat som inte kostar för mycket till vänner och bekanta.

 Om de ska räcka till fler än en, så måste man besöka en lågprisaffär och köpa småsaker.

Prognosen för julhandeln har dragits ned eftersom vi har gått in i sämre tider och många lär inte ha så mycket kvar till jul att spendera. 

Hela försäljningen spås gå upp med omkring två procent. Inte mycket med tanke på hur dyr maten har blivit. 

Årets julklapp sägs bli en upplevelse. Alltså att man ger bort presentkort på ballongfärd, spabesök, resa eller annat. 

Men det går att få bra upplevelser både till jul och efter denna på sätt, som inte behöver kosta någonting. Bara genom att umgås och träffa familj, släkt och vänner.

Min älskade pappa var klok han

Apropå den där serien i Svenskan, som har handlat om hur människor är giriga och slåss i åratal om minsta lilla i ett arv, så måste jag berömma min pappa. 

Min pappa f d journalisten Ingvar Rudberg är död sedan fyra år. Han var själv med om en uppslitande släkttvist om ett arv efter sin morbror Magnus Schenström, som hade rätt mycket efterlämnat och inga barn. 

Det här var på 70-talet och min pappa blev så upprörd över vad som hände där, att han själv skrev ett testamente och testamenterade det han hade fått till sin fru (inte vår mamma) och oss båda barn. 

Han skrev ut testamentet och skickade det till oss plus de saker vi skulle få och en summa pengar. Sedan skulle det inte finnas något mer. Allt var redan fördelat. 

På den tiden var han drygt 60 år, född 1916, och han hade levt ett hårt liv stundtals som journalist. Inga bestämda tider, mycket sponken ibland och ingen mat. Ständiga problem med gallan och levern. Så det var väl inte troligt att han skulle leva så länge.

Till sin egen och andras överraskning så levde han alltså länge efter det. Men hela tiden sa han och hans fru att det nog inte fanns något arv. Något lite kanske. Ett par ören eller så, men inte mycket. 

Så min bror brydde sig inte ens om att åka till bouppteckningsförrättningen, som var i Karlstad. Jag gjorde det för jag ville se vad som fanns. Min pappas fru var väldigt nervös när jag kom. Hon kanske väntade sig bråk. Jag vet inte. 

I varje fall så visade det sig att min pappa hade samlat på sig. Han hade jobbat ända tills han var sjuttio och köpt aktier för pengarna som blev över. De hade hela tiden stigit i värde, så nu var de värda en miljon minst. Jag trodde inte mina ögon när jag såg siffrorna.

Hans fru skulle förstås ha hälften och vi barn fick dela på en fjärdedel var. Det blev en stadig slant, som vi aldrig hade räknat med. Och sakerna var redan fördelade så dom slapp vi bråka om.

Jag har fortsatt i hans tradition och fördelat det jag fick efter honom och som blev över bland mina barn. Och naturligtvis har jag skrivit ett testamente. Det måste man göra. Jag ser det som en kärlekshandling att berätta hur man vill ha det. Ett sätt att skydda de efterlevande.

Så gjorde min kloka pappa för att skydda oss och sin fru. För att slippa bråk i släkten. Saker är inte det som är viktigt här i världen. Det insåg han och den lärdomen har han fört vidare. 

TV:s nya tråkiga kulturpanel

TV:s nya kulturpanel i Gomorronprogrammet var en mycket förutsägbar och rätt tråkig tillställning. Anette Kullenbergs bok om sin kompis Marianne Höök, Halal-TV och Obama var ämnena.

Antagligen kom Annette Kullenbergs bok upp för att Maria Schottenius från DN hade föreslagit den. För där hade hon något litet att säga om spretigheten och det icke bevisade incestspåret. En smula kritik alltså, som hon genast tog udden av genom att säga att Annette Kullenberg är en utmärkt journalist. 

Hon blev faktiskt så i gasen att hon sade fel namn på bisittaren Åsa Linderborg från Aftonbladet. Hon är så väldigt snäll och rar Maria Schottenius, så det var en förfärlig felsägning från hennes sida. Alla skrattade hysteriskt åt detta.

Den för mig okände Roger Wilson från SR satt väl där som ung man och bidrog med ett inlägg om Halal-TV, som han tyckte var helt okej, trots den massiva kritiken mot programmet. Lite låg nivå var det nog journalistiskt. Det måste han säga, men annars var det alldeles rätt av SVT att sända det. Sade han i SVT och de andra instämde. 

De vill väl inte sumpa jobbet som kulturpanel första veckan. Man ska inte bita i den gren man sitter på. Nä, jag menar såga av förstås.

Sverige är ett litet land och diskussionens vågor får inte gå för höga. Det kan bli farligt.

Obama? Jo, där fick dom en fråga om det skulle bli tristare eller roligare. Och dom svarade nåt blaha-igt. Gäsp.

DN skapar ett ödesbestämt drama

Jag läste om Peter Backman i DN i dag. Han hade två döttrar förr i tiden, men numera har han bara en. 

Det är en märklig historia, därför att Peter Backman redan 2003 började bearbeta Botkyrka kommun och Vägverket, för att få dem att skaffa rödljus eller avsmalnande väg vid ett farligt övergångsställe, som familjen måste passera.

Två år senare blir hans fru påkörd på övergångsstället, men hon klarar sig, bara cykeln förstörs. Men efter tre år blir hans dotter överkörd och hon klarar sig inte. Hon får svåra skador och dör. Hon hette Josephine och blev 15 år. Detta hände år 2006.

Denna historia används av DN för att visa på att Stockholmstrafiken är farlig. Jo, det vet vi. Här där jag bor har samma historia inträffat. Där dog en farmor och hennes barnbarn, påkörda av en bilist på ett obevakat övergångsställe. Numera finns där rödljus och ett staket, som ska hindra folk att gå bredvid övergångsstället. Rödljus och avsmalnande väg finns numera också i Botkyrka.

Det som är märkligt i berättelsen är, att det verkar som om familjen har uppfört sig, som om det vore oundvikligt det som inträffade. Det hela påminner mig om en gammal berättelse ur Tusen och en natt, där en person blir spådd att den kommer att dö inom en viss tid. Denne bosätter sig på en ö, under jord, totalt skyddad för att undkomma. 

Allt går bra till sista dagen innan spådomen ska ta slut. Då ramlar ett svärd ned från väggen och genomborrar den, som försökte fly undan döden. 

Ungefär så fungerar denna historia från Botkyrka också. Tyvärr har den utspelat sig i verkligheten. Peter Backman ville rädda alla barn från att bli påkörda, men han kunde inte rädda sin egen dotter. 

Och han lever nu kvar i den tidsfasen och sörjer henne hela tiden. 

Jag förstår familjens sorg. Men om jag hade varit i den familjen hade jag flyttat för länge sedan. Varför riskera barnens liv? Vad var det som höll kvar dem? Varför bor de där fortfarande? Och varför plågar sig pappan med att ständigt gå över detta övergångssställe? Hur kom det sig att en 15-årig flicka inte kunde se bilen, som kom farande och slippa bli påkörd? 

Men DN:s artikel svarar inte på sådana frågor, utan ställer myndigheterna mot den lilla kämpande människan. Den svaga människan, som inte har en chans. Och historien är till för att stötta den historia, som finns i en artikel bredvid om hur farligt det är generellt sett att bo i Stockholm jämfört med Göteborg.

DN är ute efter att den lilla människan ska försvaras av myndigheterna. De måste ta sitt ansvar. Och den lilla människan kan aldrig göra något själv, för att undkomma. Precis som i den gamla sagan från Persien.

DN skapar ett ödesbestämt drama, där Peter Backman är hjälten, som förgäves försöker försvara sin familj. Det är dömt att misslyckas. Först när dottern har offrats reagerar de som har makten. 

Så ser verkligheten ut i DN:s tappning. Ser den verkligen ut så? 

Nicole Kidman talar ut om Tom Cruise

Hon säger i Daily Mail att hon såg sig själv, som stående bakom sin tidigare man Tom Cruise. Att hon inte var lika mycket värd som han och att han var den framstående, som hon skulle stötta. 

Det är första gången sedan de skildes år 2001, som hon säger något om sitt tidigare äktenskap. De båda har adoptivbarnen Isabella nu 15 år och Connor 13 år tillsammans. Det är så typiskt kvinnor i alla positioner att se ned på sig själv, som Nicole Kidman nu gör. Kanske tycker hon att det är klädsamt att framstå sådan.

Hon var bara 22 år när hon träffade Tom Cruise och han var redan berömd genom sin film Top Gun, som kom 1986. Jag tror inte att det var så svårt för Nicole Kidman, att bli kär i den här tuffe ynglingen (han var fem år äldre än hon) eller tvärtom. 

De hade absolut samma intressen och de adopterade sina barn, därför att de båda bryr sig om familj. Men detta kunde ändå inte hålla ihop dem tillräckligt. Naturligtvis tyckte Tom Cruise att hon skulle ta hand om barnen. Mer än han. 

Han är uppvuxen med fyra kvinnor, sin mor och sina tre systrar och det är en av anledningarna till att han blivit en sådan karla-karl som vuxen. Det var den roll som fanns i familjen för honom.

Nicole Kidman hade stora ambitioner bakom sitt väna utseende, vilket också visade sig 2001 då tre filmer med henne i huvudrollen hade premiär. Den mest uppmärksammade blev Moulin Rouge. 

Men hennes karriär led inte direkt av att hon var gift med Tom Cruise. Hon gjorde filmer som Batman Forever 1995, Porträtt av en dam 1996 och Eyes Wide Shut 1999. 

Hon har lärt sig filmyrket från grunden och har begripit att det inte går att vara lat i den branschen. Hennes motto är disciplin därför att hon behöver det. I hennes liv ingår, att få arbeta hårt för det hon vill uppnå. 

Hon har gift sig med countrysångaren Keith Urban och fått sin lilla första biologiska dotter Sunday Rose, som nu är fyra månader.

 Denne mjuke, passionerade man, som föddes på Nya Zeeland, kommer inte att överglänsa henne i hennes yrke. Han är fem år yngre än Tom Cruise, liknar honom en smula och verkar också vara en familjeman, som dock inte heller har så mycket tid över till familjen.

Halal-TV not my cup of tea

Jag kommer aldrig att titta på Halal-TV. Lika lite som jag brukar titta på svenska gudstjänstprogram, buddistiska ceremonier, katolska mässor eller judiska vad-dom-nu-heter. 

Jag har hört talas om att dom smygfilmade någon ljushårig svensk man i första programmet. Han blev sur över att dom inte hälsade på honom. Inte tog honom i hand, när han räckte fram den. Det skulle kanske jag också ha blivit. Vet inte. 

Seder och bruk skiftar. När jag bodde i Frankrike så pussade jag dom på kind precis som dom gör när dom hälsar. Men inte vilt främmande människor på gatan. Då tog jag i hand. 

Och jag lyckades aldrig lära mig att säga oui madame, som man skulle göra till frun i familjen, där jag jobbade. Jag sa bara oui helt enkelt. Att säga ja frun tyckte jag var lite fånigt, när hon var nästan jämngammal med mig.

Ingen gjorde någon stor affär av det. Jag var ju utlänning. Men nu ska vi läras hur man ska uppföra sig i vårt land av svensk TV. Av äkta muslimska troende kvinnor med sjal och inte minsta hårstrå synligt. 

Så såg bondfruarna ut för hundra år sen ungefär i Sverige. Det var väl mest praktiskt att ha det långa håret instoppat i en sjal, när man hade ett smutsigt jobb bland kor, grisar och höns. Så att håret höll sig rent längre.

Och när jag var ung var det mode att gå omkring med en sidensjal över håret, väl struken skulle den vara och den höll den sprejade och tuperade hårvolmen på plats. Vi härmade Farah Diba. Hon som var kejsarinna av Persien. Det som sedan blev Iran.

Sedan dess har de religiösa tagit över i det landet. Och därför ska vi nu läras hur man uppför sig i detta land och andra islamistiska länder. Varför då? Har dom inte blandat ihop religion och politik? Eller religion och kultur?

Eller blir nästa TV-program nåt med jiddisch och kabbala? Och att vi borde ha långa korkskruvslockar allihop? Nä, visst ja det är bara männen som ska se ut så. Och så ska dom ha en sån där liten kalott på huvudet. Inte går dom omkring så på stan? Och inte kräver dom att alla ska gå över till judendomens seder?

Jag gillade skarpt alla berättelser i Tusen och en natt när jag var liten. Just för att det var en främmande värld, exotisk och spännande, kalifer och vackra kvinnor, rövare och Ali Baba. Men inte skulle jag ha velat haft dom inpå knuten. Jag uppfattade alltid den världen som förgången. Det var tusen år tillbaka ungefär. Inte trodde jag att den skulle knacka på dörren i Sverige. På 2000-talet.

Och dessutom häckla en svensk man, för att han ville hälsa på sitt sätt. Nä, not my cup of tea. Så oartig tror jag inte ens kalifen Harun al Raschid av Bagdad skulle ha varit.

Låt äktenskapet bli juridiskt heltstatligt

I dag skriver flera företrädare för olika religiösa samfund, en minister och en ordförande för humanisterna på debattsidan i Svenska Dagbladet om äktenskapet.

De tycker att äktenskap borde registreras juridiskt och bindande hos staten och att den kulturella och religiösa delen skulle vara frivillig och ingås efter vars och ens egen idé om detta. Det skulle innebära att många strider undveks. Och att svenska staten tog på sig det ansvar, som åligger den.

Det framstår, som en alldeles självklart bra idé och den tillämpningen har också funnits länge ute i Europa. Rent juridiskt är det bra att göra äktenskapet till något, som står fritt från tro och kulturella ärvda vanor.

Rent praktiskt behöver några, som bor ihop och som vill ingå avtal om det, en samhällelig juridisk form för det. Borgerliga bröllop har länge funnits i vårt land. Då kan paret utforma sin ceremoni precis som de vill ha den. Med eller utan religiösa ceremonier eller med egna riter. 

Att göra vigseln till något rent juridiskt statligt är ett sätt av avdramatisera den överhöghet, som den svenska kyrkan fortfarande har över andra samfund, fast den numera är skild från staten. 

Att låta staten ta över detta gör det enklare att göra äktenskapet neutralt utan en massa fördomar, eller föreställningar, som automatiskt medföljer en lång kulturell tradition. 

Det är lätt att förstå att svenska kyrkan inte vill ge upp vigselrätten, för det är den sista makt de har kvar som kyrka, nu när det inte längre är straffbart att inte tillhöra den lutherska tron. 

Solen styr jordens klimat

I morse pratade Montel på TV3 om det berömda året 2012 och vad som kommer att hända då . Han hade bland annat med Lawrence Joseph, som har skrivit en bok om detta. 

Vad den handlar om är inte att vi människor håller på att förstöra jorden genom våra industriella utsvävningar, så att vi kommer att förändra förutsättningarna för vårt eget liv, utan att det kommer att finnas en unik konstellation i rymden det året. 

Det är slutet på en 26 000-årig cykel i rymden, som kommer att medföra stor aktivitet på solen och den himlakroppen är vi på jorden mycket beroende av (sic). Astronomer kallar året för det heliocentriska året, det vill säga det år då solen står i centrum.

Mayaindianerna och andra kulturer har konstruerat almanackor, som slutar i december 2012, men det behöver inte betyda att det blir slutet för vår planet eller för livet på jorden. Det kan lika gärna innebära stora inre förändringar hos oss själva. Eller att en helt ny fas inträder i jordens historia. Eftersom de flesta av oss kommer att finnas med då detta år inträffar, så kommer vi att få uppleva detta i så kallad realtid. 

Forskare har i åtminstone tvåhundra år vetat att solen styr vårt klimat. Detta beroende på solfläckar och den magnetiska strålning solen skickar ut i rymden. Eftersom regnmoln behöver något att fästa sig vid för att bildas, så kan partiklar från rymden, påverka hur mycket moln och därmed hur mycket nederbörd det bildas över jorden och också hur varm planeten blir, eftersom moln stänger inne värme.

Lilla istiden, som perioden från 1645 och fram till 1715 kallas, kännetecknades av ett minimum av solfläckar och då var det mycket kallt, vilket i sin tur betyder att fler solfläckar gör att klimatet blir varmare. Det är vad som sker nu. När solen är varmare uppstår solfläckarna, som en kontrast till de varmare områdena. Som mest blir solen omkring 6 000 grader varm. Solfläckarna kan ha temperaturer på omkring 4 000 grader.

Så uppvärmningen av jorden kan ha helt naturliga orsaker, det vill säga bero på hur solen uppför sig. Varför solfläckarna uppkommer och varierar vet inte forskarna med säkerhet. 

Forskare intresserar sig nu mer för hur vår absolut största himlakropp i vår närhet fungerar och vill komma fram till varför solfläckar finns och om det finns något mönster i dem, som vi kan förutspå. 

Det säger sig självt att vi människor inte kan ändra solen eller hur den uppför sig, så för politiker och andra är det enklare att skylla på oss själva och säga att det är vi, som orsakar den uppvärmning, som pågår på jorden. För detta innebär fördelar för de människor, som går i spetsen för dessa åsikter. Skrämda människor ger gärna över sin egen makt till de, som verkar veta mer.

Vi är inte mer utvecklade på så sätt än mayaindianer eller kineser för 2 000 år sedan och vi försöker på olika sätt blidka våra egna gudar efter bästa förmåga. Men kanske kan vi som mänsklighet komma att omvärdera oss själva. År 2012 kan bli själva vändpunkten för oss.