USA:s nye president ska rädda vår planet

Det finns två vaxfigurer skapade av presidentkandidaterna Barack Obama och John McCain. En förberedelse, för att göra dem till varsin docka, beroende på vad som händer i valet i USA nästa tisdag, den fjärde november. En av dem kommer att bli president.

Deras huvuden är klara och de ser nästan lika ut. Båda är vita eftersom de är gjorda i vax. De ser ut som far och son. Det ser ut som om de ingår i samma klan och att det inte skiljer så mycket mellan dem. 

Det är inte alls som när John F Kennedy och Richard Nixon tävlade om makten år 1960. 

Då på 60-talet speglade världen en splittring. Vår mänskliga ras var uppdelad i svart och vitt, både reellt och symboliskt, i två politiska världar, som stod mot varandra, delade av järnridån.

 Under första delen av 1900-talet satsade John F Kennedys far Joseph Kennedy på börsen och affärsförbindelser, för att bli rik och skaffa makt åt familjen, men sedan insåg han att framtidens makt låg hos staten och i den administrativa byråkratin.

Balansen försköts från de förmögna till politiken med Franklin D Roosevelts New Deal, som kom till för att rädda befolkningen från fattigdom under åren 1933-1936. Detta sedan landet sjunkit ned i depression efter börskraschen i oktober 1929. Staten gick in ungefär som den har gjort nu, för att garantera att människor fick jobb och att de kunde leva drägligt. 

Joseph Kennedy var en av de som förstod vad som hände och som sålde allt han kunde i börskraschens inledning och därmed klarade sig. Han sökte sig sedan till den politiska makten och var ambassadör i Storbritannien under åren 1937-1940.

När hans äldste son Joseph jr dog under kriget blev istället John F Kennedy den, som utsågs till att försöka erövra den högsta politiska makten i USA. Och han lyckades med det år 1960.

Så var det då, när världen fortfarande stod inför hotet om att tillintetgöra sig självt med atombomber. Det hotet var mycket reellt på den tiden.

Världen ser inte längre ut så. Vi lever i en värld, där kommunikationen mellan världsdelar går blixtsnabbt, där pengar och aktier över hela jorden byter ägare inom sekunder.

Ekonomin har denna höst ännu en gång löpt amok, men det är inte möjligt att göra det lika grundligt, som på 1930-talet, då det tog årtionden att återställa det finansmarknaderna hade åstadkommit. Och andra världskriget blev ett resultat av vad som hände i Tyskland. Miljoner människors död blev resultatet.

Barack Obama och John McCain står båda i en mer enhetlig värld, där vi har insett att människorna alla bor på samma klot och att vi behöver samverka, för att klara av de utmaningar, som ligger framför oss. Den som blir president på tisdag måste ta itu med annorlunda frågor, än de president John F Kennedy ställdes för på 60-talet. 

Då sågs erövring, som ett sätt att leva. Och John F Kennedy bestämde också att rymden skulle erövras åt människan inom ett årtionde. Att den första människan skulle skickas till månen. Det skedde också 1969.

Numera är det bevarandet av vår egen planet, som är den hetaste frågan på agendan. Då sågs det som att vår klot var oändligt när det gällde resurser. Numera vet vi att det inte är så. 

Fortfarande har vi dock kvar lite av synen att ledaren, denne man i USA, ska rädda oss alla. Vi tycker att USA:s uppgift är att rädda världen. Kanske behöver vi rädda den var och en istället och inse att vi har större makt än vi tror.

James Lovelocks egen undergångsvision

I människans historia ingår att ha en undergångsvision. Den har skiftat genom åren beroende på hur det har sett ut.

I olika religiösa föreställningar finns den stora floden, eller att helveteselden ska bränna alla otrogna, eller att bara de utvalda ska bli upplyfta till himlen.

Den senaste föreställningen om allt detta är att jorden själv, vår gudinna Gaia, ska vända sig mot oss och ta död på oss. James Lovelock , biokemist och uppfinnare,  har företrätt den synen på världen sedan 1972, då han gav ut sin första bok om Gaia.

Han föddes strax efter första världskriget, och att se mänskligheten sedan ge sig in i ett ännu värre krig under 1900-talet - just när han blev vuxen - kan ha påverkat honom att se dystert på världen. 

 Hans senaste bok heter The Revenge of Gaia och han hotar med att vi har ytterst lite tid på oss. Vi måste vända om annars hotar den totala katastrofen. Han låter som religiösa profeter har gjort i alla tider och i hans version är det alla möjliga naturkatastrofer på jorden sammantaget, som kommer att drabba oss. 

Alla element kommer att spåra ur: torka, översvämningar, orkaner och eld kommer att slå sig samman för att driva oss mot polerna. De blir de enda ställen på jorden, där det går att bo om bara nittio år, om vi inte ändrar vår livsstil nu, genast. Och där går det förstås inte att odla någon mat, alltså är vi dömda.

Han förespråkar kärnenergi för att rädda jorden. Läs mänskligheten. Kärnkraften är ren och miljövänlig menar han. Fler kärnkraftverk skulle göra att vi slapp både kol, ved och olja. Men särskilt kol. Inte mycket koldioxid i atmosfären alltså. Han dömer ut all annan energi som otillräcklig eller inte tillräckligt miljövänlig.

Att strålningen från uran och anrikat uran tar tusentals år att klinga av är inte något, som han ser som en fara. Att det dessutom går att framställa vapen och atombomber av uran är uppenbarligen inte något större hot i jämförelse med Gaias vrede.

Han menar att kring år 2040, så kommer inget att kunna växa i Europa, för det kommer att vara för varmt. Somrarna kommer att ha temperaturer kring 43-49 grader och öknen kommer att breda ut sig ända till Paris och Berlin. 

Hans hemland England kommer att klara sig eftersom det är en ö med maritimt klimat, men landet kommer att invaderas av andra folk, för att de flyr sina egna länder.

Denne gamle man, som uppenbarligen går mot sin egen personliga undergång, projicerar möjligen sitt eget liv på jordens framtid. England klarar sig, men är hotat av andra länder. Så har det sett ut i James Lovelocks eget liv under 1900-talet och så kan framtiden se ut.

Med den synen på världens framtid framstår nu kärnkraften, som en Guds gåva till jorden. Så brukar den här sortens människor uttrycka sig.

James Lovelock kommer rimligtvis inte att befinna sig på denna jord år 2040, så att spå världens undergång till dess - eller åtminstone Europas -  är ganska riskfritt. De som är tillräckligt unga kommer att få facit förr eller senare. 

För övrigt var Gaia något som de gamla grekerna hittade på, en urmodergudinna, som skapade de andra gudarna. Den moder, som är välvillig mot sina barn, men likväl kan vända sig emot dem. Gaia är i första hand en inre föreställning, ett beroende av och en skräck för det kvinnliga.

Mörkgröna åsikter får en plats i Svenska Dagbladet

Thomas Toivonen tillhör de, som tycker att vi ska återvända till grottorna och leva som stenåldersfolk. Han själv bor i en liten stuga, där en kamin värmer huset. 

Han hyllar John Zerzan, en amerikansk filosof och förespråkare för grön anarki och primitivism. Denne amerikan tyckte att det Unabombaren gjorde under åren 1978-95 var bra. 

Denne protesterade mot det amerikanska samhället genom att skicka brevbomber till forskare. Unabombaren fick diagnosen paranoid schizofreni innan han låstes in för gott i ett fängelse på 90-talet.

Thomas Toivonen omskrivs i dagens Svenska Dagbladet, som en företrädare för denna nya vision. Vad som inte står är att den bara är ett litet steg från den mörkgröna ideologi, som omfattades av de båda män, som genomförde de båda skolmassakrerna i Finland.

 Pentti Linkola är upphovsmannen till denna filosofi i Finland och han tycker att naturen har företräde framför människan. Och i den ideologin räknas alltså inte människan till naturen. 

Han är en miljöaktivist och ekologistisk filosof och har ekofascistiska idéer om att människorna borde tvingas till en minskning av sitt antal på jorden. Han förespråkar totalitära regimer styrda av en elit. 

Och nu ger Idag-sidan plats åt liknande märkliga åsikter genom den annars jazzspelande Thomas Toivonen. Han tar Pirahafolket i Amazonas, som lever som jägare och samlare, som ett liv att eftersträva. De lever helt i nuet och sägs sakna räkneord och ord för färger och har ingen kultur.

Carolin Stenvall är hittad

Sorgeprocessen kan gå vidare för de anhöriga och hennes vänner. Hela historien påminner mycket om Anders Eklund, som påstod att 10-åriga Engla hade sparkat honom och därför hade han råkat strypa henne. 

Här har Carolin kallat Toni Alldén för gubbdjävel och ramlat... vi lär väl så småningom få veta vad som verkligen har hänt. Det är inte så troligt att Carolin Stenvall verkligen har sagt så till honom. Eller slagit ihjäl sig själv.

Det hela påminner också om 51-åringen i Småland, som nu antagligen inte kommer att bli dömd för mord eller dråp i hovrätten, fast han sköt ihjäl en tonåring och skadade en annan. Han var från sina sinnen just vid det tillfället.

Det luktar lite illa om alla dessa processer och aldrig kommer vi väl att få någon vettig förklaring till varför de gjorde som de gjorde. Det förblir i grunden obegripligt hur dessa människor kunde överskrida gränsen mellan liv och död. 

Men nu har Norrbottens största brottsutredning genom tiderna fått ett genombrott.

Vem är Toni Alldén

Hur kan en vanlig man bli en mördare? Var han verkligen en vanlig man? Hur kan han glömma vad han har gjort med kroppen? Och hur kan en stor blodpöl med andra rester av något biologiskt bli följden av ett slag mot huvudet?

Den stora blodpölen var från Carolin. En så stor blodpöl och med annat material tydde på att hon var död. Den hittades helt osannolikt av en man och hans fru dagen efter att Carolin Stenvall försvann. Men det tog några dagar för polisen att höra av sig. 

Har mördaren styckat kroppen och spritt ut den i terrängen? Visst kommer han ihåg vad som har hänt. Han är en rationell människa, som aldrig i hela sitt liv har gjort något riktigt brottsligt tidigare. I stunden handlade han säkert rationellt.

Varför svängde Carolin Stenvall av från en stor väg till den lilla och in på rastplatsen. Hon hade bara en halvmil kvar till sitt mål. Rimligt sett skulle hon ha fortsatt. Har hon blivit hejdad av mördaren ute på den stora vägen? 

Och hur kan en människa dö av att ramla? Och hur kan hon ramla mot dragkroksfästet om det är en dragkärra kopplad till den? Och varför skulle hon svära åt honom? Hon som aldrig gjorde det annars? Hon som beskrivs som en go människa.

Frågor, frågor, som bara mördaren har svar på. Nu när Carolin inte kan berätta.

Lugn och skötsam 50-åring blev dråpare

Nu vet vi det. Han vill erkänna dråp och om en timme kommer han att häktas. Den 50-årige gruvarbetaren och jägaren från Malmberget är skyldig till att ha dödat Carolin Stenvall, 29 år från Piteå.

Varför vet vi inte ännu. Det får han berätta under dagen eller senare. Han är en fin och känslig kille säger hans jaktkamrater. Mycket lugn och skötsam. Ingen kunde tro att det var han. 

Den historien har upprepat sig många gånger. Ingen dråpare eller mördare vill erkänna om den inte blir överbevisad. 

De som läser Norrbottens-Kuriren svarade samtidigt, som detta händer, på en enkät om älgjakt på dagis. Barnen hade en låtsasjakt på älg. Var det rätt eller fel? Sjuttioåtta procent av de som har svarat tyckte att det var rätt. Jag som sörlänning tycker inte det. Det är inte rätt att indoktrinera små barn att bli jägare. 

Samma dag som Carolin Stenvall försvann var 50-åringen ute på älgjakt. Något hände under hans pass och han hörde av sig och sa att han hade tappat plånboken och måste avbryta. Han ljög. Det vet vi nu.

Han tog ett människoliv istället för en älgs liv. Hur gick det till? Hur kunde det hända med denne fine och känslige kille? Det vill vi veta. För att förhindra att det händer igen. 

Göran Persson och Jacob Palmstierna kan ta varann i hand

Jacob Palmstierna upptog en stor del av TV4:as morgonsändning i dag. Tillsammans med Göran Persson. Den senare orkade jag inte lyssna särskilt mycket på. Jag slutade när han påstod att det blivit lättare, att bli snäll mot sig själv på gamla dar. Det lät som hans ego hade blivit än större, än när han var statsminister.

Jacob Palmstierna, 74 år, var intressantare. Han föddes in i Wallenbergssfären och jobbade länge åt SE-banken innan han blev utsatt för skattegranskning och inte längre hade stöd av Pieter Wallenberg. Det som såg ut som en olycka, blev till sist något annat, för det innebar att han bytte karriär och gick in i Nordbanken så småningom. Fri från släkten.

Alltid när jag hör de där männen, så påminner de mycket om kungen och hans familj. En urkonservativ kraft, som är mycket pålitlig och som verkligen försöker att vara goda människor på ett helt annat sätt än sådana som Göran Persson. 

Det som framträder är den gamla mansrollen, där ansvar är ett hedersord och där kvinnor inte har mycket att komma med i sin roll. Mycket riktigt så har Jacob Palmstierna två skilsmässor bakom sig.

Jag känner till ett Wallenbergföretag inifrån, för där jobbade jag några år: Atlas Copco. Där tillverkades maskiner, som användes i berg för att borra och bryta och bygga tunnlar. Och på detta företag härskade den gamle Marcus anda. Det var han, som hade startat det gamla Atlas Diesel.

Mansrollen var så uttalad att det inte fanns en chans för de många sekreterarna, som förstås var kvinnor, att bli något annat än de var: underställda. Det var ett företag, som var strikt uppdelat i de gamla rollerna. Vilket medförde många underliga allianser mellan ingenjörerna och sekreterarna. 

Det blev kärleksaffärer, för det var det enda, som var möjligt, för att förena de båda vitt skilda rollerna hos män och kvinnor. Och det blev förstås dramer och såpoperor av det, för männen hade ingen tanke på att verkligen umgås på riktigt med dessa underställda.

Göran Persson och Jacob Palmstierna kan på sätt och vis ta varann i hand, för båda tillhör de en utdöende art. Den sorts man, som måste bestämma och ha makt. Som helt enkelt inte kan tänka sig en annan värld, som är född in i den. En värld där de självklart bestämmer.

I deras värld finns ingenting av det demokratiska, att alla människor är lika värda. Visst de skulle kunna säga det, men det betyder ingenting, för hierarkierna är manliga och kommer så att förbli. Hos dem vill säga. 

Min egen mardröm vore att Göran Persson återigen gick in och blev någon att räkna med hos sossarna. Då skulle den process, som nu pågår mot något annat inom politiken, återigen stanna upp. 

Då föredrar jag ändå Jacob Palmstierna, som kunde kosta på sig att vara mer ärlig i sin rannsakning av sitt eget liv och de misstag han gjorde. Och han framstod som mer mänsklig. Hans bok Jacobs Stege är helt säkert ärligare än Göran Perssons Min väg Mina val, som  avsåg att förhärliga honom själv och hans statsmannaego.

Jörg Haider var på gaybar innan dödskraschen

Den högeradikale partiledaren för BZÖ var på gaybar innan han satte sig i sin snabba bil och körde mer än dubbelt så fort som tillåtet på en 70-väg. 

Han hade kommit till gaybaren Zum Stadtkrämer tillsammans med en annan man. De delade på en flaska vodka och bytte telefonnummer, innan Jörg Haider satte sig i sin bil. Dessförinnan hade han blivit erbjuden skjuts, men avböjt.

Bara tre timmar tidigare hade han varit helt nykter och deltagit i en releasetillställning. Hans mor skulle fylla 90 år dagen efter och han skulle vara där. Han dödskraschade mot en betongvägg. 

Det skulle kunna vara självmord, mer eller mindre medvetet. Ingen som druckit så mycket kör så fort utan att förlora kontrollen. Han hade 1,8 promille i blodet när han dog. Mer än tre gånger så mycket, som är tillåtet i Österrike.

Han blev 58 år och begravs i dag.

Johan Hakelius tycker pensionärer ska sluta gnälla

Egentligen borde jag inte bry mig. Men han har ändå en spalt, där han uttrycker sina ofta inte särskilt intelligenta tankar. I går tyckte han att pensionärer ska sluta gnälla.

Jag tror att alla, som tvingades leva på kring elvatusen i månaden, skulle tycka att det var lite knalt. Efter ett helt långt arbetsliv. Det är den genomsnittliga pensionen i Sverige. 

Det förutsätts att människor, som har arbetat har lyckats att spara ihop mer pengar än så. Eller ärvt av sina släktingar. Alltså samlat i ladorna till denna tid, då ingenting mer kommer att flyta in. 

Jag känner ett antal pensionärer. Om de har lyckats att spara något så går det åt nu. De får sälja sina hus och bostadsrätter för att flytta till något mindre och billigare. De får ge sina barn arvet i förväg, för de orkar inte längre ta hand om det. 

Och de som hela sitt liv har slitit på gränsen till ingenting. De som inte har något alls kvar, för att det har gått till barnen redan eller också hade de aldrig råd att betala något annat än sin hyresrätt. De, som lovades att de skulle bli omhändertagna som gamla, för de betalade hela tiden till det. 

De står där nu med sin tvättade hals och får ingenting alls. Förra gången finanserna gick ned på 90-talet, så var det pensionärerna, som fick betala. De skulle kompenseras när det blev bättre tider, men det blev det aldrig. Likadant kommer det alldeles säkert bli den  här gången. 

Att som Johan Hakelius gör jämföra dessa pensionärer med gnälliga tonåringar är ren äldrediskriminering. Ett förklenande sätt att baktala den generation, som fött honom. Ett sätt att uttrycka sig, som nedvärderar dessa människor, som har lagt grunden för att 40-åringar som Hakelius kan leva gott i dagens Sverige.

Christine Schürrer dömd till livstid och utvisning

Christine Schürrer dömdes i dag till livstid och till utvisning ur Sverige. 

Hon döms både för morden på Max och Saga Jangestig och för mordförsök på deras mamma Emma, trots att någon teknisk bevisning inte fanns. 

Tyskans advokat har redan meddelat att han kommer att överklaga domen till hovrätten. 

Christine Schürrers dåd är mycket ovanligt: att en kvinna dödar en annan kvinnas barn. Det har endast förekommit något liknande i mycket få fall världen runt och att någon som stalkar och förföljer en man, dessutom mördar och försöker mörda en annan kvinna och hennes barn är världsunikt.

Christine Schürrer vägrade medverka vid den psykiatriska undersökning, som hon skulle genomgå och blev friskförklarad. Därför döms hon nu till vårt lands strängaste straff. Hon har också dömts att betala över en halv miljon i skadestånd till de anhöriga.

Lena Mellin tycker inte att börsen är seriös

Det skriver hon i Aftonbladet i dag. Nä inte den ekonomiska världspolitiken heller. Eller sådana journalister som Lena Mellin, som ofta måste ha några smarta kommentarer, men sällan får till det. Våra övergripande system fungerar inte särskilt bra. De går till bristningsgränsen och först då händer någonting.

Egentligen har ingenting hänt under de senaste veckorna med våra tillgångar. Våra hus står där dom står. Företagen är intakta så när som Volvo, som länge har gått åt fel håll, vilket alla visste. Utom kanske sådana som Lena Mellin.

Det som har orsakat den senaste "krisen" är människors önskan att tjäna pengar, snabbt. Och finns det inga kriser så går det alltid att spekulera i dem. Om tillräckligt många gör det så sätts hela världen i gungning, eftersom vi numera lever på en planet, som hänger samman. Både i tid och rum. 

Jag har en kompis med ett dataprogram, som blixtsnabbt säljer och köper så fort hans aktier ändrar sig det minsta. Hans dator har säkert jobbat hårt de senaste veckorna. Det är ren matematik faktiskt. Det handlar om så enkla saker som plus och minus. 

Om jag hade pengar över nu skulle jag gladeligen handla bankaktier. De har gått ned väldigt mycket och står nu lågt. Men kommer naturligtvis att stiga, därför att stora banker kommer aldrig gå omkull. 

Så blev resultatet på 90-talet och så blev det nu. Det är så självklart att regeringar måste gripa in när marknaden blir vansinnig. Även om det inte finns någon orsak till det.

Förra gången fick pensionärerna i Sverige betala och alla, som hade stora lån. Och likadant blir det säkert nu. Men inte i samma utsträckning, som då, för vi lär oss. Förra gången hade vi fast växelkurs. Det har vi inte haft sedan dess. Och riksbanken höjde räntan till 500 procent, vilket minsta barn visste var åt fanders. 

Det var då jag förlorade tilltron till de så kallade experterna. Vilken framtoning de än hade. Hur många år de än hade jobbat som kommentatorer. Hur hög utbildning de än hade. De visste inte mer än vilken vanlig människa som helst. Och likadant har det varit nu.

Papa Dee tillhör den sorts män som misshandlar

 Det har hans exflickvän berättat nu för rätten. Hon blev misshandlad under deras förhållande. Omkring trettio, fyrtio gånger. Hon anmälde det aldrig, men nu har hon trätt fram för att berätta hur hon hade det i deras förhållande.

För Papa Dee har slagit och misshandlat igen. Sin fru Andrea, som är 20 år. Nästan jämngammal med min yngste son. Ibland är jag glad att jag inte har några döttrar. Jag vet inte vad jag skulle göra om ett barn till mig råkade ut för en misshandlande man.

Det räckte med att min mamma gjorde det. Att hon slogs medvetslös och lämnades i en blodpöl ett par månader innan hon dog. 

Den sorts män, som misshandlar sina kvinnor är av en särskild art. De är uppfostrade till att tro på sig själva och se ned på kvinnor. De har dålig självkänsla och den låter de gå ut över den i deras ögon trotsiga och bråkiga kvinnan. 

Så var den man, som misshandlade min mamma, sådan är också Papa Dee. Nu är Andrea misshandlad, men hon försöker säga att hon slog sig själv, fast det finns vittnen. Det är en sorglig historia. Så välbekant för mig.

Min mamma anmälde aldrig den man, som misshandlade henne. Det fanns inga vittnen. Han slog henne i sommarstugan. Jag hittade henne på morgonen. Han hade försvunnit därifrån, men återkom och var ångerfull efteråt. Ända tills hon dog. 

En kvinna till hann dö ifrån honom. Jag vet inte om han slog henne också. Nu är han själv död. Han dog på nyårsaftonen  2004 och jag och min syster, hans dotter, begravde honom. Ingen mer än vi kom till hans begravning. 

Min mamma misshandlades av honom 1968. Detta pågår ständigt. Misshandelsoffren kanske har blivit färre eller fler. Det vet vi inget om. Denna del av kvinnohistorien är dold. Men nu har misshandelsoffren börjat att tala, att anmäla. 

År 2007 anmäldes 26 900 fall av kvinnomisshandel, men omkring 80 procent av all kvinnomisshandel anmäls fortfarande inte.

Jag hoppas Andrea hittar styrkan att gå vidare, att erkänna först för sig själv och sedan inför världen att hennes förhållande med denne misshandlande man inte kan fortsätta.

Hjälp oss herregud Al Gore kommer hit!

Al Gore kommer att gästa vårt land, som i övermorgon, påhejad av miljöminister Andreas Carlgren. Miljöprofeten, som brukar skoja om att han skulle bli USA:s näste president, men han blev slagen på mållinjen.

Jag har sett filmen En obekväm sanning, men tyckte att den var en otäck propagandafilm, med en salig och frälst publik, som tog åt sig allt vad denne man predikade. Han har profeterat länge kring miljön Al Gore, sedan 80-talet åtminstone. Och till slut fick han genomslag för det han mässade. Nu när han inte fick bli president.

Synd bara att han dessutom fick Nobels fredpris, för då blev han en godkänd och stämplad profet. Tyvärr. Och han får oftast stå där oemotsagd.

Vem som helst, som levt ett tag, vet att klimatet har sina upp- och nedgångar. År  1995 den 9 oktober var det plus 21, där vi bor på Värmdö och den 20 oktober 2003 var det minus sju på samma ställe. Så stor är den naturliga variationen. Nästan trettio grader på några år. Observera att 2003 var ett senare år än 1995. Och att det alltså var kallare då. 

 Al Gore påstår att klimatet varit konstant från istiden och ända fram till att industrialiseringen av världen började. Det är inte sant. Ifall det vore så skulle vi inte ha haft hungerår så sent som på 1860-talet på grund av missväxt, vilket i sin tur berodde på kyla. 

Den sista stora hungersnöden i Sverige var åren 1867-1869 och i Norrland dog människor i tusental, därför att snön och isen aldrig försvann på våren. Det gick inte att så ny gröda förrän vid midsommar.

En lagom stor vulkan, som får utbrott någonstans påverkar klimatet direkt. Stänger ute solljuset och sänker temperaturen.

 Isen vid polerna smälter inte heller mer än förut, vilket massmedier tycker om att påstå. Och därmed höjs inte havsnivån heller. Där vi bor har havsnivån snarare sänkts under de två decennier vi har följt den. Den borde ha varit åtminstone konstant, även med tanke på landhöjningar.

 Al Gore följer en tradition, som många demagogiska diktatorer har skapat: att påstå saker gång på gång eller att så snabbt gå över till något nytt, att publiken inte hinner tänka efter. Att med hjälp av ny teknik och många bilder bombardera oss med påståenden om, att jorden stadigt är på väg mot sin undergång.

Och på vägen har han frälst en stor del av världen massmedier. Särskilt här i Sverige. Vi tycker om att bestraffa oss själva, införa förbud och ålägga oss att vara bäst i världen. 

I England får inte hans film visas i skolor utan att läraren berättar om de nio sakfel, som förekommer i filmen. Detta enligt en dom i Englands högsta domstol.

Sakfelen handlar bland annat om, att isbjörnar drunknar, därför att det inte längre finns någon is vid Nordpolen. Att orkanen Katrina berodde på människors uppvärmning genom kolodioxidutsläpp. Att Golfströmmen kommer att upphöra på grund av människans uppvärmning och därmed smältande is och att korallreven i haven bleknar och dör på grund av människans påverkan av klimatet.

Inget av ovanstående är konstaterat vara faktiskt, men så framställs det i den skräckinjagande film, som alltså inte skolbarn i England får utsättas för, utan att få höra ett tillrättaläggande av sin lärare. 

Kära nån granska lite vad denne man påstår nu när han kommer hit. Är inte det också svenska mediers uppgift?

Blondinbella ska sluta blogga. Fyller arton år.

Jaha. Hon vill bara vara sjutton år och ta igen sig efter övergreppen i Italien. Jaha. Och sköta skolan. Jaha.

Det låter som något undanglidande, eller nåt som mamma eller pappa kunde ha skrivit. Sanningen är att hon inte är sjutton år särskilt länge till. Bara drygt en vecka. Sedan blir hon arton år och myndig.

Då kan hon äntligen ställa krav på sitt eget liv och slipper gå i ledband. Hon kan strunta i familjen och i att försörja dem. Hon kan vägra att ständigt skriva för att skaffa pengar till aktiebolaget, som hennes pappa styr till en del.

Men om jag var henne skulle jag vara urless på bloggeriet. Själv stod jag ut i närmare ett halvår eller vad det blev med två bloggar, men jag fick så mycket respons att det blev jobbigt. 

Därför skriver jag numera bara i den här bloggen. För mig själv. Inte för någon annan och utan annonser. Det känns bäst så.

Annars skriver jag i bokform, nya manus, sedan bokbranschen inte gillade mitt manus om Jacqueline Kennedy. Det har jag lagt på hyllan så länge. 

Men skriva slutar jag aldrig med. Det finns olika orsaker till att människor blir det jag har blivit: journalist och författare. En del vill göra karriär, tjäna mycket pengar och bli kändisar och berömda. Kanske få Nobelpriset så småningom.

Jag är nöjd bara jag får uttrycka mig. Det är ett inre behov jag har. Jag mår inte bra om jag inte får skriva så mycket jag behöver. Det är ett oöverträffat sätt att få syn på världen omkring mig, att få upptäcka också mig själv. Mer och mer. 

Tito Beltran fälld i hovrätten

Så är han då dömd. Tito Beltran fick 2 år och 6 månaders fängelse för övergreppen mot två flickor. Nöjesvärlden kan dra en suck av lättnad. Den har rensat i de egna leden genom att ställa upp och vittna mot Beltran.

Tito Beltran tycker fortfarande inte att han är skyldig. Så tror jag han tänker. I hans värld är han inte det. Han lever i ett slags förnekelsens land, för så som han gjorde med barnflickan har han gjort många gånger förr. Och inte har det varit våldtäkt? 

Detta sätt att se på världen är vanligt bland den sortens män. Dr Phil hade ett fall häromkvällen i TV. En dotter anklagade sin pappa för övergrepp. Pappan förnekade det förbi lögndetektorn, där alla hans svar blev klassade som lögn.

Han satt fortfarande som ett frågetecken, för han hade inte gjort något. Han talade om Gud och att han skulle bli frikänd inför den domstolen. Hans fru sade att hennes man levde i ett stort förnekande. 

Han kunde helt enkelt inte se att han hade förstört sin dotters liv och att han var på god väg att också förstöra sin dottersons liv. Denne fader och morfader hade satt upp en vägg mellan vad han gjorde och den han trodde sig vara. 

Hans planer var att börja jobba på ett läger för barn. Det tyckte han skulle vara roligt, för han tyckte så mycket om barn. Så sade han.

Sådana män har helt enkelt ett sätt att se på världen, som gör dem oskyldiga. De är bara snälla och älskar alla människor, särskilt kvinnor och barn. 

Börserna faller och vi med dem?

Aktiebörserna över hela världen går ned. Hur långt kan de falla? Hela vägen? Anta att de gör det. Faller ändå ned till noll och intet värde. 

Är företagen inget värda då? Kan vi lika gärna skrota hela vår civilisation? Lägga ned mänsklighetens företagsamhet och kreativitet helt och hållet?

Nä, om det är så att börserna faller så långt har de inget att göra med vårt värde, med vår kreativitets värde. Lika lite som de har att göra med något verkligt värde när börserna ständigt haussar, går upp mer än någon kunde ha trott.

Allt är beroende av spekulationer, som några procent av mänskligheten gör. Men när det ständigt framställs som om det vore kris. När massmedier stämmer in i kören, så förvärras vår tro på att det är kris. 

Masshysterin breder ut sig och det räcker med att några procent av mänskligheten blir tokiga för att påverka resten. Var någonstans ska det ta stopp?

Under 30-talet så lät den tysta majoriteten allt breda ut sig, så att det slutade med världskrig. Och ingen vinner på ett krig. Det är ett totalt sammanbrott i den mänskliga kommunikationen. När var och en ser om sitt eget hus och inte vill veta av de andra. 

Syndabockar utses, för ingen vill se att det är mänskliga förmågor, som ligger bakom både krig och fred, både sammanbrott och välstånd. Allt ingår i den mänskliga naturen. Vad som kommer fram beror av våra val. 

Hur vi ser på oss själva skapar också vårt samhälle. Fortfarande tror vi på hierarkier, att vissa är mer framstående än andra, att vissa är mer värda än andra, att vissa vet mer om hur världen ska fungera än andra.

Jag har en bok om mayakalendern och där står om denna tid just i år: "... en slags kollaps av det internationella (och nationella) monetära systemet. En sådan kollaps är lättast att förstå som en aspekt av det energiskifte som gynnar den högra hjärnhalvan. Detta kommer att leda till att människor ser verkligheten mer konkret, vilket bör leda till en försvagning av det internationella monopolspelet med pappers- och cyberpengar (som ytterst är abstraktioner utan någon verklig existens). Bland annat kommer de mekanismer med vars hjälp banker "skapar" krediter att bli genomskinliga."

Citatet är ur Carl Johan Callemans bok Mayakalendern, som inte är en bok om ekonomi, men om medvetenhet. Den gavs ut 2004. 

Det har varit lätt för vem som helst att se, att vårt sätt att behandla världen och vår jord inte är hållbart, men systemet fungerar tills det går i kvav. Och det är en del av detta vi ser nu. 

Men allt har något gott med sig. Vårt hitillsvarande system med en överordnad elit kan inte bestå. Det är inte så att vissa människor står högre än andra. Alla människor har ett lika värde. Detta har sagts sedan 1700-talet, men ingen har egentligen trott på det. Denna sentens har inte fått något genomslag. Inte i grunden.

Nu trycker verkligheten på, för att skapa en ny värld. Kommer vi att klara att gå till den? Vi lever i en förstörelsens tid, men den är snart över. Det går fort nu. Det som på 30-talet tog årtionden går nu på något år. Och redan nästa år vänder det. 

Så säger mayakalendern. Men så säger också människor som tänker själva. Och som vet att ingenting egentligen har förändrats. Vi är desamma, som för ett år sedan, som för några veckor sedan. Ett par procent av jordens befolkning kan inte åstadkomma total förstörelse. Den tiden är förbi.

Maktmänniskan Bengt Dennis populär igen

Förre riksbankschefen Bengt Dennis har dykt upp i massmedier igen. Han försvarar själv sin åtgärd att höja räntan till 500 procent i Dagens Industri. Det var alldeles rätt, säger han. Och han får sitta i TV4 och prata om ekonomin, som den expert han anses vara.

I den högre finansvärlden kan man alltid i teorin förklara allt. Men i praktiken så hindrade han  kronan att flyta under hösten 1992 och Sverige brakade iväg och kostade vanliga låntagare en massa pengar. 

De rörliga låneräntorna gick upp till 24 procent, som mest. Kronans fasta kurs skulle bibehållas till varje pris. Det var det tokiga i en värld, som redan då var en helhet tack vare internet. Och det gick förstås inte.

Först framställdes riksbankschefen, som en hjälte, som stod på barrikaderna och slogs. Den bilden solkades sedan och nu försöker alltså Bengt Dennis efter sexton år förklara, att det han gjorde då var rätt. 

Det var rätt att tvinga massor av företag att gå i konkurs, när bankerna inte längre såg sina fordringar som säkra. Det var rätt att låta vanliga låntagare betala massor med tusenlappar extra. Eller att tvinga dem att sälja sina hus eller lägenheter med förlust och stå där med ett lån, men ingen egendom.

Det är lite skamligt, att ingen har ett längre minne än så. Bengt Dennis själv led naturligtvis inte av sina märkliga ekonomiska dribblingar. Han murade in ett kassaskåp i väggen hemma hos sig i Gamla Stan. Som en annan Joakim von Anka.

Han tillhör den där sortens människor, som älskar makt och pengar och inget annat. Han var nämligen chefredaktör på Dagens Nyheter, när han fick erbjudandet om att bli riksbankschef. 

Tidigare hade han lovat journalisterna, att inte lämna DN, vilket jobb, som än regeringen kunde erbjuda honom. Men, som han sade till journalisterna, jobbet som riksbankschef hade han aldrig tänkt på. 

Ett sådant jobb kunde han förstås inte tacka nej till. Inte med den makten.

De fattiga i världen har inte orsakat finanskrisen

Det är dom små och fattiga, som har orsakat världens ekonomiska finansproblem. Den åsikten förs nu fram gång på gång i massmedier. 

Den goda tanken med bostäder, också till de som inte har råd, har vält omkull all världens börser. Är det någon, som verkligen tror på det? 

Att bankdirektörernas goda hjärta har åstadkommit den turbulens vi nu bevittnar? Låter det troligt? Nä, inte särskilt. Det är att vända på girigheten och låta den bli något ekonomiskt trohjärtat underbart, som gick fel.

Fattiga är lätta att låna ut till. Det vet ekonomen Muhammad Yunus, som fick Nobels fredspris 2006. Han lånade ut till miljoner fattiga i Bangladesh, så kallade mikrolån, som hjälpte dem att slippa de skyhöga räntor, som ockrare tog av dem. Han fick fredspriset, därför att alltför stor fattigdom hotar freden i världen.

 Det var fattigdom, som startade det senaste världskriget. När tyskarna fick gå med skottkärror med pengar, för att kunna betala det allra nödvändigaste. Inflationen var skyhög. Då röstade de fram Hitler, som lovade att hjälpa dem. 

Att äga en bank är det lättaste som finns. Bara att låna ut till lagom ränta för att kunna betala resten. Och inte bli alltför girig. Det finns ingen verklig vara att sälja, utan verksamheten vilar på ömsesidiga förtroenden. 

Risken för banken är minimal, så länge de anställda och ledningen följer de vanliga reglerna för riskbedömningar. Men när banker börja säljer dåliga lån till varandra och till olika finansinstitut, så rasar förtroendet för dem själva, bland dem själva. 

Räntorna och inflationen har hållits nere, för det ansågs efter 90-talet vara universalmedlet att klara finanserna från politikerhåll. 

Men någonstans går gränsen, då bankerna inte längre tjänar tillräckligt med pengar, när räntorna är så låga. Och då försöker de komma över pengar på något annat sätt, börjar ta risker och blir oförsiktiga.

När bankerna så småningom inte längre litar på varandra, då är världen illa ute. Precis det som har hänt nu.

Men de fattiga har inte orsakat finanskrisen. De har helt enkelt inte haft den möjligheten. Det har endast bankerna och finansinstituten haft. I samarbete med politikerna.

Sådana som Bengt Dennis och trettioåringar spekulerar

Ja, vilka är det som har orsakat finanskrisen? Är det trettioåringarna? Jag är böjd att tro att det är den generation, som föddes på 70-talet och som uppfostrades till att få det mesta av sina vänstervridna föräldrar. 

Och de har gjort det med den äldre generationens godkännande. De som var med redan på 90-talet och orsakade krisen då. Som Bengt Dennis, som då som riksbankschef höjde räntan till 500 procent och nu vid 78 års ålder arbetar som rådgivare åt fondförvaltare.

Ungdomar, som inte var med på den tiden, vet inte hur det fungerar. De bara fortsätter att spekulera både med pengar och bostäder. I USA och i andra länder. Till slut går det förstås inte när investeringar, som har gjorts i framtida vinster, inte faller ut.

En väninna till mig fick gå ned någon miljon från toppläget för ett år sedan, när hon nyligen sålde sin bostadsrätt i Stockholm. Men å andra sidan fick hon en billigare i en mindre stad i landet. Så hon får ändå kanske en miljon över efter skatt och annat. 

Så fungerar bostadsmarknaden om man inte ständigt flyttar. Hon hade bott i sin trea i tjugo år. Och naturligtvis betalat den där miljonen under åren. Den som hon nu får tillbaka. Det finns inget hokuspokus i pengavärlden, som en del vill tro. 

I det långa loppet lönar det sig att äga bostäder och mark. Precis som det alltid ha gjort. Därför att man själv sparar ihop pengarna. Men de snabba klippen äts alltid upp av annat. 

Trettioåringar kan luras av sådana som Bengt Dennis, som själv förstås har blivit rik på sina råd. Men den större delen av befolkningen vet vad som gäller. 

Att det handlar om vad människor har för behov i botten. Att leva efter vissa ramar och inte att göra snabba vinster. Om inte den övervägande delen av befolkningen var sådana, så skulle vårt samhälle vara mycket illa ute. 

Vi fällde popplarna tillsammans med släkten

Vi fällde träd i helgen med hjälp av släktingar. Syster och svåger var här och hjälpte oss. Dom kan det där med motorsågar, har gått kursen för trädfällning bägge två. Guld värt med sådana släktingar.  Dessutom har vi snälla grannar, som lät oss fälla deras träd, som stod hotande nära vårt sovrum. 

De bägge balsampopplarna växte ungefär fem meter från vårt hus och den största var kring tjugo meter hög, så vi var rätt glada att de låg på backen i går, när det stormade och regnade. Vi fällde dom med gemensamma krafter i lördags. Den ena ville trilla åt andra hållet över grannens frukttträd, men vi var fyra, som drog ned den åt rätt håll. Ut på allmänningen.

Popplarna hade en egenhet att bli större och större upptill, ju mer de växte, så de sträckte sig alltmer hotande över vårt hus. Det kändes inte tryggt och solen försvann bakom dem även på sommaren. Deras stora gröna blad gulnade nästan aldrig, utan frös bort till slut. Det blev dunkelt bakom dem. Men nu i dag när solen skiner igen, så är den hörnan av huset ljus och utsikten över allmänningen större än på ett årtionde.

Ljusare tider alltså. Det är vad jag bryr mig om nu, när jag nästan har slutat lyssna på vad som händer på finansmarknaden och i politikervärlden. Dessa båda maktcentra, som hänger ihop och som kan dra iväg tills det knappt återstår några fasta världen längre.

 Marken fortsätter att vara vår och huset också. Så länge vi vill. Det viktiga är solen och ljuset och att kunna leva så gott det går. Att ha släkt som hjälper oss och att umgås. Att begripa att människor är det viktiga och inte pengar. De är den yta, som uppkommer som ett resultat av ett verkligt liv.

En av mina anmödrar var en mayaindian

Jag gjorde en resa bakåt i tiden under helgen. Det är därför jag inte har skrivit så mycket på bloggen. Jag och min lillasyster åkte till Västerås. Därifrån kommer min mammas släkt. 

För mer än hundra år sedan föddes vår mammas förste bror ute på Skotterön i  Mälaren. Två mil från Västerås. I ett litet hus med bara ett rum och kök. I lördags träffade vi Evert, som blev barn nummer sex och föddes 1914. Han är liten och krum och har lite svårt med andningen. Det är ett mirakel att han fortfarande lever.

Både min mamma och min mormor dog i astma. Det är fyrtio år sedan min mamma dog i år. Men Evert lever fortfarande precis som mammas syster Ebba, som föddes tre år före mamma. Så olika kan liv gestalta sig i en syskonskara.

Det är bara dessa båda kvar av alla tio syskonen. Men vi har sjutton kusiner i livet. I vår släkt finns alla hårfärger och ögonfärger. Från mörkaste svarta till ljusaste blonda och blå. Det mörka beror på vår anmoder, som kom från Spanien och i sin tur hade indianblod i ådrorna.

Hon kom från Guatemala. Från mayaindianerna. Det vet vi säkert genom att en morbroder till oss, en bror till vår mamma, fick stenmage. Läkarna trodde det var cancer och opererade bort hela magsäcken. 

Men sedan när de hade gjort det upptäckte de, att det inte var cancer utan en okänd sjukdom, som bara fanns hos indianer i Guatemala. Det var en slags växt, som inte hade rötter, en klump bara, som en sten. Den hade gått att operera bort. Men läkarna tog hela magen och vår morbror fick äta enbart flytande föda resten av sitt liv. 

Denna indiankvinnas gener har stort genomslag också hos oss, som lever århundraden och generationer senare. Vi tål inte alkohol särskilt bra. Och vi är astmatiska. 

Jag vet inte hur hon såg ut, men genom ett fotografi av min mormor kan jag få en uppfattning. Mormor Alma hade ett runt huvud med höga kindkotor, svart hår och mörka ögon. Hon liknande mycket en mayaindian.

Det var maya, som hade en civilisation redan för tvåtusen år sedan. De byggde pyramider och stenstäder i djungeln.  De visste mycket om astronomi och siffror. Det var de som skapade mayakalendern. Den som tar slut 2012.

Deras myter är införlivade genetiskt med oss, som lever här i Sverige. Mayaindianerna i Guatemala lever fattigt, ofta på mindre än tio kronor om dagen. De lever, som de alltid har gjort, på den mark, som de har odlat så länge. Och jag förstår lite bättre än förut varför jag alltid har känt mig besläktad med dessa indianfolk och deras kultur.