"Jacqueline Kennedy" utsedd till McCains vice president

I dag utsåg John McCain Alaskaguvenören Sarah Palin till sin vice presidentkandidat. Hon är 44 år gammal och har fem barn och är vit kvinna.

Ingen har spekulerat om henne som kandidat i första hand. Hon är slående lik Jaqueline Kennedy. 

De amerikanska väljare, som blev förtörnade över att Hillary Clinton inte fick bli vare sig president eller vice president kan istället välja John McCain till president.

Då får de manlig erfarenhet och kvinnlig fägring på köpet. 

Hennes yngste son föddes i våras och har Downs syndrom. Enligt uppgift sade Sarah Palin att han har en kromosom mer än andra. Det gör honom inte till en sämre människa.

Sarah Palin är uppvuxen i Alaska och har suttit som guvenör sedan 2006. 

Hennes yrke är journalist - precis som för Jacqueline Kennedy - och hon är gift med Todd, som tillhör ursprungsbefolkningen av inuiter. Hon jagar och äter hamburgare gjord på älg. 

Och hon blev nästan vald till Miss Alaska. Hon kom tvåa. 

Anna Larsson efterlyser en kulturrevolution

Ja, vad ska man säga om det. Kulturrevolution? Är det bra? Eller vill hon bara promota sin egen position, som redaktionschef på Amelia och krönikör i Svenskan?

Jag har själv tillhört den så kallade kultureliten under något decennium. Och det gick visst att skriva om populära saker också på DN:s teatersida, som numera ingår i kulturen.

Visst gick det att göra det. Allt finns bredvid vartannat i vårt samhälle. Bloggandet bredvid det "fina" romanskrivandet. Jag sysslar själv med bägge. Som synes.

Jag är med i författarförbundet och författarcentrum och skriver ständigt. Tills alldeles nyligen på metrobloggen också. 

Men idén om folkbildning, som Anna Larsson framför, tycker jag är alldeles förlegad. Det är en 1800-talsidé om det obildade folket, som måste upplysas. Just en elitidé om att det finns finare människor och andra, som inte är lika tjusiga, varken när det gäller mode eller framtoning. 

Ja herregud. Mycket av det som anses fint är bara dravel. Det är intellektuellt snömos utan en riktig tanke bakom. Bara tjusiga ord. Och inga känslor. 

Dessa känslor, som alltid har ansetts så fula. Häromveckan satt jag i ett hem med ett par professorer. En av dem var professor emeritus och använde en stor del av kvällen till att propagera för dödshjälp.

 Både för sin egen del och för samhället i stort. Helt utan större känsloengagemang så uttryckte denne man, som snart fyller 82, att livet borde ta slut när man är kring de 80. 

Det var rätt gräsligt, men populasen omkring honom lyssnade vördnadsfullt till denne gamling, som genom årtiondens träning hade lärt sig att prata utan att bli avbruten. 

Han behandlade sin egen död i intellektuella termer, avslaget och dött. Och ville också att det skulle lagstiftas om att andra skulle få samma rättighet. Som sagt en riktigt avskyvärd afton.

Denne professor emeritus hade ingenting att tillföra och hade aldrig lärt sig vad livet handlar om. Inte på djupet. Möjligen var hans dödsönskan nu ett slags uttryck, för att hans liv trots allt hade varit förfelat. 

Men så långt kom vi aldrig. Den som inte kan blanda högt och lågt, fattigt och rikt, smått och djupt inom sig själv kommer aldrig att begripa vad livet går ut på och inte heller varför man inte ska ta livet av sig själv. Eller önska detta för andra. 

Naturligtvis behövs alla uttryck för mänskligt liv bredvid varandra. Inte ska det vara så, att en elit förklarar för de andra, vad som är underbart och fint. Det stadiet i mänsklighetens historia borde vi vara trötta på. Efter allt elitiserande i otaliga diktaturer. 

Linn Fernström manglad i nya ytliga Gomorron-TV

Den hurtiga, gåpående, attackerande programledaren på Sveriges Television fick Linn Fernström till intervjuoffer i Gomorron-TV.

De befinner sig verkligen inte på samma nivå. Den yta där programledaren surfar fram intresserar inte Linn Fernström. Hon som dagligen djupdyker ned i form och färg, för att gestalt sina inre landskap.

Element dyker upp och element lämnar, som hon säger medan programledaren desperat försöker få reda på vad hon tycker om, att en av hennes tavlor har sålt för över en miljon kronor. Eller varför människor tycker om dem och köper dem.

Linn Fernström har inget svar på det. Och varför ska hon sitta i  en soffa hos TV och berätta om det? Är hon ens kvalificerad att prata om det ser jag att hon tänker. 

Hon försöker säga att hon är bättre på att berätta om sin konst, men det går inte riktigt in hos den desperata utfrågaren, som ständigt lägger svaren i hennes mun, samtidigt som hon attackerar henne med nya frågor. 

Varför blandar hon dessa sommarlika ljusa bilder med avhuggna huvuden är hon ute efter att chockera. Nä, säger Linn Fernström.

Fort, fort nu ska det gå undan. Tittarna är som hungriga djur, som måste ha sitt annars tröttnar de, ser jag att programledaren tänker. 

Och mycket riktigt jag har redan gått därifrån. Men inte för att Linn Fernström är så ointressant, utan för att de aldrig möttes. De talade aldrig med varandra. Bara förbi. Särskilt programledaren i ren kvällstidningsstil. På hugget.

En unik mördare

Christine Schürrer, 32 år och tysk medborgare, är unik på så sätt att en stalker eller en erotoman inte brukar ge sig på omgivningen. Inte den närmaste familjen. Utan bara förfölja mannen det handlar om eller kvinnan.

Oftast är det en känd person, som blir utsatt för förföljelsen. Eller någon, som uppfattas som eftersträvansvärd därför att den har en position, som den "förfördelade" vill ha. 

Skådespelerskan Jodie Foster är ett känt exempel. John Hinkley jr försökte mörda president Ronald Reagan för att imponera på henne. Han hade blivit kär i henne efter att ha sett Taxi Driver och förföljde henne. 

Något liknande kan ha lett till att Christine Schürrer försökte att eliminera de tre personer, som hon kanske uppfattade stod i vägen för kärleken mellan henne och hennes ex. 

Vanföreställningar är  vanligt vid den här sortens psykiska sjukdom och John Hinkley jr blev inte heller dömd till fängelse, fast han allvarligt skadade både presidenten och hans närmaste män, utan till vård. 

Detta medförde en rad protester i USA och många stater ändrade sin lagstiftning, så att kraven blev högre för psykisk sjukdom. 

I Christine Schürrers fall så får hon inte dömas till fängelse om det konstateras att hon var allvarligt psykiskt sjuk, när hon genomförde morden på de båda barnen Max och Saga och svårt skadade deras mor.

Filmen Hancock handlar om superhjältar

Filmen Hancock är historien om en hur en vit kvinna och en svart man tillsammans ska rädda världen. Antagligen är det därför den har fått så bra kritik. 

Annars är den byggd på legender och gudasagor, som alltid åtföljer mänskligheten. Man kan se Will Smith som en Jesusfigur, som är så mänsklig i sin skröplighet när han bara dricker och inte kan ta sig ur det. Fast samtidigt är han superhjälte. Gud och människa i ett.

Han blir också mer lyckad med hjälp av den smarte marknadsföraren, en vit man, som hjälper honom att uppträda lagom hyfsat, så att han kan bli en populär superhjälte istället för en hatad.

Allt hänger på imagen. 

I detaljerna är filmen ibland förvånansvärt dåligt gjord. Flera gånger tror jag att det är Will Smith man ser, men då är det istället någon bifigur, som har samma frisyr som honom eller liknar honom. 

Och när den kvinnliga superhjälten besöker Hancock på sjukhuset tror jag först att hon har läkarrock på sig, fast det bara är en vit tröja. 

Naturligtvis var det roligt för Will Smith att göra denna roll, för även om han ser ut som en utslagen alkis i början är han förstås inte det. Budskapet till hans egen del av mänskligheten är klart. 

Det behövs en svart man för att ordna till världen. Det gäller att stärka de tonåriga grabbar, som sitter i biofåtöljen. Det är ett rätt rumsrent budskap. 

Men när superhjälten sätter en logga på månen på slutet är det så dumt att åtminstone jag bara gapar. 

Jaha, en logga på månen är allt vi behöver för att få fred i världen och älska varandra på jorden. Vilket multinationellt bolag blir först?

Torpet Skärsholmen Kärrbo utanför Västerås

För sextiofem år sedan befriades torparna från bördan att göra dagsverken åt den gård de tillhörde. Min morfar var en av dem.

Han hade levt som torpare i hela sitt liv. Dessutom var han fiskare och möbelsnickare. Och han hade väl en smula jordbruk runt torpet, annars hade han och mormor aldrig kunnat klara barnaskaran på tio barn. 

Yngst av dem var min mamma, som föddes 1924, när mormor redan var 45 år gammal. Mamma växte upp på torpet tillsammans med två systrar, några år äldre än henne. 

De andra hade redan flyttat hemifrån. Den äldste brodern fick en dotter 1932 när mamma var åtta år. Så mycket vet jag.

Jag vet hur torpet ser ut, för det står där än i denna dag med adress Skärsholmen Kärrbo utanför Västerås. 

Man åker genom en tät och mörk granskog innan landskapet åter öppnar sig och stugan ligger där inbäddad av äng och trädgård. 

En kusin till mig har ärvt rätten till brukandet av torpet,  men Lindö herrgård äger det fortfarande. Och nu i dag behöver de inte göra vispar av björksly eller bidra med frukt och bär från trädgården. 

Min moster kunde göra sådana vispar av trä, fast det är först nu jag förstått varför. Det var för att Lindö herrgård skulle få betalt för hyran av torpet i natura, som flickorna fick lära sig av mormor att göra vispar. 

Annars vet jag väldigt lite om hur allt gick till i min mammas barndom, för allt försvann i det trauma, som skapades av henne död i astma den 19 juli 1968. 

Och alla frågor kring hennes liv rör upp det känslomässiga kaos, som uppstod då. Så där avstannade en stor del av hennes personliga historia. Och min släkts historia. 

Carolina Klüft misslyckades

Det var något som var fel med Carolina Klüft. Hon hade inte alls den blick hon brukar ha. Den med svarta pupiller. 

Nu  i dag i Peking, när hon skulle hoppa längd, såg hon ut att ha små, små ögon. Något var helt fel. Så har hon aldrig tidigare sett ut.

Vad hade hänt henne? Hon såg inte ens ut att vilja vara med. 

Det hade förstås varit märkligt om hon hade tagit medalj. Det har knappast någon annan av medaljhoppen gjort. 

Men hon har alltid tidigare prickat formen, men inte denna gång. Hon gick inte vidare efter de tre första hoppen i finalen.

Och när hon senare skulle berätta vad som gick fel hade hon inget svar. Men hon såg blek ut.

Jag har lämnat Metrobloggen

 En väldig omsättning på skribenter, där många av de jag hade kontakt med, har lämnat. Och en seg sajt med massor av problem, plus att de nu har satt in annonser mitt i texten.

Att det plötsligt kunde komma upp bloggar jag inte ens hade gått in på. Lustigt nog bara de som låg högt på listorna och trista anställda bloggare. Allt har gjort att jag har tröttnat.

Nu skriver jag här istället. Det uppmärksammas inte så mycket. Kanske. Eller också mer. Jag vet inte. Men det känns bättre att få skriva vad jag vill, utan störande blinkande annonser.

Mina bloggkompisar där hann med att tycka att jag skrev bra och jag fick priser av dem. Det senaste var Dagens Blogg. Jag tackar alla, som jag har kommit i kontakt med.

Jag märker att jag saknar er. Det blixtsnabba gensvaret var roligt. Tack alla!

 

Snart är OS över

Nästa vecka återgår världen till sig själv. Allt blir normalt igen. Idrotten får den plats den förtjänar i massmedierna och vi kan ägna oss åt något annat. 

Uppriktigt sagt så bryr jag mig inte särskilt mycket om hur många guldmedaljer Sverige får eller inte får. Det är inte något som ställer mat på mitt bord.

Visst är det roligt med idrott. Men i lagom doser. OS har verkligen svällt över alla bräddar och blivit en mastodontföreställning, som ingen kan följa. 

Gör det verkligen att planeten jorden blir ett bättre ställe? Att en stad satsar hela sin framtid i ett storslaget fuskande både i invigning och hos de medverkande. 

För att inte tro att det förekommer fusk och doping också här är ganska naivt.

Under dessa två veckor då OS pågår händer det inte så mycket annat i världen. En stor del av resurserna hos massmedierna är upptagna av sporten. Detta massutövande attraherar oss inte. 

Det är enskilda människor vi vill följa i sporterna, inte massan. Alltid är det så, att vi inte kan ta in vad som händer hundratusen människor i ett tävlande. Men den ensamme mannen eller kvinnan, som kämpar kan vi identifiera oss med. 

Det är den gamla hjätemyten som aktiveras. Den myt, som vi alla som är födda innefattas av. Så ser våra liv ut. 

Men att tvingas på denna myt i massupplaga är inte särskilt givande. Det blir för mycket och är inte möjligt att ta in. Kräkreflexen ligger nära. 

Omtumlande resa genom ritens värld

Jag och familjen har varit på bröllop. Det är en rit, som är mycket stor. När den görs på rätt sätt. Detta hände i går utanför Uppsala på Länna herrgård, där min lillasyster stod brud. 

Hon var mycket vacker på samma vis, som Anita Ekberg en gång i tiden var det. En brud i augusti i skördetiden med en gyllene klänning skiftande i bronsfärg med en brudbukett direkt från naturen. Solrosor och kaveldun, gröna strån sammanbundna. 

Vi stod ute i gröngräset runt en liten damm med en ö i mitten. Där stod brudparet och prästen, för allt försiggick, som i en kyrka med psalmer, sång och musik, förbön och böner. 

Sedan kalasade vi bredvid i en mycket stor lada, vitmålad inuti och med levande ljus i vackra glaskronor. Vi var ett 70-tal gäster, där många höll tal under ständigt skratt och med lite tårar..

Min lillasyster, som vi blev tvungna att lämna bort till fosterhem, när hon var ett år, för vår mamma dog plötsligt i ett astmaanfall. Jag hittade mamma död. Min lillasyster, som gick omkring dagen efter och letade och sade: "mamma, mamma". Hon hade alldeles nyss lärt sig att säga det. 

Men mamma fanns där inte längre och min lillasyster liv blev upp och ned vänt. Hur förklara det för en ettåring? Nä, det går inte. 

Såren efter detta går aldrig över, men de kan läkas ändå, genom allt som händer senare i livet. Växa över. Och nu känns det som att äntligen har hon kommit hem och till ro.... äntligen har min lillasyster hittat sin plats i livet. 

Ett ställe där hon kan fortsätta att växa, som människa tillsammans med sin make. Jag är så glad att hon har hittat hem.

Svartenbrandt vill vara snäll

Men det lyckas aldrig för den gamle kåkfararen. Tänka sig. 

Han är född ett halvår före mig, men tänk så olika liv vi har haft. Han föddes den 5 maj 1945 och jag den 2 december 1945.

Han kom från ett lite ställe i Dalarna Grytnäs och sattes som tolvåring första gången i ungdomsvårdsskola.

Själv föddes jag i Oscars församling i Stockholm och flyttade sedan runt med mina föräldrar tills de fick en egen lägenhet i Björkhagen 1948.

När jag var tolv år gick jag i skolan, som alla andra. I sjätte klass i Ekbacksskolan i Björkhagen.

Svartenbrandt dömdes första gången till fängelse 1967. Det var samma år jag födde mitt första barn. Då hade jag tidigare tagit studenten och jobbar ett par år.

Ja, så där skulle man kunna hålla på, men det ger inga förklaringar till någonting. Varför har jag aldrig suttit i fängelse eller knappt ens fått en parkeringsbot, medan han har åkt dit hela tiden?

Svartenbrandt har tillbringat omkring 40 år av sitt liv i fängelse och han har försökt att rymma massor med gånger.

Nu greps han igen norr om Rättvik i Dalarna, men polisen har redan släppt honom. Han har dock åtal att vänta. 

Han säger att Svartenbrandt är hans artistnamn, hans varumärke, fast han numera heter Ferm i efternamn.

Uppenbarligen har han vänt upp och ned på alla vanliga människors föreställningar om vad som är ett artistnamn och ett varumärke.

 Inte är han någon artist och inte har han något varumärke, som är värt något. Men kanske var han ironisk. Vad vet jag.

Ulf Lundell känner sig övervakad

Hur mycket ska en kommun ta hänsyn till en kändis? Den frågan är aktuell i Simrishamn för i den kommunen bor Ulf Lundell på en gård.

Han känner sig övervakad av ett betongtorn, som ligger 500 meter bort. Det ingår i en utställning som Kivik Art Center har anordnat. Betongskulpturen ska stå där åtminstone till slutet på september, för så länge pågår utställningen. Sedan vet ingen.

Ulf Lundell har bott permanent på sin gård i tre år och han har ägt den i tolv år. Nu säger han i brev till kommunen:

- Redan första året hade jag inbrott här... Jag är utsatt. Nu är jag också bevakad. 

Han tycker att konstverket är mycket olämpligt placerat och ifall det blir kvar permanent, så kommer han att sälja av och flytta därifrån.

Enligt Lundell så ser man rakt in i hans sovrum och arbetsrum och in på hans altan. 

Från utsiktstornet, som är 16 meter högt, syns dock inte mer än ett rött tegeltak och en faluröd vägg på ett uthus. Med vanliga ögon.

Tornet ligger precis där Ulf Lundells mark slutar och nu när alla vet var han bor, så blir han väl antagligen tvungen att flytta. Kanske har han tröttnat efter tolv år...egentligen är han stockholmare sedan barnsben och uppvuxen i Orminge i Nacka. 

I höst kommer han att turnera och släppa en skiva.

En av mina tidigare jobbarkompisar är död

I går läste jag en dödsannons över en av mina tidigare jobbarkompisar på Dagens Nyheter. Vi valde olika vägar hon och jag. Hon valde att offra sig för arbetet kan man säga. 

För mig var det viktigt att skaffa familj, att göra om min barndoms familj till något bättre, eftersom jag inte hade någon bra uppväxt i en hel familj. 

Vem valde då rätt och vem valde fel?  Hon var född ett halvår före mig och dog alltså nu. Ända till för ett par år sedan så var hon redaktör på Dagens Nyheter. 

Det finns inte rätt eller fel val i livet, som jag ser det. Det finns bara val. Hon valde att inte skaffa familj, att gå upp i arbetet, att ge allt där hon befann sig. 

Jag vet hur det känns. Det är som en drog, berusande både när det gäller makt och pengar. För man har stor makt och tjänar bra, när man jobbar på Dagens Nyheter.

Själv så slutade jag där i slutet av 1992, för jag kunde inte vara kvar. Ifall jag hade valt att vara kvar hade jag offrat min familj. Där stod valet för mej den gången. Vi hade då tvingats att lämna vårt hus, som vi hade byggt ut i alldeles fel tid. Vi hade rörliga räntor upp  till 24 procent. 

Jag valde att lämna Dagens Nyheter med det avgångsvederlag, som alla kunde få den gången. Vi betalade av tillräckligt på lånet till banken, så att vi kunde bo kvar och vår familj fick förbli intakt och barnen kunde växa upp tryggt. 

Nu har vi facit på min jobbarkompis liv. Sett från vårt håll. Hon dog och efterlämnar en bror och hans barn. Hennes bror satte in dödsannonsen. Hon fick aldrig några barn. Jobbet var hennes allt. Vilket av våra liv var bäst så här långt? 

Det har jag inget facit på. Alltför mycket faller utanför det vi vet om våra liv och om vad som händer sedan. Efter den stora övergången till döden. 

Allt vi alltid har är här och nu och de val vi gör varje dag. Vi vet aldrig facit i förväg. Vi vet ingenting om framtiden. Vi kan bara följa det vi känner är rätt. Och så levde också min tidigare arbetskamrat. Det är jag övertygad om.

Metrobloggen är riggad

På Metrobloggen, där jag också skriver, kan man få betalt. Hela tre öre per läsare, när man en gång har kommit upp i 5 000 unika besökare. 

Själv har jag inte lyckats med den bedriften ännu, eftersom det kräver, att man sitter vid bloggen hela tiden och skriver och aktivt håller kontakten med andra på bloggen. Eller att man är kändis eller har ett stort kontaktnät, som dessutom känner till, att man finns där.

Men en hel del får betalt, för att sitta där och skriva eller lägga in bilder. Enligt Metro själv omkring tusen av deras bloggare. Allt som allt lär omkring niotusen blogga eller ha bloggat där. 

Som ni förstår blir det inte många kronor om man inte kommer upp i ett hiskeligt antal besökare. Tre öre med en miljon besökare. Det blir något det.

Naturligtvis inbjuder det till fusk. På olika sätt. Människor har slagit ihop sig, för att tillsammans försöka nå denna magiska siffra. Dock har bloggen en paragraf 22, som ska stävja sånt. Man får inte samarbeta. Det är fusk. Då blir man avstängd.

Men det finns förstås alternativet, att fuska med hjälp av teknik. Själv har jag råkat ut för att, när jag ska trycka bort sidan jag är på, kommer det upp en annan sida. Och som av en tillfällighet, så är det alltid någon blogg, som ligger högst upp på topplistan. 

I morse anmälde jag detta till sajten. Trist att människor alltid försöker fuska. Ta bort betalningen och ha bara kvar äran av att ligga högst. Det vore bättre. 

PS. I grunden har Metro förstås bloggsajten för att tjäna pengar. Om ingen skriver finns det inte utrymme för annonser. Så bloggarna skapar annonsutrymme. Och kanske är det alltså Metro självt, som riggar listan för att dra annonser? Bara en hypotes. Har inga fördomar åt endera hållet. Men pengar kan göra folk knäppa. Känt faktum. DS.

Barnamörderskan i Arboga

Kan man kalla henne det? Hon är inte dömd än. Och det hat, som slog emot Anders Eklund är mycket frånvarande i artiklarna om henne. Inte heller på bloggarna har jag mött några kommentarer fyllda av avsky eller något annat.

Människor vet helt enkelt inte vad de ska tro. I varje fall inte än. Hon är kvinna och ifall hon är skyldig är hon en mycket ovanlig kvinna. Någon som har försökt att mörda tre människor. En kvinna som skrattar och ler under rättegången. 

En kvinna, som vägrar svara på frågor med hänvisning till att detta tillhör privatlivet. Och ingen kan förstås tvinga henne att svara? Men vad tänker rätten om detta? Nämndemännen, som sitter där och lyssnar? 

Ingen vet förstås. För de får inte säga något. I dag fortsätter utfrågningen av henne. Denna 32-åriga tyska, som verkar ha blivit besatt av en man, som har mått dåligt, som har velat ta livet av sig och vars mor dog nyligen.

Hon är alldeles för anonym ännu, för att åtminstone jag ska kunna ha någon riktig uppfattning, men min magkänsla lutar åt att hon är skyldig och att hon kommer att bli dömd.