Amerikanen och nobelpristagaren John Steinbeck skrev romanen Möss och Människor och sedan gjorde Hollywood film av den 1939. Den handlar om den utvecklingsstörde Lenny, som lever tillsammans med fattiga lantarbetare i depressionens Kalifornien.
Lenny tycker så mycket om det mjuka hos djur och kvinnor, men han förstår inte att detta lena och goda också är ömtåligt. Han råkar ha ihjäl först en mus och sedan en hundalp och till sist en kvinna.
Samma slags försvar anför nu mördaren, våldtäktsmannen och den sexuelle anstastaren Anders Eklund. Någon som är så snäll, så bror och släkt är chockade över vad han har gjort. Han ville inte ha ihjäl Engla. Det var en olyckshändelse. Så har han sagt.
Tyvärr var det nog inte så. Han hade själv skapat detta mönster, som omgivningen visste fanns eftersom han var dömd tidigare. Men inte ville någon att den snälle skulle vara så ond. Och särskilt inte hans anhöriga.
Anders Eklund är splittrad inuti och har ingen kontakt mellan sina olika delar. Han vet inte vad han gör riktigt. Därför att han aldrig har lyckats med det, som de flesta av oss gör: att bli en någorlunda hel välfungerande människa. Som inte stänger av när någon gör motstånd eller försöker att fly.
De allra flesta människor kan ta ett steg tillbaka och inse vad den håller på med. Men det kan uppenbarligen inte denne man. Han behöver hjälp med det.
Vår tid är inte lika svår som depressionens Kalifornien för snart 80 år sedan, men så mycket längre har vi inte kommit. Sådana mördare som Anders Eklund kan gå fria för, att i våra föreställningar, är de inte så farliga.
Ändå har dessa män alltid funnits. Där fanns Kerstin, fem år, på 50-talet, som hittades i Ältasjön och där fanns Benny, som blev tio år. Vår kompis på landet, som dödades på en idrottsplats på Söder av en pedofil. Också på 50-talet.
Det är inget nytt och vår handfallenhet inför dessa män är uppenbarligen lika stor än. Hur länge hade han fått hålla på utan dna-bevis?
Är det då möjligt att ändra honom? Vem vet.
I Steinbecks roman bär omgivningen skuld till Lennys dåd, genom att det är fattigt och uselt. Det finns inget annat sätt att existera än att försöka arbeta, för att få lite mat. Ingen fungerande socialvård. Arbetskamraterna försöker ta hand om den utvecklingsstörde Lenny. Han måste försöka klara sig ute i samhället trots sitt handikapp. Det gör han inte.
Vi tycker att vi lever i det bästa av välfärdssamhällen. Det gör vi inte. Människor har ramlat mellan stolarna sedan början av 90-talet. Hur gammal var Anders Eklund då? Drygt tjugo när allt blev sämre. Men han hade fått en plats i samhället innan dess.
När han blev dömd 1995 var det förstås ett rop på hjälp. Eller? Fick han den hjälp, som både han och samhället behövde? Hur mycket har det kostat, att inte ge honom den hjälpen? I mänskligt lidande och pengar?
Nu har det gått så långt, att Anders Eklund måste låsas in under mycket lång tid, för att kvinnor och flickor behöver skydd mot honom. Gör det hur mycket den än kostar. Fler liv får inte gå till spillo.
