FRA-lagen bottnar i rädsla och paranoja

FBI har en lång tradition av att undersöka kändisar i Amerika. Marilyn Monroe är ett känt exempel. Hon fanns i deras arkiv tillsammans med en bunt andra troliga vänstermänniskor under 50-60-talen. En av hennes män hette ju Arthur Miller och han var en dramatiker, som anklagades för att vara kommunist. 

I alla samhällen där människor mår dåligt uppkommer paranoja och misstänksamhet. Hur utbredd den sedan blir beror på.  Numera är världen en enhet och att USA inte lyckades upptäcka och oskadliggöra de män, som utförde dådet den 11 september 2001 har förstås skapat ännu mer av rädsla, hat och vrede.

Enligt en shamansk tradition så är dessa känslor uttryck för en energi. Men det gäller att vända den så att den tjänar oss. Om man går emot dessa känslor så bryter man deras negativa inverkan annars förblir var och en av oss i dess våld. Och vi hjälper till att skapa mer av dem. 

Vi störtar alla in i en negativ spiral. 

Ett uttryck för detta i Sverige är den nuvarande FRA-lagen, som riksdagen tog därför att det är tradition att idka spaning. Ingen har egentligen tänkt efter hur vi ska få dessa rädslans energier, som ligger i botten att tjäna oss. Istället fortsätter den nuvarande regeringen på det, som socialdemokratin under alla år har fört vidare.

Vi lever i en farlig värld. Det gäller att skydda sig.

Om vi istället helt nytert konstaterar att världen inte ser likadan ut som den gjorde på 40-talet, då FRA grundades, inte heller ser den ut som för trettio år sedan, eller tjugo år sedan. Inte ens som i går. Vi människor utvecklas i en hejdundrande fart genom de moderna kommunikationsmedel, som har skapats och gjort vår värld liten.

Det är vad vi som människor behöver, för vår känslomässiga status är inte hög. Vi har utvecklat vårt tänkande sinne, vårt logiska sinne under några hundra år, men känslomässigt släpar vi efter. 

Bara att tänka oss att hat, vrede och rädsla kan vara en energi att använda istället för något att skygga för är omskakande. Vårt sätt att förhålla oss till negativa känslor har alltid varit att gå vidare, att glömma, att låta tiden läka alla sår, att lägga locket på.

Men när världen nu har blivit så liten så är det inte möjligt längre. Vi måste utvecklas också på det här planet.

Singelföräldrar mot sänkt skatt

Det finns ett antal singelföräldrar (läs mammor) som har slitit med hög skatt, fulla daghemsavgifter och som nu inte längre kan försörja sig själva. Dom har nämligen blivit så åldersstigna att dom är pensionärer.

Det dom kan hoppas på är, att deras barn sticker till dom ett litet bidrag då och då eller också måste dom flytta till något mindre, sluta äta så mycket, sluta röra sig överhuvudtaget, för allt kostar pengar. Om de går en promenad blir de mera hungriga. 

Svenskans enkät i dag om sänkt skatt för singelföräldrar bemöttes med omkring 70 procent emot. Ett rungande nej alltså. Men det känns att det är valår om bara ett och halvt år. Redan har regeringen börjat gulla med olika grupper för att få deras röster. 

I Sverige har vi fortfarande omkring tio procent högre skatt på arbete än i andra EU-länder och vi har omkring fem procent högre moms än i andra länder. Alltså finns det omkring femton procents utrymme till sänkt skatt för alla. 

Särskilt en sänkning av momsen skulle gynna alla, som överhuvudtaget har några pengar över när räkningarna är betalda.

Och förresten alla barn har en pappa och en mamma. Något annat är biologiskt omöjligt. Ska inte båda föräldrarna bidra till barnens uppväxt? Alldeles nyligen flyttade en av mina grannar. Hon sålde sitt hus för 500 000 mer än hon hade gett. 

Hon var skriven där som ensam mamma, men märkligt nog stod också en karl som ägare. 

Varför finns FRA?

FRA-chefen Ingvar Åkesson säger i dag i Svenskan att det inte går att skydda svenska soldater utomlands. Han tror inte att det är särskilt troligt att talibaner i Afghanistan kommer att mejla till varandra om attentat och att det sedan kan avlyssnas per kabel av FRA.

På DN Debatt beskriver i dag en tidigare överdirektör FRA som lagenlig, öppen och fridsam. 

Så småningom måste väl hela FRA-anläggningen ifrågasättas. Varför finns fortfarande försvarets radioanstalt? Hela idén är från 1942 och tänkesättet är också från det årtiondet, då när radio var allt som fanns.

Andra världskriget befinner sig mycket långt bort från det Sverige, som finns i dag. Och också från världen, som den ser ut. Internet har revolutionerat vårt sätt att kommunicera. Medan FRA skapades i en tid när det var militär, som kommunicerade över radio. Eller spioner.

Kanske är det dags att skrota FRA och göra om allt. Hoten är inte desamma och också FRA-chefen säger att det är ganska meningslöst att försöka avlyssna talibaner, vilket från politikernas sida fördes fram som ett argument.

Skola JO-anmäld för att ha beslagtagit inbjudningskort

En pappa har JO-anmält en skola för att dom tog ifrån elever i klassen inbjudningskort till ett kalas. En åttaåring hade bjudit alla utom två, för de var han inte kompis med.

Versionerna om hur det gick till skiljer sig. Rektorn säger att det gick lugnt och städat till. Pappan till barnet säger att barnen var upprörda över att behöva lämna tillbaka inbjudningarna.

Barn- och skolnämnden i Lund - jo det var där det hände - ska nu fatta ett beslut i frågan till den 8 september. Nämnden ordförande tror absolut att de kommer att gå på skolans linje. De har till uppgift att stävja mobbning och skolans regler var sådana att alla barn måste bjudas.

Pappan säger att skolan inte hade informerat honom om reglerna. Och att de inte får beslagta post. 

En fråga man kan ställa sig är: hur många barn har råd att bjuda hela klassen på kalas? Lund är kanske ett undantag från fattiga familjer?

EU tänker rösta om registrering av bloggar

En sosse från Estland vill att vi alla, som skriver på internet ska ha foto och namn och registreras. Hon heter Marianne Mikko och har föreslagit det i EU. Ja, i och för sig är det inget problem. Det har jag redan. Ska vi inte bevisa att det verkligen är vi också? Genom att visa upp pass?

Är inte det en bra idé. Då kan ju dom som bevakar TV-licensen få en uppgift till: att gå hem till folk och snoka och se om de har rätt identitet på internet. Det skulle skapa jobb för kanske 100 000 i varje land.

Precis som det gjorde i öststaterna en gång. Det var därför de nästan bara hade grå trähus i Östtyskland. De hade inte råd att måla husen eftersom alla pengar gick till kontrollapparaten, som gick ut på att hålla invånarna tysta och snälla bakom Berlinmuren.

Nu var det så att de talade tyska och kunde få in västtysk TV och se att propagandan om Västvärlden inte stämde. Inte hade dom det fattigt. 

Men nu ska alltså EU rösta om  att vi alla ska registreras och delas in i grupper. Det är Marianne Mikko, som har föreslagit detta och hon kommer alltså från Estland. Man skulle ju kunna tycka att hon hade fått nog av registrering i sitt eget hemland. Men icke.

Bara tanken på att tvingas får mig att vilja lägga ut en helt annan bild på internet, än den på mig. Och byta namn.

PS. Senare på kvällen kom nyheten att EU redan hade röstat nej till detta hiskeliga förslag. DS.

Ylva Johansson tycker att hennes generation ska få allt

"Jag heter Ylva Johansson och jag är uppvuxen i Stockholms södra förorter. Jag föddes 1964 och tillhör alltså en generation som drar nytta av den välfärd som den äldre generationen har lagt grunden till med sitt arbete. 

De som är gamla idag, de har jobbat och slitit ofta under ett mycket långt arbetsliv. De har gjort det för att det skulle bli bättre för nästa generation - barnen skulle få bättre chans till utbildning än vad de fick, de unga skulle inte behöva utstå samma faror på arbetsplatserna som de fick göra, nästa generation skulle få växa upp i ett bättre och mer rättvist samhälle än vad de fick göra.

 Och vi fick det bättre! Min generation har fått bättre förutsättningar tack vare den äldre generationens arbete."

Så står det på Ylva Johanssons - sossarnas - hemsida. Hon var först vänsterpartist och sedan blev hon sosse. Och den generation hon pratar om, som hade det så risigt och som offrade sig för henne, är min. Hon skulle kunna ha varit min dotter och hon har verkligen lagt beslag på allt det, som jag kunde ha fått som pensionär. 

Hon tillhör den nya överklassen och det hon säger uttrycker verkligen hennes åsikter: det är hennes generation, som ska ha det bra. Ingen annan. 

Jag är också uppvuxen i de södra förorterna och jag fick utbildning! Det kunde den förra generationen få! Allt annat är lögn och förbannad dikt. Min mamma fick sex år i folkskolan, men jag har universitetsutbildning. 

Detta hjälper dock inte när våra insparade pensioner har tagits i beslag av förra regeringen. Och Ylva Johansson ser det som naturligt att vi har offrat oss. 

Camilla Lindberg är svensk demokratis hjältinna

Nu hände det igen. Jag framstår som väldigt synsk, men förra inlägget skrev jag bara för någon halvtimme sedan. Alltså den 26 juni vid niotiden. Det handlade alltså om folkpartisten Camilla Lindberg, som var den enda i hela riksdagen, som vågade rösta nej, när alla skulle ha hållit ihop och röstat jag till FRA-lagen.

Hon överhopades av chokladaskar och blommor efter sin röstning, så därför kunde hon väl framträda lite avspänt leende i morse i TV och berätta vad som verkligen hade hänt. Hon visste att hon hade stöd av väljarna. 

Det var på tiden efter det långa betongstyret med sossarna under i stort sett hela min livstid! Göran Persson var ju särskilt känd för sin diktatoriska modell. Tidigare statsministrar behövde inte vara sådana eftersom det var självklart att gå med gruppen.

Men det är väl på tiden att den mobbningsstil, som är förbjuden i skolan, men fortfarande används mellan vuxna både i riksdagen och på andra arbetsplatser äntligen berättas om, luftas och informeras om, så att den kan ändras!

Camilla Lindberg är från Dalarna.

Folkpartisten Camilla Lindberg berättar öppet om hot

Camilla Lindberg, fp, var den enda som röstade emot FRA-lagen i riksdagen. Nu berättar hon öppet i TV om hur hon utsattes för hot ifall hon inte röstade "rätt" dvs ja.

Hon säger att särskilt gruppledaren Johan Pehrson behandlade henne som en femåring. Han var inte särskilt skicklig i sin utskällning. Hon betecknar hans behandling som mobbning. 

Det får inte förekomma i en svensk skola och det borde inte förekomma i en riksdagsgrupp, sa hon leende i TV.

Däremot bemöttes hon av respekt från partiledaren Jan Björklund och partisekreteraren Erik Ullenhag.

Lojalitet med gruppen är självklart i Sverige. Och det brukar aldrig talas öppet om sådana utskällningar. Vår demokrati bygger på att ingen stiger av tåget. Det ses som att är man vald till en post, så ska man gå i ledet. 

Ännu mera så är det i oppositionspartierna. Göran Persson var känd för sin ledarstil, där ingen fick sticka ut. Kanske är det dags att gå vidare från detta och därför är det bra att Camilla Lindberg berättar hur det går till bakom de demokratiska kulisserna.

En bit av historien om Jackie O

- Jag stod lutad mot den svala, vitgrå väggen och kände ingenting. Naturligtvis var jag i chock. Allt jag hade försökt att uppnå hade krossats bara minuter tidigare. Jag var blodig i ansiktet, de vita korta handskarna var nedsmorda med blod och hjärnsubstans. Min rosa kjol, den gamla chaneldräkten, som jag återanvände för att inte verka snobbig överklass, hade en stor våt blodfläck. Mina nylonstrumpor var randiga av blod.

Min mans blod hade runnit ned i mina marinblå högklackade skor. Men jag kände det inte, samtidigt som jag noterade att det var så. Jag brydde mig inte om att skorna klibbade, när jag gick och inte heller att mitt ansikte var prickigt av blod och hjärna.

Det var min mans kroppsvätskor, som hade stänkt över mig, när han träffades av det förödande andra skottet. Det som sprängde bort en bit av hans skalle på högra sidan, en bit av skallbenet försvann och den rosa hjärnan blottades. 

Jag hade suttit och hållit i honom, försökt att förstå vad som hade hänt. Han hade sett mycket koncentrerad ut i ögonen, men inte kunnat få fram ett ord. Det första skottet hade gått in i ryggen och ut genom slipsen och han kunde inte prata, luften var borta. 

Jag hade släppt honom inom en sekund, när han träffades av det andra skottet. Han sjönk ihop på sätet bredvid mig. Han var död. Jag visste det genast, instinktivt. Det var självklart fast jag aldrig hade sett någon skjutas tidigare. Det fanns ingenting att göra.

Jag sträckte mig bakåt, över den öppna bilens baklucka, för att hjälpa Secret Servicemannen upp. Jag behövde någon bredvid mig, någon som inte var död, någon som kunde ge mig en känsla av att världen fanns kvar, att det var tryggt att vistas i Dallas, Texas, åtminstone för mig.

Att tiden inte hade stannat, att allt inte rörde sig i ultrarapid, som det hade gjort sekunderna innan. Evighetslånga sekunder, när det ändå var för sent med allt.

Vi vill inte betala fler rån i Gustavsberg

Vem är det som betalar rån mot bankomater, som det i går i Gustavsberg. Jo, försäkringen förstås, men jag menar i slutänden? Det var vår bank, som rånades. Den bank, där vi har alla våra lån. 

Naturligtvis är det kunderna och de som betalar skatt, som får ställa upp när rånarna ska ha sitt lilla roliga. Och en stor polisstyrka skickas. Skatt betalar vi allihop.

Den där hörnan i köpcentrumet i Gustavsberg måste ha kostat massor med pengar. Bara för att det finns en bankomat där. Jag stod där och tog ut pengar samtidigt som rånet ägde rum. Damen före mig sade, att jag måste se upp, för nu fanns det alldeles prasslande påfyllda färska pengar. 

Det gällde att se sig för, när man betalade med dem, så att de inte satt ihop, sade hon. Jag fick mina tretusen i 500-lappar och gick vidare till posten för att sätta in dem på plusgirot. 

Värdetransporten stod där, parkerad alldeles bredvid, snett på hörnet. En gammal bil. Inte en själ syntes till. Jag trodde att de alltid åkte två och två för att skydda varandra, men ingen satt i bilen. 

Jag var borta tio minuter, för längre tid än så tog det inte att betala. Ingen kö alls på posten. När jag gick tillbaka var det en polisbil där och sedan kom en till. De började dra svartvita polisband vid Folkets hus och upp mot Musikens hus.

Rånarna hade tydligen gett sig av till fots. Så fumliga vi är i det här samhället. Hela tiden satt gubbgänget på uteplatsen utanför restaurangen, fem meter från bankomaten. De sitter där varje morgon och snackar. Någon kom förbi och frågade vad som hänt och sa näää. Jag kan ge mig tusan på att de inte såg något. 

Jag vill inte betala fler rån. Är det någon som vill det?

Flytta bankomaten i Gustavsberg så vi slipper rån

Jaha, så har det hänt igen. En värdetransport rånades i förmiddags i Gustavsberg. Det står överallt på text-TV och i tidningar. Bankomaten, som fylls på inifrån ett rum innanför, har blivit lika populär, som någonsin tidigare.

Jag gick förbi nästan exakt vid den tiden, som polisen larmades och det var väldigt lugnt. Jag såg bilen, men annars inte en själ knappt.  Själv var jag på väg till posten för att betala räkningar. 

När jag var på väg tillbaka hade polisen kommit. Flytta bankomaten! Det är ännu lättare att råna där nu än när bankkontoret låg på samma hörna. 

Det måste vara billigare att flytta bankomaten till framsidan där bankkontoret ligger och där det passerar bussar i stort sett dygnet runt.

Jag har aldrig hört talas om att bankomaten vid den andra banken rånas. Den som ligger omkring 50 meter bort. Så nåt fel är det på läget.

Jag såg när polisen pratade med väktaren från värdetransporten och han såg mycket lugn ut. Insiderbrott?  

Pensionsåldern måste höjas!

Ja, det är inte lätt att vara människa i dagens Sverige. Ännu mindre pensionär. Den reala pensionsåldern ligger på omkring 62 år, dels för att företagen vill bli av med folk och för att staten vill det. Och för att sjuklingar ej rehabiliteras efter 60 års ålder. Det blir för dyrt.

Tänk att när jag var ung, så försörjde vi omkring en gamling per sex arbetande. Ja, på 60-talet alltså och nu är det omkring två stycken, som ska försörja en gamling. Kan det vara sant? Nä, det skulle ju betyda ungefär att var och en, som arbetar fick avstå i storleksordningen 10 000 i skatt varje månad till en pensionär. 

Det säger sig självt att det inte är sant. Däremot är det sant att pensionsfonderna - de som vi arbetande sedan 1960-talet har sparat ihop till - inte längre är intakta. Staten kostade på sig att låna ur dem under 90-talet. Omkring 260 miljarder. 

Det säger sig självt att denna otroliga summa skulle ha blivit ohyggligt mycket större om den hade fått vara kvar i fonderna. Istället tog staten den till annat än pensioner. Och så blev de arbetandes skatt tvunget att gå till pensioner. Direkt.

Därför blir nu också pensionen för de nypensionerade omkring hälften av vad de har haft i lön. Och det drabbar samma människor, som har varit med och sparat ihop till sina pensioner. Sedan 1992 har en barnfamilj fått 10 000 mer per månad att shoppa för. En pensionär har fått 100 kronor.

Om tio år förutspår chefen för en privat pensionsfirma att det kommer att finnas pensionärer, som bor i lådor. De har inte längre råd med ett eget boende. 

Så lösningen på detta är alltså att höja pensionsåldern. Så tycker försäkringskassan. Inte att försöka ersätta pensionärerna för de hundratals miljarder, som har försvunnit. Nä.

Frida en film om konstnärinnan Frida Kahlo

Jag såg filmen om Frida Kahlo på TV i går. Den senaste vill säga. Fler kommer säkert att göras om henne. En gjordes på 80-talet och den här 2002 med Salma Hayek i huvudrollen. Frida var ett slags mexikansk version av surrealisten Dali.

Hon och hennes man Diego Riviera var lika i sin konsumtion av alkohol och män respektive kvinnor. Diego var ständigt otrogen, även med Fridas syster. Och Frida gav igen genom att vara det tillbaka. De var gifta mellan 1929 och 1939, sedan skildes de, men flyttade samman igen 1941.

Frida föddes den 6 juli 1907 och dog 13 juli 1954. Hon blev alltså inte så gammal, bara 47 år. När hon var liten hade hon haft polio, barnförlamning och haltade efter det. 

När hon var tonåring var hon med om en bussolycka och var tvungen att ligga länge till sängs. Hon fick en nästan heltäckande kroppsformad gipsvagga , för att skydda bäcken och rygg, som hade blivit skadade.

Det var då hon började måla arton år gammal. Hon målade av sig själv och sitt inre, smärtsamma liv. Men det finns också ett starkt politiskt dolt motiv i det hon målar.

 Hon målade av sina aborter, som inte gick att tala om på den tiden i slutet av 20-talet och början av 30-talet och hon var kritisk mot kyrkan i sina målningar.

Hennes konst är också starkt symbolisk och därför kan man tolka den i termer av allmänmänskligt lidande. Hon blir en kvinnlig Jesus-gestalt eller ett helgon genomborrad av pilar på en tavla och är klädd i en metallkorsett på en annan. 

Hon hade ett indianskt arv på sin morfars sida, som hon betonade i sin klädsel och sitt sätt att sätta upp håret och smycka sig. Hon bar indianska sjalar och långa indianska tehuana klänningar. 

Frida Kahlo gjorde sitt liv till ett uttryck för sitt ställningstagande mot kolonialmakter och för den socialism, som också hennes man omfattade.

Filmen om henne är väl värd att se, eftersom den speglar hennes konst på ett naturtroget sätt och också den hon var. Dock hoppar berättelsen över vissa delar för att göra henne både mer mänsklig och samtidigt större än livet.

Ecce Homo här är människan!

Jag är lite brydd apropå att detta har blivit namnet på en utställning, som bara visar upp nakna karlar. Inte är det människan? 

Inte för att jag har något som helst emot vad för slags sex det vara månde bara jag slipper vara med i sovrummet. Men finns det inte i så fall ett kön till? Och varför i så fall inte visa upp hela människan?

Att karlarna dessutom har erigerade penisar är inte riktigt rumsrent tycker jag. Det är verklighetsförfalskning och porrigt. Men i Örnsköldsvik tycker kommunen att det är okej att sätta dom på omslagsidan till en personaltidning.

Själv tycker jag inte man behöver vara kristen för att bli förolämpad av något sånt. Människor är inte bara sin sexualitet. Fast någon undersökning har fastställt att killar mest tänker på sex. Hela tiden. 

Själv tror jag det är en fördom. Precis som att samma undersökning fastställde att kvinnor mest tänker på att shoppa. 

En annan undersökning har fastställt att man föds till det kön man tycker sig vara. Hur man än ser ut. Det grundläggs i hjärnan. Och därför är homosexuella mest lika det andra könet. Det betyder att fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, som har tagit bilderna, antagligen tänker och känner som en man. Om jag har begripit saken rätt och således är rätt sexfixerad?

Själv tycker jag inte att andlighet och sex är något som hör ihop så där självklart. Fast jag vet att man kan få själsliga upplevelser också av sex. Men i varje fall jag har aldrig suttit i kyrkan och föreställt mig att ha sex med Jesus. Eller att han skulle ha det med lärjungarna eller ens med Maria Magdalena. Det är liksom en annan sak. 

Och att någon framställer honom på det viset i bild förolämpar faktiskt mig också, fast jag inte är religiös. Men Jesus är för mig en kulturfigur, en av de grundläggande värdenas figur, som jag är uppvuxen med. Att framställa honom som något annat ger mig dålig smak i munnen. 

En människa består av många delar. Det måste vi göra för att överleva på denna jord. En av dessa delar är den sexuella, som gör att vi kan fortplanta oss. Men den är inte övergripande allt annat. Det är enligt min mening en missuppfattning, en återvändsgränd, som Freud et consortes ledde oss mot i början av 1900-talet. 

Minst lika viktiga är de själsförmögenheter, som vi behöver för att överleva svåra situationer. Det har beskrivits av de, som satt i koncentrationsläger under andra världskriget. Det fanns inte några mer andligt religiösa människor, än de som befann sig där. Men sex brydde de sig inte så mycket om. Det behovet föll bort i denna extremt utsatta situation.

Sex är något för dästa, mätta magar och bekymmerslösa människor. Inte något som ständigt upptar huvudet för alla. Det är en missuppfattning av hur människor fungerar. Men man kan projicera sex på något annat. Det är välkänt.

Eftersom det enligt traditionen var Pontius Pilatus, som sade ecce homo om Jesus strax innan han skulle korsfästas, så hade detta inte något med sex eller kön att göra, utan med lidande. 

Sir Ben Kingsley var hos Letterman i TV

Sir Ben Kingsley var hos Letterman i morse på TV. Han är en mycket vänlig man, med en utstrålning, som är en aning lik den hos Gandhi. Den roll han spelade 1982 och som gav honom världsberömmelse.

Fortfarande bugar han med händerna sammaförda till hälsning  och han sade att han hoppas att han för ut en aning av vad Gandhi stod för till världen. 

Han berättade att medan Gandhi passivt befriade Indien pågick Hitler och Stalin i ett aktivt krig i Europa. Världen balanserar sig själv på ett märkligt sätt menade han. 

Filmen Gandhi fick åtta Oscar för bästa film, bästa manliga huvudroll, regi och manus bland annat. Richard Attenborough regisserade.

Sir Ben Kingsley är aktuell med två nya filmer The Wackness och The Love Guru. Och förra året gifte han sig med sin fjärde fru. Dessutom har han fyra barn. 

Han kommer också att spela skurk i Prince of Persia där också Jake Gyllenhaal medverkar, som har svenska rötter.

Socialisterna vill inte ha Stieg Larssons arv

Socialisterna i Umeå, som finns med i författaren Stieg Larssons testamente från 1977, vill inte ta emot de kontanter, som han testamenterade till dem.

Stieg Larssons arvingar, hans far och bror, hade tänkt att godkänna testamentet, men det skulle innebära att de kontanter, som hans sambo Eva Gabrielsson har fått, istället skulle gå till partiet.

De miljoner, som har tillkommit för deckartrilogin efter hans död, skulle precis som nu tillfalla hans far och bror. 

Detta vill inte socialistiska partiet vara med om. De påpekar också att sambolagstiftningen i det här fallet är felaktig. 

Stieg Larsson och Eva Gabrielsson levde som om de vore gifta och borde betraktas som detta. Partiet vill inte ge sig in i den förgiftade striden om arvet. 

Stieg Larssons far och bror har rätten till de tre deckarna i Milleniumtriologin och också det icke färdigställda fjärde manus, som Stieg Larsson höll på med, när han dog endast 50 år gammal.

Ingela Agardh är död, men hon lever hos oss

Ingela Agardh fick som hon ville. Hon fick vara i fred med sin död. För bara några månader sedan satt hon i TV-soffan och var upprörd över att kvällstidningen hade framställt henne som döende. Och att det var så katastrofalt sorgligt och svart.

Då framställde hon det som att hon hade två år kvar. Eller något i den stilen. Det var hennes sista framträdande, där hon spridde dunkel över sin död. På så vis fick hon ändå ha den i fred. 

Jag har haft en nära släkting, som har dött i samma sjukdom. Bröstcancer. Jag tror inte alls, att man inte vet när det är dags. Och för två veckor sedan blev Ingela Agardh mycket sjuk. Det gick fort mot döden. Och hon fick som hon ville. Hon fick dö hemma i sin säng med sina närmaste omkring sig.

Det är precis som Ingela Agardh sade. Döden är inte ett katastrofalt svart hål, inte när man har gjort upp med livet. När man har uträttat allt, som behövdes. Då känns det okej. Man blir försonad med döden. 

Det är en övergång till något annat. Precis som födelsen. En stor övergång. Något märkligt, som vi skyggar för. Oftast. Men vi borde inte. Vi borde se att det är svårt och smärtsamt att skiljas rent fysiskt. Men att något ändå finns kvar.

Och inte bara minnena inom oss själva. Utan själva relationen. Den finns, men förändras. Personen finns inte längre i fysisk bemärkelse, men är förvandlad till något andligt. Något märkvärdigt, sett från vår värld. Precis, som någon, som ännu inte är född är detsamma. 

Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större

Fullt kaos rådde i det lilla landet. Folket hade protesterat mot en nästan genomdriven lag, som skulle låta en liten skara kontrollera allting. De styrande försökte backa och buga, för att ändå med lämpor och lite socker få igenom sitt.

Men folket stod knorrande utanför det bestämmande fåtalets hus och ville inte ge sig. Lite socker och lämpor hjälpte inte. All makt skulle utgå från folket, sades det. Nu stod det skriande klart, att det inte alls gällde.

Långsamt hade folkets makt urholkats och nu höll den på att försvinna helt. Allt skulle kontrolleras. Ingen fick någonsin mer utöva sin rätt att tala eller skriva. 

Visserligen hade det aldrig varit riktigt så. Talandet och skrivandet var så reglerat, att friheten inte gällde alla. Det var förbehållet en elit och den i sin tur skiftade med dagens trend. Men ditills hade folket trott på åtminstone möjligheten till fritt tal och skrivande.

Nu skulle vem som helst kunna ställas till svars för sina ord, utan att ens veta om det. Folket skulle kontrolleras. Massan var farlig i sig. Och makten ville gardera sig.

Att tänka fritt var stort, men att tänka rätt var större, som det alltid hade stått i sten på en av elitens byggnader.

Nog skulle de styrande få igenom sin lag. Det var de som bestämde. Och inte folket. Det handlade bara om att ändra lite lagom, att tysta kritikerna. Att utöva politik.

Stoppa FRA-lagen innan det är för sent

Partipiskan viner över folkpartisterna och bara Birgitta Ohlsson vill rösta nej till FRA-lagen på onsdag. I centern tänker man rösta efter ett särskilt partiuttalande för att få alla in under ja-sidan. Där är fler oeniga.

Det behövs bara att några ledamöter röstar emot partilinjerna för att förslaget ska falla. Men trycket utifrån kommer kanske inte att räcka. Riksdagen är en egen enhet och är man vald ska man ställa upp på allt som partiet hittar på. 

Ungefär så uttryckte sig gruppledaren för folkpartiet i TV i morse. Jag visste inte att vi hade så lite demokrati i Sverige. När nästan 400 000 har gått in på stoppafralagen.nu den senaste veckan så tyder det på att människor är intresserade av frågan.

Här visar svenskarna äntligen massmedia att det finns något annat på nätet än Blondinbella. Men det ska man inte ta hänsyn till. Människor vet inte vad det handlar om tycker politikerna. Och de bygger in spärrar så att den personliga integriteten inte är i fara.

Men att också Sveriges Television hade vaknat nu på morgonen och hade flera inslag, som var vinklade mot lagen var anmärkningsvärt. Till och med Hanne Kjöller på DN var emot. Sent, mycket sent, men bättre sent än aldrig.

PS. Det ser alltid ut som jag är synsk, men detta skrevs alltså den 17 juni vid kvart i nio. Ingen annan tid. DS

Esbjörn Svensson efterlämnar familj och barn

Jazzmusikern Esbjörn Svensson dog här ute på Värmdö, närmare bestämt ute vid Björkvik på Ingarö. Jag har sett människor dyka där och jag har aldrig begripit varför man måste göra det. Män dör av det. Tror knappt någon kvinna gör det. Vi dyker inte.

Esbjörn Svensson blev 44 år och efterlämnar familj och två barn. Han bodde söder om Stockholm i Enskededalen. Han var uppvuxen i en musikalisk familj i Västerås. Han beskrivs som att han hade ett unikt öra för detaljer. Han hann få två grammisar.

Jag har känt en kille, som dök. Han dog inte av det, men han dog i Afrika skjuten av gerilla när han skulle ta sig in i ett stängt område. Det är ungefär samma sak. Tror jag. Denna manliga drift att utmana, att gå för långt.

Det sägs att man kan dö av dykning även när man är van. Det som dödar är paniken, att inte hitta upp till ytan eller att få slut på luft. 

Att dyka i överförd bemärkelse är mer ett kvinnligt inslag i livet. Vi gör ofta djupdykningar rakt ned i vårt eget mörker för att ta reda på mer om oss själva. Det kan vara lika farligt, som att dyka i det yttre havet.

Jag vet att en kompis till mig drömde att hon skulle dyka ned i mörkret, i vattnet och det övertygade henne om att hon skulle dö. Hon gjorde det.

Bloggare och telefonanvändare blir fredlösa

Den 18 juni smäller det. Då ska riksdagen rösta om oss bloggare och andra. De som använder telefonen plus internet. Nästan allt det vi skriver om passerar landets gränser, alltså är vi misstänkta. 

Som att det här jag skriver nu klockan halvnio i Sverige den 16 juni ändå kommer att läggas ut den 15 juni därför att det inte läggs ut i Sverige. Alltså är jag misstänkt! Jag har ju kontakter utanför Sverige.

Och allt som passerar gränsen ska kollas.

Någon krönikör tyckte att det hon skrev var så ointressant, så det gjorde inget om det blev en sån här lag. Vilken idiot! Att hon kan kalla sig journalist. Såna som hon är för korkade för att fatta hur en sån lag kan användas.

Hon lever förstås i det lilla undantagslandet Sverige där det för alltid är bestämt hur det ska se ut. Och demokrati är en evighetslag här. Men världen är en helhet och allt är möjligt. Även i den lilla hålan Sverige.

Krönikören heter Johanne Hildebrandt och skriver i Aftonbladet.

Slå upp hemsidan www.stoppafralagen.nu innan det är för sent!

Terrorister både här och där och kanske hemma hos mig

Ja, nu ska dom avlyssna oss. Dom där uppe vill veta vad vi skriver på internet och vad vi pratar om i våra mobiltelefoner. Till slut kommer vi väl att bli som östtyskar med ett Stasi, där var och varannan medborgare jobbade. Med eller utan betalning.

Vilken hiskeligt dålig idé. Precis som om jag inte skulle kalla en bomb för nåt annat ifall jag nu vore terrorist. Har inte statsmakterna någonsin hört talas om kod?

Så tröttsamt att världen fortsätter styras av konspirationsteorier. Visst det finns terrorister och dom vill oss kanske nåt ont. Men allt beror väl på att 9.11 inträffade med Tysklands hjälp. Fast dom nog inte vill höra talas om det. 

Och förmodligen för att USA trycker på EU att göra nåt radikalt. Att avlyssna varenda kotte är inte särskilt smart. Det tar faktiskt för mycket resurser. Eller ska datorerna avgöra vem som är terrorist genom ett särskilt program?

Ja, då har vi hamnat i Matrix. Då var det en sann framtidsvision i alla fall. Stackars oss.

Köp en get, mjölka själv och rädda världen

I dag sprider Svenskan budskapet att kor är de mest förkastliga djuren i västvärlden. De bidrar mer till världens elände än etanolen. Om vi åt mindre kött och slutade att dricka mjölk skulle vi bidra till att rädda världen.

Ja, kött har inte så många människor råd med, särskilt inte nötkött, men mjölk är en av basvarorna i många hushåll. Egentligen är väl artikeln riktad mot McDonalds och hamburgare eller mot Brasilien, som släpper iväg nötkött tvärs över haven för billiga priser.

Men vad skulle hända om vi gick över till får och getter istället? Visst vore det miljövänligare. Var och en av oss kunde ha en liten get, som vi gick ned och mjölkade till morgonkaffet. Och ett får, som vi dessutom kunde klippa och få kläder ifrån. Precis som i början av 1900-talet. 

Och sedan kunde vi odla lite ärtor, som dessutom binder kväve från luften. Det skulle bli precis som i Astrid Lindgrens värld. Alla skulle vi bo i röda stugor och ha vår egen jordbit. Ett litet småskaligt land, som hade backat hundra år.

Visst då skulle bli slippa alla datorer, bilar och återgå till hästar och ... men vänta nu.  Där jag bor finns inte särskilt många kor, men massor av hästar. Varför pratar ingen om dom? De är väl minst lika fördärvliga som kor? Och inte går dom att mjölka och ägarna vill väl knappast äta dom när dom dör? Dom är ju sällskapsdjur. 

Ja, hur vi än vänder oss så har vi tydligen ändan där bak. Men riksdagen kan ju alltid lagstifta om förbud mot sådana sällskapsdjur som hästar och tvinga oss andra att gå över till getter och får. Visst. 

Filmen Sybil berättar om människors splittring

Filmen Sybil, som kom 2006, berättar om en kvinna Sybil, som hade en multipersonell störning. Hon hade utsatts för övergrepp av sin schizofrena mamma, när hon var liten och för att klara att överleva hade hon splittrats i sexton delpersonligheter.

Den gängse teorin då på 70-talet, när detta utspelade sig, var att kvinnor led av hysteri. Detta är en urgammal tro, som grundade sig i att grekerna menade att livmodern kunde vandra runt i kroppen hos kvinnor och orsaka sjukdom. 

Behandlingen för hysteriska kvinnor alltsedan början av 1900-talet bestod i att de skulle lugna ned sig, ta sig i kragen eller sluta med sina hysteriska fasoner. Män, som drabbades av samma symptom, sades lida av psykisk utmattning och fick diagnosen neurasteni. 

Män skulle vila sig, äta bättre och byta miljö. Numera får båda könen samma diagnos: utbrändhet, utmattningssyndrom, depression eller kronisk trötthet.

I filmen får vi följa dr Cornelia Wilbur, psykoterapeut och hennes patient Sybil. Från början har de sexton delpersonligheterna inom Sybil ingen kontakt med varandra, men så småningom börjar de veta om varandra. Den som allra sist får kontakt med dem är Sybil själv.

Dr Wilbur tar med henne till sitt sommarhus och använder hypnos för att föra alla delpersonligheterna inom Sybil till hennes eget medvetande och föra dem till hennes nutid.

Alla de olika sexton personligheterna, av vilka ett par är pojkar, har olika ålder beroende på vilket trauma, som inträffade när i Sybils liv. Dr Wilbur för dem alla fram till nutid och därifrån kan Sybil införliva deras minnen i sin egen personlighet.

Diagnosen mulitpersonell störning eller multipel personlighet är fortfarande mycket omtvistad och har i Amerika föranlett rättsprocesser. Där vill de svåraste kritikerna se denna diagnos, som ett hysteriskt svar på diagnosen hysteri. Och att det är en pinsam och övergående fas i psykiatrins utveckling.

Dr Wilburs kritiker dr Herbert Spiegel, som också behandlade Sybil under fyra år, ansåg att hon inte hade denna störning. Hon var dock mycket lätthypnotiserad och hade influerats av dr Wilbur att använda sig av olika personligheter, för att uttrycka sina inneboende trauman. 

Både dr Wilbur och Sybil är döda, medan dr Spiegel fortfarande lever. Han menar, att man kan återbörda glömda traumatiska barndomsminnen med hjälp av vanlig terapi. 

I filmen Sybil, som också har varit TV-serie och filmats en gång förut på 70-talet, så spelas huvudrollerna trovärdigt av Jessica Lange och Tammy Blanchard. Filmen kan spegla också vanliga människors liv, eftersom vi alla innehåller samma psykologiska försvarsmekanismer. Och allt, som vi har lämnat bakom oss finns kvar inom oss.

Om vi har upplevt något svårt, finns det kodat inom oss, tillsammans med de känslor, som ingick vid tillfället. Händelsen eller händelseförloppen kan vara mer eller mindre avskurna från personens medvetande. Detta kan mycket påminna om en delpersonlighet, som aldrig har fått växa upp, utan har stannat i växten och håller tillbaka hela personligheten.

Ett sätt att läka detta är genom att uttrycka sig konstnärligt i målning, dans, film, teater eller skrivande. Det för fram alla delar till den nutid, där personligheten befinner sig, så att den kan verka fritt inifrån sitt eget inre barn. 

Detta betyder att man har behållit det friska, fräscha sättet att se på livet, utifrån barnperspektiv. Men inte att man är barnslig eller naiv. Barnet är införlivat med den vuxnes hela erfarenhet och lärdom, vilket skapar en mogen människa. 

Detta är en naturlig process, som om den får fortgå ostört aldrig tar slut. Var och en av oss behöver varje dag införliva det nya vi upplever, med allt det vi tidigare har blivit. På detta sätt upphör aldrig skapelsen av oss själva eller världen omkring oss.

Miljonär tog pensionärs pengar

Vad tycker ni om miljonären, som lade beslag på en 88-årig dams pengar, som hon hade glömt i bankomauten. Hans ursäkt att banken inte var öppen, så han kunde inte lämna tillbaka pengarna håller inte.

Hon lyckades trycka så att 5 000 kronor kom ut, men då hade hon redan gått därifrån.

Damen gick in på banken, för hon trodde hon hade tryckt på knappen för kontoutdrag. Den var öppen då. Ifall denne miljonär hade varit ärlig hade han förstås gått in efter henne. 

En ovetenskaplig enkät på internet säger att omkring sjuttiofem procent skulle ha lämnat tillbaka pengarna. De andra skulle ha behållit dem.

Miljonären står nu åtalad. Det fanns en bevakningskamera vid banken och både pensionären och den efterkommande miljonären fångades på bild. 

Han nekar och säger att han inte hade någon ekonomisk anledning att ta pengarna. Har det någonsin hindrat en girig människa?

Den 88-åriga damen fick tillbaka pengarna från banken. 

PS Miljonären heter Claes Wessberg och är 65 år. Han tänkte antagligen inte på att det fanns en övervakningskamera vid Fridhemstorget i Malmö. Detta hände dessutom den 18 februari och det vet ju alla att då får pensionärer hela sin månadsinkomst. DS

Genom språket skapar vi världen

"Jag hade alltid trott att vi använde språk för att beskriva världen - nu förstod jag att så inte är fallet. Tvärtom, det är genom språket vi skapar världen eftersom den ingenting är förrän vi beskriver den.

 Och när vi beskriver den skapar vi distinktioner som styr våra handlingar. För att uttrycka det på ett annat sätt, vi beskriver inte den värld vi ser, vi ser den värld vi beskriver."

Ovanstående är ett citat ur Synkronicitet, att fånga livets sammanträffanden, som är skriven av organisationsutvecklaren Joseph Jaworski. Han började leva efter sin syn på världen, som mirakulös och med sammanträffanden, som dock inte uppträdde förrän han själv förändrade sin syn på hur världen fungerade.

När han frångick den gamla synen, som Newton och Kopernikus tog från åt oss för några hundra år sedan och istället gick över till kvantfysik och forskare som Bohm så fick hans liv ett helt annat innehåll. 

Han började leva efter dessa märkliga slumpmässiga, men mycket betydelsefulla sammanträffanden, som uppträdde när han såg annorlunda på sig själv och sitt liv. 

En känsla av flöde kom ur detta och han agerade i ett fält av människor, som kanske inte ens visste om varandra. En inbyggd ordning med obruten helhet utvecklades och livet blev en serie mirakler.

De flesta människor går omkring blinda för något annat än det de är vana att se. Men det går att återigen se på det vi vet är så bekant och för allra första gången verkligen ta in det genom våra ögon och vårt medvetande och låta det förvandla oss.

Fotboll, fotboll, fotboll

Vart man än ser så är det fotboll. Det sägs att det ska vara EM i denna nuförtiden icke så ädla sport. Jag har uppsnappat att det visst var Holland, som vann över Italienarna och att Sverige tydligen spelar i kväll.

Mot ett fuskande, skådespelande lag sägs det. Ska väl slå på TV:n nån gång under kvällen för att se hur Sverige ligger till, men att se en hel match är urbota tråkigt. Tycker jag.

Jag har provat på sporten när jag gick på journalisthögskolan och stod målvakt på 70-talet. Det gick inte bra. Vi förlorade. Har glömt mot vilka. Gillade basket bättre. Mera fart i denna bollsport, tyckte jag.

En av fördelarna med min sambo är att han inte heller gillar sport, ännu mindre än jag faktiskt. När jag sitter klistrad vid skidsporter på vintern gör han något annat och tycker jag är tråkig.

Men om det nu är så att en stor del av killungdomen hålls i schack genom fotboll så är det väl bra. Fast är det inte så att dom slåss efteråt och kostar det inte en massa att hålla dom ifrån varandra?

Nu har jag inte tid med det här längre för nu ska jag se på James van Praagh när han talar med dom döda. Det är verklig TV. I det programmet finns allt: känslor, tröst, vetskap om ett liv efter döden och en otroligt detaljrikedom. 

Ingela Thalén skriver om ungdomars problem

Ingela Thalén skriver i dag på DN debatt om ungdomars problem och vuxnas oro över dessa. Hon berättar att den anonyma telefonrådgivningen, som Bris har inte räcker till. Av de nästan 15 000 samtal, som Bris fick ta emot på sin telefon med stöd för vuxna, så kom bara 19 procent fram.

Ungdomar mår allt sämre och skär sig och har andra psykiska problem och många föräldrar eller andra vuxna vill inte vända sig till Bup och om de har gjort det så får de kanske inte hjälp. Alltså behöver telefonrådgivningen till vuxna utökas.

Det är slutsatsen. Ingela Thalén är ordförande i Bris, så det är alltså en partsinlaga. Men visst mår ungdomar illa. Jag vet, som själv är förälder och ständigt träffar ungdomar. Men i alla lägen är inte statlig eller ideell organiserad hjälp det bästa. 

Jag satt i går och pratade med en flicka från förorten, som mådde dåligt och har gjort så större delen av sitt liv, fast hennes föräldrar var godkända och stämplade som bra föräldrar av samhället. Hon har vandrat runt i olika instanser och mår fortfarande dåligt, efter att ha blivit omhändertagen av samhället i omkring femton år.

Det hon efterlyste var inte mer myndighetsinsatser utan vanlig medmänsklig kärlek. Det som är så svårt att få på myndighetsnivå. Inga hjälptelefoner i världen kan hjälpa varken henne eller hennes föräldrar. Det behövs en mer genomgripande förändring av oss själva för att vi ska kunna hjälpa sådana som hon till ett bra vuxenliv.

Vi behöver inse att också det svenska samhället har sina brister, att allt inte är perfekt för att vi är så genomorganiserade. Tvärtom så åstadkommer kanske detta att vanliga svenskar tror, att det här är inte mitt bord. Det finns ju Bris och andra myndigheter. 

I dag är det synd om Gudrun Schyman

Gudrun Schyman fyller 60 år i morgon så i dag är det synd om henne. Hon berättar om sitt risiga taskiga liv. Visst är hon otrolig! Varenda gång det ska handla om henne så utmålar hon sig som offer. 

Jag blir så trött på kvinnor, som likt henne har gått över barn och andra, för att få makt. Och så är det så synd om henne. Stackars martyr! Och i dag avslöjar hon att hon har till och med haft tankar på att ta livet av sig.

Så trist det är med kvinnorörelsen, som ska företrädas av dessa makthungriga medusor, som aldrig begriper vad de skulle kunna ha bidragit med. Om de inte varit så besatta av att bli som män och skaffa makt och pengar.

Hon har redan i sin självbiografi berättat om sin tragiska barndom, sina män och sin alkoholism. Efter att hon hade kissat på golvet på en biograf 1996, så blev hon skandaliserad. Och hon lämnade till slut posten som vänsterpartiledare.

Det finns olika sätt att förhålla sig till en förälders alkoholism. I Gudrun Schymans fall har det varit att ta makten och leva gott. Hon har tjänat miljoner på att sitta i riksdagen. Det är inte synd om henne, bara om hon själv får säga det.

Svenskar tål inte värme

Att få så varmt som över tjugofem grader i juni går inte att hantera i Sverige. Det har brunnit både i hus och skogar. Den mest näraliggande branden var omkring en mil bort. Öldrickande och rökande människor lyckades tända eld på en hel länga med bostadshus i Gustavsberg.

Enligt uppgift var det någon som somnade med en cigarett i handen. Och hela vindsvåningen brann av på någon timme. Ingenting stoppade elden och närmaste brandkår var ute och släckte skogsbränder.

Och att köra bil är inte längre möjligt utan att det blir konfrontationer. Bilförarna blir irriterade och ser inte att framförvarande bil har saktat in och så är krocken ett faktum. Utskällningar vid rödljus blir legio. 

Solstinget är nära när värmen i bilen går upp över trettio grader. För att inte tala om motorcyklarna, som ligger livsfarligt som vanligt, ruvande på omkörning så fort det går. 

Det enda vettiga vore att alla var lediga i Sverige, så fort det blir mer än tjugofem grader varmt, för vi som nation kan inte hantera detta.

Men kanske blev det mindre bråk på nationaldagen mellan vänster och höger i alla fall. Ingen orkade väl bråka i värmen särskilt länge.

I dag är det synd om Brigitte Bardot

Ja, hon blev dömd i går till nära 150 000 kronor i skadestånd och böter för ett rasistiskt  brev hon hade skickat till president Sarkozy. Där skrev hon bland annat att "muslimerna förstör Frankrike". 

Denna uppburna filmstjärna har tydligen tjänat för mycket pengar och vet inte vad hon ska göra med dem. Nu får hon i alla fall ge en del av dem till antirasistiska organisationer i form av skadestånd. 

Brigitte Bardot, som upptäcktes innan hon var torr bakom öronen och som har varit gift med Roger Vadim, som såg hennes talang, som filmstjärna. Dessförinnan hade hon dansat balett och gått som modell. De gifte sig när hon hade fyllt 18 år, men hade börjat umgås redan några år tidigare.

Hon filmade i omkring tjugo år ända in på 70-talet innan hon började ägna sig åt att försvara de värnlösa djuren. Men under 90-talet började hon tycka illa om invandrare och homosexuella. Och det är nu femte gången hon blir dömd för rasism.

Inte så klädsamt för denna 73-åring, som i sina filmer mest gick omkring och verkade deprimerad. Även när hon skulle spela komedi. Lite lättjefull så där. Hon har försökt att ta livet av sig flera gånger, men alltid räddats.

Hon gillar inte heller judar och har knappast någon politiker längre på sin sida utom möjligen de på yttersta högerkanten. 

Så synd. Vad tråkigt att hon inte har kunnat använda sin skönhet och den uppmärksamhet hon har haft till något bättre.  Och Gud skapade kvinnan spelade hon in 1956 med Roger Vadim som regissör och Le Mépris, Föraktet med Jean Luc Goddard, som regissör gjordes 1963.

Per Garthon försvarar Tiina Rosenberg

Nä, men snälle Per, att du inte kan glömma vad som hände för fyrtio år sedan, men inte kommer ihåg hur många öl du drack igår är en sak. Men varför ställer du upp på Tiina, som fick ett oresonligt vredesutbrott!

Stackars Per och stackars Tiina och stackars lilla Sverige, som bara har en enda ankdamm. I andra länder finns det i alla fall fler sådana och då kan man ju byta damm.

Allt går att se svart på vitt i Sydsvenskan, men jag orkar inte ens citera eländet. Men åh vad det lundensiska alltid har varit hemskt och inte ens marxistiska genomskådande, tänkvärda fraser kunde få det att försvinna då. Så hemskt!

Men varför finns det ingen, som har nån humor. Och som någon uttryckte sig, inte sjutton, hade bandet nåt med Lund att göra. Bara helt enkelt inbjudet till denna festivitet, som tog plats där då precis som det gör varje år.

Vad som hela tiden har förvånat mig är att ett universitet i Sverige verkligen gav henne en professorspost. Efter att hon hade gjort bort sig i Stockholm. Det vore intressant att höra mera om varför då. Eller är Tiina helt enkelt alibiet för allt det andra lundensiska, humoristiska och mansgrisiga? 

Detta som har pågått i århundraden och aldrig verkar ta slut. Hurra! 

Drömmen om världen

Här får ni ett litet stycke ur den bok, som jag skriver på Drömmen om Världen heter den:

"Hon tyckte synd om alla, som var kvar i fabriken och som måste ta sig fram i de långa underjordiska gångarna. De, som inte bara sålde sina kroppar där nere, utan var tvungna att gå in i tyckandet också. Ett särskilt tyckande, som de låstes in i och inte kom loss ur ens när de lämnade huset. Det kallades lojalitet och att inte vara lojal var en dödssynd. 

Men de, som vistades där nere, tubbades att tro att allt var väl i deras värld. De inbillades att de hade det mycket bra. Mycket bättre än de, som befann sig utanför. Och så stor var föreställningsförmågan hos det mänskliga sinnet, att de inte såg något annat. De hakade sig fast vid sig själva och den syn på sig, som de hade.

De levde instängda och såg mest varandra och konstaterade att de hade de bästa åsikterna, de finaste kunskaperna och att allt, som de någonsin behövde fanns där inne i de långa korridorerna.

Och ifall något annat lyckades ta sig in, så motarbetade de det häftigt. De satte sig tillsammans, höll om varandra och skakade sina huvuden och riste därmed bort det otäcka, som hade stört dem."

Stackars Tiina Rosenberg är ledsen

Jaha. Nu har hon reagerat och pratat med Sydsvenskan Tiina Rosenberg och hon är ledsen att hon bar sig åt. Det var nån slags vänsterryggmärg, som reagerade. Stackars henne. Det kan inte vara lätt att vara född med en sån.

Och så säger hon att hon inte borde ha gått dit, för universitetet har så märkliga traditioner, gubbiga liksom. Schubert eller nåt hade passat bättre.

Jaha. Det är inte gubbigt med Schubert då? Visste hon inte att hon tog anställning vid en tusenårig institution? Hur ser universitetet i Helsingfors ut? Inga traditioner alls? Och varför jobbar hon överhuvudtaget här i Sverige? Vore det inte bättre att befria könen i Finland? Dom behöver det nog bättre?

Dom stackars finnarna, som trycktes ned så grymt av stora Sovjet. Inte ens chans hade dom. Och där har dom drabbats hårt av att en del blev kommunister och andra inte i landet. Mer än i Sverige. 

Ett mycket fattigare land är det också. Dom har jämt kommit hit för att arbeta. Är det inte dags kanske att hjälpa till på hemmafronten?

Annars får hon nog vänja sig vid diverse Spex och Uarda och annat, som ingår inte bara i den lundensiska traditionen, men framför allt i skånsk. Dom har en humor, som närmar sig danskarna. Mycket svårt att fatta för nån, som inte alls har levt i detta särskilt länge.

Undvik allt i framtiden är mitt råd till henne! Annars kan stackars Tiina råka ut för vänsterryggmärgen igen. Kan inte vara lätt.

Edward Kennedy opereras i dag

Edward Kennedy, som är 76 år och har en hjärntumör opereras i dag för den. Han är den siste brodern som lever från familjen Kennedy, där den äldste brodern Joe dog under andra världskriget, John mördades som president 1963 och Robert mördades 1968 när han försökte bli presidentkandidat.

Edward Kennedy är senator för Massachusetts och har en lång karriär som politiker. Han var inte guds bästa barn och är känd för bilolyckan där han själv överlevde, men en ung kvinna drunknade. 

Så här skriver jag om honom i min ännu ej utkomna roman Jacqueline, som handlar om Jackie Kennedy och de andra i familjen:

"År 1980 misslyckades senator Edward Kennedy med att bli nominerad som demokratisk presidentkandidat och gav sedan upp sina försök att bli president. Han hade förlorat primärval efter primärval och hade inte haft en chans mot senator Jimmy Carter, som vann demokraternas nominering i augusti. Joan och Ted skildes 1982. De hade fått tre barn sedan de gifte sig 1958. Det var Kara, som föddes 1960, Edward född 1961 och Patrick född 1967.

Joan Kennedy hade en gång frågat Jacqueline Kennedy om otroheten hos Kennedybröderna. Hon tyckte att Jackie borde vara experten på detta och Jackie hade sagt till henne:

- De är bara sådana. De är tvungna att springa efter allt kjoltyg de ser. Det betyder ingenting.

Joan Kennedy kom från en familj, där det fanns alkoholproblem och gifte in sig i en släkt, där de också fanns. Hon började dricka mer och mer efter bilolyckan vid Chappaquiddick, där hennes man Ted klararde sig, medan hans unga blonda sällskap i bilen drunknade. 

Efter 1974 och under åren framåt, blev Joan Kennedy stoppad av polisen ett antal gånger, då hon körde berusad och till slut blev hon tvungen att gå med på ett behandlingsprogram för alkoholister 1991.

Jacqueline Kennedy Onassis var under en tid den i Kennedyklanen, som hade svikit Amerika, men Joan Kennedys problem kom att ta över, åtminstone i tidningarna. Hennes barn drabbades av cancer som små, men överlevde det och hon fick flera missfall. Det sista efter Chappaquiddickolyckan. 

Jacqueline Kennedy hade övertalat sin svägerska flera gånger på 70-talet att inte skilja sig från Ted.

- Jag upprepade hela tiden att han älskade henne, men att Kennedymännen var av en särskild sort. Hon fick höra hela min historia, allt som hade hänt under tiden Jack och jag var gifta. Hon visste inte om allt, som hade passerat, ens i mitten av 70-talet, för ingen skrev om det och familjen berättade ingenting för henne. Men hon fick höra sanningen av mig. "

Yin och Yang behöver vara i balans för livets skull

I åtminstone femhundra år har vi haft en obalans mellan det kvinnliga och manliga, mellan yin och yang i vårt samhälle. Vart ska det ta vägen? 

Vi behöver alltid balans mellan dess båda. Det betyder framgång och välstånd. Men när något av dem dominerar uppstår motgångar därför att allt är i obalans. Och om vi inte kan komma överens i smått hur ska då vårt samhälle fungera i stort?

Men vi behöver båda i växelverkan. Så därför är det verkligen inte bra om ett samhälle bekänner sig enbart till feminism. Vart ska männen då ta vägen? Och när det blir hatfyllt skrikande, så har det gått ännu längre.

Vi behövs allihop på olika sätt och alla av oss innehåller både manligt och kvinnligt, men som det nu ser ut så dominerar männen även inom kvinnorna i vårt land. 

Vi har glömt vad det innebär att vara kvinna, att ingå i yin, som betyder att dra sig tillbaka, att inte ständigt vara alert och vaken, inte alltid vara som solen och stå på barrikaderna.

Det behövs mörker, regn och passivitet, för att livet ska andas både in och ut. Och alla behöver vi detta. För mycket av både yin och yang stör livets rytmer. Och också samhället. 

Men vi tror att vi alltid kan gå framåt, att allt kan utvecklas i en ständigt stigande spiral. Samhället och människorna har tappat bort vad livet handlar om. 

Och därför ser vi också det som en ständig kamp, när det kunde vara som tai chi. Både passivt och aktivt. Framåtgående och tillbakadragande. Passiv vila och vaken aktivitet.

Att ha en grandios självbild är en psykisk störning

Svenskar har en grandios självbild säger Svenska Institutet och dess chef Olle Wästberg. Det låter inte bra. Att ha en sådan självbild är inte bara, att tycka att man är bäst i alla lägen, utan att sakna empati för andra.

Dessutom ingår i denna psykiska störning, att man hatar och känner skam samtidigt för sig själv. Eller lägger det på andra. 

Olle Wästberg försöker trösta oss med att vi inte är ensamma. Alla nationer i världen har sådana uppblåsta bilder av sig själva. Antagligen för att  de ständigt får höra från sina medier hur bra de är i olika sammanhang. 

Alltid när en svensk har gjort nåt i världen, så haussas det naturligtvis i vårt eget land. Och vi får sällan höra om hur bra andra är i samma läge. 

Och detsamma håller andra nationer på med. Det låter inte alls förtroendeingivande. Utan mera som en grund för split och oro mellan länder. 

Som tur är så sprids ändå verkligheten mer och mer, genom att vi reser och själva kan ta reda på hur verkligheten ser ut. Och ingenting motverkar mer våra inbillade uppfattningar om saker och ting än att möta något annat ute i verkligheten.

Mitt inlägg om Tiina Rosenberg försvann

Jaha, nu har jag blivit censurerad. Jag undrar varför? Var det för att jag hade en engelsk svordom i rubriken? Eller för att jag skrev om Fi-damen Tiina Rosenberg, som hade gjort bort sig på promoveringsmiddagen i Lund.

Hela mitt inlägg om detta försvann från bloggen. Ska jag känna mig stolt eller inte? Det är frågan. 

När man citerar vad en professor sagt borde det ju finnas kvar. Alla andra har ju citerat samma sak. Stryks dom också? Eller var det att jag drev ännu mer med denna dam i fråga och skrev på slutet att hon senast hade setts på sin kvast på väg norrut?

Finns det humor på internet? Eller är gränserna snäva? Vem vet. Inlägget försvann i alla fall. Det är första gången jag råkar ut för det. Ska jag vara stolt eller förnärmad? Vet inte. Eller har själv tagit bort det? Nä, inte vad jag minns. I så fall har jag blivit senil över natten. Tror inte det. 

Jag hittade inlägget bland mina utkast, så det finns publicerat nu igen. Fast jag tog bort svordomen ur rubriken. 

Professor Tiina Rosenberg svor och rusade ut

Något brast uppenbarligen för professorn vid Centrum för genusvetenskap Tiina Rosenberg vid den fina promoveringsmiddagen i Lund. Det är årets mest högtidliga händelse i den akademiska staden. 

Det var Last Call, som framträdde a capella med sin sång Folkets rättigheter. En hyllning till vad folket behöver med glimten i ögat.

Mitt i sången rusade professorn fram till scenen och skrek: "hur vågar ni?" och "ni trampar på vänsterrörelsen". Sedan kom det trefaldiga "fuck you" och hon rusade ut ur salen.

Sången har funnits i flera år och finns utgiven på skiva, men professorn tog tydligen den som en personlig pik riktad mot henne och alla andra i vänstern. 

Först trodde bandet att det var ett skämt, som ingick i showen, men uppenbarligen inte, för professorn var rasande.

Det blev dödstyst sedan hon hade rusat ut, men bandet frågade rektor om det var okej att sjunga vidare. De fick det och avslutade låten.

Kanske var det textraden: Och alla ska ha rätt att välja kön, som fick professorn att gå i taket, men det förtäljer inte historien.

Annars handlar sången om följande bland annat:

Alla ska få välja utbildning och vården ska va fri

Alla ska ha rätt till stereo i en demokrati

Alla ska ha rätt till snö i jul och ha en hobby som är kul

Innan våran rygg går av måste vi ställa krav

Alla ska ha rätt att köra bil av ganska ny modell

Alla ska ha rätt till kyckling när det blir fredagskväll

Alla ska ha rätt till villa annars mår vi psykiskt illa

Vi sitter i samma båt. Tillsammans hjälps vi åt.

Inte så uppseendeväckande, men Tiina Rosenberg kanske hade en dålig dag. Ingen har fått tag i henne sedan dess. Hon syntes senast på sin kvast på väg norrut.