Lyxfällan kan slå igen för att våra föräldrar gett oss fel idéer

Så olika liv vi har, fast vi är grannar. Våra kompisar oroar sig alltid för sin ekonomi. För att de inte ska kunna göra alla resor utomlands, för att de inte ska kunna ge sina barn det de vill. De är uppfostrade så. Med överflöd.

Jag har slutat oroa mig. Det är ändå ingen idé. Vi har inte råd att åka utomlands och vi behöver det därför inte heller. Livet knallar på ändå. Jag har aldrig haft det särskilt fett.

Men vi är så fast i vad vi har haft hitills här i livet. Den standard, som måste upprätthållas, för annars är vi inte lika goda, som dom andra. Så tänker alla, utan att begripa hur mycket vi har fått den uppfattningen från andra. Redan i barndomen med den standard, som vi hade då.

Antagligen äger vi mer än våra grannar. Skulle jag tro i reda tillgångar, för de lånar och lånar hela tiden, för att kunna visa upp exakt det, som de tror att de måste visa upp. Vi har slutat låna. Det räcker nu. 

Då är det ganska skönt med den där andra grannen, som framträdde på TV i Lyxfällan häromdagen med sina skulder. Hon hade lika stora skulder, som jag ungefär, men hon ägde ingenting. Hon hade låtit allt förfalla och samlats på hög. Skulderna växte med räntor på som mest 27 procent. Jag kände mig rik efter det programmet, även om jag inte har råd, att åka till Egypten, som hon fick som present.

Hon kommer att leva på existensminimum under fem år nu, för att bli skuldfri sen. Om fem år kommer inte jag att vara skuldfri, men det gör ingenting. För jag äger fortfarande mitt hus, medan hon hyr sitt. Och mina barn har lärt sig att det är nödvändigt att tjäna pengar och att inte göra av med mer än de har.

Hoppas hennes lille pojke inte tar alltför stor skada, av den uppväxt han nu kommer att få. Fem år är lång tid i hans liv. Hoppas de har andra släktingar, som kan hjälpa till.

Golf borde bli en avdragsgill friskvårdssport

Golfare lever längre än andra och därför borde det vara en  avdragsgill sport, något som befrämjar friskvård. 

Det är slutsatsen sedan Karolinska Institutet nu har bevisat att golf är nyttigt för alla och särskilt för de lägre socialgrupperna.

De som spelar golf lever helt enkelt omkring fem år längre än andra. Sporten innebär mycket socialt umgänge i vacker natur och tar lång tid i ett makligt tempo. Mycket promenerande.

Det är de duktigaste spelarna, som drar mest nytta av sporten. De får ju dessutom belöningen att vara bra på det de gör.

Men hur är det nu, är det kanske inte så att det också fortfarande anses fint att golfa? Borde inte detta betyda något? Om någon känner att den ingår i ett socialt tjusigt sammanhang gör inte detta att de upplever sitt liv som meningsfullt?

Och borde inte långpromenader i vacker parkmiljö i så fall också vara avdragsgilla, som friskvårdande? Särskilt om man går tillsammans i grupper?

 Eller nu är jag väl helt ute och cyklar. Det kostar väl ingenting att promenera i grupp. Och alltså finns det inget att vinna ekonomiskt på, att forska om det. 

Prästen Thorbjörn Larsson vill ha en värdig ålderdom för alla

Prästen och chefen för Ersta diakoni Thorbjörn Larsson har utrett äldreomsorgen och kommit fram till att äldre behandlas som "kroppar utan integritet, utan själsliv och utan intressen".

Han menar att man behandlar äldre, som man förr behandlade spädbarn, då man antog att de inte var tillräckligt utvecklade för att känna smärta. Äldreomsorgen är uppbyggd från fördomar och har ett kollektivt standardiserat utbud, vilket inte passar individer, som är äldre.

Han menar att socialtjänstlagen måste ändras så att vi får en nationell värdegrund, där de äldre får ett gott och värdigt liv. 

Det finns många människor, som har någon funktion i kroppen nedsatt, menar Thorbjörn Larsson. Det kan vara hörseln, minnet eller orken. Det betyder inte att inte människan har en uppgift och en mening med sina dagar. 

Han menar också att åldrandet och döendet i sig är meningsfullt. Gamla själssår kan läkas och konflikter sonas. 

I genomsnitt så är människor sina sista två år i omsorg. Mer än så är det inte. Men då behöver människor också bemötas med respekt och ha trygghet, menar han.

 Det behövs en ny värdegrund, som inte bara ska kollas av specialister och myndigheter utan, som kan ses och förstås också av vanliga människor.

Ja och det kanske till och med kan spilla över på oss andra, som ännu inte är i slutskedet av livet. Så att vi alla kan se med blidare ögon på varandra och inte jagas som villebråd av myndigheterna för fusk och lathet.

Sjukfrånvaro smittar mellan grannar enligt forskare

Om grannen är sjuk i två veckor så smittar det. Inte på grund av sjukdom, utan därför att reglerna ser likadana ut. Det menar forskaren Patrik Hesselius, som hänvisar till ett experiment, som gjordes 1988.

Då fick människor i Göteborg och Jämtland vara borta utan att visa sjukintyg under två veckor eller en vecka. Män var dessutom borta längre än kvinnor när de inte behövde visa upp ett sjukintyg. Hela effekten rörde sig om 6, 6 procents längre sjukskrivningstid. 

Det låter, som en märklig och gammal undersökning. Drygt sex procent på denna korta tid? Det blir inte många timmar. Det blir 2,4 timmar längre sjukskrivning på en 40-timmarsvecka. 

Att män var borta mer kunde bero på att de på den tiden arbetade mer än kvinnor.

Forskarna jobbar vid Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering och det finns i Uppsala. Varför tar de fram en så gammal undersökning? Vore det inte bättre att forska med nya siffror? Eller har de inte pengar till det? Och vad vill de bevisa?

Människor gör som grannarna och följer de regler, som staten sätter upp. Det är inte något nytt. Hos oss är det så att grannarna klipper gräset. Det är en gammal och ingrodd vana de har. Det smittar säkert också, för om en av dom sätter igång när det är söndag och ska vara lugnt och skönt, så kan man ge sig tusan på att nån mer får nippran och sätter igång sin maskin också.

Vad ska man gör åt sånt? Ändra reglerna för gräsklipping? Förbjuda dom att vid vite klippa på söndagar? Grannarna kan ju bli sjuka av allt oväsen. Och inte orka gå till jobbet på måndagen.

Stieg Larsson skrev aldrig något riktigt testamente

Historien om Stieg Larsson och hans tre deckare, som gör världsuccé, medan författaren är död är en märklig historia.

Här är den uttalade ateisten, som redan 1977 skrev testamente. Innan han for till Eritrea, för att lära kvinnor att döda. Då skrev han att alla hans kontanter skulle gå till kommunisterna i Umeå. Här är författaren, som har fått en halv miljon i förskott av Norstedts många år senare, nämligen år 2004. 

Han ringer då uppspelt till sina släktingar och berättar om det ekonomiska oberoende, som han nu kommer att uppnå. Att han och sambon kommer att kunna skaffa sig en större lägenhet. Att de kan göra vad de vill.

 Sambon Eva Gabrielsson och han själv gör upp om att de första tre böckernas inkomster ska de själva ha. Följande boks inkomster ska Expo, tidningen där han jobbar, få. Och sen ska inkomsterna av femte boken gå till kvinnojourerna.

För bok sex till tio hade dom faktiskt inte bestämt vart inkomsterna skulle gå. Men människan spår och Gud rår brukar det heta. Och så blev det också här. 

Ungefär tio dagar senare, den 9 november 2004, tar Stieg Larsson trapporna upp i huset, där han arbetar. Hissen fungerar inte och han jobbar på sjunde våningen. Väl uppe så kollapsar han och dör i hjärtinfarkt. Några månader tidigare hade han fyllt femtio år. 

Han hade inte skrivit ett ordentligt testamente, förutom det som skrev redan 1977,  så det blir bråk om arvet. Testamentet som hittades var aldrig bevittnat. Sambon Eva Gabrielsson har till slut inte ens rätt till den lägenhet, där de bodde tillsammans. Istället är Stieg Larssons far och bror arvtagare till allt. Också böckerna.

Detta trots att alla visste att det var sambon, som han ömmade för. Men Stieg Larsson har inte velat skriva ett testamente, där de skulle ärva varandra. Det behövdes helt enkelt inte. De skulle leva länge än och dela på pengarna.

Till dags dato har de tre böckerna i Milleniumserien dragit in omkring 80 miljoner kronor. Dödsboet bråkar fortfarande om allt. Nästan. I varje fall om vem, som ska ha rätt att förvalta Stieg Larssons författarskap och hans fjärde bok, som har början och slut, men där det saknas lite i mitten.

Stieg Larsson själv kanske skrattar i himlen över ödets ironi. Han blev aldrig miljonär. Han dog istället. Alla hans vänner säger att han nog skulle vara bedrövad, om han kunde se vad som pågår nu, också flera år efter hans död.

Sens moral: Även om man är ateist ska man nog tänka på att det eventuellt kan finns nåt sånt som Makterna, Ödet eller Gud. Att man inte riktigt kan bestämma allt själv, utan att det är lite ödmjukt att räkna med något annat. Och skriva testamente.

Harrison Ford gästar David Letterman

Jag såg Harrison Ford hos David Letterman i dag. Letterman skojade om att alla alltid frågade honom om han inte var tvilling till Harrison. Ha, ha, ha.

Och Ford kom in och var så där lite avvaktande klurig, som han är som Indiana Jones. Lite tillbakadragen, men med humor och det blev förstås en massa sexskämt, lite undangömt så där. 

Som att Ford har ett flygplan som heter Beaver. Ha, ha, ha. Och att han brukar flyga ut i bushen med sina kompisar. Ha, ha, ha.

Ett riktigt mysigt grabbprogram alltså. Som de sena showerna i Amerika brukar vara. Jay Leno är likadan. Och för det mesta sitter jag också där och skrattar, för de är så gulliga gubbarna. Trots allt.

 Och jag känner mig inte utesluten som kvinna, för de pratar om nåt de verkligen älskar. Kvinnorna. Fast på den där tonårsaktiga nivån. De har väl kanske eventuellt inte kommit längre inombords än så.

Men som sagt. De har en värme, när de sitter där och pratar och det gör att jag får nåt ut av deras snack. Men de skulle nog vara ganska gräsliga att leva tillsammans med.

Männen är lyckligare än kvinnor i alla länder

Förr i tiden var kvinnorna lyckligare än männen. Det har en undersökning konstaterat, som de amerikanska forskarna Betsey Stevenson och Justin Wolfers har gjort. Men varför vet de inte.

Helt klart, enligt dem, är dock att pengar ger valfrihet och det i sin tur ger lycka. Människor som känner att de har sitt eget liv i sin hand är också lyckligare.

 I USA är faktiskt inte människor generellt sett lyckligare än på 1970-talet, vilket beror på att de inte har sett några högre inkomster sedan dess. Inte i reala värden.

Hur pengarna fördelas har också inverkan. Att jämna ut inkomsterna gör lyckan högre, tills tillväxten hämmas. Då stagnerar lyckan. Så om alla hade samma inkomster skulle det alltså inte göra människor lyckligare.

Deras undersökning bygger på statistik i 132 länder och i alla gäller att kvinnor var lyckligare förr än männen. Men nu är det alltså tvärtom. 

På 70-talet gick kvinnor ut i arbetslivet och fick egna inkomster och kunde bestämma mer över sina liv. Det var lycka för dem. 

Numera är kvinnorna piskade att gå ut i arbetslivet, samtidigt som de har kvar sina gamla roller som mödrar och att de ska ta hand om hushållet. Där finns ingen lycka längre. Inga framtidsutsikter. Inga löften om bättre liv.

Männen har fått delad börda, men kvinnor har fördubblat sin. Kanske kan det förklara att män numera är lyckligare än kvinnor?

Författaren till Vindens skugga hade trumf mot bokbranschen

Författaren och spanjoren Carlos Ruiz Zafón är min senaste älskling bland författarna. Inte för att han skriver så bra, utan för att han och hans agent införde nya regler på bokmässan i London kring författande och bokförlag.

Zafón blev världskändis, när hans roman Vindens Skugga kom ut 2005. En roman, som gled vidare i haussen efter Da Vinci koden. En slags spansk variant på ett liknande tema och därför sålde förstås också uppföljaren El Juego Del Angel väldigt bra i Spanien. Det innebar att författarens agent Antonia Kerrigan hade trumf på hand på bokmässan i London i april i år. 

Men hon rättade sig inte riktigt efter de regler, som tidigare innebar att allt skedde med öppna kort. Istället gav hon erbjudandet om den nya romanen till alla, som tidigare hade gett ut den första romanen i olika länder. Så skulle hon göra enligt tidigare kod. Förlagen antog då, att de var ensamma om erbjudandet och att en förhandling hade inletts.

Men agenten Antonia Kerrigan gav samma erbjudande till fler. Så gick det till när Bonniers förlag i Sverige snuvade Norstedts, som trodde de hade grisen i säcken. Men tji,  för Bonniers hade mer pengar. Det var högsta budet som gällde, inte tidigare utgivning. Och allt var hemligt.

Bokförlagen har, genom att gå med på det dolda spelet, låtit pengarna ta över det som tidigare kunde betraktas som en "gentlemens agreement". I Sverige lär rätten att ge ut boken ha kostat 800 000 kronor. Bonnier var ingen gentleman, som backade från chansen att ge ut denna nya bok i Sverige. De gillar pengar. Och de tyckte inte att priset var för högt.

Jag gillar allt, som gör författarna och deras verk till huvudpersoner. Så har det oftast inte varit, utan branschen har kunnat dribbla lite hur som helst. Ett slags skråförfarande, där författarna många gånger har utnyttjats. 

Och det där som sägs, att det finns ett optionssystem, som gör att ett förlag, som har börjat ge ut en författare har första tjing behöver inte gälla längre. 

Det har påståtts att det har handlat om att långsiktigt bygga upp ett författarskap. Men lika väl skulle man kunna kalla det en fångenskap för kreativiteten. Särskilt i dessa tider, när satelliter gör världen till en enhet. Och tankar och idéer sprider sig med blixtens hastighet på nätet.

Marilyn Monroes sista brev var till hennes exman Joe

"Min död var inte svår, eftersom jag bara somnade in. Jag hade fått det liv jag ville ha till sist. Ett liv där jag fick dö, när jag befann mig på topp, fullt upptagen med nya planer, ännu ung och eftertraktad, innan jag hade lyckats förstöra mitt utseende med droger och alkohol. Innan jag blev så gammal att jag försvann bort också mentalt, som min mamma och mormor hade gjort. Innan jag blev sjuk och så förtvivlad att jag verkligen tog livet av mig, som min adoptivmamma Grace hade gjort.

På lördagen hade jag börjat på ett brev till Joe, där jag skrev:

Om jag bara lyckas göra dig lycklig, så kommer jag att ha lyckats med det som är störst och svårast av allt - det vill säga att göra en enda människa fullständigt lycklig. Din lycka är min lycka och...

Jag blev avbruten av dr Greenson och sedan blev brevet aldrig färdigskrivet. Jag eftersträvade återigen det perfekta, åtminstone att få ge perfekt kärlek till en enda människa och kanske få något lika perfekt tillbaka."

sidan 363 i Marilyn Monroe Min Berättelse

Joe i texten är förstås hennes exman Joe DiMaggio, som skulle överleva Marilyn med många år. Han blev den som tog hand om hennes döda kropp.

Eurovision Song Contest har överlevt sig själv

Jag begriper mig inte på den där tävlingen i musik, som går av stapeln varje år och som tar så mycket TV-tid. Deltävlingar och annat trams. 

I år har jag studerat både Charlotte Perelli och hennes antagonist Ani Lorak från Ukraina på youtube. Jag gillar båda för deras snarlika utseende, fast jag håller med om att plankan Charlotte inte har en chans mot kurviga Ani. Har vegetarianen Charlotte blivit anorektiker? 

Men melodiöst sett så begriper jag ingenting. Ingen av dem har något att komma med i min smak och båda är segertippade. Perelli bl a av ärevördiga BBC. 

Numera är detta väl mera ett uttryck för att Östeuropa äntligen är fritt och kan vara med och uppträda än en tävling i musik? Nog har detta väl överlevt sig självt? Jag har inte tittat sen ABBA vann 1974 och det var ett tag sedan.

Men okej, för att ge uttryck för frihet så får det väl duga. Lika väl som fotboll eller hockey. Det är ungefär på samma nivå, fast här är det mera könsjämlikt. Men är det verkligen en folkfest eller är det mediernas upphaussade interna sändningsfest?

Allt går att sälja med mördande reklam. Det vet vi. Och Charlotte Perelli behöver all hjälp hon kan få till sitt intecknade företag, villan i Djursholm, där hon också bor. Hennes skulder uppgår till nästan tio miljoner kronor och hon har prickats för att hon inte betalar in sina avgifter i tid. 

Men Perellis skivbolag satsar nu miljoner och har skickat ned 20-talet marknadsförare till Belgrad, för att kunna krama alla slantar ur låten Hero. Så ett jippo är det helt klart. Men knappast något, som tar musiken någonstans.

Indiana Jones filmerna handlar om mänsklighetens inre skatt

Den första filmen om Indiana Jones och förbundsarken såg jag flera gånger. Jag fick gå på bio gratis på den tiden, eftersom jag jobbade med film på DN.

Jakten på den försvunna skatten är en film, som kopplar ihop allt det vi har i våra liv: äventyr, kraft, hjältemod, elände, svårigheter och en inre andlig upplevelse av något. Indiana Jones går fri i den filmen medan skurkarna, nazisterna, åker dit. Rentav smälter, när det som finns i förbundsarken släpps fritt.

Den filmen handlar om en Gud, som är hård mot de hårda och mera vänlig mot de vänliga. Ondskan och godheten står mot varandra. Men myndigheterna i Amerika begriper inte vad de har fått i sin hand, utan judarnas förbundsark stuvas undan i ett ändlöst arkivlandskap när den väl har klarat färden över Atlanten.

De tre första Indiana Jones-filmerna kom alla på 80-talet och det skulle alltså dröja tills nu - i dag - innan den fjärde filmen, som handlar om kristalldödskallens rike fick premiär.

Indiana Jones spelas ännu en gång av Harrison Ford, som har hunnit bli nästan 66 år. Han fyller år i juli. Och han är inte lika snabb och tjusig - förstås - som på 80-talet. Men hans lite träaktiga hjälte är tidlös, en stabil karl, som inte så lätt låter sig ryckas från sitt egentliga uppdrag.

Han hittar och bärgar skatten, vilken form den än tar sig. Steven Spielberg är en av de, som har begripit vad livet handlar om och som ständigt försöker berätta det för biopubliken under en yta av biomatiné. 

Den nya filmen har fått genomgående godkänt eller mer i betyg av förståsigpåarna, så det är helt uppenbart att hantverket också denna gång är gediget.

Filmen har sin grund i verkligheten. Det finns många skallar av kristall runtom i världen. Och en Ödesskalle, The Skull of Doom, som hittades av en engelsk upptäcktsresande Fredrik A Mitchell-Hedges bland forntida ruiner i nuvarande Belize i Sydamerika. 

Den är gjord av kvartskristall och så perfekt polerad, att den är ett ovärderligt konstverk. Den lär vara flera tusen år gammal och egentligen från en annan planet.

Men kanske är den en bluff tillverkad under de senaste hundra åren och inköpt på auktion av Mitchell-Hedges 1943. 

Det som fascinerar oss så med historier, som den här, är att vi alltid letar efter vår egen skatt. Den som gudarna så försåtligt lär ha gömt inom oss själva och som vi alltid söker efter i den yttre världen.

Detta, som inte går att omtala direkt, utan måste beskrivas om och om igen. Ständigt i ny skepnad, beroende på vilken tidsperiod vi lever i. Och det gör nu Steven Spielberg en gång till.

Göran Skytte vänder kappan efter pengavinden

Göran Skytte berättar om sin andliga resa i senaste tidningen till en bokklubb. Han gick ur svenska kyrkan 1967, men 1995 gick han in igen.

- Jag har genom mina olika erfarenheter kommit fram till att det skulle strida mot mitt kritiska förnuft att inte tro på Gud, skriver han. 

Utan att förklara vad detta kan betyda.

I sin ungdom menade han att Marx hade rätt, som sade att religion är ett opium för folket. Marx gick i bräschen för det materiella paradiset här på jorden. Medan kyrkan menade att vi fick vänta tills vi dog.

Påven bestämde på 50-talet att jungfru Maria också skulle betraktas som sittande i himlen vid Guds sida, just för att hejda kommunismen, som hade tagit sig an den tro, som grundades i mater, som handlar om moder Jord. Vår moder, som förr i världen var den grundläggande gudinnan, innan patriarkatet tog över.

Men omedveten om detta tjänar under tiden Göran Skytte pengar både på mammon och Gud. 

Han anslöt sig precis som så många andra intellektuella då på 60-talet till socialismen, men när det inte funkade, utan istället Sovjet ramlade ihop 1989, så var det bättre att gå med i den bergfasta urgamla kyrkan, där männen självklart härskade.

Han har cyklat omkull två gånger och skadat sig, men överlevt. Var det Gud som räddade honom då?

Tidningen Metro tjänar pengar på snälla bloggare

Bloggandet är ett medel till direkt demokrati, men det enda, det hitills har handlat om är att det går att tjäna pengar. Och den part, som sprider detta är förstås tidningen Metro. 

Medierna tar glatt upp den tråden och berättar om Blondinbella och andra som tjänar massor med pengar på sina bloggar om mode. Inte ens den statliga objektiva neutrala televisionen kan hitta en annan vinkel.

Hos tidningen Metro finns omkring 8 000 snälla bloggare, som bidrar till att förstärka tidningens annonsintäkter. Den som bloggar där blir tilldelad annonser, som inte går att avsäga sig. 

Dessutom är de ibland utformade, så att det är svårt för handikappade att skriva där. De blinkar häftigt, vilket kan utlösa anfall hos epileptiker. 

Bloggarna utlovas att få betalt så fort de har kommit upp i 5 000 läsare, som går in på deras egen blogg. Det är bara det att den summan är det väldigt få, som når. Ett helt öre utlovas sedan som betalning.

Jag undrar hur mycket dessa bloggare drar in på annonserna till tidningen Metro. Detta håller förstås andra tidningar tyst om, för man sågar inte av den gren man sitter på. Men att radio och TV inte är kritiska går emot det uppdrag de har fått av alla svenskar.

Arvid och Ingar har varit gifta i 63 år och får inte bo ihop

Arvid är 90 år och hans fru Ingar är 86. De bor i Småland i Gislaved. Där har de levt i 63 år tillsammans, men nu har kommunen bestämt att de inte längre får bo ihop.

Ingar är skröplig och behöver ett särskilt boende, men hennes äldre man anses för frisk för att få bo där. De båda överklagade till länsrätten och fick rätt, men kommunen gick till kammarrätten och nu skiljs de båda åt.

På kommunens hemsida finns hurtiga tillrop om att kommunens invånare ska yttra sig och att de behövs, men det gäller klimatfrågan. Inte huruvida gifta ska tillåtas att bo ihop på gamla dagar.

Kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande är Niclas Palmgren moderat. Skriv till honom och berätta vad ni tycker: niclas.palmgren@gislaved.se

I Frankrike betalar pensionärer tolv procent i skatt

De svenska pensionärer, som bor i södra Frankrike vid Medelhavet betalar omkring tolv procent i skatt. Det är en uppgift, som jag har från verkliga pensionärer, som bor där. Då är husskatten inräknad.

 För vanliga arbetande ligger skattetrycket på omkring fyrtio procent i Frankrike. Men färre jobbar än i Sverige. Sjukvården är minst lika bra som i Sverige.

I Portugal, som räknas till Europas fattigaste länder jobbar inte mer än hälften av kvinnorna. I Sverige är det sjuttiofem procent. Där i Portugal är skattetrycket kring trettio procent.

I Sverige extrabeskattas pensionärer i förhållande till arbetande. Upp till tusen kronor mer kan de få betala. Att pension är uppskjuten inkomst, redan inarbetat lön tas ingen hänsyn till.

Ett gift pensionspar, som flyttar till Italien från Sverige med inkomster kring 40 000 i månaden tjänar omkring en miljon på att bo där i lägre skatt, om de lever så länge som till drygt 80 års ålder.

År 2010 kommer det att finnas omkring 1,7 miljoner människor i Sverige, som är över 65 år. Det är svårbegripligt varför de skulle stanna i Sverige, där skatterna är högst i EU för dem. 

Tänk om alla skulle flytta? Det skulle betyda att åtskilliga miljarder försvann varje år från Sverige? Var går smärtgränsen för pensionärerna?

Varför ska de bo i ett kallt och mörkt land, där de dessutom har det sämre ställt än andra?

Försäkringkassan kommer med dubbbla budskap om pensioner

De flesta svenskar får ut 65-70 procent av lönen i pension, så det finns ingen anledning till oro, säger försäkringskassan. Det är bara skrämselpropaganda att man får sämre ekonomi när man går i pension.

Det är Annika Sundén, som är chef för pensionerna på f-kassan, som har kommenterat att den ångest och oro, som många känner är helt onödig.

En tredjedel av svenskarna uppger att de känner oro för pensionen, men det behövs alltså inte, enligt f-kassan.

Svenskarna blir oroligare ju närmare pensionen de kommer.  Och de vet också, att när de väl har fått sin pension, så höjs den inte nämnvärt. Efter 70 års ålder har den planat ut helt. I praktiken sjunker den alltså då. 

F-kassan har samtidigt höjt en varningsflagg för budgetunderlaget 2009-2011. Pensionåldern måste höjas eller andra åtgärder vidtas. För systemet håller inte. 

Samtidigt gör jobbavdraget att pensionärerna får betala mer än andra i skatt på denna uppskjutna lön och detta drabbar särskilt kvinnorna. 

De har oftare varit sjuka, arbetslösa och fått förtidspension, vilket kan innebära att de bara får garantipension fast de kanske har jobbat 30-40 år. Garantipensionen ligger på mellan 6 381-7583 kronor beroende på om kvinnan är gift eller inte.

Politiken påverkar hur journalister skriver om sjukdom

Har ni märkt att DN och SvD har dragit in också sina insidor och idagsidor i politiken?

På idagsidan har den senaste tiden en artikelserie om depression hela tiden visat på hur det är den enskildes ansvar och skuld att den har drabbats av sjukdom. Var och en kan se till att vara frisk alldeles av sig själv. Och särskilt gäller detta kvinnor.

Medan i DN så är det förbjudet att prata om skuld för den enskilde. Det är aldrig den enskildes ansvar, när den drabbas av sjukdom. På insidan råder diagnosen, som ett totalt överordnat begrepp, som alltid står över den enskilde. Doktorer och samhälle vet bäst, inte den enskilde.

Det är en polaritet, som man tycker kunde modifieras lite ibland och inte så slaviskt gå i partifållorna. Diagnosen är ett sätt att lyfta ansvaret och skulden från den enskilde, men den kan ju också missbrukas.

Ett samhälle kan utpeka människor som sjuka och det är mycket svårt att klara sig undan en sådan dom. Det hände i Sovjet, när dissidenter förklarades sinnessjuka.

Likaså finns det ju faktiskt fysiska sjukdomar. De uppkommer kanske på grund av att människor inte har skött sig tillräckligt, men det betyder väl inte att de ska ta allt ansvar för dem själva? 

Det som skulle behövas här är lite objektivitet eller åtminstone neutralitet. Beskrivningar av sjukdom i sammanhang, som inte lade skulden någonstans. 

Utan som insåg att vi alla är små människor, som inte kan inse konsekvenserna av alla våra handlingar. Men att förmodligen samhället och det kollektiva ändå kan ta ett större ansvar, än den enskilde, för vad som händer.

Som jag ser det så är journalistikens roll i det här sammanhanget, att beskriva och lämna underlag till en medvetandehöjning i samhället, inte att bedriva politik. 

 

Leif G W Persson tänker inte delta mer i apspelet

Leif G W Persson avgår efter att ha varit professor hos Rikspolisstyrelsen sedan 1991. Han säger sig vara trött på den koncentration av polisen, som fortgår och som betyder att folk ute i landet inte får någon hjälp med brott.

Mest känd är Persson för sina deckare och expertframträdanden i TV och tidningar och han har inte presenterat några forskningsresultat på femton år. Han är fortfarande med i Efterlyst i TV3, fast han slutade där 2006. 

Han har nyligen skrivit beundrande om Lars Noréns utskällda dagbok och fikat efter att själv få sina dagboksanteckningar från ungdomen utgivna.

I sin "avskedsansökan" skriven i Expressen berättar han också att han tillhör den sortens alkoholister, som super för att få tyst i sitt huvud. Och jämför sig själv med de författare, som har fått Nobelpriset. 

Enligt honom så var alla utom tre alkoholister. En del söp för att få fatt i idéerna och tankarna, men det gör alltså inte den gudabegåvade Persson, utan han måste ibland söka sig bort från inspirationen genom alkohol. 

Han är född 1945, men kommer nu att be regeringen om nya arbetsuppgifter. Har dom något jobb för en gammal alkoholist?

Det är synd om Persson. Han är sjukskriven och har problem med hjärtat. Dags att lämna in handduken?

Det finns inget utanförskap i Sverige enligt oppositionen

Var fjärde person, som är inskriven vid arbetsförmedlingen har varit arbetslös i sammanlagt nästan fem år. Utanförskapet beräknas vara omkring en miljon eller drygt hundratusen till i Sverige. 

LO och socialdemokraterna invänder nu att siffrorna borde ligga på tio procent av detta. 

Så många anser de vara i ständigt utanförskap, dvs att de inte under ett helt år har något arbete. Förtidspensionärerna och de långtidsarbetslösa är enligt oppositionen omkring fyrahundratusen på ett helår. 

Om oppositionen får beskriva utanförskapet så finns det inte alls. För alla ingår i ett socialt system med ersättningar i Sverige. I länder, som inte har några sociala system är alltså enligt denna logik, utanförskapet mycket litet.

I riksdagen handlar nu debattten om 40 000 människor, alltså vilka som felaktigt har räknats in i statistiken. Det lär vara influensasjuka, som inte ens belastar dessa system, utan som får sin ersättning från arbetsgivaren. 

Nu har alltså oppositionen i riksdagen börjat ifrågasätta ifall det överhuvudtaget finns något dåligt i vårt land. Om det inte trots allt är så att vi lever i den bästa av världar. Men varför ska vi då ha någon annan regering än den som finns?

Men så finns det förstås den socialdemokrat, som har varit inne på SCB:s statistik och kollat siffrorna. Han kom fram till att utanförskapet är 2,3 miljoner i Sverige. Så många mellan 15-74 år jobbar inte alls eller är arbetslösa.

Det är Roger Jönsson från Ystad i Skåne, som nu går på tvärs rakt emot etablissemanget i partiet. Vilka siffror kommer att användas som slagträ om två år i valdebatten?

Depression och utbrändhet ger kvinnor plats i medier

I en doktorsavhandling "Att leva som utbränd" beskriver Mia-Marie Hammarlin sjukskrivna, som har kommit tillbaka från utbrändhet. 

De har inte fått hjälp från samhället, utan har rehabiliterat sig själva. Författaren är etnolog vid Lunds universitet. När hon inte forskar är hon programledare i Vetenskapens Värld.

Det typiska för de sjukskrivna är, att de har nätverk och ägnar sig åt kultur och natur, för att bli friska. 

De själva ser det de ägnar sig åt, som meningsfullt för samhället och Hammarlin beskriver det som ett slags proteströrelse mot ett samhälle, som inte tillåter människor att ha balans i livet. 

I början av 1900-talet så sjukskrevs främst kvinnor för något, som då kallades neurasteni, vilket mycket liknade symptomen på det som nu kallas utbrändhet. På 1800-talet kunde kvinnor få diagnosen hysteri.

 Och ofta betraktas också nu kvinnor som "nervsvaga", som råkat ut för depression eller utbrändhet.

Kvinnor beskrivs nu i termer som deprimerade, tomma, utmattade, medan männen i samma situation liknas vid maskiner, som har dragit åt handbromsen och fått soppatorsk.

 Kvinnor är överrepresenterade i den här sortens artiklar i medierna, som handlar om depresssion och utbrändhet och får framträda som svaga, lidande och känslosamma. 

Jordens undergång är inte nära

En sektledare i Ryssland och en professor i Cambridge har förutspått samma sak. Jordens undergång. Fast sektledaren fastställde datum: den 28 maj i år. Och det gjorde förstås inte Cambridgeprofessorn. 

Sir Martin Rees, som är professor i astronomi,  har dock sagt att det finns inte mer än femtio procents chans för människorna att överleva de närmaste hundra åren på den här planeten. Han har skrivit en bok med titeln Our Final Century. 

Det han fruktar mest verkar vara sig själv och andra vetenskapsmän. Att dessa ska åstadkomma en sådan teknisk utveckling, att de verkligen tar död på oss. Han själv kan vara säker på att inte överleva århundradet eftersom han är född 1942.

Det kan se ut som om allt blir värre på jorden, med de senaste naturkatastroferna i Burma och Kina. Men det blåser inte mer än förr och inte heller är jordbävningarna fler. Det som är skillnaden är, att folkmängden i världen hela tiden ökar. Och att vi omedelbart får kunskap om alla katastrofer. Så var det inte för bara femtio år sedan.

Under många århundraden så märktes knappt människorna på jorden. Men under det senaste seklet har befolkningen ökat från drygt en miljard till omkring sex miljarder. Det tog hundra år att gå från en miljard 1850 till två miljarder 1950, men bara drygt femtio år att tredubbla den siffran.

Det innebär naturligtvis, att fler människor också dör. Både naturligt av ålderdom, sjukdom och av olyckor och katastrofer. Samtidigt så lever vi längre än någonsin tidigare. I vårt land räknar alla med att uppnå kring åttio års ålder och när människor inte gör det, så blir vi bestörta.

Så räknade ingen för hundra år sedan då också barnen dog i större utsträckning än nu.

Det finns många anledningar, till att människor kan försvinna, som att jorden träffas av en asteroid eller stora vulkanutbrott från de sovande jättevulkanerna. Bägge dessa katastrofer skulle medföra att solstrålningen till jorden minskade, vilket i sin tur skulle innebära ett kallare klimat. 

Människor kan vara direkt inblandade genom att sjukdomar sprids över jorden, eller att terrorister spränger atombomber. 

Och vi kan drabbas av stora väderkatastrofer genom att klimatet ändras. 

Att människor överhuvudtaget tänker i termer av domedagar beror på, att vi har lärt oss att uppfatta tiden linjärt, som något som följer en linje. Det måste alltså finnas ett slut på tiden, likväl som det fanns en början.

Men för universum gäller inte detta det mänskliga sättet att räkna. Ingenting går rakt fram från ett intet till ett intet igen. Jorden genomgår sina årstider utan att det tar slut på dem. Allting är runt i universum. Planeterna och deras banor och galaxerna själva och allting rör sig runt vartannat. 

Jorden som planet kommer inte att försvinna än på minst fem miljarder år, men ständigt oroar vi oss för vår undergång. Den är troligen inte mer förestående nu än tidigare. Men vi vet mer om vad som händer och därför tror vi att det händer mer. 

Och människor har alltid bosatt sig i farliga områden, för mänsklighetens minne är inte längre än ungefär femtio år. Inte ens nuförtiden då vi borde veta mer.

Helt säkert är att Sir Martin Rees kommer att vara död om hundra år, men att jorden kommer att bestå som planet åtminstone fem miljarder år till. Med eller utan människor.

Marilyn Monroe finns inte på någon ny sexvideo

Hela historien om att Marilyn Monroe skulle finnas på en nyfunnen sexvideo har visat sig vara en bluff. Den påstådda videon skulle komma från början av 50-talet. 

Marilyn Monroe var själv inblandad i en rättsprocess då, för att stoppa alla påstådda nakenbilder respektive filmer, som falskeligen utgav sig för att föreställa henne. Eftersom hon själv hade uppträtt naken i en kalender innan hon blev riktigt känd, så var det lätt för andra att spinna vidare på detta och påstå att hon ingick i en pornografisk ring av filmer.

Men så var aldrig fallet. Det finns väldokumenterade nakenbilder av henne från hennes sista oavslutade film Something´s Gotta Give, där hon poserar vid bassängkanten med bara en handduk. Och det finns som sagt dessa bilder från kalendern, där hon visar sig liggande i profil med hela kroppen naken.

Hon bestred alltid att hon ingick i några pornografiska filmer och den, som nu har påstått detta, är en känd bluffmakare, som ville ha uppmärksamhet för sin egen dokumentär om Marilyn. 

För Marilyn Monroe var det naturligt att vara naken och det finns också avslöjande bilder på henne från hennes sista tid. Det var fotografen Bert Stern, som tog dessa bara sex veckor innan hon dog 1962.

Men de stillbilder, som har påståtts visa henne och som nyupptäckts, har visat sig föreställa Madonna.

Sex kan vara en upplevelse på många plan

Katrine Kielos ler glatt när programledaren på Gomorron-TV säger att hon har fått in en bredsida mot manssamhället. Hon har skrivit en bok om våldtäkt och romantik. Utifrån feministiskt perspektiv. 

Det är det där glada leendet, som får mig att tappa intresset. Jag tror inte på bredsidor mot manssamhället. Jag tror mer på att gå över i något nytt. Att få oss att inse att allt inte är okej genom att se till båda könens perspektiv. 

Genom att gå över till en ny syn på  sexualitet, som inte grundar sig på den manssyn, som Freud stod för: att det är grunden till vårt liv. "Vi måste stå emot den svarta slamfloden" som han sade på sin tid. Och då menade han allt annat, som ingick i livet. Som andlighet.

Hans lärjunge C G Jung, som skapade något eget och nytt utifrån ett helhetsperspektiv, insåg att Freud själv var offer för en sexualneuros. Och att det inte gick att gå emot honom där. Det gick bara att bryta med honom. 

Men fortfarande sysslar vi mycket med underjorden i vårt samhälle. Vi måste det för den gör sig påmind då och då. Och det är så spännande med sex för människor, som aldrig har upplevt vad det kan vara. Att det är något som ingår i vårt liv, men inte totalt dominerar det. Att det är något, som kan utveckla ett förhållande. Skapa ytterligare en annan dimension än den vardagliga.

Och det har inte i grunden med bara kroppen att göra, som så många tror, utan med andlighet. Med helhet. Att uppleva den helheten med en annan människa är stort. Men om vi låtsas som om detta inte finns, utan att det enbart handlar om en fysisk upplevelse. Så kommer vi aldrig dit.

Och det ger utrymme för våld. För då tror männen eller kvinnorna att det går att ta detta. Att det är möjligt. Det är lögn. Det går inte, för det skapas av en överenskommelse på många plan. Inte bara det fysiska.

Vi svenskar betalar mer än norrmännen för samma el

Vi svenskar är dumma. Tyvärr. Vi betalar mycket mer än norrmännen för den el, som vi borde köpa enligt samma pris på samma elbörs. Men icke. Vi brukar berätta roliga skämtsamma norgehistorier, men den här gången får norrmännen berätta historier om oss. 

Omkring 25 öre mer per kilowattimme betalar vi dumma svenskar. Vi hjälper till och piskar oss själva genom att vi har elcertifikat, för att vi ska vara så miljövänliga. Mycket mer än andra folk. För det har inte norrmännen. 

Och så betalar vi mer för att vi gör av med mindre el. Alltså norrmännen gör av med mer och får därför rabatt, men vi snålar och sparar och köper dyra värmeväxlare och dyra energisparlampor. Och får dyrare el.

Hur vi än vänder oss så står vi där med rumpan bar. 

Jag har aldrig förstått varför vi inte kan sitta där på våra cyklar och trampa fram vår egen el i våra egna små kraftverk, men det kanske är på gång? Kanske kan man i framtiden kombinera motion med elframställning? Kanske något för en driftig uppfinnare? Då värmer man ju upp sig själv samtidigt som huset.

Under tiden får vi såga, hugga och klyva ved och elda. För elen har vi i vår familj ändå inte råd att köpa, så att den värmer upp vårt hus ordentligt på vintern. Det skulle kosta ett par tusen till i månaden. De pengarna har inte vi. Och även om vi hade dom, så vill vi inte ge dom till elbolagen.

Men kanske kan vi lära oss nåt av norrmännen?

Sex är en livskraft, inte den enda libidon, som Freud menade

Det har varit många inlägg om ansvar och icke-ansvar den senaste tiden i massmedia. Huruvida det går att ha något personligt ansvar. Eller om psykoanalysen och Freud lyfte ansvaret från den enskilda människan. Om Hitler, Stalin, Pinochet och andra dikatorer har haft något enskilt ansvar.

En underlig diskussion för visst hade de ansvar. Naturligtvis. Varför fanns Nürnbergrättegångarna om inte för att ställa olika naziledare till ansvar? Och naturligtvis hade Hitler ställts till ansvar om han inte hade begått självmord. 

Är det synd om skurkarna? Kan dom inte ställas till ansvar? Jovisst, kan de det. Men att, som någon krönikör framställde det, Viktor E Frankl tyckte att alla skulle ta sitt ansvar i koncentrationslägret och förbli mänskliga änglar, var väl lite magstarkt. 

Psykiatern Viktor E Frankl, som själv satt i koncentrationsläger, men överlevde, skrev inte en bok om ansvar, utan om meningen med livet. På svenska hette hans lilla bok, som kom först 1968, Livet måste ha mening. Han menade, att den som tappade meningen snabbt dukade under i lägret. 

Och då talade han naturligtvis inte om bödlarna, utom om offren. 

Förmodligen är det Freud, som håller på att lämna banan, men alla är så införstådda med den kultur, som han introducerade i Wien på 1800-talet, att de inte fattar det. C G Jung var Freuds kronprins, men bröt med honom och gick sin egen väg. 

Men ännu har troligen inte etablissemanget begripit vad psykiatern Jung talade om. För Jung är inne på liknande tankegångar, som Frankl, att meningen med livet är att se det från en högre höjd, att skapa denna mening inom sig själv. Att få ihop livet till en helhet.

Det är möjligt att göra hur svåra ting vi än ställs inför i livet. Men det kräver något annat än en ideologisk, intellektuell, ordbesvärjelse. 

Freud hänger ihop med sönderplockandet av livet, granskande av barndomen, att gå tillbaka och göra upp med omgivningen, för vad som har hänt en själv. Medan Jung går framåt och startar i nuet. Och inte utesluter någonting. För Freud gick allt tillbaka till en libido, som handlade om sex, men Jung menade att denna libido var en allmän livskraft, som innefattade bland annat sex. 

Frankl visste att den som förlorade meningen med sitt liv var förlorad. Inte bara i koncentrationslägret, utan överallt. Den som inte tror, att det finns någon framtid och att den människa man själv är, ingår där och har en uppgift. Varför ska den leva?

Detta är också vårt tids dilemma, som skapar depression och livsleda, precis som det har gjort emellanåt genom historien. Den unge Werthers lidanden skriven på 1700-talet av Goethe, spred självmordsromantik i Tyskland på 1800-talet. På 1970-talet så skapade överbefolkningen en känsla av att ingenting spelade någon roll. Den enskilde vara bara en massmänniska, inte en individ, som kunde utgöra någon skillnad.

På 2000-talet måste vi själva fortfarande skapa meningen. Och vi kan välja vad vi vill tro på: om vi tror att vår tillvaro här är meningslös, så blir den det också. Tror vi tvärtom så blir detta sant. Det starkaste som finns är våra egna föreställningar om verkligheten. Inte hur den möjligen ser ut i sig själv.

Det enda vi kan göra är, att se ut ur oss själva och försöka skapa oss en uppfattning om världen och varför vi är här. Gör vi inte det kan vi mycket snabbt förvandlas till några, som drivs hit eller dit av en kollektiv samhällsuppfattning, en ideologi. Och det finns ingenting som säger, att inte historien upprepar sig och att något enkelt samhällsrecept återigen skapar diktatorer.

För att få historien att ändra riktning behöver vi en medvetandeutveckling, inom oss själva. Inte fler ledare, som berättar för oss vad vi ska göra. Inte någon, som vi kastar oss ned inför och dyrkar, som om den vore en gud. Och vi behöver införliva sex, som en livskraft, men inte se  den som något ursprungligt, som alltid styr oss. 

Doris Lessing skyller allt på Nobelpriset en gång till

Doris Lessing säger i en intervju, att Nobelpriset har fått henne att sluta skriva. Är hon inte en riktig skojare? Vem har den orken vid 88 års ålder i alla fall? Har hon inte skrivit tillräckligt?

De flesta människor lever inte ens när de är 88 år, än mindre skriver fantastiska böcker. Hon säger att intervjuerna och att hon blir störd hela tiden, har fått hennes ork att dräneras, som vatten genom ett avlopp. Ungefär. 

Visst så blir det för alla människor, som inte koncentrerar sig på det den ska hålla på med. Man tappar energin och inspirationen. Okej.

Men för sjutton hon har precis fått Alfred and Emily publicerad och rosad. Boken om hennes föräldrar. Räcker inte det? Åtminstone för tillfället.

Hon har väl råd att skaffa sig en sekreterare, som håller rent runt henne, om hon nu skulle vilja det? En mur, som inte släpper igenom ett enda samtal och som säger nej till allt. Hon är en riktig lurifax den där Doris Lessing. 

Hon är ju inte tvungen att ställa upp på intervjuer. Men jag tror den gamla damen njuter av situationen. Helt enkelt.

Beatgenerationens drottning Carolyn Cassady berättar sin version

Carolyn Cassady berättar med en 85-årig dams hela avrundade livserfarenhet om sin egen amerikanska kulturella beatgeneration. Hon levde med Neal Cassady och  Jack Kerouac och var vän med Allen Ginsberg. Dessa giganter i den generationen, som blev ett slags avståndsupplysta äldre gudar, till min egen generation, som föddes efter andra världskriget.

Beatgenerationen var född mellan världskrigen och den mest desillusionerade, som har funnits. Livet gick ut på att supa, droga och ligga med kvinnor eller män, för dessa tre nämnda herrar. Livets mening var att äventyra sig igenom det.

När Carolyn nu till sist får berätta historien på svenska i sin bok Off The Road i kontrast till Kerouacs bibel On The Road, så säger hon att de tre männen inte ville framstå, som de gjorde. Men ingen vet riktigt vart livet tar vägen med det man gör. Pressen och medierna tog över och skapade den beatgeneration, som liksom 68-generationen kanske aldrig har funnits, mer än som ett flarn i vinden.

Carolyn Cassady hade en gedigen borgerlig uppfostran, vilket inte hennes man hade. Hon var kulturell och utbildad av, som hon själv säger, viktorianska föräldrar. Och han tjusades av detta och ville gifta sig med henne för att klättra socialt. Själv blev hon störtförälskad, för här fanns en man som såg henne. 

Men fysiskt passade de inte ihop. Sexuellt hade de inte mycket gemensamt. Det blev ett stormigt äktenskap och det skulle aldrig ha hållit särskilt länge utan Jack Kerouac, som Neal tyckte att Carolyn skulle ha ett förhållande med. Hon tog chansen, utled som hon var på Neals kvinnor. Och fysiskt sett passade Jack bättre för henne.

Carolyn har berättat att hennes man Neal var så snäll, att han gick med på att ligga med Ginsberg, men i själva verket var han i grunden heterosexuell. Men hans livfilosofi gick ut på att ta för sig av allt i livet. Han dog 1968 41 år gammal och utbränd. 

 Carolyn Cassady har överlevt alla dessa tre män och har gett sin egen version av deras liv. Hon fick tre barn med sin man och flyttade så småningom till England, där hennes bok kom ut redan 1990. Tre år efter att Allen Ginsberg hade dött. Men nu finns den på svenska. Jack Kerouac dog också tidigt, redan 1969, 47 år gammal.

 

Josef Fritzl spärrade in sin dotter för att han kunde det

Det framgår av vad Josef Fritzl har berättat för sin advokat, att han spärrade in sin dotter i källaren och lät henne vara kvar där, därför att det gick att göra det. Ingen hindrade honom.

Han har också sagt, att han inte utsatte henne för incest utanför fängelsehålan, utan det hände sex månader efter inspärrningen. Han berättar om sin mamma att hon var sträng, men inte någon tyrann. Han var hennes lilla man i huset, för hon var ensam mamma.

Han var helt beroende av sin mor, när han var liten och hans dotter var lik sin farmor. Det var därför han valde ut henne. Han använde aldrig kondomer, för han ville ha barn med sin dotter. Och han tyckte det var bra med en riktig familj nere i källaren.

Han var mycket förtjust i sin mamma,  men lyckades tygla sina lustar, när det gällde henne. Sin far beskriver han som en "värdelös skurk och kvinnokarl". 

Han har sagt, att han hoppades på att hans dotter inte skulle förråda honom, när hon släpptes fri. Att hon skulle hålla tyst.

En psykiater, som har läst hans uttalanden, har sagt om honom, att han är gravt störd, men inte sinnessjuk.

Vad elen kostar är ett lotteri med naturen som insats

Tänka att det ska vara ett lotteri hur mycket man ska betala för elen. Vi tillhör tydligen vinnarna i år. Vattentillgången är god och spotpriset ligger på 30 öre kilowatttimmen. Hörde jag. 

Vi lär väl ändå inte komma under 18 000 kronor per år, fast vi eldar jämt från oktober till och med mars. I år har vi väl redan betalt för mycket, antar jag. Vi har bytt mätare två gånger, men Vattenfall lyckas ändå inte läsa av. De hittar inte vår mätare eller den sänder ingen signal eller nåt. 

Så då och då brukar jag gå ut och läsa av den, för att ha koll. Den ligger inte ens på vår tomt utan på grannens. Vi binder aldrig priset för det jämnar ut sig i alla fall. Det blir ungefär samma kostnad vare sig man har bundet eller inte. Och man slipper besväret. 

Det som sparar mest el är att elda, som vi gör minst halva året. Inte kan det vara särskilt miljövänligt att elda upp en massa skog. Var det inte så som Sahara uppkom någon gång i forntiden? Eller det kanske bara är en skröna.

Helt klart är vi beroende av naturen varje år och för min egen del hoppas jag att växthuseffekten verkligen håller i sig. För då slipper jag frysa så mycket på vintern. Det blir smutsigt inomhus av att hålla på med veden. Och det är inte heller trevligt. Fönstren blir igengrodda faktiskt.

Men elda kommer vi att fortsätta med, för annars skulle elen kosta det dubbla antagligen och det har vi inte råd med. Jag har hört att pensionärerna fryser ihjäl till slut här ute, när de inte har råd med ved längre. Eller inte orkar elda. Men det kanske är en skröna det också. Vad vet jag.

Men så länge det finns nederbörd och vatten, så går det i alla fall att framställa el. Det vet jag. Och någon gång kanske vi har råd att köpa in oss i ett vindkraftverk. Men just nu kostar det för mycket. Flera hundratusen har jag förstått.

Elisabeth Fritzl kallas Sissi precis som den älskade Sissi av Österrike

Flera av Elisabeth Fritzls vänner vet redan 1984, att hennes far har förgripit sig på henne sexuellt, sedan hon var elva år. Detta faktum ger en blixtbelysning av ett land, där barnen inte har några rättigheter. Varför polisanmälde de inte? Varför berättade ingen? Varför höll alla tyst?

Om hennes vänner visste, vem mer gjorde det? Och har hennes far förgripit sig på fler barn? Visste verkligen inte Sissis mamma någonting?

Elisabeth eller Sissi, som hon kallas, precis som den av det österrikiska folket älskade Sissi, som var kejsarinna av Österrike. Hon föddes 1837 och ansågs, som en av sin tids vackraste kvinnor. Hon var och är fortfarande mycket populär i Österrike.

Hennes föräldrar var kusiner och själv gifte hon sig med en kusin, Franz Joseph av Österrike-Ungern. Inaveln sägs ha bidragit till att hon blev genial, excentrisk, vacker, men att hon också fick svåra psykiska problem.

Denna vackra Sissi var bara sexton år, när hon gifte sig med sin kusin. Hon smittades av sin man med en könssjukdom, eftersom han inte var trogen.

Hon flydde ofta till den grekiska ön Korfu, där hon hade ett palats och hon älskade mycket den grekiska sagan om Odyssevs, som lär ha träffat en prinsessa på denna ö. Hon levde tills hon blev drygt 50 år, då hon mördades av en italiensk anarkist år 1898.

Hur ska det österrikiska folket förhålla sig till denna nu levande Sissi, som har plågats mer än någon annan i Österrike? Och vars barns liv också är förstörda av deras egen far och morfar?

Idagsidan förstod inte frågan

Jaha, jag fick ett intetsägande svar av Anders Haag:

Hej Ann Helena,

Jodå, det framgår visst av artikeln och vidhängande grafik. Destruktiv familje - social -miljö innebär ibland, eller möjligen ofta, ekonomiska svårigheter och arbetslöshet. Självklart är det så.

Anders Haag 

Idagredaktionen

Han förstod tyvärr inte ens vad jag frågade om. Men det är inte någon världsomspännande konspiration, som det finns en del som tror, där psykiatrin och läkemedelstillverkarna har gått ihop. Och omkring en miljard på detta klot har fått någon beteckning, som indikerar psykisk sjukdom.

Det vore enkelt om det vore så. Då skulle det bara behöva avslöjas. Nä, var och en av oss vill förstås leva våra liv ordentligt och göra ett gott jobb och få våra belöningar för det. Även människor som läkare och byråkrater.

Men naturligtvis handlar det om resurser och pengar. Som jag har berättat tidigare, så har jag själv släktingar, som inte skulle få någon hjälp utan diagnos. För då finns det inga resurser. Så det gäller att bli sedd som sjuk. Annars är man ju bara lat eller nåt. Eller också måste man själv ha dessa resurser.

Först när vi blir tillräckligt medvetna, för att se de faktorer, som styr oss och kan beskriva dem ordentligt. Då kan vi göra något åt dem. Men dit har vi inte kommit än. Inte heller Idagsidan.

Yvonne Forsell tycker inte att familjen är skyldig

Jag skickade mitt blogginlägg om depression, som jag skrev tidigare i dag till Yvonne Forsell, som är psykiater och docent vid Karolinska Institutet och som leder den studie artikeln byggde på.

Jag fick svar från henne för en stund sedan:

Hej

Tack för mail.

Vår studie baseras inte på att familjen är den enda orsaken. Många 

faktorer orsakade av samhället påverkar oss genom hela livet. När vi

mätte faktorer från barndomen ingick tex familjens ekonomi och om

föräldrarna var arbetslösa.

Min personliga uppfattning är att vi genom strukturella förändringar

kraftigt kan minska depressionerna i samhället.

Hälsn

Yvonne Forsell

Jag har skickat mejlet vidare med en förfrågan till Anders Haag, som skrev artikeln i Svenskan, varför inte detta framgår.

Samhället kan orsaka depression hos vuxna

I dag skriver Svenskan om orsaken bakom depressioner. Artikeln hänvisar till en undersökning av 9 000 slumpmässigt utvalda stockholmare. Och genomgående så anförs familjen, som orsak. Att det beror på barndomen. Men varför har depressionerna ökat så mycket under 90-talet och framåt? Varför är människor mer deprimerade nu än vad de var tidigare? Och varför steg sjukskrivningarna i slutet på 90-talet rekordartat? Särskilt bland kvinnor?

I en faktaruta bredvid står att brist på pengar är en riskfaktor. Ja, det kan ju tänkas att arbetslöshet och att ställas utanför gör att människor inte har så mycket pengar längre. Kan det då möjligen innebära att människor blir deprimerade, som en följdverkan.

Finns det möjligen en liten orsak där? Till hur vårt samhälle är uppbyggt? För forskare på Karolinska Institutet, som är statligt, så är tydligen inte den frågan relevant. Kanske räknas det till politiken och inte till medicinsk vetenskap?

Och varför är det fler kvinnor än män, som blir deprimerade? Kan det möjligen ha något med deras livssituation att göra? Att de har det svårare än män? Eventuellt kan det vara så.

Själv fick jag diagnosen depression tillsammans med min yngste son 2003. När jag hade försökt, att ingå i samhället under mer än ett decennium, men aldrig fick någon plats. 

Dessförinnan var jag journalist på Dagens Nyheter i arton år. Alltså har jag hög utbildning. Kan det möjligen vara så, att jag blev deprimerad av min situation, av att samhället inte längre fungerade för mig? Och kan det vara så att min son blev "smittad" eftersom han levde i samma miljö?

En läkare på min vårdcentral höll på med ett forskningsprojekt på hösten 2005 och han lät mig gå igenom ett långt formulär med frågor. Han sade spontant, att min depression verkade vara beroende av hur samhället fungerade, när jag hade gått igenom dessa frågor.

Men kanske sådana resultat är för kontroversiella? Varken jag eller min son är deprimerade längre. Här sitter jag och skriver varje dag utan depression.

Men naturligtvis har dessa år satt spår i själen och gjort oss mera sårbara. Vi hade inte klarat oss om vi inte hade orkat, att hålla ihop som familj. Men vi bor fortfarande på samma ställe och är samma familj. Mor, far och barn. Många var de familjer, som splittrades på 90-talet. Nästan alla våra kompisar med små barn orkade inte. Men kanske berodde det på de vuxnas hemska barndom?

Fritzl framstår som en gud, som kunde skapa tvillingar i båda sina familjer

 Franz Polzer, som är förundersökningsledare i Österrike i incestfallet, säger att pappans motiv var, att återskapa sin familj med en yngre vacker kvinna och återskapa den familj han hade haft  med sin fru en generation tidigare. I bägge familjerna finns tvillingar, som föddes vid samma tidpunkt i de olika grupperna. Polzer sade, att det var en anmärkningsvärd parallell. 

Det avslöjar att Polzer också är inne mer på faderns synsätt. En logik, som gör att t o m tvillingfödslar kan orsakas av fadern. Inte av slumpen. Fritzl blir i detta synsätt någon slags gud, som kan styra till och med kroppens funktioner.

Ifall pappan verkligen ville ha detta - en ny familj - kunde han ha vänt sig till vilken kvinna som helst i Österrike och skaffat barn med henne. Skilt sig från sin fru och gått vidare. Men det blev dottern, som han redan hade tagit den sexuella makten över som elvaåring, som blev utsatt för honom. Ett barn, som hade varit i hans våld hela livet. Han fortsatte att tvinga henne.

Den logik, som Polzer använder kan förklara allt och göra alla brott mot andra människor och särskilt inom familjen mer rumsrena. Det tyder på att Österrike fortfarande befinner sig, där andra länder gjorde för tretttio eller fyrtio år sedan. Fadern är överhuvudet i familjen och ju mer patrialkaliskt han uppträder, desto räddare blir resten av samhället.

Det vore otäckt om Fritzl blir förklarad sinnessjuk, när han uppenbarligen har gjort allt fullt medvetet och under ett par decennier. Alla brott begås under någon slags påverkan av något annat än det vi godkänner i samhället. Men betyder det att vi aldrig ska lägga något ansvar för det på vuxna människor? Och särskilt inte män? Kan de ursäktas mer som grupp? För att de är olika kvinnor? Pojkar är pojkar?

Stefan har asperger och vill göra en insats i samhället

I går pratade jag med Stefan, som bor en bit bort på hemmet. Han är kring 40 år och har aspergers syndrom. I fyra år har han förvarats. Hela tiden, som han har bott här, har han sagt att han vill ha något att göra, att han vill vara med i samhället. 

De som har asperger är normalbegåvade eller till och med mer begåvade än vanligt. Det sägs att Albert Einstein och amerikanska presidenter har haft asperger. Nördar skulle vi ha kallat dom i dag. Men i Sverige har vi länge haft en offerinställning till människor. Uschiamej, det är så synd om alla utslagna. Och gett dom pension.

Stefan är uppenbarligen normalbegåvad om inte mer. Och han vill kommunicera. Det var han, som ropade på mig, när jag gick förbi med hunden. Men tiden på hemmet har satt spår hos honom. Både i hans kropp och själ. Han har en liten kulmage fast han annars är mager och han ser aningen förvirrad ut. Mer än när han flyttade hit.

Min hund behandlade honom, som en icke-person. Låtsades inte honom helt enkelt. Så gör han aldrig med andra människor. Han är en vänlig hundsjäl, men måste ha känt något märkligt stråla ut från Stefan. 

Kanske, att hunden kände, att Stefan har tryckts till och behandlats så länge av samhället, att han inte längre är en riktig människa. Och inte heller ett djur. Så min hund visste inte hur han skulle närma sig honom. 

Jag själv kände en stor medkänsla med Stefan, där jag stod och försökte föra ett samtal med honom. Det var inte lätt, för han trodde att jag också var inhyst på gården och frågade mig om jag hade en diagnos. Uppenbarligen har han hospitaliserats under de fyra år, som har gått. 

Det är inte så konstigt. Det skulle vem som helst ha råkat ut för. Men nu ska han flytta snart i slutet på juni. Jag hoppas han får ett bättre liv. Och att vi som samhälle kan låta honom vara med oss andra. Inte bara förvaras. Eller sitta, som han själv sade.

Isaac Newton, Mozart och amerikanske presidenten Thomas Jefferson visade också upp de drag, som aspergare kan ha. Att kunna arbeta intensivt och kreativt med något, men inte vara så bra på ett socialt liv. Också Bill Gates och Leonardo da Vinci brukar nämnas i sammanhanget. 

När det regnar manna har den fattige ingen sked

Den som känner till marknaden kan göra ett klipp, där jag bor. I höst ska kommunen ta en femtonårsplan om framtiden. Den innefattar kommunalt vatten och avlopp. Och de sommarstugeägare, som inte längre vill ha kvar sina tomter, har börjat sälja.

Men marknaden hatar osäkerhet, så det är svårt att få de tomter sålda, som nu är till salu. Allt är osäkert. Ingen vet riktigt hur området kommer att se ut om fem år. Och ifall man vill köpa en sommarstuga, finns det billigare än de en och en halv till två miljoner, som man måste lägga ut för en tomt här. 

Jag skulle själv ha köpt en tomt i närheten, om jag hade haft pengarna. Men som vanligt när det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked. Ingen i min släkt har en eller två miljoner över. Ingen har råd att köpa den.

Tomten i fråga går att få i stort sett gratis, för den går att hyra ut under tiden. Det går att ta hiskeliga priser för en stuga under sommaren, som ligger hundra meter från havet och en badstrand. Och sedan, när allt det kommunala är klart, går det att stycka tomten och få tillbaka de miljoner man lagt ut. 

Vårt område kommer antagligen att se helt annorlunda ut bara om fem år. Det kommer att helt och hållet förvandlas till ett villaområde och de gamlingar, som har haft sina sommarstugor sedan 50-talet kommer inte längre ha råd. För kommunalt vatten och avlopp kostar. Ett par hundratusen antagligen.

Den stadsliknande bebyggelsen har ätit sig ända in på den sista torparen. Bondlandet börjar där vi bor, men från Stockholm och hit är det fullbyggt i stort sett. Själva köpte vi ett litet hus för snart tjugoett år sedan för 350 000 kronor. Vi har byggt ut till villastandard, men inget har blivit över. Vi har aldrig sparat en enda krona, utan lagt allt på huset och barnen. Ungefär en miljon på vart och ett. 

Var vi bor? Nä, det får ni ta reda på själva. Den där tomten är fortfarande till salu och de har sänkt priset. Ska åka och köpa en lott och se om makterna vill att vi ska få den. Jag tycker det skulle vara rättvist. Då kunde vi låta våra barn och barnbarn bo här på somrarna.

Idag är det pressfrihetens dag

I dag är det den fria pressens egen dag. Men finns det någon fri press? Egentligen. Är inte alla journalister uppbundna av den redaktion, där de befinner sig?

Alltid när jag jobbade på Dagens Nyheter, så var det inte omgivningen utanför huset jag hade att slåss mot utan de, som befann sig på samma redaktion, som jag. Det fanns otroligt många osynliga regler, för hur man fick skriva. Och det är jobbigt att bli påhoppad hela tiden av de, som ska vara ens arbetskamrater. 

Vi förstår inte riktigt själva hur mycket vi håller tyst om. Det finns en självcensur, som man som journalist automatiskt går in i, därför att man så många gånger har upplevt att få på skallen av de, som är satta som granskare, innan texten kommer in i tidningen. Alltså begränsar man sig som journalist, innan man ens har satt igång skrivandet.

Journalister står naturligtvis inte fria från resten av samhället. Och de är också människor med behov av att vara kompisar med de, som de skriver om. När jag började på Dagens Nyheter 1974 var det ett mycket gammaldags kontorshus. Den förste chefen jag hade var en gammal stöt, som absolut inte hade insett vart samhället var på väg. 

Mycket satt i väggarna, som det heter. Massor med människor har blivit misshandlade där under åren. Därför att det blev sällan tid över för någon personalvård, när allt skedde under tidspress. 

Jag minns fortfarande vilket liv det blev, när en kurator bytte sida och fick tjänsten som administrativ chef på redaktionen. Alla var skräckslagna för att han skulle utnyttja allt det, som han hade fått höra i förtroende.

Mitt hopp för detta kontorshus är att det har blivit bättre. Att också denna skrapa har lyckats gå in i framtiden under det senaste decenniet, när jag inte har varit där. För ingen journalist kan skriva bättre, än redaktionen tillåter honom eller henne. Det är ett axiom.

Mona Sahlin kunde ha räddat sosseregeringen

Jag tror absolut att Mona Sahlin hade kunnat rädda sosseregeringen från det nederlag, som den drabbades av för snart två år sedan. Redan på 90-talet fick hon kopia på det manus jag hade skrivit, som senare kom att bli min dagbok Ett Sekel av Tystnad. 

Det tog månader innan jag fick något svar från henne. Hon skrev: hoppas du får det utgivet. Ja, det fick jag så småningom, några månader före valet 2006, men Mona Sahlin hade kunnat använda det jag hade skrivit redan på 90-talet, till att ändra politiken. För ingenting förbättrades i Sverige under hela 90-talet.

Långsamt backade Sverige med hjälp av det där köttberget av 40-talister, som Pär Nuder tyckte skulle skyllas för allt. Jag tror att han i första hand tänkte på sin chef statsministern och alla de andra pamparna, som hela tiden fjärmade sig från folket.

Tack och lov, så är allt det där historia, annars skulle jag vara tvungen att skriva en liknande dagbok igen. Men det behövs inte. Det, som nu behövs, är att gräva djupare. Tro inte att sådant som har hänt den senaste tiden: morden i Arboga, mordet på Engla och det som har uppdagats i Amstetten i Österrike, inte har något samband med politik.

Vi hänger numera ihop som mänsklighet över hela världen genom alla medier. Och det allra värsta, som nu kommer upp till ytan har naturligtvis också att göra med politik. Med våra grundläggande värderingar. 

Ingenting riktigt verkligt har hänt i synen på kvinnor och män sedan 70-talet. Vi uppför oss fortfarande som om vi levde i det bästa av samhällen och ingen vill ens nu se hur mycket samhället förändrades i och med 90-talet.

Att kvinnor fick ännu större bördor att bära i och med att samhället rasade ihop. Och att barnen fick en tung ryggsäck att släpa på. De skulle klara sig själva ännu mer än förut, eftersom båda föräldrarna var piskade att jobba. Barnen tvingades att ingå i stora grupper, vilket inte alla klarar. 

Men det är väl rättvist, att vi svenska kvinnor är representerade av någon som Mona Sahlin i toppen på det nuvarande oppositionspartiet. Hon levde länge på sin charm. Det är möjligt att göra som ung tjej. Hon var född in i sossepartiet genom sina föräldrar. Jag stötte på henne i Nacka, när det nästan var klart att hon skulle bli partiledare på 90-talet. Då var hon den utsedda kvinnan. Den som hade utsetts av männen. Det syntes på henne. 

Fadersgestalterna i partiet hade förlänat henne en del makt, men mer än så blev det aldrig. Istället blev det skandal med svart barnflicka och kronofogdeskulder. Men vi har väl som land förtjänat henne nu som oppositionsledare. Hon har aldrig riktigt stått på egna ben. Det vore en överraskning om hon skulle visa sig göra det i nästa val år 2010. 

Min nästa bok heter Drömmen om Världen

Nedan får ni ett utdrag ur min nästa bok Drömmen om Världen:

Jag vilar tryggt i skogens famn, inuti den varma marken, som skyddar mig. Tillsammans med alla solstrålar, som silar genom grangrenarna. För jorden är min. Jag skapar och upprätthåller min del av världen, den livsbejakande, sjungande, glada, härliga, skrattande delen. Och utomhus sågar min sambo veden till nästa vinter.

Jag kan stå ute i trädgården och klippa bort vissna kvistar och samtidigt se mig som den sparkande, slående, skrikande flicka, som jag var då, när de skulle bära ut mig från min lägenhet. Lägga mig på en bår och spänna fast mig. Den flicka, som absolut inte kunde godta att hennes mamma var borta. Att min mamma hade fallit offer för en kvinnomisshandlare och att jag inte hade kunnat rädda henne. 

Jag kommer ihåg hur det kändes att sitta på Södersjukhuset med en polis vid min sida. Jag satt förstenad under en sjukhusfilt. Jag minns hur det var att se ut genom det fyrkantiga fönstret och bli förvånad över att människorna rörde sig i slow motion, där nere på asfalten. Tiden gick saktare. Den gjorde det för min skull. För att jag inte skulle bli galen på riktigt. Jag minns allt.

Jag kommer ihåg hur jag forslades iväg från Södersjukhuset till Långbro omgiven av fyra poliser. De lurade in min på den låsta avdelningen genom att vädja till mina mänskliga känslor. Väl där, så blev jag fastbunden och drogad. Då hade jag redan försvunnit ur min kropp. Så jag minns inte mer.

Jag upplevde en mardröm. Ett stort mörker omgav mig. Det kunde när som helst sluka mig och jag visste inte hur jag skulle komma undan. Jag sprang, men det hjälpte inte. Jag skrek, men ingen hörde mig. Men till slut begrep jag. Det enda som fanns att göra var att ge efter. Att låta mörkret passera genom min egen kropp. Det gav en stunds andhämtning. Tills nästa gång. Och nästa gång. 

I den yttre världen så försökte en läkare prata med mig. Det berättade dom senare. Men jag hade försvunnit. Jag klarade inte att bli sviken en gång till. Av poliserna. Jag hade blivit sviken så många gånger i mitt liv. När jag förstod att de hade lurat mig. De som skulle hjälpa mig så försvann jag ur min kropp.

Det jag skulle ha behövt den gången var en välkomnande famn. Jag lurades in på den låsta avdelningen Kvinns 13. Jag skulle ha behövt någon som kom ut och sade: Välkommen. Nu ska vi hjälpa dig och ta hand om dig. Du behöver inte vara rädd. 

Jag skulle ha behövt lugn och ro. Ett rum med rosa väggar och pelargoner. Med små fina möbler och dukar på borden. Istället fanns där den långa kala korridoren. Och kalla blåaktigt vita rum.

Den första maj demonstrerar jag inte

I dag är det första maj och dags att demonstrera. Nä, tänker inte göra det. All min erfarenhet av livet har lärt mig att politiker inte är bättre människor än andra. Att olika sorters människor utnyttjar andra om de kan och det är ofarligt.

Det upplevde jag på Dagens Nyheter, där jag gick och stämplade i över ett år på halvtid, innan jag tvingades sluta. Ingen solidaritet där inte på redaktionen. Människors rädsla höll dem tysta istället. Det var dåliga tider. 

Värmdö kommun utnyttjade mig till en lön på 11 000 kronor, för ett jobb som journalist. Där kunde jag tack och lov få hjälp av facket till slut och få ett skadestånd på trettiotusen. 

När jag jobbade där, så kom en av sossepamparna i kommunen med skamliga antydningar. Jag svarade aldrig. Men glömde det heller aldrig.

En alkoholist, som var satt till kursledare, försökte få mig utsparkad ur systemet för han tyckte inte om mig. Det gick så långt, att jag satt och grät framför den miljöansvarige i kommunen, för hon sade lite snäsigt: jag vet inte om jag kan behålla dig i det här projektet. Kursledaren hade helt enkelt pratat skit om mig.

Jag fick inte det enkla intervjujobbet på SCB, när jag sökte det och det hjälpte heller inte att jag överklagade det. Trots att jag hade arton års meriter som journalist.

Ja, så blev jag utskälld av Gudryn Schyman när vi skulle flytta från vår bostadsrättslägenhet i Ängsvik ute på Värmdö. Jag kände henne inte, för hon var själv nyinflyttad, men hon tyckte att det var rätt att skälla ut mig, för att jag skulle flytta. Det var att svika henne att göra det.

Nä, jag tror inte på politik. Fast jag vet att vi måste ha något system för att fördela alla skattepengar och jag tycker absolut, att det är bättre, att de där slantarna är så få som möjligt. En jättepott med skatt ger utrymme för mycket mer godtycke och korruption. Det visade 90-talet när människor ställdes utanför samhället. Varför tror ni att alla sjukskrivningar ökade redkordartat 1997?