Det har varit många inlägg om ansvar och icke-ansvar den senaste tiden i massmedia. Huruvida det går att ha något personligt ansvar. Eller om psykoanalysen och Freud lyfte ansvaret från den enskilda människan. Om Hitler, Stalin, Pinochet och andra dikatorer har haft något enskilt ansvar.
En underlig diskussion för visst hade de ansvar. Naturligtvis. Varför fanns Nürnbergrättegångarna om inte för att ställa olika naziledare till ansvar? Och naturligtvis hade Hitler ställts till ansvar om han inte hade begått självmord.
Är det synd om skurkarna? Kan dom inte ställas till ansvar? Jovisst, kan de det. Men att, som någon krönikör framställde det, Viktor E Frankl tyckte att alla skulle ta sitt ansvar i koncentrationslägret och förbli mänskliga änglar, var väl lite magstarkt.
Psykiatern Viktor E Frankl, som själv satt i koncentrationsläger, men överlevde, skrev inte en bok om ansvar, utan om meningen med livet. På svenska hette hans lilla bok, som kom först 1968, Livet måste ha mening. Han menade, att den som tappade meningen snabbt dukade under i lägret.
Och då talade han naturligtvis inte om bödlarna, utom om offren.
Förmodligen är det Freud, som håller på att lämna banan, men alla är så införstådda med den kultur, som han introducerade i Wien på 1800-talet, att de inte fattar det. C G Jung var Freuds kronprins, men bröt med honom och gick sin egen väg.
Men ännu har troligen inte etablissemanget begripit vad psykiatern Jung talade om. För Jung är inne på liknande tankegångar, som Frankl, att meningen med livet är att se det från en högre höjd, att skapa denna mening inom sig själv. Att få ihop livet till en helhet.
Det är möjligt att göra hur svåra ting vi än ställs inför i livet. Men det kräver något annat än en ideologisk, intellektuell, ordbesvärjelse.
Freud hänger ihop med sönderplockandet av livet, granskande av barndomen, att gå tillbaka och göra upp med omgivningen, för vad som har hänt en själv. Medan Jung går framåt och startar i nuet. Och inte utesluter någonting. För Freud gick allt tillbaka till en libido, som handlade om sex, men Jung menade att denna libido var en allmän livskraft, som innefattade bland annat sex.
Frankl visste att den som förlorade meningen med sitt liv var förlorad. Inte bara i koncentrationslägret, utan överallt. Den som inte tror, att det finns någon framtid och att den människa man själv är, ingår där och har en uppgift. Varför ska den leva?
Detta är också vårt tids dilemma, som skapar depression och livsleda, precis som det har gjort emellanåt genom historien. Den unge Werthers lidanden skriven på 1700-talet av Goethe, spred självmordsromantik i Tyskland på 1800-talet. På 1970-talet så skapade överbefolkningen en känsla av att ingenting spelade någon roll. Den enskilde vara bara en massmänniska, inte en individ, som kunde utgöra någon skillnad.
På 2000-talet måste vi själva fortfarande skapa meningen. Och vi kan välja vad vi vill tro på: om vi tror att vår tillvaro här är meningslös, så blir den det också. Tror vi tvärtom så blir detta sant. Det starkaste som finns är våra egna föreställningar om verkligheten. Inte hur den möjligen ser ut i sig själv.
Det enda vi kan göra är, att se ut ur oss själva och försöka skapa oss en uppfattning om världen och varför vi är här. Gör vi inte det kan vi mycket snabbt förvandlas till några, som drivs hit eller dit av en kollektiv samhällsuppfattning, en ideologi. Och det finns ingenting som säger, att inte historien upprepar sig och att något enkelt samhällsrecept återigen skapar diktatorer.
För att få historien att ändra riktning behöver vi en medvetandeutveckling, inom oss själva. Inte fler ledare, som berättar för oss vad vi ska göra. Inte någon, som vi kastar oss ned inför och dyrkar, som om den vore en gud. Och vi behöver införliva sex, som en livskraft, men inte se den som något ursprungligt, som alltid styr oss.