Elfriede Jelinek och Elisabeth Fritzl är båda från Österrike

År  2004 mottog österrikiskan Elfriede Jelinek nobelpriset i litteratur, för att hon var så skicklig i att beskriva ett sexistiskt samhälle. Våld mot kvinnor var ett av hennes ledmotiv. 

Samma år hade österrikiskan Elisabeth Fritzl suttit inspärrad i tjugo år i källaren under sina föräldrars hus. Hon hade utsatts för otaliga övergrepp och fött sju barn, varav ett dog.

Jelinek lider av sociala fobier och orkade inte komma till Stockholm och hämta sitt nobelpris. Den i förtid åldrade Fritzl orkade inte rymma från sin källare. 

I Jelineks bok Die Kinder der Toten så idkar alla sex. Också de döda gör det. Med varandra eller masturberande. I mitten av boken finns floder av beskrivningar av våld och sex. Både livet och döden genomsyras av det mekaniska, tvångsmässiga sexbehovet.

Elfriede och Elisabeth har uppenbarligen levt i samma land, men med så totalt olika förutsättningar. Elfriede är skadad och psykiskt sjuk - så säger hon själv - av att ha vuxit upp där, men har kunnat använda sitt författarskap för att överleva. 

Elisabeth fick aldrig en chans.  Hon utsattes för övergrepp av sin far redan som elvaåring. Och spärrades in som sexslav åt sin far, när hon skulle ha gått ut i livet som 18-åring.

Båda har lidit av att Österrike lever kvar i årtionden, som borde ha tagit slut för länge sedan. Elfriede beskriver hur själva det vackra alplandskapet är blodtörstigt. Hur den klara bergsluften ligger på lur för att sluka människor. De går omkring, som i en skräckfilm, totalt omedvetna om vad som pågår.

Ode till Elisabeth Fritzl, som kunde ha varit min dotter

Idag bjuder jag på ett stycke ur min dagbok Ett Sekel av Tystnad. Jag tillägnar detta Elisabeth Fritzl i Österrike, som har lidit mer än som är förståeligt och som kunde ha varit min dotter:

27 januari 2004 16.25

I dag känns det som om allt är mitt fel. Inte kan det vara systemet eller samhällets fel att jag har det som jag har det. Det måste vara jag som har skaffat för många barn, valt fel hela tiden, inte fattat hur man uppför sig i det här samhället, inte är tillräckligt smart för att skaffa mig det, som majoriteten i det här samhället kan. Vad är det för fel på mig? Vem är jag? Varför håller jag på med det jag gör? Hur kommer det sig att allt jag kan få är ett dåligt betalt deltidsjobb? Nej, jag kunde ju inte ens få det. Jag blev ju ratad. Är det för att jag ska upptäcka hur jävligt det är att bli gammal? Vad är meningen?

18.12

Det är nog meningen, att jag ska upptäcka att allt har varit mitt eget fel. Jag har varit för snäll och mjäkig hela mitt liv, aldrig orkat säga ifrån när det har behövts på rätt sätt. Alltid försökt att anpassa mig till döds, precis som min mamma, som också var för snäll och nästan blev ihjälslagen, innan hon dog av sitt astmaanfall. Min lillasysters pappa misshandlade henne grovt. Det är nåt knäppt med våra gener förmodligen. Vi kan inte försvara oss riktigt utan går med på vad som helst.

Inte kan jag uppfostra barn heller, borde väl aldrig ha fått sätta så många till världen. Har varit för snäll mot dom också, kan inte vara sträng, utan tillåter dom att vara som dom är alldeles för mycket. Har så dåligt samvete över äldste sonens blinda öga och epilepsi, att jag aldrig kan ställa ordentliga krav på mina yngsta. Jag försöker bara klara av lasset själv hela tiden. Så himla dum så det är inte klokt.

Och det är alldeles uppenbarligen något fullständigt korkat fel på mig, som har varit så naiv, så jag har blivit överfallen två gånger, när jag har gått genom skogen från skolan, när jag var liten. Att jag inte ens fattade, att man inte kunde gå där, utan borde ta en lång omväg runt skogen. Knäppt.

Och så jäkla dum var jag, att jag inte ens hade någonstans att bo, när jag skilde mig från min förste man. Jag hade gått med på äktenskapsförord, fast jag lämnade en trea i stan, för att flytta ihop med honom i en gemensam lägenhet. Han lämnade en tvåa. Han ägde allt på papperet och jag ingenting, för kärleken skulle vara för evigt, så det ekonomiska ordnade sig alltid. Det var inte så viktigt. Så trodde jag.

Han tjänade dubbelt så mycket, som jag och ändå höll jag på och propsade på, att jag skulle betala hälften av allting. Sen när jag inte klarade, att leva tillsammans med honom längre, så ägde jag ingenting och hade inte ens någonstans att bo. Och jag orkade inte försöka få rätt mot honom. Jag lät honom behålla allt./.../

Och inte stod jag på mig ens när jag fick gå och stämpla på halvtid på tidningen, fast jag hade varit anställd i massor med år. En skandal i sig. Jag är antagligen det enda exemplet. Dom lät mig bara gå där och till slut blev jag tvungen att sluta. Fick inte hjälp från någon alls, fast det var väl mitt eget fel, som inte krävde saker och ting på rätt sätt. Facket kunde inte göra nåt och inte heller snälla redaktionschefen. Det var för sent. Och sen dess har jag inte fått något ordentligt jobb och jag skäms för mycket för att förklara hur det ligger till. Jag tror inte nån överhuvudtaget skulle tro på mig, för så himla dumt kan det ju bara inte gå till i Sverige. Det måste ha varit mitt eget fel. Inte så att jag blev mobbad.

Och nu är jag så himla knäpp, att jag har varit sjukskriven över ett år. Hur kan jag vara så dum, att andra får betala för mitt uppehälle. Inte ens frisk orkar jag vara. Jag har nog inget berättigande alls som människa. Det vore nog lika bra, att bunta ihop såna som mig och slå ihjäl oss. Så blev det slut på eländet.  Eller i alla fall ta ifrån oss pengarna, så vi självdog. Såna som jag förtjänar säkert inte att leva. Dom har tagit ifrån oss för lite pengar. Riksdagen borde ha tagit i och tagit allt på en gång. Då hade vi inte klarat oss. Då hade vi blivit tvungna, att sälja allt vi ägde och flytta. Precis det förtjänade vi säkert. Varför ska såna som jag ha kvar sin sjukförsäkring? Ut med mig ur samhället på riktigt. Vad är det för pjåskande? Varför bara sänka sjukpenningen till 60 procent, som riksdagen gjorde för såna utstötta som mig. Nä, bort med alla försäkringar för såna som mig. Jag förtjänar dom inte.

28 januari 2004 10.04

Jag drömde att det kom upp lava ur marken, från hål överallt. Det var en så skrämmande dröm, att jag vaknade. När jag sedan somnade om fortsatte drömmen och lavan hade dragit sig tillbaka, försvunnit. Det var svarta hål överallt, men lavan var borta. Det var inte farligt längre. Handlar säkert om en inre vrede. Den del av mig, som har kontakt med moder jord är vred  och lavan väller fram. Men sen är det över.

Utdrag ur min dagbok Ett Sekel av Tystnad sid 121-123 utgiven våren 2006 på Sivart Förlag

Homofobi på författarförbundet

Vad var det som hände på författarstämman i lördags? I ett utskickat mejl tar författarförbundets ledning avstånd från de homofoba uttalanden, som skedde på stämman av en enskild medlem. 

Vem var det som sa nåt och vad sades? Jag blir så himla nyfiken, så det var väl synd att jag inte var där. Finns det fler mörkermän eller kvinnor i förbundet? Vad är det för sammanslutning egentligen? 

För mig känns det lite dammigt att vara medlem i författarförbundet och jag har förmodligen ingen som helst nytta av det. Men jag har varit med i drygt ett år nu, sedan jag fick två böcker utgivna. Och jag har varit där i de gamla, vackra lokalerna, som ligger på Drottninggatan alldeles intill Centralbadet.

Jag gick med för att få se själv vad det är för något, men det känns inte direkt som någon sammanslutning för mig. Ordföranden röstade på Fi i förra valet och det gjorde inte jag. Jag har aldrig gillat Gudrun Schyman. Inte sedan hon hoppade på mig när jag bodde i (som hon tyckte) hennes kollektivhus här ute på Värmdö.

Det var ett bostadsrätthus, som ett antal människor hade gått ihop och köpt, men när hon flyttade dit från Skåne, så blev det plötsligt hennes hus. Sedan dess gillar jag inte kommunister. 

Kulturvärlden är märklig på så vis att det finns så många kommunister där. Men det här var väl inte en sån då, antar jag.  Vad var det som hände kan inte någon ta reda på det och skriva om det? Det vore väl kul med en liten miniskandal.

Det är ordföranden Mats Söderlund och förste vice ordföranden Eva Russo, som säger att det aldrig mer får förekomma några sådana homofoba uttalanden på stämman. Hur ska detta åstadkommas?

Min pappa älskade kvinnor precis som Ingmar Bergman

Ingmar Bergman älskade sin mor. Det syns på en bild, som finns av dem, där han förälskat ser in i hennes gamla ansikte. Det finns inget avståndstagande. Han älskade kvinnor helt enkelt. Denna ömsinthet hade också min pappa, som var likadan. 

Min pappa Ingvar var hela sitt liv fascinerad över kvinnor, att de var så annorlunda män, men ändå fanns där med sina fjärilslätta steg och sina runda kroppar. Min pappa och Ingmar Bergman var lika till utseendet och bägge kunde de vara demoniska, men också så vänligt uppmärksamt upptagna med detta kvinnliga.

 Ingmar och min pappa Ingvar var födda med ett par års mellanrum i samma trakter mitt i Stockholm. Ingmar var nästan två år yngre än min far. Född som han var på sommaren 1918. Min pappa föddes i november 1916. De kom bägge från en borgerlig överklass och bägge kom att ägna sig åt ett yrke, som inte var handfast. Min pappa blev journalist. Ingmar Bergmans pappa konfirmerade min pappa när han hade åldern inne. På så vis tangerade deras liv varandra.

Prästyrket fanns också i min pappas släkt. Min fars farfar hade varit präst i Vånga i Östergötland. Men min farfar blev läkare och trodde antagligen inte på Gud. Detta i sin tur bidrog till att min farfar skilde sig från farmor efter att de hade varit gifta i tiotalet år. 

Jag har beskrivit bland annat detta i min dagbok Ett Sekel av Tystnad, som handlar om min släkt och vad som har hänt dem, insatt i den nutid vi alla har levat i. Min dagbok, som skrevs samtidigt som Dramatikern satt och skrev sin. Det är helt olika berättelser om samma tid.

Jag har levt ett totalt annorlunda liv, fast jag har haft beröringar med den värld, där Dramatikern har verkat. Jag har arbetat som journalist i tiotalet år med ämnena teater, dans, film och musik på Dagens Nyheter.

Världen är väldigt liten, särskilt om miljön runt omkring har varit i stort sett densamma. Människor formas av arv och miljö. Det vet vi. Och att min pappa Ingvar och Ingmar Bergman var lika är inte så märkligt. 

Det som skilde dem åt är mera underligt. Det har med samhällsmekanismer att göra, som jag ser det. Världskrig och den kollektiva förvandlingen av vårt samhälle. 

Båda är de nu döda. Min pappa dog på våren för fyra år sedan och Ingmar vet vi att han dog förra sommaren. Det skilde omkring ett år i levnadslängd.

Carl Otto Werkelid ser sig själv i Lars Norén

Det går en skarp skiljelinje någonstans i Sveriges kultur. Den går  mellan de som tillhör det gamla 1800-talsmässiga sättet att se på världen och oss andra.

Allt det där som tillhörde 1800-talet, då männen fick vara ifred med att vara gudar, då de sågs som några kvinnor skulle ha absolut respekt för. De hade andra hjärnor än kvinnor. De talade om viktigare saker, utvecklade samhället, något som inte kvinnor kunde. De som var födda till att stå vid spisen och föda barn.

Män levde i en högre sfär, arbetade med viktigare ting och gick i psykoanalys. För inte så länge sedan pratade jag med en annan man i den sfären och han presenterade sig som att han hade gått i psykoananlys. Jaha, vad svarar man på det. Det är ingen merit i min värld.

Det där lever kvar i sjuksköterskornas löner, i en mindervärdig syn på allt, som kvinnor sysslar med. Jo, de kan förstås få del av guds nåde om de går in i samma sfär, som de uppburna männen. De kan utbilda sig och ta del av den världen. Visst.

Men ännu är klivet inte taget över den klyfta, som finns mellan det gammaldags sättet att se på livet, som männen står för och det mer livsbejakande sätt, som kvinnor har.  Som jag ser det behöver vi gå över i något alldeles nytt. Inte det skvalleraktiga, dumdryga sätt, som Dramatikern nu har utvecklat. 

Det är att ta det sämsta från den kvinnliga sfären och försöka göra det till något, som det inte är. Det skulle vara lika dumt ifall någon kvinna stod på barrikaderna och predikade krig, som något som skulle frälsa världen.

Ser ni inte att allt är tomt. Är ni fullständigt förblindade av de intellektuella orden, som faktiskt inte betyder ett enda jota? Det är inte ärlighet att fläka ut sig genom ord på detta sätt. 

Vi behöver inte bugande män, som ligger på knä för andra män. Vi behöver en ny och frisk syn på världen. Långt borta från Freud och gubbarna.

Hur klimatvänlig är du lille vän?

Ja, herre jestanes, nu ska vi rädda jorden. Det allra bästa vore väl om vi alla käkade riktigt mycket bakelser och drack sötade drycker, rökte som borstbindare (varför just dom nu skulle röka så mycket) och smällde i oss sprit och vin så mycket vi någonsin hade råd.

Ingen av oss skulle uppnå mer än femtio års ålder med den livsstilen. Alla budskap vi får från överheten är mycket motstridiga. Eller som den där bilagan om pensionärer, som medföljde tidningen häromdagen. I början står det om hur 40-talisterna är vackra och rika och kan unna sig guldkant på tillvaron. Och längst bak en artikel om hur fattiga alla pensionärer är. 

Att reallönerna har ökat med fyrtio procent sedan 1992 medan pensionerna har ökat med 0,1 procent. Vilket är sant nu då? Allt är förstås sant. För eftersom lönerna har ökat under 90-talet så får pensionärerna ut mer nu när de går i pension. Samtidigt som staten inte har höjt pensionerna ett enda dugg. I reella pengar. Pensionärer betraktas som ett slags arbetslösa, lata personer och de ska minsann inte ha mer pengar. Ut och jobba istället är det senaste budskapet.

Allt det där betyder bara, att klyftorna i samhället blir större och större, vilket vi redan visste. Och de fattiga är förstås mycket mer klimatvänliga än de rika. För de tär inte lika mycket på jordens resurser. De har ju inte råd att resa jorden runt och predika, som Al Gore. Dessutom äter de sämre och dör tidigare.

Men som sagt nu har också de rika chansen, att bli miljövänliga genom att dricka stadigt och ihålligt och äta fett och mycket. Helt enkelt föröda kroppen, så att den inte håller så länge.  Gör som förebilden Jan Stenbeck, en duktig företagsledare, som tog död på sig själv redan som 59-åring. Han skötte inte om sig utan jobbade hårt in i det sista. Och brydde sig inte särskilt mycket om att han kände sig sjuk de sista veckorna. Han gillade helt enkelt inte att gå till doktorn.

En riktigt bra invånare på planeten jorden. Har ni satt i halsen nu? Jo, men så här blir det om man drar ut konsekvenserna av, att vi ska vara allt möjligt konstigt, som planeten jorden kräver. Enligt Al Gore och dom andra klimatnissarna i alla fall. Ja, det han kräver av andra alltså. Stackars oss.

Min johannesört hjälper mig att upprätthålla världen

I går hade jag slut på min johannesört och yngste sonen hade bilen hela dagen. Jo, han har körkort, fast han går i skolan fortfarande. Det har varit nödvändigt att ge honom det, eftersom vi bor långt från allting. Han har två mil till skolan och han står inte ut med bussar.

 Jag förstår honom. Det kaos, som råder vid tretiden på dagarna, när alla skolungar ska åka samma buss som vi andra kan vara svåruthärdligt.

I alla fall så hade jag slut på min johannesört. Den har jag ätit i flera år, närmare bestämt fem, men nuförtiden äter jag bara halv dos. Min läkare försökte i flera år få mig att gå över till konstgjorda lyckopiller, men jag tål dem inte. Det har jag beskrivit i min dagbok Ett Sekel av Tystnad. 

Eftersom jag inte kunde åka till apoteket och köpa ny johannesört, så tänkte jag att jag kanske klarar mig utan. Så jag åt ingen johannesört i går. Men i morse kände jag att jag skulle få leva på en alltför låg nivå då. En nivå, där det skulle börja skära skuldknivar i magen och de infernaliska kloakråttorna skulle börja gnaga på min hjärna. 

Det är helt enkelt så, att jag har svårt att hålla den yttre världen utanför mig själv, utan hjälp av johannesört. Den kollektiva världen har en förmåga att tränga sig på alltför mycket. Så i dag har jag varit på apoteket och köpt in min johannesört igen och tagit ett piller. Då kan jag sitta här helt självklart och skriva om precis vad som helst, utan att störas av några djupare tillkortakommanden.

Jag är inte född sån,  att jag behöver johannesört. Jag vet det, men jag har fått spår i hjärnan av att så länge ha ställts utanför samhället. Man får det. Ingen klarar sig undan den kollektiva domen. Jag var en uppburen medlem av eliten ända tills jag fyllde 46 år och samhället kraschade. Sedan dess är jag utanför. Det blir sjutton års utanförskap i år.

När jag var inne förstod jag aldrig vad andra pratade om, som inte befann sig där. Det är helt enkelt omöjligt att göra det. Det går att ta in på en intellektuell nivå. Jaha, ja. Det finns människor, som inte har det som jag själv. Men det är faktiskt inte möjligt att inse vad det betyder, utan att ha befunnit sig i deras situation. Det är det där med att gå i andras skor. 

Det räcker inte med att tänka: jo så är det nog. Man måste konkret gå i de förbaskade skorna för att veta. Och i Sverige, där alla har det så bra, är det mycket lättare för oss att identifiera oss med någon, som är svart eller brun och bor på andra sidan jordklotet. Som ligger sjuk på marken i den brännande solen. Det har det alltid varit. För då slipper vi se på vår medmänniska i porten bredvid. Den kommer helt enkelt för nära.

Vi vill aldrig tro att det kan vara lika illa här och nu, som då och långt borta. Världen går alltid uppåt och framåt och snart har vi utrotat hjärtsjukdomarna och cancern. 

Min insikt är att världen finns här och nu hos mig. Den finns inte där ute någonstans och inte heller på andra sidan jorden. Den börjar och slutar hos mig. För något annat kan jag aldrig förstå eller omfatta. Världen skapas i varje sekund inuti varje människa. Och det gäller att låta den bestå.

Men min känslighet gör att jag måste använda johannesört, för att kunna bevara den värld, som är min. Det jag vet, som inte andra vet på samma sätt. Annars invaderas jag av det aggressiva, till synes allmängiltiga, som en viss kader av människor har bestämt är världen. Det som de har övertygat varandra om är världen. 

De tror så ända tills något händer, som avslöjar sprickorna. Något chockartat, som de aldrig kunde tro skulle hända. Då först ser de. Men innan dess finns bara den överenskomna allmängiltiga världen. Och ingenting mer.

Min dagbok heter Ett Sekel av Tystnad

Jag skrev dagbok samtidigt som Norén. Under åren 2003-2005. Men det var ingen som tog någon särskild notis om det. Den blev inte särskilt uppmärksammad, när den kom ut. För jag tillhörde den där miljonen, som stod utanför samhället.

Visst är det märkligt att vi fortfarande är så beundrande mot stora män, men när kvinnor skriver så är det inte något särskilt alls. Jag skrev naturligtvis utifrån min värld, utifrån vad som hände mig. Det skulle ju kunna tyckas, som om en röst ur den där miljonen kanske hade något att säga, att jag kunde ha blivit en röst för något.

Men nej, det var det ingen som tyckte. Det blev alldeles dödstyst när min bok kom ut på våren 2006. Ett Sekel av Tystnad heter den. Eftersom det hade varit så tyst om saker och ting. Hela seklet, hela århundradet. Kvinnorna och männen höll tyst i en gemenskap om vad som inte borde omtalas. Och fortfarande befinner vi oss där.

Det går att vara på dagboksnivå och prata om allt mellan himmel och jord om man är upphöjd man, men kvinnor, som beskriver sin vardag eller vad som hänt i släkten, eller hur en familj kämpar för att finnas med, eller hur sorg tar sig ut. Nä, det bryr vi oss inte om.

Vi lever inte i samma värld. Den blir liksom finare när en man beskriver den. Och våra historier är inte något, som går att ta till sig. Nä, tig ihjäl dem bara.

Det är inga samtidsskildringar hur många sidor de än är tryckta på. Nä. Jag hade inte en stor apparat bakom mig när jag skrev. Ingen som tyckte att det var något att prata om. Nä. Fortfarande är det så att tigandet fortsätter.

Det blir för svårt att höra någon i en miljonskara berätta. Nä, det ska vara den dansande narren. Han som alltid har framfört sin egen ångest och blivit uppburen för det. Han som har det som livsprojekt. Som vill tjäna miljoner på det. 

Vi vill inte höra berättelser, som inte stämmer in i våra förutfattade meningar. Vi vill höra berättelser, som passar in på vår syn på ytlighet. Och sedan får det vara bra. Inte har någon blivit misshandlad här inte. Inte i vårt fina samhälle. Vi som har det så bra. Och vi är dessutom lika lyckliga som andra folk. Så det så.

Dra täcket över huvudet och sov vidare nu lilla gumman.

Den äcklade Lars Norén kommer att explodera i våra TV-apparater

 I kväll exploderar kulturvärlden genom det extra-insatta Babel. Då kommer vi att få höra Lars Norén själv sitta där och säga att han är rädd att såra någon och att inte få reparera det. Och se så där lite tillbakadraget sårad ut själv.

Vilken otäck människa han är! Han är på sätt och vis värre än Malexandermördarna, värre än den uthängde Anders Eklund. Han gör detta med berått mod. Han hänger ut folk och vrider sig själv i plågor på golvet, under våra föttter, för att till slut blir fri. 

Så framställdes det i soffan i Gomorron-TV alldeles nyss. Han biter alla händer han kan komma på, för att till slut känna en brusande frihet, där han går på gatorna i Stockholm.

Stackars kultur-Sverige. Det vore inte alls allvarligt och ingenting att bry sig om ifall det inte alltid är så, att massor av människor faktiskt tar sina liv på allvar och bryr sig om vad som händer dem. 

Jag har åtminstone två dödsfall på Dagens Nyheter fortfarande aktuella för mig, som orsakades av denna infernaliska tro på, att vi kan nå någonstans med orden. Att vi lever i en särskilt upphöjd värld med kulturen och att den, som inte längre är med där existerar egentligen inte mer. Så då är det lika bra att dö.

Det vore otäckt om denna bok får sådana konsekvenser nu. Men det skulle inte förvåna mig. Lars Norén framstår som en äcklad och sjuk människa. Åtminstone av det som sades på Gomorron-TV. Det är inte särskilt roligt. 

Men det är väl typiskt för vår tid, då vi ändå ägnar så mycket tid åt det som är sjukt, åt att fundera över varför allt blir så mycket sjukare hela tiden, när vi nu kan bota så många sjukdomar, varför människor frivilligt svälter ihjäl sig eller äter sig till döds. Varför vi inte kan nå in i människor och skapa en bättre värld.

Varför vi är så sjuka inuti när vi kunde vara motsatsen. Det är faktiskt lika enkelt. Vi är det vi framställer oss som. Fråga vilken beteendevetare som helst. Vi blir det vi tänker om oss själva. 

Och Lars Norén vill inte bli något annat än det han har bitit sig fast vid. Den oerhörda baksida av livet, som han alltid ältar. Samtidigt, som han sitter där med sina ljusa blå ögon och låtsas som att han är den förorättade. 

Inget särskilt har hänt

I dag har jag solat, stekt mig en kvart på var sida av det vita tantfettet. Gått ut och beundrat påskliljorna, som har kommit upp och slagit ut. Bingo! 

Sett att takpappen på lekstugan är sönderblåst, konstaterat att polisen hade kontroll här i Torsby, omkring hundra meter från vår tomt. Kul att dom kollar nån gång. Trafiken var väääldigt långsam så länge dom stod där. Förstås.

Kollat på Conan, som inte var bättre än vanligt, men småkul förstås. Försökt att kolla på Oprah, men det var nån tonårsidol där, som jag aldrig hade hört talas om. 

Och jag kom i håg min mamma, som alltid slängde sig ned på golvet innanför balkongdörren, så fort vårsolen kom fram. Hon ville se frisk och brun ut. 

Det är så lite att göra i vårt hus nu när jag inte behöver elda mer för att hålla värmen. Vilken lycka!

Och jag vann en extralott på det där lotteriet, där jag är med, så nu väntar jag på några miljoner eller så i vinst. Visst är livet härligt!

Särskilt när solen skiner och himmelen är ljust blå.

Doris Lessing biter ifrån mot Nobelpriset

Nobelpristagaren Doris Lessing är sur på sitt nobelpris. Hon säger till tidingen Daily Telegraph att priset är ett skämt och att det styrs av en självbevarande kommitté.

 Att de röstar på sig själva och får hela världens förlagsindustri att dansa efter sin pipa. Dessutom är hon sur över att hon måste signera en massa, göra autografarbete helt enkelt.

Ifall hon verkligen känner så, så borde hon väl ha sagt nej från början. Men jag såg hur hon satt där på sin trapp, när hon fick veta vad som hade hänt, när hon kom från affären i höstas.  Och hur hennes ansikte fick aningen av ett slugt och lystet uttryck då. Hon som inte längre trodde att hon skulle komma i fråga.

 Hon är född den 22 oktober 1919, den äldsta av alla nobelpristagare. Visst är hon gammal och tidningen kanske har pratat omkull henne för att få något hållbart, tänker jag ursäktande. Hon fyller 89 i höst.

Den 22 oktober. Det betyder att hon är född mellan tecknen. Det som har med fred och balans att göra och det som handlar om djupa känsloströmningar. Vågen och Skorpionen. Om man som hon är en 22:a har man mycket att bära, och hon har gjort det. 

Hon har burit sitt stora ok, till priset av att hon lämnade sina barn John och Jean 1943 och gick med i en kommunistisk grupp. Hon gav sig ut i världen vibrerande och med en stark personlighet. 

 Doris Lessing är en djup och mystisk människa. Hennes karmatal är sju. Det är fulländningens nummer, men det kan också medföra att denna människa blir inbunden, otillgänglig och fanatisk. Hon har varit det också i sitt liv.  Och hon är bitsk, som en terrier. 

Men hon kunde inte säga nej till den största utmärkelsen en författare kan få. Hon kammade hem den också. Plus tio miljoner kronor. Jag tror jag trots allt förlåter henne att hon sparkar på vårt svenska nobelpris.

 

Hillary Clinton står i framgångens vind

Hillary Clinton såg ut som en vinnare, när hon framträdde hos CNN och Larry King nu på förmiddagen. Hon såg samlad och gedigen ut, som en kvinna, som verkligen vet vad hon har för resurser.

Hon hade ett djup och allvar i ögonen, som inte brukar finnas där. Och hennes ansikte uttryckte den säkerhet, som en politiker kan känna, när allt går hennes väg.

Jag har sett det förut hos politiker i Sverige, när det var dags för ett regeringsskifte.

Barack Obama har hela tiden sett ut som en byråkrat, påläst, men utan egentlig inlevelse. En intellektuell utan djupare känslospår.

Jag har aldrig sett hans tankevärld dyka ned och bli förankrad i något mer, som skulle kunna visa att han verkligen kan bli en förnyare av det amerikanska samhället.

Han känns ytlig, utan den karisma, som John F Kennedy hade. Den ljushet och det glitter, som fanns i hans ögon, som lovade mycket. 

Kanske bottnade det i att han kände vinden blåsa åt det håll, dit han var på väg. Han lyssnade på alla runt omkring sig, inte bara experter, utan också vänner av båda könen.

John McCain är förstås bra för republikanerna. En trygg farbror, som inte skulle ändra särskilt mycket i USA utan låta det förbli konservativt.

Först måste Amerika få en demokratisk presidentkandidat innan det blir slutstrid om presidentposten. Måtte det avgöras snart.

Ny förnedrings-TV i kanal 5 med Pontus Gårdinger

Pontus Gårdinger är programledare för det nya förnedringsprogrammet Sanningens ögonblick, som gick i går kväll på TV för första gången. Den inledande stackaren fick frågor om han hade fuskat med f-kassan, om han hade tagit pengar från sina föräldrar som vuxen och kikat i vännernas lådor, när de inte såg och om han hade varit snäll bara för att få ärva. Och till slut föll han på frågan om hans fru var den han hade haft bäst sex med.

Han svarade ja på den sista frågan och lögndetektorn sa att det var lögn. Det hade tidigare framkommit att han var "mellan jobb" och hade lån, som han inte kunde betala. Och så fick han  gå därifrån med skammen, men utan några pengar. Inte ett enda korvöre. Både han och frun hoppade högt, när de avfärdades av lögndetektorn. Nä, det var alltså inte sant att de hade det bästa sexet tillsammans. 

Pappa och vän fanns med i studion och kanske var det honom den tävlande hoppades få pengar av. Kanske förskott på arv. Pappa sa att han aldrig hade haft några problem med sin son, när han var liten, men uppenbarligen fick han det nu. Och vad säger frun? Håller äktenskapet för denna skamliga nesa, som inte gav en enda krona.

Det enda paret kan hoppas på är att TV-tittarna är lika glömska som jag. Jag kommer inte ens ihåg vad han hette, bara att han var säljare. Jag köper nog inte gärna något av den mannen. Och hur sjutton ska han få något nytt jobb, efter att ha erkänt att han tänjer på sanningen när han jobbar?

Hela eländet går på femman och om en vecka är det fortsättning med en yngre kille, som också har varit osmart nog att ställa upp. Tror inte jag orkar se människor dras ned mer i skiten. För lägre än så här kan man nog inte sjunka. 

Och hur vet man att lögndetektorn har rätt? Blir inte folk mer och mer upprörda ju hemskare frågor de får? Och det var ett 50-tal fräcka frågor, som låg till grund för denna "tävling".

 På scen blev den utsatte rödare och rödare i ansiktet och öronen kokade till slut på honom. Det syntes. Jag tror nog inte på att detta är en auktoriserad användning av lögndetektorn, ens i USA.

Aftonbladet ljög om mamman i Arboga

Jaha, Aftonbladet ljög igår om att mamman i Arboga kom ihåg vad som hade hänt. Att hon mindes, att det var den där tyskan, som hade gjort det. Som hade slagit ihjäl hennes barn och nästan henne själv. 

Jag tänkte att det kunde vara så, när jag läste det. Att det var lögn. För i går var det lördag och då måste dom sälja tidningar. Att ha något smaskigt på förstasidan gör förstås att tidningen säljer. Och Aftonbladet har legat långt framme med nyheterna från dessa händelser, så uppenbarligen har dom nån källa.

Men jag vet att kvällstidningar ljuger genom egen erfarenhet.  Sedan min äldste son skadades i slutet på 80-talet av en nyårsraket. Det var hett stoff och då åkte en reporter från Expressen ut till oss och så ringde hon upp mig och sa:

- Ja, vi står utanför ditt hus och vi har åkt hela vägen från stan. Kan vi inte få prata lite med dig?

Jag var i chock efter att ha varit hela dagen på sjukhuset hos min son, som låg på Karolinska. Han var nedsövd och omlindad och ingen visste riktigt hur han mådde. Jag sa bara: nej jag vill inte prata med er och lade på luren.

Hon ljög redan då, för de hade inte kunnat hitta vårt hus, som låg vid en väg, som inte hade något riktigt nummer. Det var därför hon ringde istället för att knacka på.

Hon visste inte heller att jag själv var journalist och jobbade på tidningen vägg i vägg. På Dagens Nyheter. 

Dagen efter stod det en artikel i tidningen enligt formulär 1A: min son hade gått fram och tittat på raketen när den inte tände och fått alltihop i ansiktet. Inte ett ord var sant. 

Då fick jag i alla fall anledning att ringa upp henne och säga åt henne att låta bli att publicera lögner. 

Men så där funkar det också numera i tidningsvärlden. Att det är osanningar eller halvsanningar, som publiceras och då kan man gå vidare med det. På nåt annat sätt. Och gårdagens lördagsförsäljning av tidningen var räddad. Så krasst är det.

Mörkgrön miljöfascism bakom skolmassaker

Vilket koncentrerat hat, som fanns i planeringen av skjutandet i Jokela skolcentrum förra året i november. Den 18-årige Pekka-Eric Auvinen hade redan på våren i mars skrivit i sin dagbok att han hade inlett planeringen av Main Strike.

Så mycket energi han lade ned på detta. Varifrån kom allt detta energifyllda ursinne? Hans mamma har berättat att han var en mobbad enstöring, som ofta fick panikattacker. Varför hjälpte hon honom inte? Varför fick han inte hjälp från någon annan? Den frågan har inte fått något svar. Inte ens nu i den tjocka rapporten om skolmassakern från finska kriminalpolisen.

Han använde internet och vad som hände i april i USA förra året, när 33 elever dog på Virginia Tech, som ännu ett tecken på att han var rätt ute. Och vid årsdagen av Columbine några dagar senare skriver han om att det bara var svaga och efterblivna, som sköts. Att det var undermänniskor.

Själv tillhör han de annorlunda och självständiga övermänniskorna. Han citerade också Pentti Linkola på nätet, som är företrädare för en mörkgrön linje i Finland. Han tillhör naturfascisterna, som tycker att naturen har företräde framför människan. I botten hos Auvinen låg också ett slags darwinism, dvs att livet är en kamp och bara de starkaste överlever. Därför skulle han ta bort de svagaste på egen hand. Men då borde han väl inte ha skjutit sig själv?

Han har suttit hemma vid sin dator och försökt att få olika sorters politik, filosofier och ideologier att passa ihop med hans eget inre ursinninga hat. Som uppenbarligen också var ett självhat. Hans mamma var en radikal miljöaktivist, som också skrev i en tidskrift grundad av Pentti Linkola. Hans pappa var musiker. I familjen fanns också en lillebror.

Hur har denna familj kunnat bidra till hans hat? Ingen vet. Och ingen vill förstås lägga skulden på familjen. Hans idéer är tagna från extremideologier som nazism och kommunism. Att det behövs en diktator, för att hålla ordning på världens befolkning. Att människan måste återvända till 1800-talet, för att naturen ska kunna överleva. Och när nu naturen inte kan försvara sig själv så måste Pekka-Eric Auvinen gripa in och göra det. 

På det foto han har lagt ut av sig själv på internet ser han ut som en stolt soldat från andra världskriget. Det bittra krig, som gick snett för Finland, där de blev anfallna av Sovjet 1939 i vinterkriget och sedan anslöt sig till Hitler 1941 i fortsättningskriget, men stod som förlorare till slut.

Det märkliga är att den här extrema naturideologin inte räknar in människan, som en del av naturen. Vad är vi för något kan man fråga sig? Något slags aliens, som måste förgöras? Ett slags urspårade datorer?

Gossen Lars Norén vill ha en riktig skandal

Kulturvärlden borde vara bättre. Det tycker jag. Bättre än politikervärlden eller andra kändisvärldar. Ibland är den det. Och ibland är den definitivt inte det. 

Som nu det här med Lars Noréns dagbok. Här har han suttit i fem år och skrivit ned ditt och datt, stort och smått. Öst ur sig över andra kändisar och redaktioner. Gett dom vad dom tål. Hatat och stått i. På 1 600 sidor.

Nästa torsdag kommer han att framträda exklusivt i Babel, TV-programmet. Dagen innan hans bok En dramatikers dagbok släpps av Bonniers förlag. Kanske fick förlaget blodad tand förra året då Myggor och tigrar av Maja Lundgren blev årets snackis och visade hur lågt i tak det kan vara i kultursfären.

Jag blir lite trött redan innan boken har kommit. För här inom svarta omslag presenteras tydligen Expressens nyhetsredaktion som själva helvetet och på DN:s kultur är dom fega. Och den värste av dom alla är tydligen chefredaktören Anders Gerdin på Aftonbladet.  Stackars skådisen Janne Malmsjö liknas vid ett "sjukt och oälskat barn med viktproblem". 

Den som sa det han va det, brukade vi barn skrika till varandra i förorten. Kan gälla här med.

Ingen har varit lojal mot stackars Lars Norén. Pojken, som fortfarande sitter i sandlådan och har skuld gentemot sin mamma. Han kommer aldrig att lyckas betala av den, så säger han i TV-programmet. Ja, herregud. Hon dog tidigt i cancer och själv har han vårdats långliga på psyket. Kanske på grund av detta. Vem vet.

Hans pjäs 7:3 (eller hette den sju-tre möjligen) medförde att tungt belastade fångar kunde rymma och mörda poliserna Olov Borén och Robert Karlström i Malexander 1999. Sedan dess känner han sig sviken. Och antagligen är det därför han har skrivit dagbok mellan åren 2000 till 2005.

Nu verkar Lars Norén själv hoppas på ett herrans liv: att antingen justitiekanslern eller någon privatperson stämmer honom för förtal. Medan förlaget säger att de aldrig skulle ge ut en olaglig bok.

Han har berättat att han blev piskad som sex-åring, när han började skolan i Genarp för att han pratade så konstigt. Låter som något, som kunde vara påhittat av en dramatiker.

Han har en drift att skriva, som aldrig tar slut och han är rädd för att vakna upp en dag och märka att han inte kan röra sig.  Jag tror att Lars Norén för evigt befinner sig i helvetet. I alla fall som dramatiker. Han trivs säkert där. Det är ett ställe där eländet aldrig tar slut, utan går att beskriva i oräkneliga verk. 

Klimatet behöver en superminister säger forskare

Den pågående konferensen i Stockholm om klimatet tycker att det behövs en överordnad minister i regeringen, som står över finansministern. Den uppvärmning som pågår är ännu allvarligare än de har trott, säger forskarna, för de har räknat fel. Klimatet blir ännu varmare ännu fortare än de hitills har sagt. 

Temperaturen kommer att stiga med omkring sex grader istället för de tre grader de tidigare påstått. Det bör inte längre vara människors behov, som styr vår nationella budget, utan klimatet.

Förr i tiden var det alltid klimatet och naturen, som styrde våra liv. Bönderna var beroende av vädret och det är de nu också. Vi andra har frigjort oss en aning från vår omgivande natur genom bättre bostäder, genom att vi har fordon, som inte längre dras av hästar. Genom att vi använder den energi, som naturen har gett oss på ett annorlunda sätt än för hundra år sedan.

Men fortfarande är det inte så varmt, som det var för tusen år sedan i Sverige. Då kunde man odla vindruvor i Skåne. Den värmeböljan gjorde att Island och Grönland blev bebodda och när vikingarna upptäckte Amerika kallade de landet för Vinland för där växte vinrankor. De seglade till områden i nuvarande Kanada, vilket har bevisats av upptäckta lämningar på Newfoundland. 

På den tiden fanns inga människor, som kunde bli förskräckta över hur naturen såg ut och tänka att herregud, vem är det som har gjort att det är så varmt här! Vikingen Leif Eriksson har beskrivit, att där inte var frost på vintern och att gräset inte vissnade och att det växte självsått vete i dalgångarna.

Det verkar faktiskt, som om vårt klimat numera närmar sig de värmegrader, som fanns då kring år 1000.  Att av den anledningen inrätta en superminister, som ska bestämma över också finansministern verkar inte rimligt. Då skulle vetenskapsmännens beräkningar för framtiden sättas före människors behov. 

Det skulle betyda en revolution inom det mänskliga förhållandet till vetenskap och politik och innebära att vårt sätt att resonera kring finanser sattes ur spel. Världen skulle då styras av vetenskapsmän istället för politiker. Det skulle innebära att vårt system med politiker och demokrati ikullkastades. Och ett slags klimatets diktatur skulle uppstå.

Diktaturer har aldrig varit bra för mänskligheten, vilken etikett, som än har satts på dem. 

För Jacqueline Kennedy var pengar trygghet

"Hon stod lutad mot den svala, vitgrå väggen och kände ingenting. Naturligtvis var hon i chock, tänkte hon lite svalt. Allt hon hade försökt att uppnå hade krossats bara minuter tidigare. Hon var blodig i ansiktet, de korta vita handskarna var nedsmorda med blod och hjärnsubstans. Hennes rosa kjol, den gamla chaneldräkten, som hon återanvände,  för att inte verka snobbig överklass, hade en stor våt blodfläck, hennes nylonstrumpor var randiga av blod. Hennes mans blod hade runnit ned i hennes marinblå, högklackade skor. Men hon kände det inte. Brydde sig inte om att skorna klibbade, när hon gick och inte heller att hennes ansikte var prickigt av blod och hjärna.

Det var hennes mans kroppsvätskor, som hade stänkt över henne, när han träffades av det förödande andra skottet. Det som sprängde bort en bit av hans skalle på högra sidan, en bit av skallbenet försvann och den rosa hjärnan blottades. Hon hade suttit och hållit i honom, tittat på honom, försökt att förstå vad som hade hänt. Han hade sett mycket koncentrerad ut i ögonen, men inte kunnat få fram ett ord. Det första skottet hade gått in i ryggen och ut genom slipsen och han kunde inte prata, luften var borta.

Hon hade släppt honom inom en sekund, när han träffades av det andra skottet. Han sjönk ihop på sätet bredvid henne. Han var död. Hon visste det genast. Det fanns ingenting att göra. Hon sträckte sig bakåt, över den öppna bilen, för att hjälpa Secret Servicemannen upp. Hon behövde någon bredvid sig, någon som inte var död, någon som kunde ge henne en känsla av att världen fanns kvar, att det var tryggt att vistas i Dallas, Texas åtminstone för henne. Och hon behövde någon, som kunde skydda presidenten, någon som kunde sitta där med henne i den öppna bilen och hålla om honom. Medan de rosor hon hade fått på flygplatsen och som låg kvar på sätet blev ännu rödare av det blod, som kom från presidenten."

Så börjar min nya tredje bok, som handlar om Jacqueline Kennedy. Den börjar med knutpunkten i hennes liv. Med den origo, nollpunkt, som hon råkade ut för mitt i sitt äktenskapliga liv. Denna plötsliga död, som hon hade fruktat, men inte kunnat förbereda sig för. 

Hon sattes på piedestal då 1962 den 22 november, när hennes man sköts i Dallas Texas. Hon blev den heliga änkan efter den helige presidenten. John F Kennedy, som inte var någon helig man i sitt liv, som hade massor med kvinnoaffärer. Men som politiker försökte han ändra USA till ett bättre land. Han försökte få det, som stod i den amerikanska konstitutionen om allas lika värde, frihet och jämlikhet, att bli lite mer sant.

Jackie Kennedy hjälpte honom med det och det som hennes man hade försökt att åstadkomma föll sedan tungt på henne och resten av Kennedy-släkten. Men varken hon eller någon annan kunde leva upp till detta. Hon ville inte. Fast hon var erbjuden att bli politiker, senator i New York eller ambassadör i Frankrike eller Mexiko. Och de andra lyckades inte. Robert Kennedy blev också mördad sommaren 1968.

Efter dessa båda förödande mord ville hon ta hand om sina barn och aldrig låta varken Caroline eller John jr någonsin bli politiker. Allt hon ville ha efter mordet på sin man var trygghet. Och när hon till slut gifte sig med den grekiske skeppsredaren och miljardären Aristoteles Onassis, sex år efter mordet på John F Kennedy, hade hon uppnått detta. Att till slut få den trygghet, som ett överflöd av pengar kunde skapa.

Marilyn Monroe finns i en sexfilm

Stackars Marilyn, inte ens när hon är har varit död så länge får hon vara i fred. Hon dog 1962.  Nu har någon hittat en sexfilm med henne, där hon står på knä framför en man och gör ni-förstår-vad. Hon har själv skojat med detta och berättat om det. 

Att hon var så fattig att hon lät fotografera sig naken för en almanacka i början av 50-talet och att hon lät män ligga med henne ibland, när hon var ung bara för ett mål mat. Hon vände väl lite på könsfördomarna, genom att inte tycka att det var så stor affär. Det var bara något hon måste göra ibland. Även om hon kunde säga nej också.

- Men hade du verkligen inte något på dig när du blev fotograferad för den där almanackan?

- Jo, radion, sade hon med sin loja röst.

Då fick hon skrattarna på sin sida.

Jag har skrivit om allt det där i min andra publicerade bok, som heter Marilyn Monroe Min Berättelse. Det är Marilyn själv, som berättar i jagform om sitt liv. Och hur hon dog. Vad jag vet så är det den enda boken på svenska om henne.

Filmen med henne, framför den där mannen, har sålts för 9 miljoner kronor till en samlare, som inte tänker visa den. Han har köpt den för att skydda Marilyn, säger han. Det sägs att det är president Kennedy på filmen, men det går knappast att bevisa, eftersom man inte ser mer än underkroppen på mannen. Det är en kopia, som har sålts medan originalet finns hos FBI.

Det är snart 82 år sedan Marilyn Monroe föddes, men hon är odödlig genom att det finns så många bilder på henne. Och genom att hon dog så ung. Hon har en skimrande kvalitet, en utstrålning, som drabbar den, som ser henne.  Också nu är det så. 

Om ni vill se en ovanlig bild på Marilyn kan ni knappa in www.sivart.se. Det är adressen till bokförlaget, som har gett ut min bok. På den omslagsbilden syns både hennes skönhet,  skörhet och sårbarhet. 

Ett Sekel av Tystnad heter min bok

"Vilken katastrof mitt liv har varit. Det såg ut som ett uppåtkliv när jag slutade som sekreterare, eftersom jag utbildade mig till journalist och fick jobb efter journalisthögskolan på en av landets största tidningar och visst försökte jag intala mig att jag var så tjusig och bra som man ansågs vara när jag jobbade där, men innerst inne visste jag att det inte var så. Att det bara var en fasad, jag var en bluff som människa. Egentligen kunde jag ingenting utan jag lärde mig lite varje dag av dom jag hade till uppgift att prata med. Det var min egentliga utbildning.

Och nu har bluffen hunnit ifatt mig, nu är det dags för syn. Att lägga korten på bordet. Jag är ett enda stort misslyckande. Så är det. Nu var det sagt. Jag har inte klarat av någonting särskilt bra fast jag minsann har ansträngt mig, men det hjälpte inte. Jag är en svag människa, som inte passar in i vårt samhälle. Och nu har jag verkligen nått till vägs ände, som dom säger. Jag får ångest bara av ett enkelt telefonsamtal från försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Senast min arbetsförmedlare ringde började jag gråta i telefonen. Jag är verkligen en mes."

Så börjar min första publicerade bok Ett Sekel av Tystnad. Det är en dagbok och detta skrevs den 20 februari 2003 kl 14.17. Det har gått drygt fem år sedan dess.

Nu har jag fått vara i fred för samhället, ända sedan augusti 2006 då jag tvångspensionerades av f-kassan. Det var vad som återstod för någon som mig. De tog ifrån mig så många tusen, som det var möjligt, dvs sammanlagt omkring niotusen i månaden före skatt. Och pensionerade mig. Jag är förstås fortfarande förbannad över hur vårt samhälle funkar. Det är klart.

Men jag struntar samtidigt i det. Det viktiga är trots allt inte pengarna. Det viktiga är att jag och familjen har överlevt. Tillsammans. Facit är att det har vi gjort. Min äldste son klarar sig bra. Han är takläggare. Min mellanson är just nu i Japan tillsammans med sitt företag. Han tjänar bra. En spikrak karriär för han är bara tjugotvå. Min yngste son går i gymnasiet, på fordonstekniska. Han kommer också att klara sig bra. Vi hjälper honom  med det. Min sambo har ett fast och bra jobb. Så han försörjer mig och yngste sonen utöver de åtta tusenlappar jag får av staten.

Inget blir över,  men jag är van att leva så här. Jag är för det mesta hemma, för allt kostar pengar. Att röra sig på bygden kostar pengar till och med om man går till fots. För man blir mera hungrig då. Jag åker aldrig till stan för det kostar pengar. Och om jag nån gång gör det så går jag aldrig in i affärer eller äter i stan. Det kostar pengar.

Jag har gått en lång väg sedan den där dagen för fem år sedan och jag är starkare nu. Jag vet hur illa vårt samhälle har fungerat, men jag har trots allt klarat mig. Min passion är att skriva. Om jag inte gör det varje dag, så mår jag illa. Men nu kan ingen hindra mig att göra det. Det är inte som när arbetsförmedlaren sa: men skriva får du inte. Jag skulle söka jobb, inte skriva. Fast det var det, som hade varit mitt yrke större delen av mitt liv. 

Ett helt sekel av tystnad. Så mycket, som vi fortfarande inte kan prata om i det här samhället, så mycket som aldrig kommer fram. Så mycket som tystas ned. Men nu berättar i alla fall jag och som jag sa till en kompis häromdagen: man har överblicken när man har levt så länge som du och jag. Erfarenheter över tid. Det är bland det värdefullaste som finns.  

Mördaren Anders Eklund som klippt ur Möss och Människor

Amerikanen och nobelpristagaren John Steinbeck skrev romanen Möss och Människor och sedan gjorde Hollywood film av den 1939. Den handlar om utvecklingsstörde Lenny, som lever tillsammans med fattiga lantarbetare i depressionens Kalifornien.

Lenny tycker så mycket om det mjuka hos kattungar och kvinnor, men han förstår inte att detta lena och goda också är ömtåligt. Han råkar ha ihjäl först en kattunge och sedan en kvinna. 

Samma slags försvar anför nu mördaren, våldtäktsmannen och den sexuelle antastaren Anders Eklund. Någon som är så snäll, så bror och släkt är chockade över vad han har gjort. Han ville inte ha ihjäl Engla. Det var en olyckshändelse. Så har han sagt.

Tyvärr var det nog inte så. Han hade själv skapat detta mönster, som omgivningen visste fanns eftersom han var dömd tidigare. Men inte vill någon att den snälle skulle vara så ond. Och särskilt inte hans anhöriga.

Anders Eklund är splittrad inuti och har ingen kontakt mellan sina olika delar. Han vet inte vad han gör riktigt. Därför att han aldrig har lyckats med det som de flesta av oss gör: att bli en någorlunda hel välfungerande människa. Som inte stänger av när någon gör motstånd eller försöker att fly. 

De allra flesta människor kan ta ett steg tillbaka och inse vad den håller på med. Men det kan uppenbarligen inte denne man. Han behöver hjälp med det.

Vår tid är inte lika svår som depressionens Kalifornien för snart 80 år sedan, men så mycket längre har vi inte kommit. Sådana mördare som Anders Eklund kan gå fria, för att i våra föreställningar, så är de inte så farliga.

Ändå har dessa män alltid funnits. Där fanns Kerstin fem år på 50-talet, som hittades i Ältasjön och där fanns Benny, som blev tio år. Vår kompis på landet, som dödades på en idrottsplats på Söder av en pedofil. Också på 50-talet. 

Det är inget nytt och vår handfallenhet inför dessa män är uppenbarligen lika stor än. Hur länge hade han fått hålla på utan dna-bevis?

Är det då möjligt att ändra honom? Vem vet.

I Steinbecks roman bär omgivningen skuld till Lennys dåd, genom att det är fattigt och uselt. Det finns inget annat sätt att existera än att försöka arbeta, för att få lite mat. Ingen fungerande socialvård. Arbetskamraterna försöker ta hand om utvecklingsstörde Lenny. Han måste försöka klara sig ute i samhället, trots sitt handikapp. Det gör han inte.

Vi tycker att vi lever i det bästa av välfärdssamhällen. Det gör vi inte. Människor har ramlat mellan stolarna ända sedan början av 90-talet. Hur gammal var Anders Eklund då? Drygt tjugo när allt blev sämre. Men han hade fått en plats i samhället innan.

När han blev dömd 1995 var det förstås ett rop på hjälp. Eller? Fick han den hjälp, som både han och samhället behövde? Hur mycket har det kostat att inte ge honom den hjälpen? I mänskligt lidande och pengar. Nu har det gått så långt, att Anders Eklund måste låsas in under mycket lång tid, för att kvinnor och flickor behöver skydd mot honom. Gör det hur mycket det än kostar. Fler liv får inte gå till spillo.

Vad gör vi åt gärningsmännen som inte är som vi?

Professorn i psykologi Sven Christianson sitter i Gomorron Sverige och förklarar med en liten, ganska ynklig ljus röst, varför Engla är död. 

Han försöker förklara hur en man kan bli som den 42-åring, som nu har erkänt två kvinnomord. Att det är någon, som har haft svårt med relationer, som har känt sig ensam och bortstött. Som istället har gått in i fantasier om relationer. Och som har hittat utlopp för detta genom att mörda. 

Det professorn säger ger ingen vettig förklaring. Han säger, att sedan stänger brottslingen av det gjorda och går in i nya fantasier. 

Som jag ser det är psykologin död, som inte kan ta tag i sådana personer, innan så fruktansvärda saker händer. Hela vårt fina system med barnavård,  skola, utbildning och all träning, som alla barn får.

Det hjälper inte att prata. Det är min erfarenhet. Någonstans måste det finnas en koppling till känsla och aha-upplevelser. Den här mannen hade tydligen en flickvän, som han bjöd på lunch innan mordet. Om det är sant som stått i tidningar.

Jag vet att det hjälper inte att prata, när den man pratar med inte fattar vad som pågår. Inte intuitivt kan förstå det. Inte kan följa personen genom det inre landskap, där den befinner sig. Inte kan se den potentielle mördaren och därmed förvandla honom till något annat.

Det är ett grannlaga arbete, som betyder att finnas där, utan att gå in i den andra personens dårskap och leda denne genom helvetet och ut i ljuset igen.

Men ingen hade gjort det för 42-åringen. Ingen fick fatt i honom under hela hans fyra decennier långa liv. Han stod utanför den mänskliga gemenskapen. Borde vi inte ändra oss i samhället, så att alla kunde få vara med, istället för att leta efter hjärnskador?

Naturligtvis har denne man hjärnskador. Han har genom att upprepa sina mönster skapat dem själv. Det märkligaste jag hörde på TV var igår, när en annan expert stod och sade att:

Då gör man si och så. Han använde hela tiden det opersonliga pronomet man om gärningsmannen. Jag har fått lära mig i skolan att detta ord inbegriper också den som pratar. Så experten inbegrep sig själv i dessa dåd. Märkligt.

Det vi behöver göra, tror jag, är att ta ett steg tillbaka och begrunda allt. Inte slukas av det som hänt utan lära oss något av det. Inte kräva gärningsmannens huvud på ett fat, utan konstatera att detta gräsliga, makabra förekommer också i den mänskliga naturen. Vad gör vi åt det?

Naturen omger oss med lugn

Det är jobbigt att ryckas tillbaka till 50-talet. Det hände mig igår när jag var i min gamla förort, där jag växte upp. Allt är sig likt. Bara en aning förändringar. Lite fler hus och träden är större, men marken ger min kropp minnen. Och husen. Stenarna, som ligger kvar, där de låg för femtio år sedan. Fast allt är så litet. 

Trapporna i husen är pyttesmå. De som jag fick dra mig upp för som liten. Man fick använda hela kroppen för att ta sig upp. Nu räcker det med att lyfta på fötterna.

Jag inser att jag verkligen har kroppsminnen härifrån och med dessa minnen följer känslominnen och tankeminnen. Men mycket sitter i kroppen.

Här har hänt så mycket, både gott och ont. Jag kan framkalla minnen av en stojande lekande skara på gården. Massor med barn. Det var aldrig tyst och alla lekte på gården och gatorna för det fanns nästan inga bilar.

Snöbollskrig mellan olika grottor, höghusarna mot låghusarna, brännboll mellan husen, hopprep på gården, kritade hagar med fyrkanter och en rund ring. Små bollar, som det gällde att hålla i luften och sketcher, som vi spelade upp för varandra. Bro, bro och breja, stockar och stenar... alla barnens lekar slår emot min kropp, där jag går.

Och så mammas och pappas gräl i lägenheten, bråk och oväsen, ingen plats att vara, delat sovrum med min bror, mamma bor i vardagsrummet, 60 kvadratmeter, men ingen egen plats. 

Bara på landet fanns det frid och ro. Där bor jag nu. I stort utrymme, så att hela själen får plats.

Och naturen är huvudsaken fast det regnar i dag. Men den omger oss med lugn.

Den 19 juli 1968 ramlade min mamma ihop och dog

Nu när 60-talet går i repris ska vi alla minnas vad som hände. Alla de stora politiska omvälvningarna. Som alltid blir det ett slags historieskrivning, som inte handlar om vad som hände den lilla människan. 

Den 19 juli 1968 klev jag innanför lägenhetsdörren till min mammas tvåa i Björkhagen, där hela familjen hade bott sedan 1948. Jag bodde fortfarande hemma. Jag hade med mig två kassar med mat och min lille son, som var ett år gammal. Jag hade hämtat honom från dagis. 

Jag kastade en blick in i vardagsrummet och där låg min mamma över soffbordet. Först trodde jag att hon hade somnat. Jag gick fram och lyfte upp henne. Hon var varm, men död. Hennes ögon var öppna. Hon hade inte ens haft tid att stänga dem när hon slog i bordet. En framtand hade slagits ut.

 Jag sprang över till närmaste granne och bad dem ringa efter ambulans. Sedan försökte jag återuppliva min mamma, gav henne mun-mot-mun-metoden. Men hon var död. Det gick inte att få liv i henne igen. 

Min mamma blev 42 år gammal. Det var den värsta chock jag har råkat ut för i mitt liv. Ingenting är jämförbart med detta. Jag stängde av, för vardagen väntade inte och polisen kom förbi på kvällen, för att prata med oss. Jag berättade tonlöst vad som hade hänt.

Den läkare, som hade haft hand om henne, ringde och beklagade, men det var ingen som förstod att vi barn i familjen behövde någon hjälp. Det fanns ingen sorgebearbetning på den tiden. Det var bara att gå vidare i livet. 

När jag till slut fick en paus efter fem år ramlade jag ihop och hamnade på Långbro sjukhus. Att bli instängd där blev ännu ett trauma för mig och jag fick ingen hjälp där heller. Jag begrep att där kunde jag inte stanna. Men det tog en dryg månad att ta mig därifrån.

Min mamma hade fått barn bara ett år tidigare, min lillasyster, som vi inte kunde ta hand om. Vi blev tvungna att lämna bort henne.

Att min mamma dog väckte mig brutalt till livet. Jag insåg att det inte fanns något att vänta på, utan här gällde det att leva, för ingen visste om man levde nästa dag. Själv har jag bestämt att jag ska leva tills jag är åtminstone 94 år, för att kompensera att min mamma dog så tidigt. Min mormor dog på samma sätt. Hon ramlade ihop och dog 1934, när min mamma var tio år. Av samma orsak. Astma.

Men jag har inte astma. Så ibland kan saker ändras. Ibland så blir de bättre. Min mammas död har gjort att jag noga har tagit hand om mina tre barn och mig själv. Jag har inte velat föra mönstren vidare. 

Men tyvärr kunde jag inte hindra att detta drabbade min bror. Hans barn var i samma ålder, som vi hade varit, när deras mamma ramlade ihop och dog hemma. Det är viktigt att lösa upp mönstren i familjen. Annars går de i arv. Inte bara genetiskt.

Inuti oss själva så finns det bara ljus

Jag skickade ett kort till en annan av mina väninnor från DN häromdagen. Hon har gått igenom psyket massor med gånger och hon har nu på gamla dagar skapat sig en värld, där hon mår ganska bra. Men jag har stört henne.

Hon blev arg på mig och skrev något om att jag är en sån där, som menar att man ska gå in i ljuset och stanna där. Hos Jesus Kristus eller Gud. Och hon radade upp massor med intellektuella filosofiska beskrivningar av världen, för att riktigt banka ned mig i marken.

Jag tycker att intellektualism är en sjuka. När man bara lever i sina tankar och inte kan fatta att de inte har materiell substans. De är som känslor, ingenting särskilt, utan som moln på himlen ungefär, men ändå bygger vi världar enligt dem.

Nåväl, jag tänkte att det går inte att svara med intellektuella filosofiska argument, för då låser vi in varandra i en hörna. I ett litet märkligt hörn av världen. Jag tog ett fint kuvert jag hade sedan länge med en stiliserad barnslig ängel på. Och så tog jag ett bokmärke med slingrande levande blommor på ena sidan och skrev på den andra:

Jag menade bara ljuset som finns inuti mig. Ingen annanstans.

Om man går bortom allt mörker, allt skapat och allt som någonsin funnits, då finns där bara ljus. Man hittar det inuti sig själv. 

Gitta Magnell, Peter Bratt och jag har alla jobbat på DN

Jag råkade få två böcker i min hand i går, som hade skrivits av tidigare arbetskamrater  från Dagens Nyheter. Det var Gitta Magnells bok Teo och jag, som är alldeles nyutkommen och så var det Peter Bratts bok Med rent uppsåt. 

Det är mycket olika böcker fast de är självbiografiska. Gitta berättar om sig själv och hennes yngste son, som är utvecklingsstörd. Den är poetiskt skriven och handlar om hennes förhållande med Jason, som ursprungligen kommer från Grekland och den lille son de får.

Lille Teo föds in i en familj med stora problem. Halva hans släkt är invandrare, så det blir stora kulturkrockar. Mamma och pappa kan inte hålla sams och lille Teo kommer i kläm. 

Peter Bratts bok är redan omskriven eftersom den delvis handlar om hans yrkeskarriär, som journalist, men också om hur han går ned i alkoholism. Han drabbades av detta i fyrtiofemårsåldern. Jag känner igen allt han skriver, eftersom han är så lik min egen pappa, som också var journalist. Han drabbades på samma sätt. Han var också ett överklassbarn.

Peter och jag är nästan lika gamla, men så olika liv vi har levt. Precis som min pappa och jag. Peter har hela sitt liv befunnit sig innanför de trygga väggarna hos överklassen. Och han har kostats på massor på DN. Han är en guldgossse hela livet igenom och när jag har scannat boken tänker jag, att han har aldrig vaknat.

Han har gått som en sovande genom livet och iakttagit, en slags dandy, som aldrig har ingripit. Inte på riktigt. Och sådan kommer han att förbli.

Gitta har slagits konkret med livet, kämpat och bråkat och hon gör så ännu. Hennes son börjar närma sig trettioårsåldern, men hon kommer för alltid att få ta hand om honom som sitt barn. Hon kan inte dö för vem ska ta hand om Teo?

Tvinga inte pensionärerna att leva på bidrag

I dag berättar regeringspartierna att de tänker sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare i DN. Förutom att sänka skatten för de som befinner sig i arbetslivet vore det bra att också sänka skatten för pensionärerna. De som nu går i pension har jobbat hela livet oftast - både män och kvinnor - vilket tidigare generationer inte gjorde.

De har betalat till sin pension i kanske mer än fyrtio år. Samtidigt har de betalat mer än andra till tidigare generationer och till generationen efter dem. När dessa människor började betala skatt var skolgången obligatorisk till sjunde klass och dagis fanns inte.

En 65-åring, som har jobbat genom livet har sparat mellan en och två miljoner i avdrag på lönen. Pengar som staten har haft hand om. Varför ska dessa pensionärer, som år 2010 beräknas vara 1,7 miljoner i Sverige betala högre skatt än andra? Förutom att de inte får samma höjningar av pensionen, som de arbetande får på sina löner.

Medelpensionen ligger i dag kring 11 000 kronor idag före skatt. Vem kan leva av den när skatten tar kring 3 000 kronor? Varför tvinga dessa äldre människor att leva på bidrag? Är inte det förnedrande att de ska behöva tigga sig till pengar av staten?

Varför ska de inte kunna klara sig själva efter ett långt arbetsliv? Låt dem behålla lika mycket som de arbetande efter skatt av sina hederligt förvärvade pensionspengar. Något annat är åldersdiskriminering. Det är att skilja ut en åldrande folkgrupp och särbehandla den.

Denna folkgrupp är redan särbehandlad genom att staten tog ifrån den pengar på 90-talet för att täcka bankernas slöseri då. Staten påstår att dessa pengar är återvunna. Sluta då också att diskriminera pensionärer!

Ragnhild har kommit till himlen säger mor

I natt drömde jag att mor i Blekinge, som hade hand om mig som sommarbarn under hela 50-talet, satt i sin himmel och pratade med mig. Hon visade mig vilka som var där. 

Också Ragnhild var där bredvid henne. Hon som inte tillhörde hennes familj utan den andra familj, som vi var hos en sommar, när mor hade för ont i ryggen, för att orka med två barn.

Ragnhild var en vacker, men bortvänd, inåtvänd flicka, som ingick i familjen, som tillhörde Pingstvännerna. De hade ett väckelsetält inte långt från sitt hus och där satt vi på kvällarna och hörde domedagspredikningarna. Vi bad med familjen också och längtade efter att leva i samma land, som de. 

Vi förstod att de hade hittat något, som vi inte visste ens fanns. Vi som bodde i en förort, som Gud hade övergivit. Ungefär så.

Vi bad, men vi kom aldrig in i deras himmel. Vi var de förtappade barnen, som varje vecka fick tidningar från vår mamma. Ruskiga veckotidningar. Något som familjen aldrig läste.

Märkligt nog så lekte vi elektriska stolen med deras barn. Jag minns det. Att vi fantiserade om att man kunde klara sig ur den. För vi visste att dom tog död på amerikanska fångar på det viset. Men vi kom på att om man svettades tillräckligt skulle strömmen bara gå utanpå kroppen. Och fången överleva.

Jag undrar vad det blev av Ragnhild och om hon befinner sig i samma himmel nu som mor. Det är möjligt för hon var äldre än jag. Så hon kan befinna sig där. Men varför skulle mor bry sig om att berätta det? 

Montel Williams diskuterar skador i amerikanska armén

I dagens TV-program i TV3 diskuterade Montel tillsammans med militär personal de skador de hade fått genom att få vaccin mot mjältbrand och genom att utsättas för utarmat uran.

Dessa ämnen är kontroversiella i USA, vilket visade sig när en del av den militära publiken under sändningen blev så upprörd att den lämnade lokalen.

Omkring en miljon amerikanska militärer har fått ett vaccin mot mjältbrand, som enligt vittnesmål har orsakat skador hos upp till kanske tio procent av de vaccinerade. Utarmat uran kommer som biprodukt från kärnkraftverk och används i vapen därför att det har liknande egenskaper som stål och kan gå igenom pansar.

När kvinnlig militär personal får sprutor med antraxvaccinet uppmanas de att inte bli gravida. Och när militär personal av båda könen lämnar militären sägs att de ska undvika graviditet. 

I programmet trädde många fram och berättade om skador de fått i samband med sin militärtjänstgöring. De hade förvandlats från friska till sjuka i samband med den. Fortfarande så är det kontroversiellt i USA att säga att detta beror på fysiska orsaker, fast det kan konstateras att det finns högre halter av uran i soldater, som utsatts för det urarmade uranet. Eller att det i vissa fall finns soldater, som har hjärnskador av antraxvaccinet. 

En av Amerikas grundpelare är denna frivilliga militära lojalitet och tjänstgöring för fosterlandet och dessa soldater ska vara beredda att godta allt och sändas överallt. Det är i nuläget inte tillåtet att vägra ta sprutorna. Det kan vara grund för fängelse eller avsked. Men starka krafter verkar för att det ska bli frivilligt att vaccinera sig.

Utarmat uran används också i resten av världen, som skydd mot röntgenstrålning eftersom materialet har hög densitet.

Svenska folket vill inte att skatten höjs ens för skola vård och omsorg

16-29-åringar är mest positiva av alla till att höja skatten så att det blir bättre skola, vård och omsorg. Det berättar Göteborgs-Posten idag. Herregud, jag vet hur ideell man är i den åldern. Jag har själv två söner, som är så gamla. 

Den ena har hög lön och den andra har ännu inte börjat tjäna några pengar. Ingen av dem skulle ha någon aning om vad de svarade på. Kanske skulle de tänka på sina gamla släktingar och vilja att de ska ha det bra. Eller att andra barn inte skulle ha det så risigt i skolan, som de har haft det. Det vore väl snällt av dem.

De vet faktiskt inte i vilken verklighet deras mamma lever. Och har levt. Jag har lagt undan en miljon hos staten till min ålderdom och den inföll för ett och ett halvt år sedan bestämde f-kassan, dvs då skulle jag pensioneras. Tyckte dom. För jag hade fyllt 60 år och var sjuk.

 Jag ville inte, för jag skulle inte få ut så mycket pengar att de ens räckte till det nödvändigaste. Och som sagt, vi har fortfarande barn hemma. Men staten skulle spara, så de tog ifrån mig möjligheten att försörja mig själv.

Det hjälper inte hur mycket skatt vi än betalar. Pengarna försvinner någonstans där vi aldrig mer kommer att se röken av dem. Ett samhälle kan göra av med hur mycket pengar som helst. Utan att det blir rättvisare. 

Är det inte lite fräckt att fråga med det där mantrat: skola, vård och omsorg. Att inte göra det lite krångligare. Att ställa en så väldigt ledande fråga? Som det är så lätt att svara ja på! 

Jag bläddrade igenom de 91 kommentarer, som hade kommit in på nätet från folk i samband med artikeln och 90 procent var negativa till högre skatt. Jag tycker den undersökningen smäller högre.

Sveriges kommuner och landsting har gjort undersökningen så det är en partsinlaga. De har ett mycket stort egenintresse i att skatten höjs, eftersom det är vad de lever av. Helt och hållet. Och det är alltid enklare att be om mera pengar än att ändra inriktningen på verksamheten.

Grågrått aprilväder och en del tjänar pengar på det

Grågrått aprilväder till skillnad från igår. Men det är bra. Det ska vara sånt här väder. Det är inte något fel på vädret har jag förstått. Tvärtom så har vi sedan medeltiden levt i den lilla istiden. Åtminstone ända fram till 1850.

Det har varit kallt och bedrövligt i närmare 450 år, vilket har orsakat en del omvälvningar i historien, som att potatisen slog fel i Irland och bönderna tvingades iväg till USA. Annars hade vi inte haft alla irländare där. Eller att Napoleon till sist led nederlaget i Ryssland tack vare vintervädret och äntligen slutade härja i Europa. 

Allt enligt ett program jag såg på Discovery. Men varför är vi då inte glada över att det blir varmare? Så var det ju tidigare på jorden. Ja, inte för tiotusen år sedan förstås. För då var det istid och det fanns mer land än nu, men också mer kyla. 

Vädret har inte alls varit jämt och varmt eller kallt heller, utan det har varierat. Också pesten tror forskarna delvis kunde ha orsakats av att människor var klena och hade dåligt immunförsvar på grund av missväxt. 

Jag skulle tro att vi har fått storhetsvansinne som mänsklighet och tror att det är vi som åstadkommer allt på jorden och som dessutom har ansvaret för det. Vi ska fixa allt vi ställer till. 

Och som vanligt finns det alltid folk, som tjänar pengar på den senaste modeåsikten. Utsläppsrätterna till exempel. Dom drar in miljarder till vissa företag. Men vem tackar nej till sånt? Nä, just det.

Är jag den enda i världen som har råkat ut för f-kassan?

Ibland tror jag att jag är den enda i hela världen, som har råkat ut för f-kassan. När jag känner mig som mest ynklig och liten så känns det så. När man går från omkring 20 000 i sjukpenning till omkring 11 000 i sjukpension känns det inte kul. Och detta lägger grunden för hela mitt livs pension år 2010. Jag får samma summa i evighet, tills döden inträder. För så fungerar vårt system. Om inte riksdagen fattar något och ändrar sig. De har makten att höja pensionerna. 

Men jag vet ju att det var riksdagen, som beslutade detta i god ordning för fem år sedan. Och ingen tänker ändra på den ordningen. Det var rätt som dom gjorde. Så tycker också dom sossar som var med och beslutade om det. Jag vet det. Dom fattade tyvärr aldrig vad dom gjorde. Thomas Östros i socialutskottet trodde inte på mig, inte förra statsministern. Fast jag försökte förklara för dom. Förlåt dem för de förstod inte vad de gjorde.

Jag får skylla mig själv. Borde ha sett om mitt hus bättre, skulle ha orkat stå på barrikaderna och gått till länsrätten. Men jag var sjuk. Jag orkade inte slåss längre. Hade gjort det så länge.

Nuvarande regering tänker inte ändra på detta. Nä, nu monteras resten av staten ned. Var och en ska klara sig själv. Jag har varit duktig och högutbildad större delen av mitt liv. Men det var bluff att detta skulle garantera en hög livsinkomst. Ingen hade räknat med att nåt sånt som 90-talet skulle dyka upp.

Och när jag frågade min sambo häromdagen om jag skulle försöka riva upp allt, så sa han: nej gör inte det. Vi som familj skulle inte orka. Inte en gång till. Inga rättsprocesser. Det är bättre att låta samhället ha tryckt till oss. Vi överlever nog på något sätt. 

Vi har som samhälle uppfattningen att sånt händer inte här. Inte tar man ifrån människor alla möjligheter att klara sig. Det händer kanske på andra sidan jorden i något riktigt eländigt förtryckarsamhälle, men inte i Sverige.

 Vi har inte begripit att våra system för sjukpenning och sjukpension har blivit så krångligt, att ingen kan förutse vad som händer, när vissa beslut tas. Kanske är jag den enda, som har råkat ut för denna orättvisa. Så känns det ibland när jag är som mest liten och ynklig. 

Anna Hedborg var med och utformade allt. Jag vet inte vad jag har gjort dessa människor. De vet inte ens om att jag finns. En enda stackars ynklig medborgare. Att någon har råkat ut för det jag har gjort. Ingen är särskilt intresserad. De skulle spara och fortsätta spara. Och det gjorde de. De tog ifrån mig massor med pengar. Visst. Inte skulle jag ha så mycket pengar. De var reserverade för de som hade makten, inte för sådana som mig.

Inte för kvinnor, som hade fått barn och blivit arbetslösa, som inte mer fick något jobb på 90-talet. Och jag var så dum, så jag gjorde inte som man skulle. Jag försökte i massor med år få komma tillbaka till samhället, men blev bara mer och mer mobbad, ju mer jag försökte. Det var legalt att mobba någon som mig. 

Man skulle inte försöka klara sig själv, utan falla ihop och bli sjukskriven. Det var så systemet var ordnat. Ingen skulle kunna klara sig undan. Och jag föll till sist efter något decennium. När jag insåg att ingen skulle bry sig mer. Jag var för gammal. Åldersdiskriminering. Det handlade om fördomarna om sådana som mig.

Men det ordnar sig nog ändå. På något vis. Universum är rättvist. Jag vet det. Allt jämnar ut sig i längden. Det är ingen idé att gräma sig eller bli bitter. Det drabbar bara mig själv. Jag har människor omkring mig, som tillhör min familj. De hjälper mig. Men ibland blir jag så förvånad att jag har råkat ut för detta. Tänk att sånt kan hända i Sverige! Det trodde jag aldrig.

Gud vad jag är trött på Karin Thunberg

Nu har jag läst och sett Karin Thunberg berätta hundra gånger om sin nya bok och om sin sopmamma. I TV och tidningar säger hon om och om igen samma sak: att det är så nervöst och jobbigt att prata om sin mamma. Hon som samlade sopor och dog bitter och förgrämd i bröstcancer 61 år gammal.

Jag tänker att herregud hon måste ju inte ställa upp hos Malou och i Gokväll och upprepa nästan exakt samma sak. Hon skulle ändå ha fått sälja sin bok, som inte ens har kommit ut. Varför plågar hon sig själv så, ifall hon inte måste?

Naturligtvis finns det ett mått av avundsjuka hos mig i att just hon får så stor uppmärksamhet, men inte många andra författare, inklusive mig själv. Förstås. Men ifall vi nu bortser från det.

Ibland skulle Karin helst stänga av och fly till huset på Österlen och bara vara där i tystnaden. Så säger hon i dagens Svenskan. Jamen gör det då för sjutton! Du behöver inte vara duktig. Din mamma tittar ned från himlen och känner inte särskilt stor glädje över att du berättar hennes historia, utan tycker att du ska ta hand om dig själv. Förlåta dig själv. Tillåta dig själv att vara det du behöver. Så tror jag.

Du som själv haft bröstcancer. Varför får alla bröstcancer? Jag tror inte en sekund att det bara är genetiskt. Jag tror att det finns ett nedärvt mönster. Jag har sett det hos alla kvinnor, som inte tycker att de duger. Trots framgångar. Också i min släkt.

Att Karin själv så länge förnekat sin mamma någon existens, innebär att hon förnekar sig själv. Så tror jag. Och visst kan det ge bröstcancer. När man inte tillåter sig, att ta hand om sig själv. Utan ständigt måste vara pappas och mammas duktiga flicka. Jag hoppas att Karin kan ge sig själv tillåtelse nu när hon närmar sig de 60 att vara mera med sig själv. Utan TV-publik eller hyllningar på parnassen.

Vem är du Karin? Utan all persona?

Domedagen är utsatt till maj i Ryssland

Från början var de ett 30-tal nu är det bara omkring tio kvar nere i grottan i Ryssland. Där inväntar de domedagen. Den som ska komma i slutet av maj. De tillhör en liten sekt. Det har hänt då och då att människor har inväntat domedagen, slutet på världen. 

Det går lika bra att föreställa sig det motsatta. Att världen går mot bättre tider, att allt kan ändras och att livet blir bättre. Varför har de där människorna börjat misströsta just nu?

 Deras sektledare ser ut som en variant av Rasputin. Han som hjälpte tsarfamiljen med deras lille blödarsjuke Alexej, när inte vetenskapen kunde. Rasputin, som till slut mördades av ryska aristokrater. Det var det enda sättet att få slut på hans inflytande.

Uppenbarligen har människor stora krafter, som inte är fysiska. Föreställningarna hos människor är starkare än verkligheten ibland. Människor använder detta till att omskapa världen. Att jag sitter här och skriver på min dator på ett internationellt nät av datorer beror på denna föreställningsförmåga hos mänskligheten.

Vad är det i Ryssland, som gör att en sekt dyker upp? Religiösa sekter brukar komma när det svårt för människor och de inte kan se någon utväg, utom den religiösa. Men varför måste det vara så dystert? Kan inte de där människorna använda sina krafter till något roligare, än att sitta nere i en grotta? Varför har de gett bort sin egen skaparkraft till att förställa sig något så mörkt som jordens undergång?

Mirakel är en del av livet och inget märkvärdigt

Alla förtjänar mirakel, som att råka hitta nåt jobb med goda inkomster. Det hände en familj för inte så länge sedan. Läs min bok Ett Sekel av Tystnad får ni se: grabben som gick arbetslös och blev uppringd och fick komma på intervju för några år sen. Han tjänar 30 000 i månaden nu och ska åka med företaget till Japan om två veckor. En julklapp från företaget.

Och pappa i familjen, som jobbade som frilans när han fick ett erbjudande om fast jobb. Tja, han tog det fast det var inte mycket bättre. Nu tjänar han kring en halv miljon per år. Och tillvaron känns trygg och säker. 

Men om dom skulle ställas på gatan så gäller det att inte gå in i mörkret utan sätta sig ned och skåla för deras fortsatta goda liv. Att se ljuset. Det är rätta inställningen. Glöm inte det!

Vår husdjur lever lyxliv

Vår hund och våra katter har världens lyxliv. De får gå ut när de vill, får mat när de vill, kan sova när de vill och alla är snälla mot dem. Hunden vaktar tomten mot att han får mat när han kommer in och kan gå ut igen när han vill. Han sover i våra sängar och gammelkatten sover strax bredvid. 

De respekterar varandra, nosar lite snällt när de möts och går sen åt varsitt håll. Hunden vet att han inte har varit här längre än gammelkatten, så det är hon som bestämmer. 

De är sällan ensamma hemma och rör sig inte långt bort, utom svartkatten. Han har varit på friarstråt i tre dagar nu, men han brukar dyka upp mager och eländig, skitig och tovig. Slänga i sig mat och sova i ett dygn. 

Hunden får promenader minst två gånger om dagen. Vilket lyxliv! Nåt som inte jordbruksverket ens kan föreställa sig! Gå ut var sjätte timme? Äsch, när som helst är bättre.

Jag visualiserar en miljon läsare av min blogg

Jag visualiserar att denna blogg ska bli läst och kommenterad av otaliga. Allt går mig väl i händer och allt är bra. Jag ser att många vill komma i kontakt med mig och vill läsa det jag skriver. Och att mina båda böcker säljer slut. 

Allt går bra för mina barn och barnbarn. Och jag kan fortsätta skriva många fler böcker under mitt långa liv.

Allt är bra i mitt liv och allt går lätt. En spännande framtid ligger framför mina fötter.

Jag vill tacka för att jag lever och kan utvecklas

Pengar är en ytlig nivå av våra liv, fast det är roligt om dom finns i lagom mängd. Nu ska jag tacka för allt jag har: jag har en familj med sambo och tre söner, som har vuxit upp och nästan alla tagit steget in i vuxenlivet. Ingen av dem har dött fast den äldste blev svårt skadad av en raket i 20-årsåldern. Därför har jag noga tagit hand om de andra två och gör det fortfarande. Tack för den erfarenheten.

Jag är tacksam för att de finns. Jag är tacksam för att vi har lyckats behålla vårt hus, fast gudarna ska veta, att staten har gjort sitt bästa för att få bort oss härifrån, tillsammans med en jobbig granne, som anmälde oss till kommunen. Men han har flyttat nu. Det tackar vi för.

Jag är tacksam för att jag lever denna dag på vår jord, när så många andra har dött. Min mamma, som var tjugo år yngre än jag är nu, när hon dog, min mormor som var sex år yngre än jag, min pappa, som var 25 år äldre (tänka sig att dom påstår att kvinnor lever längre än män), min svägerska, som var tretton år yngre än jag är nu när hon dog. 

Jag är tacksam för att jag är bland de äldsta i släkten och för att min styvfar, som snart är 25 år äldre än jag finns kvar i livet. Jag tackar för allt hjälp, som vi har fått från släktingar på andra sidan. Och särskilt då från min egen pappa.

Varje dag är en dag av utveckling om man vill det. En stund att lära sig något mer av livet. Jag tackar för den möjligheten

Varför räcker inte våra investerade pengar?

En tanke slog mig när Mona dog igår. Hon var nybliven pensionär, men nu får hon inte ut sina investerade pengar. Alla som är i den åldern hon var har jobbat sedan de var femton ungefär. Och tjänat pengar. Och alla har betalat till pensioner.

Varför var då sossarna tvungna att ta av pensionärernas pengar på 90-talet och varför fortsätter nuvarande regering att göra det? Vem är det som får Monas pengar? Vart har våra investerade slantar tagit vägen?

Är det så att bankerna fick dem på 90-talet? Jovisst fick de mycket. Räntorna gick upp skyhögt och staten gick in och garanterade verksamheten. Och lånade till statskassan. Det finns inga risker med att vara bank.

I USA gick Centralbanken in och garanterade en bank häromdagen. Ett mycket stort avsteg från politiken ända sedan 30-talet. Och i USA tänker man göra det som gjordes redan på 90-talet i Sverige. Dra ned på pensionärernas pengar. Systemet håller inte. Sägs det. Men det är ingen demokratisk politik i USA. Det är politik som ligger långt ut på högerkanten.

Varför fick sossarna ta ifrån pensionärerna pengar på 90-talet? Kanske för att många av pensionärerna då inte hade sparat. De var med och bestämde att de skulle få pension i valet 1957, men de som inte är 40-talister har inte sparat hela livet. Och en del har inte jobbat. Kvinnorna var hemmafruar på 50-talet. 

Männen hade så höga löner att de kunde ta hand om fru och barn. De hade skatterabatt för att de hade familj. Och sedan fick alla i den generationen pensioner. 

Jag missunnar dem inte det. Men varför ska inte vi som har sparat hela arbetslivet få en rimlig pension? Jag begriper inte vart alla pengar har tagit vägen. Med ränta på ränta har sådana som jag och Mona Seilitz sparat flera miljoner kronor till vår pension. Om inte sossarna gav bort alla pengar till bankerna på 90-talet förstås. Och vem får Monas pengar nu?

Mona Seilitz är död

Mona är död. Jaha, det var därför hon levde så fort.  Det var därför. Hon hade bråttom och hon ville så gärna vara ung. Men hennes pappa hade dött ung och det gjorde hon också. Om nu 65 är ungt. 

Jag tycker det som snart är lika gammal. Hon levde fort och hann med mycket. De som dör unga brukar göra det. Man känner det liksom hos dem att det är bråttom. Deras tid är utmätt. Hon spelade vamp, så gammal hon var. Men i alla fall. Och hon hade gått igenom en bypass-operation, för att inte proppas igen. Och det varade ett tag, men nu gick hon i alla fall vidare.

Sedan känner jag människor, som lever mycket sakta. Man liksom känner att de håller igen på krafterna, för att spara lite tills de blir riktigt gamla. Men så gjorde inte Mona. Hon levde. Och höll i gång. Vet inte vilket som är smartast eller bäst. Beror väl på. Hur gick det med livet Mona? Begrep du något på slutet? Om livets mening? Är du nöjd och lycklig nu i himlen? Hoppas det.

Modellvärlden som en exotisk fiskdamm

Jag ser på Top Model 7 och undrar varför jag är så fascinerad. Det är som att stirra in i en exotisk fiskdamm, där ingenting är äkta. Där allt är fasad och fejkat och ska vara det. Så är den världen.

Det är en teatervärld, men ändå inte. Det blir fel om modellerna försöker spela teater. Inte skådespela, modella ska de göra. Nu åkte den elaka Monique ut. Det var rätt och lagom för hon var ond. I alla fall, som en riktig gammaldags häxa. Ingen ville ha henne där. Hon blev jättesjuk och det bidrog till att hon åkte ut.

Vem var det som satte voodoon på henne? Hon orkade ingenting, bara föll ihop, magsjuk, uttorkad, sjukhus. Uteblev från sista vingliga run-wayen, där alla riskerade att åka ned i dammen. På riktigt.

Melrose är kvar. Hon som rök ihop med Monique ett flertal gånger. Men hon är kvar. Hon är raka motsatsen, färgad blondin och blåögd. Monique var svart och häxa. Hon såg bra ut, mycket vacker, men det fanns ingenting innanför. Inget hjärta. Tomt i vackra bröstet.

Åh, vilket drama, vilken show. Och ikväll går Top Model igen. På trean. Den nionde omgången. Number nine från i år. La Grande Finale närmar sig! Vilken tur att jag kan vara utanför och titta in. Jag är minst fyrtio år för gammal för att vara med. Så skönt att inte vara kring de tjugo!

Att slippa allt sånt tjafs. Att kunna luta mig tillbaka och bara gapa över allt som syns i fisktanken. Den lilla rutan, som är så avslöjande. Man känner hetsen, stressen, viljan, pengarna och skådespelaren Dennis Quaide, som lät dem gå på sin välgörenhetsshow. Han är äldre än min sambo och han gillade de unga damerna. Det syntes. Aha!

Två miljoner pensionärer delar på 225 miljarder per år

För åtta år sedan uppgick antalet pensionärer till 2 miljoner i Sverige. De fick i genomsnitt omkring 110 000 i pension per person före skatt. Omkring 80 000 efter skatt.

Antalet pensionärer har inte ökat nämnvärt, men beloppen i pension har gjort det. Med omkring 40 000 per person och år. Det är antaganden eftersom statistiken släpar efter. Men kostnaden har ökat från omkring 220 miljarder kronor per år för staten till omkring kanske 225 miljarder för år 2008. Enligt f-kassan.

Enligt f-kassan så kostar alla socialförsäkringarna omkring 450 miljarder tillsammans. Hälften av detta 225 miljarder går till gamla och omkring 30 procent går till sjukdom och handikapp. Det är de 30 procenten på omkring 135 miljarder kronor vi ständigt hör talas om. 

Det betyder att varje medborgare i Sverige behöver bidra med minst 50 000 kronor per år i skatt för att socialsystemet ska gå runt. Ned till minsta spädbarn. Alla betalar vi ju skatt när vi shoppar. Momsen ni vet. Så bebisar bidrar också.

Pensionärerna lever längre och särskilt männen, som precis har pensionerat sig, gör det. Men fortfarande är att pensionera sig en riskfaktor för männen. Det är dubbelt så stor risk för en nybliven manlig pensionär att dö, som för en kvinna. Lösningen är kanske att försöka fortsätta arbeta. 

Ta siffrorna ovan med en nypa salt, men de borde stämma i stort sett, förhållandevis.

Igår var det första april

Visst vore det roligt om pensionerna höjdes för de som har minst pengar i plånboken, men riktigt sant var inte det jag skrev igår. Fast nu finns det jag skrev om höjda pensioner på Google. Som ett debattinlägg bland de andra i påståendeform. 

Jag tycker absolut att alla pensionärer, som lever på under 10 000 i månaden och dessutom betalar skatt som alla andra (mer än vissa andra) är värda denna höjning. Kvinnor över 75 är de som har fått bidra mest till vår välfärd genom att bara få någon enstaka procents höjning av sina pensioner. Och så lär det fortsätta.

Vi har länge haft ett system, där pensionerna blir värda mindre ju längre folk lever. Vilket försäkringskassan har uppmärksammat och menat att nu måste det till krafttag. Det är ju också möjligt att sänka skatten för pensionärerna. 

Själv har jag ordnat det så att jag har tre söner. De får ta hand om mig när jag inte kan längre. Precis som förr i tiden. Nä, det vill jag förstås inte. Allrahelst vill jag istället kunna dela med mig av en livslång inkomst och pension, men det kommer inte att bli möjligt. Min sista trumf är att min sambo är mycket yngre än jag. Det är alltid jackpott!

Var och en för sig själv och sno åt er så mycket ni kan! Är det så vi ska ha det?

Statsminister Reinfeldt dementerar

Statsminister Fredrik Reinfeldt dementerar till TT att han skulle ha för avsikt att höja pensionerna för pensionärer, som har lägre pensioner än 100 000 kronor per år. Han säger:

- Vi har inte för avsikt att höja några pensioner. Pensionärerna får klara sig bäst de kan. De har redan fått alldeles för mycket och försäkringskassan har bett oss att försämra pensionssystemet eller hitta på några andra kreativa åtgärder för att pensionärerna inte ska bli så gamla. 

- Vi har inte råd med så många gamla människor i Sverige. Vi funderar på att låta de gamla tas om hand helt och hållet av sina släktingar. Så gjorde man förr i tiden och det gick bra. 

- Vi tänker istället satsa mer på medelålders och sänka skatten för de som tjänar över 300 000 per år. Det är en grupp människor, ja mest män förstås, som vi verkligen kan lita på. Denna vitala grupp kan behöva ett belöningssystem så att de sätter fler barn till världen, som liknar dem och som blir lika arbetssamma. 

- Vi ska också höja pensionsåldern till 70 år för alla. Det är ett måste i dessa tider när vi inte längre har råd att ta hand om befolkningen.

Regeringen höjer pensionerna med tusen kronor i månaden

Regeringen har beslutat att höja pensionerna för alla med mindre än 100 000 att leva på per år. Statsministern säger till TT:

- Jag har insett att vi måste tänka på de äldre. De har varit med och bidragit till att det här landet har kunnat byggas. Att de inte har så stora pensioner så att de kan leva på dem, utan måste söka bostadsbidrag och socialbidrag, tycker jag är en skam.

- Om vi höjer pensionerna så att de slipper detta, innebär det en besparing också för samhället, som inte behöver administrera bidrag i samma utsträckning.

- Jag har själv gamla föräldrar och jag skulle inte vilja se dem gå till affären och bara ha råd med kattmat.

- Det finns ingen rättvisa i att vissa har tjänat miljoner och får ännu mer av staten som gamla, medan de som inte belönats för sitt arbete inte ens kan leva på sin pension. Alla borde kunna göra det.

Från den 1 juli 2008 kommer pensionerna att höjas med 1 000 kronor per månad för alla, som har under 100 000 kronor i pension. Det betyder att de får omkring 700 kronor mer att leva av efter skatt per månad. Statsministern tror att det kan räcka till något annat än kattmat.