Så lite som drygt 33 000 fuskar med bidrag i Sverige

Försäkringkassan upptäckte förra året 2007 att drygt 33 000 förmodligen fuskat med sina bidrag. Vanligast var fusk med tillfällig föräldrapenning eller vård av sjukt barn. Detta framställs idag av olika medier som en nyhet att så många gör det. Istället är det förvånande att så få gör det. Över nio miljoner människor är indragna i detta system, dvs alla medborgare berörs. De som har det besvärligast är barnfamiljer. 

Det kostar ungefär fyra gånger så mycket att uppfostra ett barn, som bidragen ger. Allt som allt omkring 4 miljoner kronor per barn av skattade pengar. Och det är lågt räknat. I tonåren är de som dyrast, men det finns ingen utveckling av varken barnbidrag eller studiebidrag. Istället har dessa bidrag urholkats genom åren. År 1948 när de infördes var det en mycket stor lättnad för barnfamiljerna och kunde betyda att barnen fick det bättre med en hemmaförälder. Det går inte nuförtiden.

För femtio år sedan började också barnen arbeta när de hade gått ut sjuan eller nian. Längre än så var inte den obligatoriska skolgången. Det är den inte nu heller, men ingen 15-åring får längre något arbete. Knappt ens 18-åringar, även om de har gått ut skolan. Istället har föräldrarna plikt att ta hand om sina barn tills de är 20 år, då samhället kan gå in med en låg insats, som gör att de fortfarande måste tas om hand av sina föräldrar.

Alltså är det inte så underligt att så lite som drygt 30 000 människor fuskar med sina bidrag och att det kan upptäckas. Förr i tiden fuskades det också, men det var inte lika lätt att upptäcka, som det är nu när datorer håller ordning på alla svenskar. Dessutom var behovet inte så stort eftersom lönerna var högre i förhållande till vad allt kostade. Reallönerna på 50-talet gjorde att svenskar, som var trångbodda kunde köpa bilar och sommarstugor. Också människor med vanliga löner kunde göra detta. Något som framstår som omöjligt för en ung familj nuförtiden med vanliga inkomster. Detta i sin tur gör att vi har Europas äldsta bilpark och att kvinnorna jobbar mycket mer än i andra länder, som vi betraktar som fattigare.

Marilyn Monroe Min Berättelse

Så heter min andra bok. Den är skriven i jag-form därför att alla kvinnor har del i den arketyp, som Marilyn framställde. Kärleksgudinnan, som sammansmälter med det moderliga. Hon som själv inte hade någon mor som kunde ta hand om henne, så hon framställde det som hon skulle ha behövt. För länge sedan så var Gudinnan hel, men i vår tid är hon uppdelad i olika småbitar, därför att det lättare att hantera henne så. Den erotiska gudinnan är den som männen önskar sig, den moderliga den som barnen vill se. Den del av gudinnan som har makten över liv och död har vi förpassat till underjorden, men ändå finns hon där i skuggorna och ser till att livet kan återuppstå igen efter att ha försvunnit från jorden under vintern.

Marilyn Monroe var ingen tragisk figur, lika lite som Jim Morrison,  Janis Joplin, James Dean eller Elvis Presley, som också har dött långt före sin tid. Som prinsessan Diana, som dog lika gammal som Marilyn. Inget sker av en slump säger de vise. Och att dö ung mitt i livet är ett av de bästa sätten att påverka världen. 

Marilyn blir större för varje år. Hon har vuxit och blivit en klart lysande stjärna sedan hon dog. I början föraktades hon för att hon gjorde kostymfilmer utspökad som hon var i märkliga dräkter, men jag såg henne första gången på TV 1972 när de visade hennes filmer för att det var tio år sedan hon dog. Jag såg genast hennes märklig utstrålning, den som lyser och glimmar, den som visar en del av hennes själ. Hon förtalades för att människor inte stod ut med att se allt detta. Och hon kunde inte fortsätta leva för världen ville inte se henne åldras. Inte hon själv heller.

Sanningen svider i maktens sår

Jag har alltid fått hör att jag är en sån där sanningssägare. Nu ska jag säga några sanningar. Pär Nuder måste vara extra bakom flötet, som inte begrep att han skulle få kicken. Alltså hur många år har han varit med? Men att låtsas inte begripa något gör förstås att han får ännu mera uppmärksamhet i medier. Till och med idag har han fått berätta att han inte längre är syrak utan tar allt med jämnmod när han ska utse sin efterträdare. 

Vem tror att han har intelligens under genomsnittet? Inte jag i alla fall. Men han är en sällsynt trist människa utan empati och till och med Mona fattar att han inte är mycket att ha som ekonomisk talesman och ännu mindre finansminister. Alltså om man ändå ska få kicken så är det lika bra att spela dum. Till och med jag sitter här och skriver om honom. Precis som om han hade förtjänat dessa rader. Möjligen kan det vara en eloge till honom som skådespelare.

Äntligen görs något åt åldersdiskriminering

Till slut efter många om och men har regeringen lagt ett förslag om åldersdiskriminering. Det borde redan ha funnits eftersom EU länge har krävt det, men nu ska det i alla fall gälla från år 2009. Sägs det.

Då är större delen av den omkring 900 000 personer stora 40-talistkullen pensionerade, så det blir inga problem med 60plussare från 40-talet, som envisas med att söka jobb. Eller?

Denna förhatliga generation, som har skott sig så mycket, sägs det.  Tja, jag vet inte det. De flesta får inte mer än 11 000 eller 12 000 i pension i månaden. Det går inte att leva på. Det gäller att vara två och att någon av dem har tjänat mer. Eller att de har sparat hela livet så att de har råd att leva några år till. Eller att de inte haft för många barn att fostra.

Hur gammal jag är? Jo, just 60plussare förstås, förtidspensionerad av försäkringskassan, som tyckte att mitt yrke mer var en hobby. Vilket då? Jo, att vara journalist och författare. Det är fortfarande tydligen ett slags lyxyrke att skriva. Det gäller att vara rik från början eller ha någon som försörjer sig. Tack och lov har jag en yngre sambo, som fyller i när pengarna tar slut. Vi har fortfarande ett barn att ta hand om. Skaffa inte barn efter 40 för guds skull. Ni har knappt råd att leva alls då. Inte i vårt samhälle. Men för hundra år sedan hade de det. Min mormor och morfar hade tio barn, ett fullständigt otänkbart alternativ nuförtiden. Vårt samhälle är som ni vet fixerade vid pengar och materia. Människor? Äsch de behövs inte.

Kennedyfamiljen stöder Obama

Både Caroline Kennedy och Ted Kennedy ställer sig bakom Barack Obama, som presidentkandidat för demokraterna i årets presidentval i USA. Att Kennedyfamiljen håller på minoriteter, som de alltid har gjort, grundar sig i att de från början hade rötter på Irland. 

Engelsmännen behandlade irländarna på 1800-talet, som ett slags lägre stående människor, nästan som om de vore svarta eller av en annan ras. Bönderna fick inte byta yrke utan tvingades svälta när potatisskördarna slog fel på 1840-talet. Många irländare tvingades iväg till Amerika för att kanske kunna skapa sig en framtid i det nya landet. 

Både Caroline och Ted tillhör den överklass i USA, som är nästan kunglig. Carolines mamma Jacqueline Kennedy betraktades som drottning av Amerika i många länder på 60-talet ända tills hon - när svågern Robert Kennedy hade blivit skjuten - valde att gifta sig med den grekiske redaren Aristoteles Onassis, som hade ett eget flygbolag och förankringar in i den militärjunta, som styrde Grekland. Hon hade satts på en tron av människor i hela världen, som hade tyckt det vara passande för henne att förbli änka efter president John F Kenendy och stillsamt framleva sitt liv tillsammans med sina barn.  Men hon ville mer än så. Hon var en rebell för sin tid och ville skapa sig en framtid, där hon aldrig mer skulle utsättas för att hennes familjemedlemmar blev hotade och mördade.

Familjen Kennedy ställde sig på 60-talet också bakom de svartas krav på lika värde, detta som fanns som ett imperativ i den amerikanska författningen, men president John F Kennedy tyckte inte att det hade hänt så mycket sedan de svarta hade blivit fria från slaveriet på 1860-talet. Han ordnade så att de fick gå i samma skolor som de vita och i amerikanska Södern.

Jacqueline Kennedy deltog i begravningen av Martin Luther King och ställde alltid upp för familjen Kennedy, ända tills Robert Kennedy blev skjuten under den valkampanj 1968 då han ville bli president. Den hösten gifte hon sig med Aristoteles Onassis, för att komma bort från ett USA, som verkade explodera av våld. Hon ville framför allt skydda sina barn John F Kennedy jr och Caroline Kennedy. Bara Caroline lever idag av familjen. Hon har i sin tur barn, som troligen kommer att leva år 2067 när Jacqueline Kennedy har bestämt att det hon spelade in och berättade om hundra år tidigare ska bli offentliggjort.

Hillary och Obama

Ja så står det 2-2 ungefär som om det demokratiska presidentkandidatsvalet var en hockeymatch. Ifall det kommer att handla om svarta mot vita så har Obama ingen chans. De svarta är inte i majoritet i USA, vilket medier ibland kan ge intryck av. De är en minoritet. Så om det blir ett rasistiskt val så vinner Hillary. 

President John F Kennedy var på sin tid en sensation genom sin ungdom och att han var den förste katolske presidenten i USA. Han vann mycket knappt och ingen visste ens den natten när han och Jacqueline gick till sängs om det hade varit han eller Nixon, som hade vunnit. Men när de vaknade nästa morgon och såg ut genom fönstren så stod Secret Service utanför. De visste att John F Kennedy nu var president. Jacqueline tog en lång ensam promenad på stranden medan John F Kennedy gick över till huset bredvid och de som hade hjälpt honom att vinna. Alla ställde sig upp när han kom in - också hans bror Robert - för nu var han inte längre Jack Kennedy utan president i USA och de reste sig av vördnad för ämbetet.

Hillary Clinton i Jacqueline Kennedys fotspår

Jacqueline Kennedy hade kunnat bli senator i New York eller diplomat. Hon var erbjuden en egen karriär efter det att hennes man president John F Kennedy hade blivit skjuten. Eftersom hon var en världskändis kunde hon välja vad hon ville göra, men hon backade ut från alla åtaganden. Hon tyckte inte om makt helt enkelt, där skiljer sig hon och Hillary Clinton, som både har varit presidentfru och nu försöker bli president. 

 För Jacqueline Kennedy var det viktigast att känna sig trygg. Hon växte upp med hotet om att familjen kunde bli fattig igen och hennes mamma påpekade alltid att hon måste gifta sig rikt, för att kunna ha den miljö och standard, som hon hade haft som tonåring. Hennes mamma gifte om sig med en rik man. Jacquelines egen far hade aldrig några pengar och var alkoholist. Hon skulle inte få ärva något utan måste skaffa sig allt själv.

När hennes man president John F Kennedy blev skjuten var hennes främsta mål att skydda sina barn. När också hans bror Robert Kennedy blev skjuten tyckte Jacqueline att USA var ett farligt land både för henne och för hennes barn. Därför blev den stormrike greken Aristoteles Onassis hennes tillflykt. Han kunde erbjuda Jacqueline Kennedy ett skyddat liv. Ett liv borta från våldet i Amerika.

Onsdag 23 januari 2008

Så är min blogg född. Länge har jag tvekat inför detta offentliga medium, men nu är det dags. Jag väntar besked om mitt senaste manus Jacqueline Kennedy Min Berättelse. Om och när det ska komma ut. Under tiden går det att läsa ett kapitel ur detta manus på Opublicerat www.dagensstory.se Det var Susanna Popova, som frågade mig i december om jag ville publicera detta kapitel 11 ur manuset. 

Det handlar om dagarna runt president John F Kennedys död i Dallas Texas, USA, då han blev skjuten av någon eller några. Allt är sett ur Jacqueline Kennedys perspektiv. 

Själv är jag sedan länge utanförstående i vårt samhälle. Under drygt femton år har jag inte längre ingått i det. Jag tillhör den stora skaran, som har ställts utanför mot min vilja. En av plattformarna som återstår då är att bli författare. Mina två tidigare böcker heter Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse. De är utgivna på Sivart Förlag www.sivart.se

Idag är det en lagom vinterdag där jag bor, en aning snö, men inte så kallt. Det är en likadan vinter, som för 19 år sedan då min yngste son föddes. Klimatförändringar? Jag vet inte. Inte här i alla fall. För några år sedan var det minus 22 en hel vecka i januari. Var jag bor? Alldeles vid havet på Värmdö i skärgården utan för Stockholm.