Jag trodde aldrig att någon kunde göra en så strålande karriär genom att uppträda, som en förföljd kvinna och utnyttja karlar.
Men det har uppenbarligen Mia gjort. Och genom att slå sig ihop med Liza Marklund har hon kunnat krama sista droppen ur dessa historier. Dessa skrönor om hot och förföljelse.
Mia, som numera lär vara dollarmiljonär och gift med en mormon i Arizona. Hon har uppehållstillstånd i USA, även om hon inte är amerikansk medborgare.
Hon har skapat sig ett förföljt liv, som hon sedan har slagit mynt av. Tillsammans med Liza Marklund, som har varit henne behjälplig och själv tjänat miljoner på det.
Hon många kommer de att dra med sig ned i dyngan? Piratförlaget och Ordupplaget? Expressen?
Måste inte Liza Marklund få sparken en gång till från Expressen?
Och vad ska de andra stora tidningarna skriva om boken och vad den handlar om? Aftonbladet, vars Kerstin Weigl också har varit med i denna soppa. Vad ska Bonnierkoncernen göra? Vad ska DN skriva?
Det är synd om oss som är svenskar. Så tänker jag. Stackars lilla Sverige. Och Oxelösund känns som ett litet Sverige i miniatyr, med sossepamp och allt, som bryter mot alla regler och låter Mia få ett hus i Chile. Förmodligen.
Men detta tog väl slut i och med att Göran-Persson-regimen försvann? Eller hur många årtionden ska det ta innan vi kommer loss ur denna tycka-synd-om-inställning, som förutsätter att det finns offer vi måste skydda och så hjältinnor och hjältar, som står upp och räddar dem?
När jag läser boken tänker jag, att det hade varit bättre om det inte hade funnits någon social i Mias närhet. Då skulle hon aldrig ha kunnat lura till sig så mycket, som hon fick. Och fortfarande får. Det är en förfärlig berättelse.
Och antagligen får Mias barn betala priset för den. Nu igen. En gång till.
3 kommentarer:
men du, allvarligt, var hela den historien en enda stor lögn?! isåfall känner jag mig som jordens största idiot för jag gick på allt totalt. hur kom sanningen fram? har du förresten kanske skrivit det i dina inlägg - jag måste läsa din blogg lite noggrannare!
varma kramar från Blommaland!!!!
När en person kommer till socialtjänsten och självklart är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.
Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Kanske förstärks obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande.
Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.
Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång.
Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?
Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.
När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger så oerhört långt borta.
Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.
Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler eller var utan är inte värdigt en demokrati. Ser ni inte att utanförskapet förstärks?
Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.
Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna.
Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?
Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?
Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?
Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle.
Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.
Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här? När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.
Hur ska människor få möjlighet att ta sig ur en tillvaro där vissa lever på ett absolut minimum. Det är upp till alla inblandade att fråga sig: På vilket sätt bidrar jag till upprätthållandet av denna ordning. Har jag något att vinna på det här?
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Jag haller inte med dig; det bästa vore om Socialtjänsten hade genomdrivit det de planerat att göra; d.v.s. omhändertagit barnen sa att de sluppit växa upp med en manipulativ, störd person. "Mia" har ju verkligen inte givit dem en normal barndom. Hade de stannat i Oxelösund hade barnen med all säkerhet blivit omhändertagna pga av Saras psykiska lidande som bottnade i moderns förföljelsemani och mytomani.
Skicka en kommentar