Medierna är fångna i en gammal syn på världen

Att jag personligen blir så uppjagad över vad Mia Eriksson, Liza Marklund, Piratförlaget, Ordupplaget och Lind & Co har gjort, beror på att jag själv är författare och journalist.

Att jag själv har råkat ut för många svårigheter i mitt liv. Att jag själv har skrivit om detta i min dagbok Ett Sekel av Tystnad, som börjar i januari 2003, då jag inte orkade längre efter att ha gått arbetslös och i åtgärder i tio år. 

Att jag då bröt ihop och satt hos min distriktsläkare och grät, för jag kände att jag lika gärna kunde dö. Då skulle åtminstone min familj få det bättre. Så kändes det.

Utan min läkare hade jag nog inte klarat mig. Hon var en mycket förstående och lyssnande människa, som gav mig all den tid jag behövde. 

Hon blev en god representant för ett annars oförstående, iskallt samhälle, som hade knuffat undan mig. Det behövs inte så mycket för att rädda ett liv. Det räcker med en människa.

Jag skrev min dagbok under två år, som ett sätt att överleva och beskriva vad som hände mig. Och för att komma ihåg det, för annars hade jag trängt bort det. Det har jag gjort med mycket av det jag utsattes för.

 När samhället rasar ihop, så vill ingen komma ihåg det. Inte tro på det. Ingen av oss vill tro att vårt samhälle kan fungera dåligt. Att Sverige inte är ett av de bästa länderna i världen.

Vi vill alla tro, att vi lever i det bästa av samhällen. Jag upptäckte att det verkligen inte var så.

Ingen ville ge ut denna dagbok, som är en sann historia. Sanningen om mitt liv och vad som har hänt mig och min familj och släkt. Mitt försök att komma till rätta med det. 

Jag har varit i kontakt med många bokförlag bland annat Piratförlaget. Men ingen ville ge ut min bok.

Till slut skrev jag en insändare i Dagens Nyheter, där jag berättade vad som hade hänt mig och skrev, att jag hade ett manus. Fanns det någon som ville ge ut det?

Jag fick svar från Torbjörn Ring och hans pappa Valdemar, som ännu inte hade gett ut några böcker, men de var villiga att ge ut min bok Ett Sekel av Tystnad på sitt förlag. Så våren 2006 kom den boken ut. Det blev den första boken på Sivart Förlag.

Ingen brydde sig särskilt mycket om den. Inte mina tidigare arbetskamrater på Dagens Nyheter och ingen annan heller på de stora tidningarna. Eller i radio och TV. Fast jag känner en del av dem. Det jag beskrev var inte verkligheten. Inte den verklighet de ville se och höra talas om.

Jag, som hade varit en uppburen journalist, kunde inte ha råkat ut för detta. I så fall var det säkert mitt eget fel. Så tolkade jag denna tystnad. 

Men verkligheten låter sig inte gömmas undan. Inte under någon längre tid. Den bryter igenom till sist med en riktigare beskrivning av hur världen ser ut. Det kan ta tid,  men det går fortare än förr, tack vare internet och bloggar.

Fortfarande har inte vi - som samhälle - tagit till oss vad som hände då på 90-talet.  Olika medier hoppar gärna till 30-talet, för att beskriva vad som händer nu i världen. 

Medier vill se det som sker, som en ny kraftmätning mellan de onda och de goda. Men den förra stora krisen var på 90-talet. 

Kanske var det en generalrepetition, inför vad som nu inträffar. Och kanske händer det så snart igen, för att vi inte har tagit till oss vad som hände då. Vi har som mänsklighet ett mycket kort minne.

Historien brukar upprepa sig, både på makro- och mikronivå tills det kollektiva medvetandet hos ett folk eller det individuella hos en människa har bearbetat, begripit och insett vad som har inträffat.

Det som händer då är, att folket eller människan ändrar riktning eller så går samhället eller människan under. 

Att jag blir så upprörd över institutionerna inom förlagsvärlden och tidningsvärlden beror på, att jag själv har tillhört den världen, men för länge sedan gått vidare. 

Men de flesta jag känner i den världen, är fortfarande fångna där i sin gamla syn på samhället och sina gamla värderingar. 

De är ofta så instängda i dem, att de inte kan se dem. Dessa värderingar, som var fräscha och nya en gång i tiden, men som nu är urmodiga och grå.