Allt detta försvann i höstas. Herregud. Hur ska det gå? Nä, det är ingen större fara. Själv har jag väl ungefär 30 000 i PPM-fonderna, som det handlar om. Och för alla som är yngre så är det inte aktuellt att ta ut dessa pengar förrän om kanske tio, tjugo eller trettio år.
Det vill säga, att ingen av oss lever eller dör bara för att PPM-fonderna rasar.
Så ha förtröstan. Den som har levt ett tag vet, att det går upp och ned här i världen. Ungefär som 89-åriga Doris Lessing konstaterade i en intervju. Man lever där i godan ro och så blir det krig, eller börsen störtdyker, eller det blir jordbävning eller en översvämning, som vänder upp och ned på livet.
Och det är inte så märkvärdigt. Det är så livet är. Det gäller att inse det, men vi vill gärna se allt som en uppgående kurva. Åtminstone i ekonomin.
Så fungerar inte marknaden och har aldrig gjort det. Alla som är 40plus minns den förra stora nedgången på 90-talet. Jag gör det. Däremot har jag inte minsta minne av börsraset 1987, för då ägde jag helt enkelt ingenting, som kunde påverkas.
Lärdomen är väl ungefär, att om ni vill sova gott om natten, äg inte så mycket. Det är ändå värdelöst i historiens långa lopp. Ingenting består, utom allt det goda som ni har gett ut och det som ni har tagit emot från andra.
Så strunt i de där hundra miljarderna. De pengarna var bara noteringar i världens datorer, inte mer. Pengarna finns inte förrän någon tar ut dem och använder dem till något. Dessförinnan är de bara kalle-anka-pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar