Ingenting har hänt med oss sedan vi blev människor. Inte egentligen. Vi tror att vi måste vara underkastade något, som är större än oss. Vi ser oss själva i hierarkier. Vi är alla hackkycklingar inordnade i flocken.
Vi tror ständigt att vi måste bestraffas, för att vi är så undermåligt dumma. Vi lever alla i en religiös värld.
Tror vi inte på någon gud, så tror vi på vetenskapen. Den har fört oss till tron på, att vi kommer att gå under. Vi har förstört vår jord och håller på att utrota djuren och oss själva. Gaia är på jakt efter oss, för att vi förbrutit oss mot hennes värld.
Detta sätt att se på världen är mycket gammaldags. Det finns prästerliga människor bland vetenskapsmännen, politikerna och journalisterna, som säger: tro på mig det är inte för sent. Bara vi gör så här och så här så ordnar det sig.
Ingenting har egentligen hänt med våra paradigm. Vi lever i samma sorts föreställningar som också de gjorde, som reste Stonehenge.
Vår omvärld har blivit större. Vi vet mer om hur vårt klot ser ut och hur rymden omkring oss breder ut sig. Vi har landat på månen, men det betyder ingenting egentligen, för hur vi föreställer oss själva eller våra medmänniskor.
Da Vinci-koden projicerar allt på manligt och kvinnligt och går igenom symbolerna för detta. Själva historien mynnar ut i, att om vi hittade Maria Magdalenas grav, så skulle ett par tusen år av historia svepas bort och alla skulle vi bli jämlika.
Då skulle det inte finnas kvinnor eller män, svarta eller vita utan bara människor. Det där är förstås en from förhoppning, ännu ett religiöst synsätt. Den manlige guden i himmelen skulle ersättas av en kvinna på jorden och hennes ättlingar.
Det skulle inte förändra något i vår syn på varandra. Bara skifta polerna mellan manligt och kvinnligt.
Vad som verkligen skulle kunna ändra oss, är en ny inställning till oss själva som människor. Att vi ser att ingen är det den är det den är. Att vi alla är varelser under utveckling och att det alltid går att ta ett steg åt sidan och bli något annat. Att vi alltid kan betona nya sidor i vår mänsklighet.
Det vi borde lära våra barn i skolorna är, att vad de synes vara, inte är allt de är. Och lära dem själsliga tekniker för att upptäcka mer av sig själva. Istället för att tro att de är varelser, som man måste hamra in kunskaper i, för att de föds som oskrivna blad.
Eller de kan lära oss detta. I ett nytt paradigm så vore det inte så självklart vem som är eleven och vem som är läraren.
Da Vinci-koden är en bra sammanfattning av allt, som har föregått den tid vi nu lever i. All den förföljelse, som olika sorters människor har råkat ut för. All den strävan som människor har gjort åt olika håll, för att förstå sin inre och yttre värld.
Och all den djävulsskap, som kan komma ur detta, när människor fastnar i tron på dogmer, vare sig de är religiösa eller världsliga.
Men som mänsklighet kan vi vara vid gränsen till något verkligt nytt. Ett paradigmskifte, som skulle kunna göra, att varje människa kunde ses, som en unik varelse, som har förmåga att utvecklas bortom sig själv. Att vi, var och en av oss, är lika oändliga, som universum omkring oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar