Han hade levt som torpare i hela sitt liv. Dessutom var han fiskare och möbelsnickare. Och han hade väl en smula jordbruk runt torpet, annars hade han och mormor aldrig kunnat klara barnaskaran på tio barn.
Yngst av dem var min mamma, som föddes 1924, när mormor redan var 45 år gammal. Mamma växte upp på torpet tillsammans med två systrar, några år äldre än henne.
De andra hade redan flyttat hemifrån. Den äldste brodern fick en dotter 1932 när mamma var åtta år. Så mycket vet jag.
Jag vet hur torpet ser ut, för det står där än i denna dag med adress Skärsholmen Kärrbo utanför Västerås.
Man åker genom en tät och mörk granskog innan landskapet åter öppnar sig och stugan ligger där inbäddad av äng och trädgård.
En kusin till mig har ärvt rätten till brukandet av torpet, men Lindö herrgård äger det fortfarande. Och nu i dag behöver de inte göra vispar av björksly eller bidra med frukt och bär från trädgården.
Min moster kunde göra sådana vispar av trä, fast det är först nu jag förstått varför. Det var för att Lindö herrgård skulle få betalt för hyran av torpet i natura, som flickorna fick lära sig av mormor att göra vispar.
Annars vet jag väldigt lite om hur allt gick till i min mammas barndom, för allt försvann i det trauma, som skapades av henne död i astma den 19 juli 1968.
Och alla frågor kring hennes liv rör upp det känslomässiga kaos, som uppstod då. Så där avstannade en stor del av hennes personliga historia. Och min släkts historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar