Jakten på den försvunna skatten är en film, som kopplar ihop allt det vi har i våra liv: äventyr, kraft, hjältemod, elände, svårigheter och en inre andlig upplevelse av något. Indiana Jones går fri i den filmen medan skurkarna, nazisterna, åker dit. Rentav smälter, när det som finns i förbundsarken släpps fritt.
Den filmen handlar om en Gud, som är hård mot de hårda och mera vänlig mot de vänliga. Ondskan och godheten står mot varandra. Men myndigheterna i Amerika begriper inte vad de har fått i sin hand, utan judarnas förbundsark stuvas undan i ett ändlöst arkivlandskap när den väl har klarat färden över Atlanten.
De tre första Indiana Jones-filmerna kom alla på 80-talet och det skulle alltså dröja tills nu - i dag - innan den fjärde filmen, som handlar om kristalldödskallens rike fick premiär.
Indiana Jones spelas ännu en gång av Harrison Ford, som har hunnit bli nästan 66 år. Han fyller år i juli. Och han är inte lika snabb och tjusig - förstås - som på 80-talet. Men hans lite träaktiga hjälte är tidlös, en stabil karl, som inte så lätt låter sig ryckas från sitt egentliga uppdrag.
Han hittar och bärgar skatten, vilken form den än tar sig. Steven Spielberg är en av de, som har begripit vad livet handlar om och som ständigt försöker berätta det för biopubliken under en yta av biomatiné.
Den nya filmen har fått genomgående godkänt eller mer i betyg av förståsigpåarna, så det är helt uppenbart att hantverket också denna gång är gediget.
Filmen har sin grund i verkligheten. Det finns många skallar av kristall runtom i världen. Och en Ödesskalle, The Skull of Doom, som hittades av en engelsk upptäcktsresande Fredrik A Mitchell-Hedges bland forntida ruiner i nuvarande Belize i Sydamerika.
Den är gjord av kvartskristall och så perfekt polerad, att den är ett ovärderligt konstverk. Den lär vara flera tusen år gammal och egentligen från en annan planet.
Men kanske är den en bluff tillverkad under de senaste hundra åren och inköpt på auktion av Mitchell-Hedges 1943.
Det som fascinerar oss så med historier, som den här, är att vi alltid letar efter vår egen skatt. Den som gudarna så försåtligt lär ha gömt inom oss själva och som vi alltid söker efter i den yttre världen.
Detta, som inte går att omtala direkt, utan måste beskrivas om och om igen. Ständigt i ny skepnad, beroende på vilken tidsperiod vi lever i. Och det gör nu Steven Spielberg en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar